Jag mår för bra
Kvällarna är mörka och desorienterande. Det är som om mörkret kryper in genom springor i fönster, dörrar och ventiler. Svart rök som bildar den onämnbara gestalten som titt som tätt dyker upp bakom min rygg, lägger sina tunga händer på mina axlar så jag sjunker nedåt, och låter sina ormar leka runt min hals så att jag knappt kan andas.
Kvällarna pressar mig nedåt. Nedåt mot min grönblå matta i vardagsrummet, den som inte har tvättats på åtatal. Jag ligger på den och vågar inte sluta ögonen, för när de är stängda ser jag ingenting. Det finns ingenting, allting är ingenting. Eller nej, det var en lögn: Omvärlden är overklig, mitt inre är tomt (isande tomt), men min hjärna är överfylld.
Jag kan inte tänka, tusen tankar kommer på en och samma gång. Runt, runt, runt. Jag vill dö, jag vill inte leva, jag vill leva, jag vill inte dö, jag mår skit, jag mår för bra... Jag har ingen rätt att ligga här på detta golv, att ligga på detta golv och bakom sammanbitna tänder skrika om död och blod. Jag har ingen rätt, för jag är inte tillräckligt sjuk.
Ibland funderar jag på om jag ens har borderline, om jag ens är sjuk, om det inte bara är så att jag borde rycka upp mig, ta mig i kragen, skaffa mig ett jobb och satsa på att tycka om sex med andra personer, så att jag kanske kan ha en relation en vacker dag.
Jag passar inte in i psyknormen, jag vet. Jag har aldrig blivit LPT:ad, aldrig suttit och skrikit på oförstående vårdpersonal, aldrig behövt åka ambulans och det var jävligt länge sedan jag försökte ta livet av mig nu. Det är så märkligt, att det finns människor som klarar av att agera ut sitt mående på det viset, när jag sitter här och slits itu inifrån medan bilder för starka för att skrivas ner i ord flimrar framför mina ögon. Livet borde inte vara en tävlan om vem som mår sämst, men ibland känns det så...
Jag vet att en inte skall skriva om det, inte nämna det, inte prata om det - den längtan som så många av oss bär på, den längtan som säger att vi vill inte bli friska, vi vill vara det svartaste av det svarta! Längst ner på botten. Och vi triggar varandra, triggar till destruktivitet och ibland död. En del kallar det för subkulturella normer, det vi sysslar med. En del kallar det barnsligt fjanteri. Jag kallar det ett sätt att överleva. Genom att komma så nära döden att vi kan röra henom lever vi. Det är det enda sättet vi kan leva på. Inte underligt att vi triggar varandra.
Läs även andra bloggares åsikter om borderline, borderline personlighetsstörning, emotionellt instabil personlighetsstörning, destruktivitet, triggas, subkultur, leva, normer, döden
Kvällarna pressar mig nedåt. Nedåt mot min grönblå matta i vardagsrummet, den som inte har tvättats på åtatal. Jag ligger på den och vågar inte sluta ögonen, för när de är stängda ser jag ingenting. Det finns ingenting, allting är ingenting. Eller nej, det var en lögn: Omvärlden är overklig, mitt inre är tomt (isande tomt), men min hjärna är överfylld.
Jag kan inte tänka, tusen tankar kommer på en och samma gång. Runt, runt, runt. Jag vill dö, jag vill inte leva, jag vill leva, jag vill inte dö, jag mår skit, jag mår för bra... Jag har ingen rätt att ligga här på detta golv, att ligga på detta golv och bakom sammanbitna tänder skrika om död och blod. Jag har ingen rätt, för jag är inte tillräckligt sjuk.
Ibland funderar jag på om jag ens har borderline, om jag ens är sjuk, om det inte bara är så att jag borde rycka upp mig, ta mig i kragen, skaffa mig ett jobb och satsa på att tycka om sex med andra personer, så att jag kanske kan ha en relation en vacker dag.
Jag passar inte in i psyknormen, jag vet. Jag har aldrig blivit LPT:ad, aldrig suttit och skrikit på oförstående vårdpersonal, aldrig behövt åka ambulans och det var jävligt länge sedan jag försökte ta livet av mig nu. Det är så märkligt, att det finns människor som klarar av att agera ut sitt mående på det viset, när jag sitter här och slits itu inifrån medan bilder för starka för att skrivas ner i ord flimrar framför mina ögon. Livet borde inte vara en tävlan om vem som mår sämst, men ibland känns det så...
Jag vet att en inte skall skriva om det, inte nämna det, inte prata om det - den längtan som så många av oss bär på, den längtan som säger att vi vill inte bli friska, vi vill vara det svartaste av det svarta! Längst ner på botten. Och vi triggar varandra, triggar till destruktivitet och ibland död. En del kallar det för subkulturella normer, det vi sysslar med. En del kallar det barnsligt fjanteri. Jag kallar det ett sätt att överleva. Genom att komma så nära döden att vi kan röra henom lever vi. Det är det enda sättet vi kan leva på. Inte underligt att vi triggar varandra.
/Charlyene - vet mycket väl om att hon inte är det svartaste av det svarta
"I've found an island in your arms, a country in your eyes"
The Doors - Break on through
The Doors - Break on through
Läs även andra bloggares åsikter om borderline, borderline personlighetsstörning, emotionellt instabil personlighetsstörning, destruktivitet, triggas, subkultur, leva, normer, döden
Kommentarer
Trackback
