charlyene against the world

Demonerna slåss i mig. För bara några dagar sedan var det helt annorlunda: jag hade ett visst mått av inre frid, eftersom även om demonerna fanns där så poppade de bara upp en i taget. Nu kommer de flera på samma gång, sliter och drar i mig, och försöker övervinna mig på deras sida. Jag skulle inte kalla det ett fullskaligt krig, men för varje slag som genomförs, desto närmare den punkten kommer jag.

Några exempel:

Det finns en demon som tycker att jag skall ge ALLA mina pengar till mina föräldrar och sluta existera. En annan demon tycker att jag skall ljuga för mina föräldrar och behålla lite extra för mig själv.

En demon tycker att jag skall gå in på stenhård diet; vilket i mitt fall innebär: enbart kaffe och vatten under dagen och sedan havregrynsgröt med minimjölk (utan något annat) på kvällen. En annan demon tycker att jag skall släppa på alla hämningar och äta, äta, äta - hetsa tills jag blir smällfet. Det är vad jag förtjänar.

En demon tycker får mig att känna mig totalt ensam. En annan säger åt mig att ensamheten är mitt enda val.

När demonerna krigar är det inte de som skadas, utan det är jag. Mitt inre är sargat; jag har slagits blodig av att enbart vara en åskådare som aldrig kan ingripa i demonernas kamp, aldrig påverka, bara bli påverkad av deras resultat. Hjälplöshet, frustration, ångest - känslorna väller omkring i mig. Men jag kan ändå inget göra. Jag är fasthållen, fastkedjad. De paradoxala demonerna skriver listor i mitt huvud om dikotoma kategorier, men jag kan inte välja. Vilket val jag gör beror helt på vilken demon som råkar vinna för studen. Jag är en slav.


Läs även andra bloggares åsikter om krig, demoner, borderline, att göra val, åskådare, passivitet, emotionellt instabil personlighetsstörning, inre demoner