Trigger points
Överhuvudtaget har jag ofta fått rådet att inte läsa om andras sjukdomsbeskrivningar, inte diskutera självskadebeteenden med andra än vårdpersonal, och definitivt inte att sitta och gräva ner sig i mitt eget mående. Allt detta triggar den nedåtgående spiralen. Och det stämmer till viss mån.
Men...
Att läsa andras sjukdomsbeskrivningar får mig att känna samhörighet med andra. Att diskutera självskadebeteenden får mig att se andras lidande, och därmed få en mer objektiv bild av mitt eget (och därmed vilja sträva efter att må bättre). Att gräva ner mig i mitt eget mående är nödvändigt för att jag skall förstå det.
Men visst, jag förstår resonemanget. Trigger points är farliga. Men det finns nog inga generella sådana, istället har varje psykiskt instabil människa sina egna. Jag vet ännu inte alla mina, eftersom jag har svårt att följa spåret från en trigger point till en instabil attack (som kan vara allt från självskadebeteende till tomhetskänslor till ångest, och mycket annat däremellan).
Jag vet dock några, och här har ni fyra exempel på vad som får mig att gå igång i negativ mening:
Filmen Constantine. I mina svåraste stunder av overklighetskänslor och depersonalisering delas min värld upp i två världar - en ljus och en mörk. Jag kallar dem ängar och demoner, för att jag inte har något bättre namn på dem. Båda sidorna är ute efter mig och jag kan knappt gå hemifrån utan att känna deras vakande öga. De smyger bakom ryggen på mig och tycks viska till varandra, trots att jag inte kan höra dem. Det är bara en känsla. "Constantine" triggar nästan alltid denna känsla. Jag är inte verklig, men ändock är "änglarna" och "demonerna" ute efter mig - är inte det en paradox, så säg? Dessutom - jag är ateist och materialist, jag tror inte på något utöver materian. Så jag kan inte tro på änglar och demoner i någon form. Likväl...
Arthur Rimbaud. Han var en fransk poet som levde under 1800-talet (fast jag läser hans dikter i enegelsk översättning då jag inte kan franska), och hans dikter är fyllda av allegoriska fluktationer. Jag tycker inte hans dikter är speciellt bra, men vissa textrader triggar igång kaoset i min hjärna, men också en sorg som jag inte förstår. Här har ni ett exempel ur "A season in Hell":
"I managed to make every trace of human hope vanish from my mind. I pounced on every joy like a ferocious animal eager to strangle it.
I called for executioners so that while dying, I could bite the butts of their rifles. I called for plauges to choke me with sand, with blood. Bad luck was my god. I stretched out in the muck. I dried myself in the air of crime. And I played tricks on insanity."
Tiger Army's låt "Santa Carla Twilight". Tiger Army är ett psychobilly/pop-band, som jag har sett live några gånger. "Santa Carla Twilight" är inspirerad av filmen "Lost Boys", som handlar om den påhittade staden Santa Carla ("the murder capital of the world") där vampyrer härjar. "Santa Carla Twilight" handlar om evigt liv och evig kärlek, och den ensamhet som kommer med att inte vara en del av det "normala" samhället. Well... Utanförskapskänslor och känslan av att inte vara verklig kommer upp i mig.
Friedrich Nietzsche. Jag har inte läst speciellt mycket av Nietzsche, men när jag läste "Så talade Zarathustra" så fastnade jag för en tankegång, där Zarathustra säger att för att skapa måste man värdesätta, för utan värde är något ingenting. Tankegången gör mig snurrig, för om allt måste ha ett värde för att existera, betyder inte det att allt har olika värde och att allt därmed har en hierarki? Tro mig, jag kan snurra länge kring detta. Det största problemet här är inte ångest över att inte förstå och ha total klarhet, vilket jag kan känna i många andra intellektuella sammanhand. Problemet är att jag känner mig onaturligt upprymd, varje gång jag tänker på detta. Jag förstår inte varför, och ofta övergår upprymdheten i irritation eller att jag nästan maniskt måste sätta mig och skriva ner punkter kring detta om och om och om och om igen.
Så... psykfall of the world: Vilka är era trigger points?
Läs även andra bloggares åsikter om trigger points, triggas, psykisk instabilitet, contantine, rimbaud, tiger army, nietzsche, gå igång, berny pålsson, vingklippt ängel, gräva ner sig i sitt eget mående
Jag älskar alla skildringar som på något sätt förmår ge en autentisk bild av en verklighet, och att läsa om verkligheter som liknar min egen hjälper till insikt.
Men.. om man försöker frigöra sej från vissa problembeteenden är det riskabelt att vissa dagar(för mej i alla fall) läsa om dem, känna dem, återuppleva dem, därför att det skänker trygghet, värme i bland och ett stort avstånd till att börja tänka annorlunda.
Det är som en varm säng, man vill inte stiga upp för det är skönt och ombonat och tryggt och välbekant, och det är en van doft och känsla. Därför skrev jag som jag gjorde i förordet, och det kanske var löjligt, för jag vet ju att inget får en att kasta sej över ångestord/böcker/filmer som såna slags "varningar". Men jag kände nåt slags ansvar faktiskt, eftersom den innehåller blod, ångest och död och är rätt heavy bitvis. Jag tror inte man ska undvika livet eller skildringar av helvetesdagar, men välja med urskiljning när man klarar att utsätta sej för vad.
Evanescence som jag tycker är emo-trams lyssnar jag på när jag hatar allt och mej själv, och varenda jävla gång faller jag ännu djupare, men ändå envisas jag. Musik överlag har stort inflytande på måendet har jag märkt.
Och att läsa sina journaler:) Det är ofta ett sant nöje, i alla fall de sidor som inte gör en förbannad, ledsen eller uppgiven.Jag hittade en mening där jag på frågan om varför jag skadade mej själv svarat "för att få er uppmärksamhet och ert förbarmande", och AT-puckot hade inte förstått att det var ironi utan allvarligt skrivit in det i journalen.Ehh? Skämt åsido, det kan vara sjukt humoristisk läsning och väldigt tragisk också. Är du säker på att det är rätt dag? hahah
//Mikaela Aspelin
Hej! Jag undrar om du skulle kunna tänka dig att ägna en minut åt att vara supersnäll mot mig och rösta på mig i den här fototävlingen
http://microsites.nokia.se/6220/index.php?thanks=1#/grid/1/-1/votes/5185986
Vore hur snällt som helst och det skulle göra mig jätteglad! :D
PS. Du kan även vinna en fräsig mobiltelefon när du röstar :)
Med vänlig hälsning
Astronauten
http://astronautenochfrank.blogg.se
SNYGG BLOGG =)
Hej! Jag undrar om du skulle kunna tänka dig att ägna en minut åt att vara supersnäll mot mig och rösta på mig i den här fototävlingen
http://microsites.nokia.se/6220/index.php?thanks=1#/grid/1/-1/votes/5185986
Vore hur snällt som helst och det skulle göra mig jätteglad! :D
PS. Du kan även vinna en fräsig mobiltelefon när du röstar :)
Med vänlig hälsning
Astronauten
http://astronautenochfrank.blogg.se
Till Mikaela:
Det finns en enorm risk i att läsa skildringar som påminner en om ens egna problem. För varje gång som jag läser något sådant normaliseras det. Jag förstår faran. Men samtidigt - jag måste försöka förstå min egen sjukdom. Balansgången är hårfin, och jag har många gånger trillat över kanten. Men för varje gång som jag kan läsa om sådant som triggar mig, sådant som jag känner igen från min egen verklighet, och INTE faller - då känner jag mig starkare. Men visst är det en varm säng.
Jag tycker inte alls det är löjligt det du skrev i förordet, för även om det inte stoppade mig från att läsa boken på en dålig dag, så fick det mig att reflektera efteråt - när jag kände mig lite triggad. Det är skönt med en författare som tar ansvar för den makt som det skrivna ordet ger.
Jag tror att det finns mycket som man skall passa sig för på dåliga dagar, för då krävs det så lite för att tippa över kanten.
Tack för den utförliga kommentaren!
Jag har inte skrivit inlägget än men jag har planer på att länka till dig från min blogg om det är okej? Dessutom finner jag det intressant att jag precis idag satt och tänkte på vad mina egna "utlösare" skulle kunna vara. :) Du är smart, ta vara på det!
Det visuella triggar mig mer än det skrivna ordet. Blodiga eller bara mörkt suggestiva bilder. Hamnade på en teaterpjäs där det helt oväntat förekom en realistisk självskadescen och blev uppjagad i flera dagar.
Och ibland även vackra landskapsbilder, påminner om gånger då jag känt mig utomjordisk och i en annan dimension, gör ont.
Sjukhusdokusåpor. En miljö jag hatar och dras till, den där hemvandheten Mikaela skriver om.
Viss musik, Enya t.ex.
Clas Ohlson.
Och så förstås ett antal platser och städer där jag kan uppleva hur tiden glider och skillnaden mellan då och nu krymper.
Till S:
MYCKET intressant lista. Jag tror att många, liksom du, triggas mer av det visuella än av det skrivna ordet.
Men varför Claes Ohlson? Det andra kan jag förstå, men just den punkten får du gärna förklara vidare, om du orkar/vill/känner för det. :-)
Och om du orkar/vill/känner för det så skulle jag gärna vilja veta på vilket sätt du triggas - är det upprymdhet, nedstämdhet, självskadande... Är det olika för olika trigger points, och spelar det någon roll vilken tid det är, eller är de ALLTID trigger points oavsett hur du mår i övrigt?
Många frågor så skyll dig själv, jag gillar att snacka. :)
Clas Ohlson - i min självskadekarriär fanns en del rationella inslag i galenheten. Infektioner är inte bra, så jag tvättade med alcogel och återanvände aldrig samma verktyg, vilka jag köpte i storpack på Classe. (Liksom att svälja piller med mycket vatten så de inte fastnar i halsen.)Nu kan jag gå dit och handla vettiga saker som potatisskalare utan att handla annat, men ett visst mått av begär/ångest/upprymdhet/hat infinner sig fortfarande.
Något sånt är det jag triggas till - ångest+ledsenhet, ångest+dissociation eller ångestblandad eufori, beroende på vilken knapp som tryckts in. Inte ett omedelbart självskadande, på det fältet har jag oftast inte varit så utpräglat impulsiv utan går och ältar saker dagar-veckor-månader innan jag gör dem. Däremot att jag går in i en stämning där självdestruktivitet i olika former känns som ett rimligt alternativ.
Jo, det spelar absolut roll hur jag mår för övrigt, även om ett bra mående inte helt utplånar effekten av en rejäl trigger point, men har jag tillräckligt stora känslomässiga marginaler så kan jag ta in det, låta det strömma igenom mig och kliva ut ur det snabbt igen, utan att fastna.
Jag kan mycket väl förstå det där med "rationella inslag i galenskapen", vem vill ha en infektion, liksom? Jag gör liknande saker...
Ångestblandad eufori är jag intresserad av. Jag har också det, vilket ofta slutar med att jag blir manisk. Jag förstår bara inte den känslan... Hur kan man vara så upprymd och ångestfylld på samma gång?
Impulsivitet och självskadande hör inte samman på alls samma sätt som psykvården får det att framstå. Jag kan gå och fundera på självskadande i flera veckor, och det i sig är ett självskadande beteende kan jag tänka...
Får jag fråga vilken som är din "värsta" trigger point, den som alltid får dig att gå igång?
Jag tycker också det är märkligt att vara ångestblandat euforisk. Det är som att volymen på allt skruvas upp, och energinivån går upp så man hinner ha fler känslor samtidigt.
Det där med impulsivitet är intressant. I min journal står det på flera ställen "mycket impulsiv" men är man impulsiv om man tänker på självskadande i minst ett dygn innan man utför det? Är det tron att man aldrig skulle göra något så vansinnigt om man funderade på saken först? Några enstaka gånger har jag verkligen varit impulsiv, men i säkert 90 procent av fallen har det mer varit tvångsmässigt, att jag fastnat i ett spår som jag inte kunnat ta mig ur.
Jag tänker också att impulsivitet borde vara ett ganska stabilt personlighetsdrag. Försvinner det bara över en natt pga medicinering, som mitt självskadebeteende har försvunnit? Kanske tänker jag fel.
Min värsta trigger point? Påminnelser om en jobbig period i livet för ca 25 år sen. Platser, telefonsamtal, tvprogram, you name it. Jag tror ofta att nu, nu har jag hanterat den här saken, bearbetat eländet och är fri. Sen ramlar jag oväntat huvudstupa igen när någon påminnelse dyker upp. Självhatet och rädslan rinner till, kroppen spänns som en stålfjäder. Vill du veta mer specifikt vad det rör sig om får du maila [email protected] även om det inte är så värst mycket mer privat än en bloggkommentar kanske... jag är inte alltid så logisk! :)
Till S: Att ha flera känslor samtidigt innebär inte alltid eufori för mig. Ibland kan jag ha tomhet/meningslöshet/irritations-känslor samtidigt. Men när jag är euforisk, då är det som om det är en liten grön gubbe som springer runt i mitt bröst, som i ett ekorrhjul...
Det står en del i min journal om impulsivitet också. Men... jag tror att impulsivitet är deras sätt att förklara varför man skadar sig, precis som du säger... Ibland verkar impulsivitet betyda samma som att reagera utifrån en känsla, oavsett hur länge man har haft tankarna/känslan...
Jag vet faktiskt inte vad min värsta trigger point är. Jag tror att jag ska ta reda på det.
Ekorrhjul, det kan jag relatera till...
Ska försöka komma ihåg att fråga min läkare om deras användning av begreppet impulsivitet, kan vara intressant att höra vad han säger. Har mer tankar om detta så jag får väl gå och blogga... :)
