Jag bytte ett självskadebeteende mot ett annat
Jag började skära mig för att jag tyckte om blodet. Blodet ur försiktigt droppade ur mina armar var ett bevis på att jag levde. För en stund försvann känslan av overklighet. Tyvärr är självskadebeteendens effekt sällan långvarig, och snart kom jag in i ett tillstånd där jag enbart kände mig verklig när jag skar mig. Och att skära sig, det är inte något som är möjligt att göra hela dagarna i alla situationer.
I mitten av april i år var overklighetskänslorna extra starka. Och medan jag satt och skar mig med mitt älskade rakblad fick jag plötsligt för mig att p-staven i min arm egentligen var en mask (inte en sådan man har för ansiktet, utan en liten slringrande sak) som skulle gräva sig in till mitt hjärta och döda mig på ett ytterst plågsamt vis. Så jag bestämde mig för att försöka skära ut den. Det gjorde djävulusiskt ont, och smärtan fick mig att vakna till ur mitt paranoida tillstånd. Jag skar aldrig ut p-staven. Istället åkte jag till psykakuten och lade in mig ett dygn. Och jag beslutade mig för att inte skära mig mer.
Sedan dess har jag haft ett återfall. Det blev några rispor på armen den första nattpermissionen jag hade när jag var inlagd nu sist. Men ett återfall på 6 månader räknar jag ändå som en bedrift. Jag har fått kämpa mig till att förstå att det går att leva trots att man känner sig som ett spöke.
Men säg nu inte "grattis" och "åh va du är duktig" för sagan slutar inte där. Även om jag mer och mer lär mig att leva med overklighetskänslorna fanns det ännu ett skäl till att jag skar mig, nämligen känslan som säger att jag har ett behov av att visa omvärlden hur ful jag är på insidan genom att göra mig ful på utsidan. Och den känslan har jag inte lärt mig att hantera.
Så jag bytte ett självskadebeteende mot ett annat. Istället för att skära mig och lämna ärr, började jag hetsäta riktigt ordentligt (hade bara gjort det i mindre omfattning tidigare), och även om jag under vissa dagar kräks upp det jag har ätit, så kräks jag inte alltid, vilket har resulterat i att jag har gått upp i vikt. Jag är inte överviktig (eller underviktig för den delen). Jag är 164 cm lång och väger 61 kg, så jag är ganska säker på att mitt BMI hamnar inom det normalas gränser. Men jag har aldrig tidigare vägt såhär mycket.
Och det blir en ond cirkel, att försöka gå ner i vikt. Jag vill gå ner ca 5 kg, till den vikt jag hade i våras. Men om jag promenerar/cyklar/rör på mig börjar känslan komma krypande: "Du har bränt kalorier. Nu måste du äta-äta-äta, så att omvärlden får se hur ful och äcklig du är, hur lite kontroll du har, hur vidrig du är som person." Och jag mår skit över det, men jag har verkligen ingen som helst kontroll. Vilket får mig att må ännu sämre.
Så trots att jag motionscyklade i en halvtimme idag sitter jag nu här och trycker i mig vitt rostat bröd med smör och ost, cola, o'boy och bullar.
Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, att skada sig själv, skada sig själv, utbytbarhet, mindervärdeskänslor, overklighet, dissociation
Dina tankar är läskigt likt mina. Ibland kan jag känna att det är jobbigt med all denna självinsikt. Man har svaren men kan inte anamma dem, desto "dummare" är man när man vet så väl men känslorna tar kontrollen och säger en helt annan sak. Och ja, ja ville vara en svensson. Nu vet jag inte längre, jag föraktar dem ju... Och längtar efter deras oförstånd. Svart eller vitt pinglan och helst på samma gång!
Kan relatera till viljan att förändra ytan så att den ska stämma med insidan, det var definitivt en av drivkrafterna bakom mitt självskadande, mer än själva smärtan. Att det skulle synas att jag inte var riktigt mänsklig. Jag lyckades inte få bort den tanken innan jag fick depressionen under kontroll, men det handlar väl mycket om att stärka självkänslan antar jag.
Till Zilch:
Visst känner man sig korkad när en inte kan göra så som självinsikten säger att en borde göra. Eller snarare hjälplös... Utan kontroll. Ibland känns det inte ens som om jag är mänsklig, utan bara ett spöke som reagerar per automatik på något som jag inte själv förstår.
Och jag vill inte vara en svensson. dengråmassan, den generaliserade andra, kalla det vafan du vill - jag tror att ignorance is bliss, men om det är det som krävs för att jag ska bli lycklig, då stannar jag hellre i min misär. De som aldrig har blickat in i sitt inre och sett total svärta - i mina ögon har de aldrig riktigt levt.
Till S:
Jag kan förstå känslan av att inte vara mänsklig. För mig handlar det inte om depression, utan om overklighetskänslor framkomna ur att jag har svårt att ha en egen identitet, att det känns som om jag inte har något inre jag.
För mig handlar det också om ett ständigt sökande efter det annorlunda. jag kan inte följa normer, för normer är förbannat tråkigt. Jag kan inte vara en medelsvensson, en vanlig människa, för de står så långt från allt jag tror på. Men att söka så djupt i sig själv gör att en känner sig utanför, och tillslut blir utanförskapet till omänsklighet. det är för mig inte att ha låg självkänsla, det är bara att inte vilja eller kunna vara delaktig i majoritetssamhället.
Jag vill inte låta som om jag tror att vi upplever precis samma sak, det är ju som du skrev så att alla har sina individuella skäl till vad de gör... Man kan känna igen bitar här och var men det betyder inte att helheten måste vara likadan.
Från min synpunkt sett så kommer ändå självkänsla in, om man är helt bekväm med sig själv och sitt sätt att bryta mot normer så bryr man sig väl inte så mycket om huruvida man är delaktig i svenssonvärlden eller inte, då kör man sitt race. Eller tycker du jag är helt fel ute nu?
Till S:
Varje subkultur måste ha en kultur att distansiera sig från, annars är det inte en subkultur. det går aldrig att helt köra sitt eget race, det är en omöjlighet om en inte är totalt isolerad från omvärlden, vilket nästan aldrig sker.
Självkänsla är en viktig del, men det är handlar egentligen inte om att må bra eller dåligt, bara att göra valet var i den sociala gemenskapen som kallas för samhälle en vill leva. Men dengråmassan kommer ALLTID att försöka bryta sig in, det är det som är normer, det är det som är en kultur.
Självkänsla i sig förändrar ingenting. Är hetsätning inte ett problem om jag inte mår dåligt av det? Är att skära sig själv inte ett problem om det får mig att må bättre? Självkänslan kan finnas på så många fler plan än bara ett. Och även ett svartvitt tänkande kring det egna jaget är en form av självkänsla, bara det att gråzonerna inte existerar.
Håller med dig om att självkänsla inte är ett helt enkelt begrepp. Kanske är det snarare självacceptans jag är ute efter?
Det jag spånade lite på är egna erfarenheter som självklart kanske inte går att generalisera. Har funnits perioder då jag levt på sätt som inte helt följer dengråmassans (lånar ditt uttryck) normer, men ansett att jag hade rätt och de fel, jag förväntade mig inte allmän acceptans, det räckte med att tillhöra en subkultur, och då kändes situationen inte särskilt ångestskapande. Däremot upplever jag det som besvärligt nu med min icke-valda psykfallsidentitet eftersom jag känner mig väldigt osäker och oönskad i samhället samtidigt som jag vill få höra till.
Hetsätning ska jag inte uttala mig om, men att skära sig tycker jag inte är ett problem, förutsatt att det inte skapar känslor som rädsla och skam, hotar ens fysiska hälsa, försvårar viktiga relationer, förstärker en nedvärderande syn på en själv. För mig gjorde det allt sånt och var alltså ett reellt problem. Men skulle man själv vara ärligt helt ok med det man gör så är det omgivningen som har problem. Sedan blir det förstås troligen ett indirekt problem för en själv när omgivningen reagerar, och där kommer det in hur mycket man bryr sig om vad andra tycker och hur mycket hänsyn man anser sig behöva visa. Det kan nog bli komplicerat.
Till S:
Alla självskadande beteenden är för mig ett problem, för oavsett hur bra de "hjälper" mig, så innebär de att jag skadar mig själv. Och då har jag, enligt mig själv, ingen självacceptans (som jag håller med om är ett bättre uttryck än självkänsla). Speciellt ingen acceptans för det jag själv känner.
Och självskadandet är ännu en del i varför jag inte kan delta i ett majoritetssamhälle/dengråmassan/normalsamhället/whatever - för de har inte acceptans för mig att jag behöver den formen av destruktivitet för att dels handskas med mina känslor och dels för att känna mig levande. Det är inte självvalt, jag har inte tagit mig en titt på normalsamhället och sagt "nope, ingenting för mig", utan normalsamhället har tittat på mig och sagt "du är inte som vi".
Sedan blir det naturligtvis ett dialektiskt förhållande där känslan av utanförskap/tillhörande av annan subkultur förstärks genom att säger "fuck you" till normalsamhället som inte accepterar mig, och genom att jag gör så accepterar normalsamhället mig än mindre.
Det är JÄVLIGT komplicerad fråga. Men självacceptans måste både komma inifrån och förstärkas utifrån, en kan aldrig leva i en egen liten bubbla utan att påverkas av andra, av normer, av omvärlden. Det är delvis därför som det är så farligt att ge sig in i en grupp där självskadande beteenden är normaliserade. För då förstärks självacceptansen utifrån, samtidigt som distansen till normalsamhället ökar, och då känner en sig utanför, vilket gör att en vill öka distansen till normalsamhället än mer, och skapar på så vis en subkultur där självskadebeteende till och med uppmuntras. Men normerna sitter så hårt i en, att en vet att så snart en lämnar subkulturen och möter normalsamhället, kommer en att ifrågasättas och nedvärderas. Och därför bildas skamkänslor. Oavsett hur stark en än är...
