charlyene against the world

Det finns dagar när jag inte behöver skada mig själv. Dagar då andra gör det åt mig. Som tex idag. Det som höll mig borta från knivarna igår var tanken på idag, för idag skall min tatuering på vänsterbenet fixas till. Och ja, det är fult och lågt att utnyttja ens tatuerare/knulloffer (eftersom min tatuerare också råkar vara Mannen) till ångestlindring och meningsfyllande av livet. Men ack, så jag älskar känslan av nålen i mitt ben.

Först känns det lite nervöst (ska jag klara av smärtan även denna gång?), sedan kommer den ljuvliga känslan av att flyta bort. Sedan nästan somnar jag. Och tillsist, alldeles innan det är klart gör det så ont att jag inte kan tänka på något annat än smärtan och det är det mest underbara ögonblicket av dem alla. För att inte tala om endorfinet som alltid kickar in när jag behöver det som mest i slutet, och jag blir, helt enkelt, hög.

Jag har inte många tatueringar. Men fler skall det bli. Inte bara för smärtans skull, utan också för att jag älskar konsten på min kropp, älskar att färglägga den så att den blir vackrare. Men idag är det som sagt ifyllning och tillfixning som skall göras. Och jag är glad bara över det.


Läs även andra bloggares åsikter om tatuering, konst, smärta, ångest, självskadebeteende