Ännu en morgon
Morgonen började inte bra. Alarmet ringde vid nio, men jag vaknade inte. istället dröjer det till halv elva innan jag lyckas ta mig ur sömnens land, och då bara för att ligga minst 20 minuter med huvudet fyllt av hypnagoga imaginationer (ni vet: bilder som dyker upp i huvudet i tillståndet mellan vakenhet och sömn, bilder som man inte själv kan kontrollera). Tillslut lyckas jag skaka av mig det sista av det undermedvetnas ovälkomna påverkan och drar på mig mjukiskläderna som jag igår kväll slängde bredvid sängen.
Så jag röker en cigg, gör kaffe och en macka och sätter mig för att läsa bloggar. Strax efter elav ringder det på dörren. Jag ignorerar det. En stund senare ringer det en gång till. Och en gång till. Och sedan knackar det. Jag beslutar mig för att öppna dörren, men innan jag hinner fram står en man i arbetskläder i min hall. Han skall byta ut delar av min spis. Säger att jag borde ha fått en lapp om det, men någon sådan har jag inte sett till. Jag säger till honom att jag låg och sov. Det känns på något sätt bättre att påstå att jag ligger och sover strax efter elva på förmiddagen än att jag vägrar öppna dörren.
Jag bestämmer mig för att inte skämmas, trots att jag står där i hallen med smutsiga mjukiskläder, håret åt alla håll och finnar översållade mitt ansikte eftersom den nya p-staven sprutar in hormoner i mig som inte gör min kropp glad. Så jag lämnar honom till sitt arbete och sätter mig vid datorn igen. Dricker upp kaffet.
Det tar 20 minuter, sedan hojtar han att han är klar. Jag går ut i hallen, säger hejdå och tack så mycket. Han tittar på mig, med någon underlig form av medlidande. Eller kanske är det en ursäkt: "Sorry att jag var tvungen att tränga mig på i ditt hem när det ser ut som om du mest av allt vill gå tillbaka till sängen." Jag vet inte. Men han är rätt snygg. Så jag ler lite med mina oborstade tänder och stänger försiktigt dörren efter honom.
Då kommer ångesten. Över att ha en ostädat lägenhet, se ut som ett fetto-vrak som inte kan tvätta sig eller klä på sig ordentligt för den delen. Jävla skit, jag som hade bestämt mig för att inte bry mig.
Läs även andra bloggares åsikter om morgon, hypnagoga imaginationer, arbetare, sömn, skam, skuld, löften, vrak
Så jag röker en cigg, gör kaffe och en macka och sätter mig för att läsa bloggar. Strax efter elav ringder det på dörren. Jag ignorerar det. En stund senare ringer det en gång till. Och en gång till. Och sedan knackar det. Jag beslutar mig för att öppna dörren, men innan jag hinner fram står en man i arbetskläder i min hall. Han skall byta ut delar av min spis. Säger att jag borde ha fått en lapp om det, men någon sådan har jag inte sett till. Jag säger till honom att jag låg och sov. Det känns på något sätt bättre att påstå att jag ligger och sover strax efter elva på förmiddagen än att jag vägrar öppna dörren.
Jag bestämmer mig för att inte skämmas, trots att jag står där i hallen med smutsiga mjukiskläder, håret åt alla håll och finnar översållade mitt ansikte eftersom den nya p-staven sprutar in hormoner i mig som inte gör min kropp glad. Så jag lämnar honom till sitt arbete och sätter mig vid datorn igen. Dricker upp kaffet.
Det tar 20 minuter, sedan hojtar han att han är klar. Jag går ut i hallen, säger hejdå och tack så mycket. Han tittar på mig, med någon underlig form av medlidande. Eller kanske är det en ursäkt: "Sorry att jag var tvungen att tränga mig på i ditt hem när det ser ut som om du mest av allt vill gå tillbaka till sängen." Jag vet inte. Men han är rätt snygg. Så jag ler lite med mina oborstade tänder och stänger försiktigt dörren efter honom.
Då kommer ångesten. Över att ha en ostädat lägenhet, se ut som ett fetto-vrak som inte kan tvätta sig eller klä på sig ordentligt för den delen. Jävla skit, jag som hade bestämt mig för att inte bry mig.
/Charlyene - håller inte vad jag lovar mig själv
Läs även andra bloggares åsikter om morgon, hypnagoga imaginationer, arbetare, sömn, skam, skuld, löften, vrak
Kommentarer
Trackback
