Ett spöke vandrar genom hösten
Hösten har kommit till Göteborg. Mörket har börjat lägga sig allt tidigare om kvällarna; jag drar mig inåt, tänder ljus och dricker te; löven har färgats gula och röda och när jag går på promenad kan jag sparka omkring dem, likt ett litet barn.
Själv är jag ett spöke. Hösten må vara här, men den är inte verklig. Inte ens vinden som smiter sig in innanför jackan och sjalen och biter till, är verklig. Jag fryser inte, det är bara min kropp som huttrar. Regnet som slår mot mitt ansikte gör mig inte blöt, det bara finns där.
Det finns inget jag som kan frysa eller som kan bli blött. Det finns bara ett spöke som vandrar genom hösten. Jag känner ingen ångest, den förmår inte bryta genom min bubbla och nå mig. För utanför bubblan finns inget jag. Jag är ingenting.
Tiden står still och går enormt fort på samma gång. Det är som om jag har vandrat på jorden i tusen år, men ingenting har skett. Tusen år till skall jag vandra innan det blir natt.
Inte ens i mina drömmar är jag verklig. Jag är en betraktare, en åskådare. Jag ser mig själv genom någonannans ögon, som samtidigt är mina. Den film jag lever varje dag fortsätter in i drömmen. Jag ser mig själv dö om och om, och om, och om igen... Men det spelar ingen roll. Det finns varken glädje eller sorg i det ögonblicket.
Att skada är att värdera, säger Nietzsche. Men jag kan inte värdera, för det finns inga objektiva värderingar, och mitt subjekt är i en icke-existens.
Läs även andra bloggares åsikter om depersonalisering, dissociation, höst, värdering, känslor
Själv är jag ett spöke. Hösten må vara här, men den är inte verklig. Inte ens vinden som smiter sig in innanför jackan och sjalen och biter till, är verklig. Jag fryser inte, det är bara min kropp som huttrar. Regnet som slår mot mitt ansikte gör mig inte blöt, det bara finns där.
Det finns inget jag som kan frysa eller som kan bli blött. Det finns bara ett spöke som vandrar genom hösten. Jag känner ingen ångest, den förmår inte bryta genom min bubbla och nå mig. För utanför bubblan finns inget jag. Jag är ingenting.
Tiden står still och går enormt fort på samma gång. Det är som om jag har vandrat på jorden i tusen år, men ingenting har skett. Tusen år till skall jag vandra innan det blir natt.
Inte ens i mina drömmar är jag verklig. Jag är en betraktare, en åskådare. Jag ser mig själv genom någonannans ögon, som samtidigt är mina. Den film jag lever varje dag fortsätter in i drömmen. Jag ser mig själv dö om och om, och om, och om igen... Men det spelar ingen roll. Det finns varken glädje eller sorg i det ögonblicket.
Att skada är att värdera, säger Nietzsche. Men jag kan inte värdera, för det finns inga objektiva värderingar, och mitt subjekt är i en icke-existens.
/Charlyene - ovärderad
Läs även andra bloggares åsikter om depersonalisering, dissociation, höst, värdering, känslor
Kommentarer
Trackback
