charlyene against the world

Jag orkar inte med all skit längre. Hallisar och röster i huvudet, hetsätning och ångest, att varje gång jag bludar se mig själv utifrån - dödande mig själv.

Så jag skall försöka lägga in mig. Men skräck är att nu när jag väl vill bli inlagd så kommer de att sätta sig på tvären.


Läs även andra bloggares åsikter om hallucinationer, ångest, självskadebeteende, självmord, inläggning, slutenvård

Det har varit en helvetesnatt med tusen uppvaknanden och mardrömmar. Jag har vridit och vänt på mig så ofta att mina lakan blev till en knöl längst ner i sängen.

Vad drömmer jag om? Drunknanden, att inte kunna andas, att inte få luft. Att bli kallad fula namn. Att bli bortstött. Allt det där som jag fruktar även i det vakna livet.

Varför kan jag inte drömma om trevliga saker?


Läs även andra bloggares åsikter om sömn, sömnproblem, mardrömmar, drömmar, undermedvetna

Självhat är inte roligt att känna. Men det är märkligt hur det kan komma över en så plötsligt, över en så liten sak. Jag skulle bara skriva ner några tankar i mitt skrivblock - plötsligt satt jag där och ville sticka pennan i min halspulsåder. För det känns som om allting är så meningslöst, när man, som jag, inte kan avsluta något.

Jag kan verkligen inte avsluta något alls. Från storslagna drömmar och projekt till minsta lilla tankegång. Och det är så frustrerande. För vad är det för mening med att göra saker, om man aldrig gör klart dem?

Jag har påbörjat underbara saker, bara för att sluta mitt i. Jag har drömt tusen drömmar, men aldrig förverkligat någon av dem mer än till hälften. Från lapptäcken till böcker, noveller och städprojekt.

Tomheten bränner i mig, meningslösheten brinner i mitt inre och jag kan inte släcka elden. För jag har inga piller som hjälper mot meningslöshet. Och som vanligt, vet jag inte hur man varken står ut eller hanterar.
Jag ÄR oavslutad. Och bör därmed inte räknas.


Läs även andra bloggares åsikter om självhat, tomhet, meningslöshet, oavslutade projekt, projekt, att inte kunna göra klart saker, drömmar

Maritha tar upp en viktig fråga, angående hur människor tycks tänka att det enda normaltillståndet i livet är att må bra. Tycker att ni skall läsa hennes inlägg OCH KOMMENTERA för frågan är enormt viktig, och bör diskuteras mer.

Läs även andra bloggares åsikter om sjukdom, friskhet, känslor, må bra

Kronofogden kom som ett brev på Posten. Bokstavligen. Bestrid, skriv under & skicka in, så har du möjlighet att återfå din hyresrätt... Jag förstår ingenting. Skall prata med min mamma ikväll och se om hon kan hjälpa mig. Oavsett vad som än sker har jag tokångest och tröstäter därför. Min planerade viktnedgång går åt helvete, ingenting fungerar. Det gör ont i mig, och jag kan inte hantera något alls.

Theralenet har slutat hjälpa. Det är ingen idé att åka till psyket för de vägrar skriva ut något som skulle kunna fungera. Valet står mellan att:

stå ut,
utöva självskadebeteende tills ångesten lägger sig,
eller
att lägga in mig.

Inget av dessa val känns direkt lockande. För även om jag stirrar sönder mina ögon på den lilla vassa kniven, så vill jag egentligen inte skära mig, hur mycket det än lockar för stunden. Jag har hållit upp sedan i april, jag vill inte börja igen.

Men jag kan inte hantera, vet inte hur man gör. Så jag stirrar mest in i väggen. Det finns inget hopp längre. Inget hopp om lugn.


Läs även andra bloggares åsikter om ångest, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, panik, kronofogden, skulder, hantera saker, medicin

Jag älskar årstidernas övergångar.
Varje årstid i sig har sin charm.
Våren då allt är nytt och fräscht och man får ett löfte om värme, sommaren med sina underbara heta dagar, åskväder och otroliga skyfall, hösten med blåst och löv som skiftar färg, vintern med snö och kyla.

Men övergångarna är fantastiska. När jag märker förändringarna blir jag gladare. Det är som om jag inte kan stanna på en plats, i en tid, jag måste alltid vara i förändringarnas mystiska plats mitt emellan två existenster.

Som nu; kvällarna blir att mörkare, ljuset från solen allt svagare. Och jag vet att snart krävs det mer än bara min ständiga följeslagare den svarta hood-tröjan för att hålla mig varm. Jag gillar hösten, jag gillar kylan. Men framförallt tycker jag om löftet om det som komma skall. För löftet är alltid mer hoppfullt än det faktiskt skeendet.


Läs även andra bloggares åsikter om årstider, förändring, hoppfullhet, löfte

Okej, jag ber om ursäkt för att ni läsare fick en massa konstiga inlägg slängda i ansiktet. Detta är trots allt inte en blogg om konstiga sociologiska frågor. Men det är sådant som rör sig i mitt huvud, och jag var tvungen att få ur mig det på något sätt.

Det är blir så konstigt när man inte vet vem man själv är. Jag har ingen aning om det ens finns ett "jag" inuti mig, och det är oerhört frusterande. För det känns på något sätt som om allt som tillsammans bildar mitt "jag" är skapat av något annat - biologi, socialisering, yttre påverkan, kultur... Vad är individen i mig? Finns det ens något som är individ i mig? Eller är allt jag är en produkt av yttre faktorer?

Det är därför som jag intresserar mig för samhället och människorna i det - för att på något sätt känns det som om jag måste ta reda på vad andra människor är, och hur de fungerar, innan jag kan ens börja att förstå mig själv. Jag måste förstå samhället som sådant för att veta min plats i det. Jag måste förstå hur jag passar in, hur andra fungerar, hur jag fungerar - för jag blir tokig snart av att svänga fram och tillbaka i relativismens otäcka pendel. Det är ett vidrigt sätt att leva, för det finns ingenting (absolut INGENTING) att hålla sig fast vid.

Så... Ibland tar denna osäkerhet överhanden, och resulterar i inlägg som de fyra föregående. Det är min ursäkt.


Läs även andra bloggares åsikter om osäkerhet, relativism, förklaring, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline

Hela min hjärna är nu överfylld av frågor. När jag väl har börjat att fundera på ett ämne, tycks det nästan som om det upptar all min tid. Jag kan liksom inte släppa det, men ändå kommer jag inte fram till något. Vad jag behöver är ett bollplank, någon att diskutera med. Men mina vänner är inte intresserade av diskussioner som dessa, de tycker mest att jag är överintellektuell och något knäpp.

Men jag antar att jag fortsätter att spotta ur mig frågor. Det finns inte mycket annat för mig att göra, för jag orkar inte hålla dem alla i min hjärna.

So...

En struktur är alltså något externt som ger ett yttre tryck på individer och grupper. I slutändan handlar det om makt. Strukturer definierar makt- och maktlöshetspositioner. Tillhör du arbetarklassen har du mindre makt än borgarklassen, och det handlar inte bara om pengar. Det handlar om kontakter, om spelrum, om vems röst som hörs mest. Skillnaderna må vara mindre påtagliga i Sverige än i Uganda, men de finns där. (Problemet ligger lite i att desto mindre skillnaderna är i rent ekonomiska mått, desto lättare är det att ignorera de övriga skillnanderna i maktförhållandet.)

Men om man nu, som jag, antar att strukturer finns: Hur har dessa strukturer skapats? Och hur reproduceras de generation för generation? Blir de starkare eller svagare? Hur förändras de - genom vilka medel och hur ser den faktiska förändringen ut?

Att situationen för arbetarklassen i Sverige ser annorlunda ut idag än på 1930-talet, det kan vi väl vara överens om. Men hur har denna förändring skett, och vad spelar den för roll? Likadant gäller kvinnans handlingsutrymme.

Om nu strukturer existerar måste de förändras genom människor handlingar. Men blir då inte strukturerna en paradox i sig? Fasta, fast ändock inte. Om man utgår från Foucault, som säger att makten finns inte bara i ett centrum, utan överallt i samhället - blir då inte motstånd också möjligt? Är detta inte vår enda chans? Att göra motstånd där vi kan, och på så vis förändra? Men hur förändrar man? Genom revolution eller reformer?

Hur tar man kontroll över makten att själv definiera vem du är, och därmed din position? Det tycks som en omöjlig uppgift. Andra kommer alltid att definiera dig som tillhörande en grupp och inte en annan. De kommer att lägga värderingar i denna grupptillhörighet och därmed avskärma dig från de som du har utgränsats från. Finns det verkligen något i dig själv som du själv, fritt, väljer? Eller är allt i dig en produkt av kombinationen natur/kultur - och därmed finns det inget eget jag?


Läs även andra bloggares åsikter om gränser, gränsdragningar, definition, makt, motstånd, struktur, agentskap, kontroll, förändring

Egentligen började jag skriva om gränser och kategoriseringar i helt fel ände. För den grundläggande frågan inom sociologi är trotts allt den som brukar uttryckas struktur vs. agentskap.

Detta är en komplex fråga, som innehåller det grundläggande ställningstagandet som jag egentligen så förtvivlat kämpar med: Vem definierar din position?

Strukturalisterna anser att andra definierar din position. Föds du till kvinna, föds du också in till en position som kvinna, dvs andra definierar dig som kvinna och därmed också till en position som underställd mannen.

De som lutar mer åt ett agentskaps-perspektiv säger att inga strukturer finns, det är upp till dig själv att bryta normen. Normer ser de som långvariga handlingsmönster, som människor upprepar gång på gång. Det är därmed möjligt att som enskild invid bryta mot detta, och därmed också bryta handlingsmönstret.

Strukturalisterna vänder sig mot det sistnämna och säger att trots att enskilda individer kan bryta ett mönster, finns mönstret fortfarande kvar och att strukturen liksom trycker på utifrån, den lever sitt eget liv oberoende av människors handlingar. Det är naturligtvis problematiskt, eftersom människor så desperat gärna vill se sig som fria att handla såsom det själva passar dem, och inte vill se sig själva som intvingade i en mall. Ett exempel är kvinnor som tror sig "välja" att stanna hemma med barnen medan maken arbetar av egen "fri" vilja.

Needless to say, är jag strukturalist även om jag komplicerar förhållandet genom att närma mig poststrukturalisterna, som egentligen är jävligt jobbiga typer som bara skall strula till allting.

Men detta är pudelns kärna: Vem deinfierar dig? Och vem värderar den definitionen?


Läs även andra bloggares åsikter om definition, position, struktur, agentskap, kategorisering, problematisering

Inom sociologi finns det några begrepp som är så att säga grundläggande kategoriseringar. Det är välkända begrepp som har diskuterats fram och tillbaka:

Kön/Genus
Etnicitet
Klasstillhörighet

Debatten om vilket av dessa som är det mest grundläggande, dvs det mest kategoriserande, för människan, diskuteras fortfarande och debatten tycks inte ta slut, även om dess intensitet går i vågor.

Till dessa har, på senare tid, andra kategorier lagts:

Sexualitet (med betoning på hetero- & homosexualitet som dikotoma kategorier)
Ålder/Generation

Med tiden har också kategoriseringen av dessa kategorier problematiserats, speciellt när det gäller kön där queerforskningen växer sig starkare & med begreppet intersektionalitet, som betonar vikten av att se inte bara till en kategori utan till flera och se var dessa kategorier sammanfaller. Så är tex en svart, lesbisk kvinna mer i underläge än en vit, homosexuell man.

Jag anser att alla dessa ovanstånde begrepp är viktiga, men stora problem uppkommer när man bestämma vem som kategoriserar och definierar. Om jag ser äldre ut än min verkliga ålder, är det då min ålder som avgör min kategorisering, eller är det andras subjektiva uppfattning av min ålder? Om antar att jag är flata, är det deras uppfattning som styr, oavsett vilken sexuell kategori jag själv anser mig höra till? Och om jag själv inte vet vilken kategori jag tillhör, påverkar den kategorin mig fortfarande? Ett exempel kan vara de som inte vet/bryr sig om att de tillhör arbetarklassen, är de då fortfarande positionerade som arbetarklass?

Frågan är återigen: Vem skapar gränser, kategorier? Vem har rätt/ges rätten att definiera? Vem styr var du placeras?


Läs även andra bloggares åsikter om katergorier, kategoriseringar, gränser, gränsdragningar, vem bestämmer, definition, makt

Egentligen borde jag ha läst psykologi istället för sociologi. Eller kanske snarare & mer korrekt: jag borde ha kombinerat sociologin med psykologi. Och slängt in lite socialpsykologi bara för att vara säker. Okej, jag vet: Man kan inte veta allt. Fast jag VILL veta allt. Speciellt om människans beteenden, för jag förstår verkligen inte andra människor. Å andra sidan förstår jag inte heller mig själv, så i slutändan är jag mest av allt bara förvirrad.

Men det är såhär; att mitt intresse område ligger inom skapandet av kategoriseringar och gränsdragningar. Detta är två ämnen som är nära sammanlänkade. För man kan inte kategorisera utan att dra en gräns för vad som skall finnas i kategorin och vad som skall finnas utanför. Men gränserna i sig är intressanta, för de kan vara av olika typ och styrka.

Ett exempel är lagar. De är (numera) skriftliga dokument som drar upp gränser för vad som är tillåtet och inte. Naturligtvis förändras de över tid, och är ibland kulturspecifika. Lagar specificerar också straff, eller egentligen hur grovt brottet anses. Därför är det strängare straff för stöld än för snatteri, då det förstnämnda anses grövre. Men i det medeltida Sverige (som då egentligen inte fanns) ansågs stöld värre än mord, och bestraffades därför mer strängt. Vi anser det befängt idag, eftersom vår syn på människan och hennes värde har förändrats.

Men gränser finns inte alltid nedskrivna. Ändå tycks de utbredda bland den stora befolkningen. Hur skapas dessa gränser, och dess påföljande kategorier? Och varför är det inte fler som ifrågasätter dessa?

Vi använder dagligen tal som skall representera kategorier, utan att specificera vad dessa kategorier egentligen innebär. Som exempel: Sex. Många människor pratar om sex, många människor har sex, många människor vet vad sex är. Men hur specificerar man vad som är en sexuell handling? Var drar vi gränsen mellan vad som är sex och vad som är allt annat? En smekning över armen, är det sex? Eller krävs det att kläder skall åka av och att genetalier är inblandade? Är det kanske så, att en handling blir sexuell om den som utför handlingen avser den vara sexuell? Eller är den sexuell om mottagare/mottagare anser den vara sexuell? Vem bestämmer?

Jag förstår att vi inte kan ifrågasätta alla kategorier som är skapade, normerade och självklara. Men varför diskuteras inte detta mer? Kategorier tycks bara anses vara problematiska när de innehåller diskriminering, men eftersom alla kategorier kräver uteslutning, är det inte dags att börja fråga oss detta: Hur skapas egentligen kategorier?


Läs även andra bloggares åsikter om kategorier, kategoriseringar, stereotyper, stereotypier, generaliseringar, gränser, avgränsningar, gränsdragningar, sociologi, psykologi, socialpsykologi, normer, förvirring, problematisering

Fjärilen utmanar mig att berätta lite om min bakgrund och om önskningar, och mitt huvud skriker "NEEEEJ". För jag jobbar så hårt på att inte tänka på varken dåtid eller framtid eller någon annan tid än just nu, nu, NU! Men okej. Jag är inte personen som släpper en utmaning, istället biter jag mig fast vid den så hårt jag bara kan och sliter mitt tandkött blodigt.

So here it goes:

Fem saker som finns på din Att göra-lista idag?

1. Dricka upp mitt kaffe
2. Dricka minst 1,5 liter vatten idag då min kropp verkar lida av vätskebrist
3. Träffa Tildus + barn för socialiserande samt gnällande om våra värdelösa liv
4. Städa köket (ett rum i taget, så att säga - imorgon är det sovrummet som gäller)
5. Gå en promenad på minst 30 minuter (eftersom det är sol och jag vill tappa i vikt)

Vad gjorde du för 10 år sedan?

För 10 år sedan.... Well. Helt ärligt så var det då jag första gången gick in i en djup depression. Och det var ett helvete. Men å andra sidan: Jag skapade en hel del drama omkring mig också. Jag var 16 år, och stack hemifrån till en snubbe i Södertälje (som jag i efterhand har insett inte ville ha mig där), gjorde ingenting och hade inga pengar. Snubben gjorde lumpen, och jag gjorde ingenting. Men det spelade ingen roll, jag var bara desperat efter att komma bort från mitt föräldrahem där tystnaden var det enda som talade.
Så jag kedjerökte, skar mig själv, svalt mig själv och mådde skit. Och kände mig ensammast i världen, för att ingen såg detta. Jag gick inte ens gymnaset, och hade inga vänner. Det var inte den bästa tiden i mitt liv, direkt.
Jag stannade i Södertälje i ett och ett halvt år innan snubben kickade ut mig. Bara för att flytta till en annan snubbe. Oh, how I love my own logic!

Ställen du har bott på?

Göteborg, håla utanför Kungälv, Södertälje, Stockholm (mitt på Söder, minsann... :-)), liten håla utanför Söderhamn (några mil norr om Gävle för er som inte kan er geografi), och sedan tillbaka till Götet, och nu Hisingen (vilket inte riktigt är en del av Göteborg, utan snarare en semiautonom stat going kommunistisk (iallafall i mina drömmar)).

Fem saker du skulle göra om du var biljonär?

1. Köpa hus + skog, så att jag har någonstans att bo och promenera utan att någon stör mig
2. Resa till Tibet med tolk (älskar naturen där... i allafall på bilder... )
3. Betala skulder åt mina släktingar + vänner
4. Betala psykvård åt åtminstone 10 okända personer
5. Hyra en personlig kock + tränare

Well, there you have it.

Jag utmanar:
Chaos, bantarbritta och mana monroe



Läs även andra bloggares åsikter om utmaning, dåtid, framtid, önskningar, panik

Jag har haft en alldeles fulländad "ätar"-dag. Från donuts till pizza, vitt bröd till grape tonic - jag har vräkt i mig. Och det är i princip vad jag har gjort hela dagen - ätit och kollat på dåliga serier á la Project Runway på TV. En ätdag i veckan tänker jag tillåta mig, annars blir jag tokig på mitt råris och grönsaker. Och idag var den dagen. Och det har varit underbart.


Läs även andra bloggares åsikter om mat, begär, äta, TV, project runway, dåliga TV-serier

Efter fyra timmars sömn och två uppvaknanden efter mardrömmar om Mannen ger jag nu upp.

God morgon!


Läs även andra bloggares åsikter om sömn, mardrömmar

Min mamma ringer för att säga att räkningarna är betalda. Och för att säga... ja, jag vet inte riktigt. Hon pratar om andra vårdalternativ än de statliga, om att söka sig till den privata sektorn om det tar för lång tid för mig inom PMH. Och nästan kräver att jag skall ringa efter att jag har haft telefonkontakt med min psykiatriker, Agneta, idag.

Jag blir bara trött och arg. Förstår de inte att de inte kan komma in och kontrollera varje liten detalj? Det måste vara skitfrustrerande för dem att deras dotter mår skit, men jag skall inte behöva redovisa varje litet steg jag tar, bara för att de skall se att det händer något!

Jag vill inte känna mig som om jag är 16 igen, då varje steg jag tog övervakades. Men det är precis vad jag gör. Vilket får mig bara att vända mig från dem, precis som när jag var 16. För vi kan aldrig prata om saker på riktigt, och lösa något så att båda blir hyfsat nöjda. Antingen pratar jag inte alls med dem, eller så kör de sin agenda. Förstår de inte att det inte fungerar?

Men det värsta är nästan att det blir förbjudet att vara arg. Ilska ses som fel och dumt, och som något man skall skämmas över. Något som den andra partern skall bara gråta över, inte bemöta. Men hur kan man leva utan ilska?


Läs även andra bloggares åsikter om kontroll, överakning, tonår, familj, trötthet, ilska

Nu är det gjort. Räkningarna är lämnade hos min mor. Tyvärr är hyrorna redan hos Kronofogden, men jag kan inte göra något åt det. Jag hoppas iallafall att jag slipper bli vräkt, det är det viktigaste just nu.

Jag är tyngd av skam- och skuldkänslor, drabbad av tankar om att jag är värdelös för att jag inte klarar mig själv. Men å andra sidan känns det lite lättare att slippa ljuga för mina föräldrar.

Mest av allt är jag trött. Trött på väntan, och trött på att allting skall strula så jävla mycket. Jag tror att jag skall gå en långpromenad och försöka tänka på något annat ett tag.


Läs även andra bloggares åsikter om räkningar, ekonomi, Försäkringskassan, Kronofogden, skulder, skuld, skam, föräldrar, trötthet

Igår gav jag slutligen upp, efter att ha kämpat ensam under längre tid än jag vill tänka på. Jag ringde mina föräldrar och sade att jag hade något att prata om.

Låt mig förklara min relation till mina föräldrar:
Vi pratar, men säger ingenting. Ingenting viktigt iallafall. Det är allmänna ämnen som politik och musik, böcker och mat, som står på agendan varje gång. De har aldrig slagit mig, eller utnyttjat mig, men vi pratar inte om saker som tex känslor. Känslor är något som hålls inne i en, och inte visas.
Jag har ljugit mycket för mina föräldrar genom åren. För att jag inte orkar med deras tystnad om det som spelar roll. Så jag har inte berättat för dem om min sjukskrivning.

Men nu var det alltså dags. Så jag berättade som läget var, med emotionellt instabilitet och hallisar, inklusive självmordstankarna (något som jag ångrar nu). Det sistnämnda var det enda som fick en reaktion från min mor. Hon kramade mig och sade åt mig att ringa innan jag skadar mig själv. "Mmmm" sade jag. I övrigt fick jag bara höra att det var "starkt" av mig att våga berätta om mig själv för mina föräldrar, och sedan pratade de mest om dem själva. Om deras ångest, om deras depressioner... Som jag visserligen inte visste om, och som visserligen var intressanta, eftersom de då har en större chans att förstå vad jag pratar om. Men som ändå kändes så djupt egocentriska att jag ville spy. Varför var de tvungna att avbryta mig för att berätta anekdoter om dem själva?

Men mamma lovade att hjälpa mig med räkningarna så att jag inte bli vräkt. Så jag skall idag lämna dem till henne. En lättnad, samtidigt som skammen är så stor att jag vill kräkas på mig själv. Men jag orkar inte oroa mig mer.



Läs även andra bloggares åsikter om emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, relation, föräldrar, familj, avslöjande, sjukskrivning, samtal

Soc är jävligt roliga. Efter att ha ringt dem två gånger och bett om hjälp, skickar de nu ett fint brev till mig där det står att jag är välkommen att ringa dem för att boka ett möte så att de kan hjälpa mig att red ut situationen. Varför känns det som om de hånleende rövknullar mig?


Läs även andra bloggares åsikter om socialförvaltningen, soc, bidrag, rövknullad

Nu när jag är diagnosticerad och allt, snurrar tankarna i mitt huvud. Kriterierna för emotionellt instabil personlighetsstörning lyser klarröda i mitt huvud, men jag kan lägga dem åt sidan. Jag vet att de stämmer. Hur jag upplever att ha denna personlighetsstörning är också ganska klart (skulle krävas ett helt nytt inlägg för att svara på det). Men idag är det själva personlighetsstörningen som trillar runt i mitt huvud och vägrar ge mig ro. För vad är en personlighetsstörning, och vad är det som gör att jag lider?

Man brukar säga att en personlighetsstörning är ett långvarigt mönster av att tolka världen, som är fast i sin form, och som orsakar lidande för den som bär på störningen (eller för människor omkring henom). Under en längre tid (flera år) har jag alltså tolkat världen på ett visst sätt, och det sättet är såpass fast och slutet, att jag inte ser andra alternativa tolkningar, och detta ger mig lidande.

Det kan handla om att varje gång jag träffar en ny bekantskap, försöker jag komma denna bekantskap väldigt nära, väldigt fort. Men sedan när vi är nära vänner, känner jag mig kvävd - och försöker fly. Vilket ofta leder till konflikter, för att människor undrar varför jag så plötsligt har gjort en 180 graders vändning.

Det handlar om att jag aldrig visar att jag blir arg på människor som står mig nära - för att separationer är något av det värsta jag vet.

Jag skyller ofta saker på andra, om jag kan. Jag vägrar att ta på mig skulden, även för saker som är mitt fel. Och även om jag tvingas att ta på mig skulden, så kan jag inte ändra på mig - så upplever jag det i allafall.

Det finns tusen skäl till att jag skulle säga att jag är fast i en störning. Men ändå frågar jag mig: Vad är det i mig som är stört? Och vad är isåfall friskt? Och kan man verkligen göra en skarp avgränsning mellan dessa två?

Jag letar förtvivlat in i mig själv, men eftersom jag inte förstår andra människor, hur skall jag då kunna förstå vad som är friskt? För jag har inget att jämföra med. Det sjuka är endast sjukt i relation till det normala. Om alla människor drabbades av cancer minst en gång i sitt liv, skulle cancer verkligen vara en sjukdom? Eller bara något som alla måste gå igenom, som alla kvinnor går genom klimakteriet (ofta med avsevärt lidande)? Det normala är det friska, men om jag nu inte tillhör det normala, hur skall jag kunna veta vad det normala är?

Vad är störningen och vad är personligheten i personlighetsstörningen? Eftersom min borderline är av en art som inte märks speciellt bland andra människor, tog det tid innan jag ens förstod att något var fel. Eller snarare att det var något fel, som andra kunde hjälpa mig med. Betyder det att jag är mer sjuk eller mindre sjuk? Eller finns det inga klassificeringsskalor?

Jag är hopplöst förvirrad. Och min överintellektuella hjärna försöker skapa ordning, men gör det bara värre. Som när man skall städa och börjar med att kasta ut alla saker i mitten av köksgolvet.


Läs även andra bloggares åsikter om borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning, ångest, förvirring, personlighetsstörning, skapa ordning, störning, personlighet, klassificering

Ångesten har inte lagt sig. Den mullrar i min mage och drar ihop min bröstkorg. Det är en fucking jävla ångestdag, och jag STÅR INTE UT!!!

Ringde F-kassan IGEN, och de har FORTFARANDE inget besked att ge mig. Om jag inte får veta snart, kommer jag att bli vräkt. Med betalningsanmärkningar och hela skiten. Utan att kunna göra ett skit åt det. För F-kassan är segast, och socialen hjälper en bara när man ligger på botten.

Jag borde lägga in mig, för jag vet att jag bara skadar mig själv när jag är hemma. Jag använder knivar och tändare, cigaretter och knytnävar. Inget tar bort ångesten, men jag gör det ändå. För att det för en stund botar meningslösheten.

Men jag kan inte lägga in mig, jag kan inte fixa allt som behöver fixas från ett sjukhus som den sämsta mobilmottagningen i världshistorien!

Så jag sitter hemma, biter sönder naglarna och proppar i min Theralen, Propavan och en och annan Lyrica.


Läs även andra bloggares åsikter om ångest, Försäkringskassan, inläggning, slutenvård, piller, medicin

Ångesten ligger fortfarande kvar i mig, trots Theralen och promenad. Den ökades ytterligare över att jag fick brev från universitetet. Jag har sökt kurser för hösten, men hade mest tänkt att gå dem utifall min sjukskrivning inte förlängdes. Nu har den inte förlängts.

Men jag orkar inte. Bara tanken på att träffa andra människor skrämmer skiten ur mig. Och att dessutom behöva prestera! Jag vet inte hur det skall överhuvudtaget gå till.

Men jag har inget val. Det är antingen att plugga eller att skaffa mig ett jobb. Och jobba... Nej, det går inte.

Jag har tusen tankar som snurrar i huvudet, jag är yr av det virrvar som min hjärna producerar. Min mage är ihopknuten av ångest och skräck. För tänk om jag misslyckas, tänk om jag blir sjukskriven igen? Och måste gå igenom denna förhatliga procedur med F-kassan en gång till? Jag tror inte att jag klarar av att leva mig igenom detta en gång till.


Läs även andra bloggares åsikter om emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, ångest, plugga, studera, universitet, sjukskrivning, skräck

Ångest, ångest, ångest!

Den har legat och lurat i min mage sedan jag vaknade, men nu står den i full blom. Varför har du ångest? frågar säkert någon. Inget skäl alls. Förutom alla de gamla vanliga: ekonomin, Mannen, blablabla. Inget som förklarar varför den attackerade mig just nu och sparkade mig i magen. Generaliserat ångestsyndrom. Emotionellt instabil personlighetsstörning. Jag är ett psykfall helt enkelt, och ångesten kommer och går. Nu kom den tydligen, och jag ligger i fosterställning på golvet med en handduk under huvudet och kan inte ens gråta.

Jag vill inte ta Theralen. Theralen gör mig hungrig och smått manisk. Men jag har inget annat att ta till. Så två rosa piller slinker ner i min mage med hjälp av kaffe.

Och så har ännu en dag börjat.


Läs även andra bloggares åsikter om ångest, generaliserat ångestsyndrom, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, psykfall, theralen, ny dag

Ångesten över min ekonomiska situation tog överhanden, och på mina bara knän stod jag gråtande och bad Frugan ringa åt mig. Vilket hon såklart gjorde. Jag fick anstånd fram till siste augusti. Men F-kassan lyser fortfarande med sin frånvaro, så jag har ingen aning om när jag egentligen får pengar. Vilket suger jättehårt. Och är totalt ohanterbart.

Jag vill veta när och hur mycket, jag vill ha koll på min ekonomi, koll på vad jag kan betala och inte betala. Jag vill inte sitta fast i detta kugghjul av ovetskap längre, jag står inte ut. Det är nästan så att jag vill avbryta min sjukskrivning och börja plugga igen, bara för att ha en säkrad inkomst. Fast jag vet att jag inte kommer att orka.

Men pengar, pengar, pengar...!!! Jag begär inte mycket, bara så att jag kan betala mina räkningar och maten plus cigg nog att ta mig igenom månaden. Men att inte ens ha det...

Jag känner mig sparkad på. För jag kommer aldrig att få en ursäkt från F-kassan. De kommer bara att dra ut på skiten så länge som det går. Varför? Jag har ingen aning. "För att de är onda!" är väl det troliga svaret.


Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, pengar, Försäkringskassan, snålhet, väntan, frustration, inkomst

Ibland kan jag bli inte så lite tokig. När saker händer i mitt liv, så vill jag helt plötsligt förändra massa andra, orelaterade, saker. Jag vet inte om det är allmänmänskligt att göra så, eller om det bara är jag som är lite muppig.

Anyways. Eftersom jag nu har fått en diagnos, har jag (orelaterat) bestämt mig för att jag är trött på att vara överviktig. Jag har gått upp nio kilo sedan min sjukskrivning började, och jag trivs inte med det. Så nu är det dags att gå ner i vikt. De nio kilona som har satt sig på mig skall bort, och jag skall återgå till att vara mitt eget slanka jag.

Så var det tänkt iallafall. Det lär väl inte hålla i sig mer än en vecka, eftersom jag är både lat och saknar impulskontroll. Men vafan. På en vecka kanske jag går ner något iallafall!


Läs även andra bloggares åsikter om vikt, viktnedgång, beslut, tokighet, impulser

Min psykiatriker, Agneta, är såååå rolig ibland. Idag berättade hon att hon redan för flera månader sedan satte diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning (borderline) på mig. Kunde hon inte ha sagt det till mig? Kanske redan när hon satte diagnosen, eller iallafall när jag började babbla om vad jag trodde var fel typ i april?

Well, well. Nu har jag iallafall en diagnos. En som jag känner stämmer, en som jag tror är riktig. Vad jag skall göra med den vet jag dock inte än. Det känns som en lättnad att ha fått den, känns som en börda har lyfts från mina axlar. Det är alltså inte bara jag som inbillar mig. Samtidigt kommer sorgen - jag vill inte ha en personlighetsstörning. Jag vill inte må dåligt överhuvudtaget. Men nu är det som det är.


Läs även andra bloggares åsikter om emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, psykiatri, diagnos, diagnosticering, kategorisering

Det är söndag kväll. Snart börjar en ny vecka. En ny vecka med ångest, kaos och panik. På helgerna kan jag slappna av lite mer, för jag vet att då händer inget som förändrar min situation. Det kommer inga brev från Försäkringskassan, jag har inga tider att passa, ingen kommer att svara om jag ringer inkasso eller min hyresvärd.

Men nu är helgen över. Det är ännu en vecka då jag väntar på beslut från F-kassan (på onsdag är det nio veckor sedan jag skickade in min ansökan om sjukpenning), ännu en vecka med tid hos psykiatriker, ännu en vecka då jag kommer att reduceras till att blöt fläck på golvet för att jag inte klarar av att ringa det där samtalet.

Jag vet att ångesten är min, att om jag hade mått bra hade allt det jag klagar över varit hanterbart. Men nu mår jag inte bra. Och jag vet inte hur man hanterar det. Jag vet att alla människor känner ångest. Men jag vägrar tro att det är meningen att livet skall vara såhär. Med ångest, irrtabilitet, overklighet och kaos.

Och jag vet inte vad jag skall göra. Jag väntar på utredning på ett ställe, som jag inte ens vet när jag skall tillbaka till. På ett annat ställe har jag en psykiatriker som inte lyssnar, eller i allafall inte förstår vad jag säger. Och som absolut inte tar mig på allvar. Psykakuten kan inte göra något, förutom att ge mig piller eller lägga in mig. Men varför skall jag ta piller när ingenting verkar fungera, förutom benzo och det vägrar de skriva ut? Och varför skall jag lägga in mig när det inte skulle göra något alls för mig, förutom att jag skulle känna allt mer meningslöshet?

Jag är fast i mitt liv. Och jag gillar det inte.


Läs även andra bloggares åsikter om hopplöshet, meningslöshet, psykisk instabilitet, psykisk sjukdom, må dåligt, ångest, ny vecka, kaos

Jag och Frugan åkte på äventyr idag. Vi tog inte mindre än två bussar för att komma till Sisjön. Där gick vi på Rusta. Jag köpte en tröja för 50 kr, Frugan hittade en köksklocka med bakelser på plus massa småtjafs.

Jag gillar äventyr med Frugan. Men jag kunde liksom inte uppskatta det idag. Hela min kropp skrek av ångest, och tankarna bara snurrade runt, runt, runt. Om allt som jag borde göra, allt jag inte har gjort, allt som ärrar min själ. Pengarna, Mannen, sjukskrivningen som går ut på onsdag, kaoset.

Och när det är så, blir jag bara irriterad på min omvärld. Jag ville skrika på Frugan, smälla till henne, göra vad som helst, bara för att hon skulle hålla käften och försvinna. Det gjorde jag såklart inte, för man gör inte så mot sin bästa vän. Men jag hade god lust.

Det är så tudelat. Jag vill vara utanför min lägenhet, jag vill spendera tid med andra människor. Men ångesten höjer min irrtabilitets-nivå till hundratremiljoner, och så går det inte. Jag kan inte ens koncentrera mig på ett vanligt samtal längre. Jag kan inte ens koncentrera mig på att äta. Och imorgon måste jag försöka förklara detta för min psykiatriker som aldrig förstår ett ord av vad jag säger, för hon lyssnar inte. Jag har god lust att smälla till henne också.

För hur förklarar man för någon (som inte lyssnar) att ångesten ger mig inte bara irritation och koncentrationssvårigheter, utan också:

hallisar
röster i huvudet
overklighetskänslor där min kropp inte tycks vara min egen, och mitt liv är en film som jag följer genom mina ögon
myrkrypningar i ben och armar
tvångstankar
panik
sänkt grundstämning
självmordstankar/-planer
aggressionsutbrott
handlingsförlamning
etc.

Mitt liv känns inte ens som mitt eget längre. Det är någon annans, jag vet inte vems. Men det är fan inte mitt. För jag vaknar på morgonarna med röster i huvudet som inte är mina, jag ser saker som jag vet inte finns där, jag känner inte igen min egen kropp och jag har en konstant känsla av att inte vara delaktig i de beslut som min hjärna tar.

Jag tror helt enkelt att jag har gett upp.


Läs även andra bloggares åsikter om irritabilitet, instabilitet, psykisk instabilitet, ångest, irritation, andra människor, overklighetskänslor, uppgivenhet, att ge upp

Jag drömmer om Jack Bauer, handfängsel och att jag är 14 år gammal. Ensam och fängslad. Jag vet inte varför, jag minns inte vad jag har gjort. Anklagelserna rör något om att jag är en iconoclast* (finns ordet på svenska?), men mer än så vet jag inte. Jag sitter på marken, det är blött. Lagerlokalen vi befinner oss i är blöt, kall och mörk.

Sedan vaknar jag. Och vill verkligen inte ta mig ur sängen. Men Frugan och jag skall till Rusta. hon behöver tallrikar och jag behöver ta mig utanför dörren. Så jag lyckas tillslut. Efterbäng på Theralen och trött efter konstiga drömmar sitter jag nu och dricker mitt morgonkaffe. Och kan inte riktigt skaka av mig känslan som natten åstadkom: Att allt jag egentligen vill ha är en varm kram.


*någon som attackerar normer, värderingar och uppfattningar som delas av de flesta i samhället

Läs även andra bloggares åsikter om jack bauer, 24, dröm, fängslad, theralen, sömn, kram

De dagar jag inte har tider att passa ringer väckarklockan vid nio. De senaste dagarna har jag bara sovit tvärs genom dess larm, och vaknat när min kropp tycker att det passar.

Men idag vaknade jag när klockan ringde, vaknade till tillräckligt för att höra något flaxa desperat i mitt sovrum. Efter ens stunds förvirring från min sida (jag tror först att det är en hallucination), inser jag att det är en talgoxe som har flugit in genom springan i mitt öppna fönster och sedan fastnat mellan fönsterrutan och gardinerna.

Jag lyckas, utan större problem, släppa ut den. Och eftersom jag nu ändå är vaken är det väl lika bra att påbörja min dag. Som består av ingenting och ångest.


Läs även andra bloggares åsikter om sömn, dag, talgoxe, ångest

Igår kväll

Frugan ringer och vi har ett 2 timmar långt samtal angående hur man straffas inom psykvården. För de mest konstiga saker.

Vi straffas båda för att vi inte passar in i psykvårdens korkade mallar, att vi inte alltid gör exakt så som böckerna säger att vi skall bete oss, vi psykfall. Vi är individer med egna tankar, egna känslor, egna förvirringar och glädjeämnen. Psykvården straffar oss för allt som är vårt eget, allt som vi någonsin har gjort som har varit utan för deras ramar. Vi är inte tillräckligt sjuka, vi är för sjuka, vi är fel och vi stöts bort.

Min sväng inom psykvården denna gång har varat 9 månader, sjukskriven 6 månader. Frugan har varit sjukskriven i snart ett år. Hon har under åren slussats fram och tillbaka från psykolog till psykiatriker till gud vet vad. Nu straffas hon för det, för att hennes diagnos inte blev rätt från början. Jag har stått bredvid henne och tittat på och tänkt att jag verkligen, verkligen, VERKLIGEN inte vill ge mig in i vårdsvängen. Så jag har försökt att klara mig själv. Nu straffas jag för det.

Vi skadar inte oss själva tillräckligt, vi skadar oss på fel sätt, vi klarar av att göra vissa saker som inte passar in i normen.Ingen av oss gör någonsin rätt.

Det finns alltid något som är fel enligt mönstret, något som är avvikande.

Ska jag behöva låtsas passa in för att bli tagen på allvar?

Efter ilskeutbrott och frustration lägger vi på. Vi kan inte lösa själva hur vi mår, det finns inget vi kan göra.


Läs även andra bloggares åsikter om individ, psykvård, psykiatri, straff, mall, konformitet, att passa in i normen, uppgivenhet, frustration

Jag vaknar halv tolv med huvudvärk och ångest. Det är en ny dag och jag har sovit bort halva redan. Skönt med sömn, men det ökar känslan av att vara värdelös. Kan du inte ens vakna när väckarklockan ringer? skriker Rösten i mitt huvud, och jag gräver ner huvudet i kudden. Jag kan inte gråta. Jag har glömt bort hur man gör.

Jag tänker på saker jag borde göra (ringa samtal till min hyresvärd, ringa till min handläggare på F-kassan som aldrig ringde igår, ringa till gyn-mottagning och boka tid), men allt blir till ett virrvarr i mitt huvud. Kaos-hjärna, tänker jag och drar mig ur sängen. Ciggen lockar, de är min räddning. Utan dem hade jag aldrig fått något gjort. Beroendet sliter mig ur sängen, sliter mig ur soffan där jag ofta fastnar, stirrande rakt fram ut i ingenting, sliter mig ur timlånga dagdrömmar som alltid slutar med att mitt inre jag gråter, men inte jag. Jag kan inte gråta. Jag har glömt bort hur man gör.

Så jag röker, dricker snabbkaffe med massor av mjölk, kollar posten och ser ett brev från universitetet. Ett brev som säger åt mig att jag skall registrera mig på kurser i höst, så att jag inte förlorar min plats. September? Jag vet inte ens vad som sker imorgon. Hur skall jag orka plugga, hur skall jag orka leva? Vara med andra människor? Tanken skrämmer mig. Misslyckandena i mitt liv blir till svarta bollar av taggtråd och rakblad i mitt bröst. Jag kan inte gråta. Jag har glömt bort hur man gör.

Men ikväll kommer E med en säng till mig. Inte för att jag vet vad jag skall ha den till, jag har redan en säng och ingen annan kommer att sova här. Men jag har sagt att jag vill ha den, och då blir det så. Hon behöver den inte längre. Det är allt jag vet. Jag har ingen anledning att göra något annat än att vänta på sängen. Varför köpa mat när jag bara blir tjock? Varför gå utanför dörren när världen inte lockar? Varför göra något annat än att stanna hemma och stirra in i väggen, när det verkar vara det enda som får mig att glömma den inre smärtan för en stund? Jag kan inte gråta. Jag har glömt bort hur man gör.


Läs även andra bloggares åsikter om tårar, ångest, apati, depressivitet, misslyckande, psykisk sjukdom, emotionell instabilitet, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline

Det finns fördelar med att vara emotionellt instabil jämfört med att vara deprimerad. Trots ångestkaos och känslosnurror, kan man i instabiliteten uppskatta de små sakerna. För mig, och för många andra som jag har pratat med, innebär depression att inte kunna glädjas, att allt är grått utan ens nyanser. Det innebär att inte se skönheten i vattendroppen och inte vara medlem i skrattets klubb.

Det är det som för mig är skillnaden mellan att vara deprimerad och att vara depressiv. Deprimerad: allt är grått. Depressiv: Sänkt grundstämning, men fortfarande fluktationer.

Och jag är glad att jag tillhör den senare skaran. För det åskväder som jag nyss såg var så vackert att jag inte kan beskriva det i ord. Jag ÄLSKAR åska. Det är för mig det vackraste av alla naturfenomen. Det är som att se en skymt av ett himmelrike.

Det varade i två timmar, och jag kunde inte annat än att sitta vid det öppna fönstret och kedjeröka i häpnad över detta under. Med långa, nästan vita blixtar, vandrade det fram över himlen tillsammans med moln så mörkgrå att de tycktes blå. Samtidigt blåste vinden, rykte tag i träd och grenar. Famlade sig fram över marken med platspåsar och löv. Den drog i mitt öppna fönster och nästan följde med i åskmullrets rytm.

Håren på mina armar reser sig bara jag tänker på det. UNDERBART att få uppleva något som detta.


Läs även andra bloggares åsikter om åska, naturfenomen, underbart, depression, depressivitet, emotionell instabilitet, glädje

Okej, så förra inlägget var lite (eller mycket) gnälligt.

Men det känns verkligen som om jag lever ett liv där ingenting fungerar. Allting har vridits om och det som förut tycktes självklart är nu komplicerat. Sömn, mat, städning, toalettbesök, att lämna lyan, betala räkningar... Allting måste vridas och vändas på, funderas över.

Om och om igen frågar jag mig själv: Ska livet verkligen vara såhär? Men jag får inget annat svar, än oavsett vad det borde vara är det så det är. Men ändock kan jag inte förlika med mig med den tanken.

Visst har jag mått dåligt i perioder. Jag har mått riktigt dåligt i perioder. Men jag har alltid lyckats att plocka upp mig själv igen. Skrapa upp det som finns kvar av mig från gatan och gå vidare. Och fastän det har funnits lite mindre kvar av mig själv för varje gång, fastän jag har kommit ur striden lite mer trasig, lite mer sårad, lite mer ärrad, så har det fungerat.

Frågan är: Kommer jag att lyckas även denna gång?

Men kanske det inte spelar någon roll. Kanske är det är såhär livet skall vara. Kanske har det helt enkelt fallit på mitt lott. Ett öde som bestämdes innan jag föddes.

Eller så är det mitt eget fel. Något jag har skapat och orsakat. Jag har kanske grävt min egen grop. (Synd bara att det inte är ett rabbit hole, för det hade varit så mycket lustigare.)

Frågan jag egentligen ställer mig är: Finns det något jag själv kan göra för att må bättre?


Läs även andra bloggares åsikter om öde, eget ansvar, frågor, må dåligt, psykisk sjukdom, emotionell instabilitet, personlighetsstörning, struktur, agentskap

Såhär ser mitt liv ut just nu:

I mitten av februari i år avbröt jag mina studier för att sedan dess vara sjukskriven.
F-kassan är två veckor försenade med beslut om min sjukskrivning, de ska ringa idag så att jag förhoppningsvis får veta mer.
Jag har inte betalat hyra på två månader, varav den ena hyran har gått till inkasso (och nästan till Kronofogden) och den andra är på väg dit.
Jag borde ringa min hyresvärd men jag har sådan telefonskräck att jag inte klarar av det.
Jag borde ringa och boka tid för att ta ut min p-stav, men jag har sådan telefonskräck att jag inte klarar av det.
Jag har inte betalt några räkningar alls denna månaden.
Jag är mitt ute i en utredning om vad som är felet på mig. På psykakuten sist fick jag veta att jag troligtvis har en personlighetsstörning.
Jag hade en tid hos PMH imorgon, men eftersom de ansåg att de ville snacka ihop sig lite mer innan de pratade med mig, så avbokades den tiden. De ska ringa i nästa vecka för att ge mig en ny tid.
Mannen har precis dumpat mig.
Jag är förkyld som satan.

Jag pendlar mellan två lägen: tomhet/meningslöshet och tokångest. Det finns inga mellanlägen. När jag känner tomhet/meningslöshet ber jag om att få känna något, vadsomhelst; men i tokångesten skriker jag ut att jag aldrig mer vill känna något.
Ibland kommer stick av sorg, över att ha blivit dumpad. De känns rätt okej, om det inte vore för att de övergår i tomhet.
Jag har svårt med dagliga rutiner.
Sömnen är problematisk. Jag sover fel och snett, för lite eller för mycket, och har svårt att ta mig ur sängen om morgonarna.
Jag äter för lite eller för mycket. Theralen gör mig hungrig, så nu har jag gått upp ytterligare 1.5 kg under den senaste veckan. Sammanlagt har jag gått upp nio kilo sedan jag blev sjukskriven. Detta beror på en kombination av mediciner, hetsätning och att jag har varit väldigt stillasittande eftersom jag har svårt att ta mig utanför dörren.
Jag har tvångstankar, minnesluckor, röster i huvudet och hallucinationer.
Jag växlar mellan apati som kommer med tomheten och mani framkallad av tvångstankarna, som i sin tur kommer av ångesten.
Jag har koncentrationssvårigheter.
Minsta sak får mig att sjunka ner i avgrund eller upp i total panik.
Jag orkar inte träffa vänner, förutom Frugan.
Jag får ångest av tanken på att behöva träffa mina föräldrar, eller ens prata med dem i telefon.
Jag känner mig dålig, värdelös, meningslös och patetisk.
Jag förstår inte varför jag lever.


Läs även andra bloggares åsikter om liv, ångest, personlighetsstörning, mat, sömn, problem, sammanställning, tomhet, meningslöshet, omständigheter

Idag ska min handläggare på F-kassan ringa. Så jag har lagt mobilen och hemtelefonen på laddning och väntar spänt. Stirrar på de små siffrorna på båda telefonerna som visar vad klockan är. Tiden går så långsamt. Smiter iväg en stund för att hälla upp yohurt i en skål. Kommer tillbaka och har ett missat samtal på mobilen. Ett som jag inte ens har hört. Lyssnar av telefonsvararen: Det är från PMH. De vill boka om tiden jag hade inplanerad imorgon. Något babbel om psykolog som skall vara med innan det tas upp i teamet.

Hur mycket kan ett liv strula?

Så jag återgår till att stirra på telefonerna.


Läs även andra bloggares åsikter om Försäkringskassan, sjukskrivning, tvångstankar, ångest

Åkte in till stan för att träffa Mannen. Det är över, slut, finito. Hans beslut, inte mitt. Fast jag förstår. Om inget annat så är jag fucking jävla förstående. Fattar att han inte orkar, inte klarar en relation. Fattar att han måste fokusera på att hålla sig nykter. Det är livsviktigt. Men det är tungt. Så jävla tungt att jag vet inte om all Theralen i världen kommer att hjälpa mig. Hur tar man sig igenom hjärtats sorg? Jag är ju fortfarande kär. Det är ett faktum som inte ändras av att han sitter där med sina bruna ögon och förklarar för mig att han gillar mig, men...

Jag fick iallafall ett avslut.


Läs även andra bloggares åsikter om relation, relationer, kärlek, uppbrott, avslut, göra slut, ensamhet, sorg

Det är visst såhär livet skall vara har jag hört.

Alla har det lite jobbigt ibland, säger du och lägger huvudet på sned. Tittar mig in i ögonen, fast du ser ingenting. Kanske det inte finns något att se, kanske du bara inte vet hur man tittar efter. Jag vet inte.

Alla människor känner ångest, fortsätter du och jag vill dunka in ditt huvud i bordet, för att du inte förstår. Du förstår inte att detta inte är ångest som alla människor känner; det är ångest som är rivande, tärande, handlingsförlamande, dödande. Du förstår inte att dina ord får mig att känna mig liten, värdelös, lat och gnällig.

Det handlar om att fortsätta kämpa, säger du efter en stunds tystnad när jag har kämpat för att inte slå sönder dina knäskålar. Men jag har kämpat hela mitt liv, vill jag skrika, fast jag håller tyst. Du lyssnar ju ändå inte. Om jag hade kunnat kämpa mig ur detta, hade det skett för längesedan. För jag kämpat tills svetten har runnit, tårarna har flödat och blodet har forsat ur mina armar.

Men i dina ögon är jag den misslyckade. Den som inte klarar av att göra mig själv frisk. Den som inte anstränger sig tillräckligt. Den som gång på gång på gång går fel väg. För att jag gör felaktiga val.

Det handlar om att vara stark, säger du och får det att låta som om jag inte vet någonting. Men jag vet att jag ÄR stark, annars hade jag inte överlevt länge nog att sitta på ditt jävla kontor och försöka få dig att förstå att det finns människor som jag, människor som kämpar varje dag för att ens kunna ta ett andetag.

I mina ögon är du den misslyckade. Den som inte kan ta till dig vad andra säger. Den som inte klarar av att lyssna. Den som inte vågar ens försöka förstå. Men vad jag tycker spelar ingen roll. Det är du som är läkare. Och jag är bara ännu ett psykfall.



Läs även andra bloggares åsikter om psykiatri, psykiatriker, psykvård, patient, psykfall

Bara ett par dagar efter att jag haft ett smärre sammanbrott över min (icke)relation till Mannen, och hans envisa tystnad bryts tystnaden med ett litet brak.

Jag och Frugan bestämde oss för att distrahera oss själva från diverse ångestkaos och äta lunch i den stora staden tillsammans. Efter denna trevliga lunch satt vi på järntorget, rökte och jag tog min vanliga drog (koffein). Vem kommer då gående om inte Mannen, i sällskap med de två gästtatuerare som just nu besöker studion han jobbar i?

För att göra en lång historia kort kom Mannen och jag överens om att vi skall prata imorgon. Jag är redan ett nervöst vrak, men det är ju lika bra att bita i det sura äpplet, svälja rönnbären och få det gjort. Fast det är långt tills imorgon. "Paranoida, stressrelaterade tankegångar, någon" frågar farbror psyk? "Neeeeej, inte jag" inte säger flikkan och ler lite nervöst, samtidigt som hon tänker tusen sätt som allt kan gå fel på.


Läs även andra bloggares åsikter om relationer, prata ut, paranoida stressrelaterade tankegångar

Med hjälp av 15 mg Theralen lyckades jag tillslut, darrande och hopkrupen i soffan, ringa till inkasso. De var förstående och fina, och jag skulle ringa i nästa vecka. Och de skall INTE skicka mig till Kronofogden, inte än iallafall. Så det var väl skönt. Men sedan bestämde jag mig för att ringa Försäkringskassan igen.

Det som var bra med det samtalet var att jag fick reda på exakt datum när min begäran om sjukpenning kom in (den 19:e juni). Annars var allt skit. Det har gått 7,5 veckor sedan jag skickade in min begäran. Deras hanläggningstid är 4-6 veckor. Inte nog med det: min handläggare är just nu tjänsteledig!!! Så jag sitter i skiten.

Jag sade till inkasso att jag skulle få ett beslut denna veckan, något som jag då stenhårt trodde på. Men nu vet jag inte. Min handläggare skall ringa mig på onsdag. Kanske får jag veta mer då. Tills dess kan jag bara vänta, vänta, vänta... Och känna hur paniken stiger.


Läs även andra bloggares åsikter om Försäkringskassan, riktlinjer, handläggningstider, ekonomi, pengar, inkasso, panik, ångest

Jag är rädd för många saker. Diverse djur kan få mig att gallskrika (getingar som kommer för nära, spindlar på kryper på mitt täcke, etc.), höga höjder ger mig svindel, relationer gör mig skräckslagen. Men just nu är det en rädsla som toppar listan: telefonskräcken.

Jag klarar inte av att prata med människor i telefon om jag inte känner dem väl, eller vet exakt vad jag skall säga. Och när jag säger "inte klarar av" menar jag att jag får PANIK vid blotta tanken på att ringa vissa samtal. Hjärtat klappar allt snabbare, allt hårdare; min mun blir torr och tungan klibbar fast i gommen; det susar i huvudet; världen omkring mig försvinner nästan och det känns som om jag skall svimma. Och vem klarar av att ringa ett samtal i det tillståndet? Inte jag. Så det blir en ond cirkel.

Tyvärr måste jag ta tag i ett av dessa samtal idag. Måste ringa inkasso som annars kommer att skicka min hyresskuld till Kronofogden. Men jag vet helt allvarligt inte om jag klarar det.


PS. Varför tar psykvården aldrig hänsyn till människor med telefonfobi? De ersätter samtal med telefonkontakt och säger "ring om det är något". Men för oss som avskyr telefoner - vad gör de för oss? DS.

Läs även andra bloggares åsikter om fobi, fobier, telefonfobi, telefonskräck, ond cirkel, ekonomi, inkasso, kronofogden

Det känns som om det är svårt att kritisera psykvården. Eller snarare, det är lätt att kritisera, men svårare att få någon att lyssna. För vilka är det som kritiserar psykvården? Patienterna, de psyksjuka, de störda...

När jag läste sociologi fanns det en huvudfråga som vi nästan konstant brottades med, nämligen den som handlar om struktur vs. agentskap. Hur mycket är man i den position man är i för att man är född in i den, placerad i den av andra och av strukturer? Hur mycket ansvar har man själv? Hur stort är en människas handlingsutrymme?

Jag tänker ofta på detta när psykvården diskuteras. För ofta känns skuldbeläggandet så enormt stort inom just psykvården. Inte bara har man gjort sig själv deprimerad, borderlinebrud, klyvd eller bipolär - det är också ens eget ansvar att se till att man blir frisk! Det handlar om att kämpa, får man ofta höra. Här finns det ingen cellgiftsbehandling som kan döda det onda, ingen kniv som kan skära ut det som är fel. Det är patientens eget ansvar att, ofta på egen hand, se till att man blir bättre.

Det handlar också om ett enormt skuldbeläggande av den sjuke. 'Om du inte slutar skära dig får du ingen vård.' Hur ofta har man inte hört det? Eller 'ta en promenad så skall du se att ångesten minskar'. Det handlar om att aldrig bli riktigt lyssnad på.

Som när jag satt och förklarade för min psykiatriker att min kropp inte känns som min egen, att den känns fel och snett, och att jag ibland har undrat om jag är ts, och att det är därför allting känns så underligt. 'Det var det dummaste jag har hört' fick jag som svar. Och därmed skulle mina konstiga kroppsupplevelser vara ur världen, tänkte väl psykiatrikern. Eller som när jag berättade om min bakgrund för henne, och sade att jag ibland har tvingats att leva på dåvarande sambos, eftersom jag inte har kunnat jobba. Som svar får jag att den sortens beteende är 'manipulativt'.

Allting inom psykvården ligger hos patienten. Hen är den som står till svars inför läkarnas domstol. (För att inte tala om F-kassan tribunal.) Passar man inte in i mönstret finns det ingen annan väg att gå. Och inte gör det saken enklare när Göran Hägglund, socialminster och allmänt fån, pratar om att det enda rätta är evidensbaserad vård, något som inom psykvården är i praktiken omöjligt att uppnå. Vilket redcuerar patientens möjligheter till hjälp och stöd.

Därför är det enormt viktigt det som psykiatrin.blogg.se sysslar med. För att denna eminenta blogg dels granskar baksidorna. (Jag hade velat se mer av positiva exempel, men sådana är väl svåra att finna, antar jag.) Så har något missat denna blogg - här hittar ni den:

Läs även andra bloggares åsikter om psykvård, psykisk sjukdom, vård, problem, skuldbeläggande, patienträtt

För att distrahera mig från sjukdom och omvärld gräver jag ner mig i böckernas värld. (Jag förstår inte varför det är så mycket enklare för mig att läsa när jag har feber. Kan det vara så att feber gör mig lugn?) I Diagnosens Makt - Om Kunskap, Pengar och Lidande av Gunilla Hallerstedt (red.) hittar jag ett textstycke som kan vara värt att fundera över. Det är taget ur kapitlet Vad styr behandlingsutbudet vid psykiskt lidande? av Sigmund Soback, ett kapitel som resonerar kring problemen med att låta det kapitalistiska marknadssystemet styra vården.

"Beställarnas föreställningar om att kunna spara med hjälp av detaljerade beställningar har lett till att beställningarna till psykiatrin numera innehåller sådant som att ett visst antal timmar av en viss sorts behandling beställs. Producenten/vårdgivaren ställs inför dilemmat att när timmarna är använda och det klommer ännu en patient som bedöms behöva just denna behandling, så måste patienten erbjudas en annan behandling eller avvisas. Detta kan jämföras med att patienten med en försliten höftled erbjuds en knäoperation istället, eftersom höftledsoperationerna är slut men inte knäoperationerna. Inom psykiatrin förekommer dessa ställningstaganden dagligen. 'Vi har inga resurser för psykoterapi men du kan få medicin istället.' 'Slutenvårdsplatserna är slut, kom igenom tre månader (om du lever).' Beställarna har också börjat att i sina beställningar begränsa tiden för redan påbörjade behandlingar. Detta innebär att de patienter som har lyckats ta sig igenom nålsögat och har fått påbörja en psykoterapeutisk behandling skall avsluta densamma, inte när de och behandlaren är överens om detta, utan när patienten har förbrukat det antal behandlingstimmar som de har fått sig tilldelad av beställaren. Tänk om man sa till diabetespatienter: 'Tyvärr kan vi inte fortsätta att behandla din diabetes. eftersom du redan har fått behandling i tre år." (min kursivering)


Läs även andra bloggares åsikter om psykvård, sjukvård, kropp, psyke, vård

Blä. Urk. Snor. Host. Slem.

Ungefär så. Ska nog gå och lägga mig igen.


Läs även andra bloggares åsikter om förkylning, sjukdom

Jag vet inte vad jag skall göra. Theralen må ta bort ångest, men det hjälper inte mot sorg. Och jag är ledsen, jävligt ledsen. Ledsen över att Mannen inte känner samma för mig som jag för honom. Ledsen över att inte kunna prata med honom - de senaste veckorna har vi knappt ens hörts, han ignorerar mina sms och skickar inga egna. Nu vet jag också att han har haft en del kontakt med sitt ex, mamman till hans son. Förut har han beskrivit henne som en avskyvärd person, någon som han inte vill prata med, någon som är som död för honom. Nu skickar de vänliga meddelanden till varandra. Och jag står här och vet ingenting, förstår ingenting. Han har aldrig ens vågat säga att det är slut, men det är klart att jag förstår att det är över. För hur skall vi kunna fortsätta efter detta?

Jag önskar bara att han hade varit lite mer rak i ryggen, att han hade sagt som det var till mig, eller sagt något överhuvudtaget. Allt jag har fått under de senaste veckorna är ett mess som förklarade att han inte mår bra, och att det är därför som han inte hör av sig. Ett enda jävla mess, är det vad jag får? Och nu ignorerar han mig igen.

Jag vet inte vad jag skall göra. Helst av allt vill jag prata med honom, för jag förstår inte vad som händer. Men hur pratar man med någon som ignorerar en?


Läs även andra bloggares åsikter om sorg, saknad, ledsen, förhållande, separation, ignorerad

Allting känns bara skit, skit, skit idag. Jag har uppenbarligen råkat ut för någon form av förkylning, för min näsa snorar och min hals gör ont. Troligtvis har jag feber också, men jag är inte säker för jag har ingen febertermometer.

Så jag dämpar det med nässpray och Ipren, i hopp om att den underliga smärta jag har på höger sida av min bröstkorg skall försvinna.

Men det är svårt att vila och ta det lungt när hela hjärnan är fylld av obehagliga tankar. Mest kretsar de just nu kring Mannen. han som jag träffade för några månader sedan och blev tokkär i. Han som jag kastade mig in i ett förhållande med, trots att jag vet att förhållanden inte är min grej.

Han som jag knappt har pratat med på flera veckor, för att han slutade höra av sig och inte svarade i telefon. Han som nu uppenbarligen har dumpat mig utan att våga säga det rakt ut. Och jag har varit för korkad för att fatta det. Jag känner mig bortgjord och sviken.

Men man kan inte gråta när man är snorig, för då täpps näsan igen. Så jag struntar i det. Tårar leder ändå inte till något.


Läs även andra bloggares åsikter om förkylning, feber, förhållande, separation, uppbrott, bortgjord

Jag står på en perrong och ser tåget komma in på stationen. När det stannar ser jag en kvinna i fönstret rakt framför mig. Hon är jag. Men jag står still, tänder en cigg till och vänder mig bort. Och när tåget åter åker iväg funderar jag inte ens över var hon är på väg. I can't be bothered.


♦Depressivitet är för mig att inte orka bry mig. Att rycka på axlarna och låta livet flyta på, dag efter dag efter dag, utan mening.
♦Depressivitet är att vilja dö. Det handlar inte längre om att inte orka leva med kaos och ångesttoppar, panik och tvångstankar. Det handlar om att vilja dö, för även om livet förändrades till det bättre skulle det ändå vara meningslöst.
♦Depressivitet är meningslöshet och ekande tomhet.
♦Depressivitet är att se världen i grått och svart; och att ha glömt bort hur färger ser ut.
♦Depressivitet är att stanna i sängen, för att det inte finns någon mening att lämna den.
♦Depressivitet är orkeslöshet, där varje projekt tar tusen år och en dag.
♦Depressivitet är en bubbla, fylld av lugn för inga känslor kan tränga in i den


Läs även andra bloggares åsikter om depressivitet, depression, att vilja dö, meningslöshet, tomhet

Tog en Imovane igår och lyckades somna. Men jag vaknade runt tre imorse och kunde inte sluta tänka. Tankarna sprang, gick, stod, flåsade och hoppade runt, runt, runt kring nodalpunkten depressivitet.

Ända sedan min tur i vårdsvängen började har har jag blivit kallad för depressiv. Inte att jag har en depression, utan att jag är deppressiv. Som om det skulle ligga i min kropp och själ, som en form av inneboende natur. Ja ni vet, Charlyene är ju ganska depressiv... Så har det låtit och fortsätter låta. Och jag har accepterat det. Tänkt att: okej, det är väl så.

Men när jag var på psykakuten sist fick jag frågan: Vad är depressivitet för dig, Charlyene?* och jag hoppade till, för jag visste inte vad jag skulle svara. För många av de sakerna som kanske skulle kunna klassas som depressiva är saker somjag antingen alltid har gjort eller haft problem med, eller som jag har tänkt kommer av andra orsaker, tex instabiliteten. Som mardrömmar, panik, tvångstankar, svårigheter att minnas saker, händelser och människor, viktuppgång (har gått upp 8 jävla kilon sedan jag började i vårdsvängen. Charlyene är inte glad. :-(...)...

Så jag svarade tomheten och meningslösheten, fast jag vet att det är svårt att säga att det är helt sant heller. Är tomhet verkligen depressivitet, är meningslöshet verkligen depressivitet, eller kommer det ur mitt instabila läge? Hur skall jag kunna särskilja de två? Är de inte starkt sammanlänkade, är de inte de facto två sidor av samma mynt?


*Självklart kallade akutläkaren inte mig för Charlyene, det är ju bara ett onlinenamn som aldrig används utanför nätet.

Läs även andra bloggares åsikter om depressivitet, depression, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, orsaker, konsekvenser

...tycks dock vara att förbättra mitt minne. Jag har tappat bort Theralen-påsen. *suck*


Läs även andra bloggares åsikter om theralen, minne, medicin

Theralen må göra mig trött, men det gör också att jag kan fungera relativt normalt. Utan ångesttoppar klarar jag av att läsa, städa och inte bryta ihop över minsta lilla sak. Å andra sidan blir jag såpass trött att jag höll på att somna i Tildus soffa. Men det är väl smällar man får ta, antar jag.

Så får vi se om det kommer några otäcka biverkningar och anfaller mig. Jag hoppas att jag slipper dem.

/Charlyene - glad över mina rosa piller

Läs även andra bloggares åsikter om theralen, medicin, ångest, vardag

Gårdagen blev tillsist lite bättre. Dels för att det alltid känns bättre på kvällarna, då morgonångesten har lagt sig, och dels för att E ringde och bjöd på middag. Och inte bara middag utan middag + efterrätt + vin + kaffe + jävligt trevligt sällskap. Som vanligt från E mig att känna mig gladare, bekväm och omtyckt.

Klart att ångesten fanns kvar till en viss del, men den var ignorerbar.

Imorse kom den dock tillbaka. Jag vaknade sent, pga Theralen:ets sövande förmåga. Och sprang såklart till brevlådan för att titta om F-kassan vill mig något. Tyvärr syntes det inte till något brev från dem, utan istället låg där ett kuvert från studentkåren. Eftersom jag inte har haft någon aning om vad jag skall göra i höst har jag sökt några kurser vid Göteborgs Universitet. Jag älskar att plugga, tycker att det är underbart. Eller har tyckt: Nu gav tanken på det mig ångest.

Att jag alltid skall vara så överkänslig och överreagera på saker... Minsta lilla sak tycks få mig att gå i taket eller ner genom golvet. Jag studsar hit och dit och fram och tillbaka. Fastnar i tvångstankar, i att bryta mönster, att följa mönster, att komma försent, komma för tidigt, inte komma alls. Tvära kast och sura miner blandas med tomhet och ett påklistrat leende. Och jag är förbannat trött. På mig själv, på omvärlden, på livet.


Läs även andra bloggares åsikter om vänskap, ångest, överkänslig, överreagera, trött

Efter att ha proppat i min 10 mg Theralen försvann den värsta biten av ångesten. Så jag lyckades ta mig till sjukgymnasten, och vi bestämde tillsammans att jag inte skall gå hos henne mer. Vilket känns jävligt skönt, för det har bara varit tråkigt och jobbigt att gå dit, och jag har inte alls kännt att det har hjälpt.

Så nu känns det lite bättre.


Läs även andra bloggares åsikter om medicin, theralen, ångest, behandling, sjukgymnastik, bättre

Jag tror inte att idag kommer att bli så mycket bättre än gårdagen. F-kassan lyser fortfarande med sin frånvaro på mattan vid mitt brevinkast. Däremot kom påminnelse nummer två om hyran jag ännu inte har betalat. Inkasso är nu MYCKET arga på mig. Längst upp kan man läsa:

INKASSOKRAV

Ni har en skuld till ovan boregär som vi har fått i uppdrag att inkassera.
Trots att fodran är förfallen till betalning är nedanstående kapital- och räntekrav fortfarande ej betalt. Ni anmodas därför att betala skulden på bifogat inbetalningskort eller kontakta oss om något är oklart inom 8 dgr. Vid utebliven betalning eller invändning kan laga åtgärder vidtagas där eventuell påföljande dom kan medföra att Ni riskerar att förlora er hyresrätt samt att betalningsanmärkning registreras. Vi vill erinra om att Ni enligt lag är skyldig att betala dröjsmålsränta samt påminnelse- och inkassokonstad.


Jaha. Jag har 8 dagar på mig att se till att jag inte blir bostadslös med betalningsanmärkningar pga att jävla fucking F-kassan är segast i världen och Soc är inkonsekventa idioter!!! Min värld är på väg att krascha totalt. Och idag skall jag återuppta sjukgymnastiskt behandling hos en öppenvårdsmottagning som jag har förlorat all respekt för.


Läs även andra bloggares åsikter om Försäkringskassan, socialbidrag, dröjsmål, inkasso, ekonomi, panik, medicin, ångest

Gårdagen var verkligen inte rolig. Ångesten hade lagt sig som en klump i magen på mig, den tänjde och rev och sparkade och slogs i mitt mellangärde. Jag fastnade om och om igen på tankar som jag inte skall tänka, för jag ORKAR inte tänka dem. Ekonomin är värst, den får mig att vilja gråta, men inga tårar kommer.

Rösten i mitt huvud, den som låter som om den kommer från badrummet, den förfatliga mansrösten upprepade om och om igen: Du är en jävla fitta, du är en jävla fitta. IDAG SKALL DU DÖ! Jag kunde inte tränga bort den, och så började hallucinationerna. De kom sekundsnabba bilder framför mina ögon, bilder av blod och öppna sår. Jag tittade på mina armar och de var uppskurna, sönderrivna, blodiga. Jag stirrar på det i skräck, blinkar till och så är det borta. Men jag kunde fortfarande inte förstå att det var mina egna armar.

Tillslut stod jag inte ut längre. Jag drar på mig kläderna, sminkar över såren i mitt ansikte som har kommit av att jag inte har kunnat låta mig att riva mig själv, trots att jag inte har några naglar. Ringer Frugan, och vi åker till psykakuten. Jag känner mig hemsk för att jag åker dit igen, trots att det inte var längesedan jag var där (en och en halv månad sedan kanske). Jag känner mig som en dålig människa för att jag utnyttjar den vård jag har rätt till.

När vi kommer till Östras psykakut är klockan runt halv tre. Den första som möter mig är stanken från en otroligt fet man som uppenbarligen inte kan ta hand om sig själv. Han sitter i väntrummet, klarar inte av att få in tungan i munnen och han har bajsat på sig. Jag vill fly, jag vill spy, men Frugan manar mig fram mot receptionen. Jag slänger fram ID-kort och frikort, skrivs in och vi sätter oss ned.

5 timmar får vi vänta sammanlagt. 5 timmar, som faktiskt går ganska snabbt, för Frugan och jag kan, trots allt våra besvär, ha roligt tillsammans. Trots tokångest, trots människor omkring som tittar på oss som om vi vore de mest störande människorna i historien.

Tillsist får jag träffa jourläkaren. En läkare som försöker bry sig, men det blir så fel. Läkaren säger inläggning, jag säger nej, nej, nej! Läkaren säger äter du mediciner, jag säger nej. Läkaren ser bekymrad ut, läser i min journal och berättar för mig att den första utredning som jag har genomgått på PMH visar att jag har tydliga drag av emotionellt instabil personlighetsstörning. Jag tycker hon är oprofessionell. Är det hennes sak att berätta det för mig?

Hon ifrågasätter varför jag inte har fått terapi tidigare, hon tycker jag skall prova nya antidepp. Hon säger åt mig att jag är väldigt snygg, att jag inte skall oroa mig för mitt utseende - trots att detta är ett av de minst problematiska områdena för mig. Och så berättar hon för mig att den psykiatriker jag har på min nuvarande öppenvårdsmottagning är väldigt duktig. Precis som alla andra läkare på akuten har sagt åt mig. Jag vill skrika åt henne att psykiatrikern verkligen inte är duktig, att hon inte lyssnar och inte hjälper. Men jag säger bara mmm och himlar med ögonen. Jag önskar att hon kunde sluta prata. Hon säger att det inte bara är mina hallisar och rösten i huvudet som bekymrar henne. Utan att min ångest också är nästintill psykotisk. Vad är psykotisk ångest undrar jag, men hon babblar bara vidare om att jag måste jobba med mig själv.

Tillslut får jag sex stycken Theralen, små chockrosa piller som skall ta bort ångesttopparna. Plus ett recept på fler Theralen. Äntligen får jag åka hem.


Läs även andra bloggares åsikter om ångest, psykakuten, psykos, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, dålig dag

Jag sov skitdåligt inatt. Somnade runt fem, vaknade runt halv tio med grus i ögonen. Och då hade jag ändå störts sedan klockan sju av galna grannar som lekte motorsågsmassakern (eller möjligtvis borrade i väggen). Så nu är jag trött och grinig. Det var enbart reklam som kom med posten idag också, så jag sitter här med ångestkramp i magen och försöker tvinga i mig min frukost. Helvetets portar har öppnats, eller något i den stilen.

För övrigt har äggen på min balkong kläckts, så nu har jag två fula duvungar pipandes där. Mamman vaktar dem som en hök (eller snarare som en duva), så jag hoppas att de små sakerna lämnar boet inom en snar framtid. Jag vill ha min balkong tillbaka.


Läs även andra bloggares åsikter om sömn, sömnproblem, ångest, grannar, duvor

Okej. Så jag har läst ut:

Inside a Cutter's Mind - Understandning and Helping Those Who Self-Injure
av Jerusha Clark & Earl Henslin.


Boken handlar om de människor som skadar sig själva. Den tar upp olika former av självskadebeteende, exempelvis skära sig själv, bränna sig, medvetet bryta egna ben, etc. I första hand vänder sig boken till anhöriga, och försöker förklara varför människor skadar sig själva, och vad man som anhörig kan göra för att ge stöd. Den vänder sig mot att självskadare enbart är uppmärksamhetssökande eller bara "går igenom en fas", och försöker istället ge en mer nyanserad bild. Tonvikt läggs vid att den självskadande är uppfylld av känslor (negativa sådana) som han/hon varken kan hantera eller uttrycka, och därför blir självskadandet ett slags förmedlande av känslor genom den egna kroppen. Vad oförmågan till att hantera och uttrycka känslor kommer från till en början diskuteras även, och där läggs vikt vid emotionell, psykisk eller fysisk misshandel i barndom.

Boken är ganska ytlig och har en stark ton av populärvetenskap. Men visst, den är lättläst och inte alltför snett ute. Förutom när det gäller en sak: Religion. Clark är uppenbarligen kristen, och verkar anse att tro är ett viktigt verktyg för att den självskadande skall sluta med detta beteende och hela sig själv. Så pass viktigt att ett helt kapitel har ägnats åt andlighet. För mig, som ateist, är det både fånigt och nedslående, ungefär som att man aldrig kan bli frisk från självskadande beteenden om man inte accepterar Jesus i sitt liv. Detta gör det svårt för mig att ta till mig boken, även om den har en del poänger.

Dessutom är det svårt att ta böcker som dessa på allvar, eftersom de bara räknar upp de mest vanliga formerna av självskadebeteende. Böckerna känns pga detta förenklade och populariserade, för att inte tala om exkluderande. Boken tar också alltför lätt på det enorma behov som självskadebeteende kan skapa, ett behov som blir ett beroende.

/Charlyene - som anser att människor borde tro mer på sig själva och mindre på gud

Läs även andra bloggares åsikter om bok, böcker, bokrecension, självskadebeteende, religion

Posten kom tillslut, men det var bara reklam som damp ner i lådan, så jag orkade inte stanna kvar hemma. Jag följde med Frugan in till stan, käkade vegetarisk sushi till frukost och knatade sedan i ösregnet bort till biblioteket. Det tog 20 minuters väntan i kö och en massa strul i kassan för att få ett nytt lånekort (det gamla är borttappat), men tillsist fick jag det och tog mig upp en våning. Idag är det "hitta böcker om psykiatri"-dagen.

Jag lånade:
Inside a cutter's mind - Understanding and helping those who self-injure av Jerusha Clark och Earl Henslin
Panikboken - En berättelse om borderline av Kaj Hedman
Diagnosens makt - Om kunskap, pengar och lidande av Gunilla Hallerstedt (red.)
En bok om borderline av Clarence Crafoord

Någon som har läst någon av dessa?


Nu kollade jag visserligen inte så noga, men av de böcker som fanns inne verkade det som om alla böcker om borderline var skrivna under 1990-talet. Är inte det konstigt? Borde det inte ha kommit någon sedan dess? En bok om borderline kom t.ex ut 1986, och det är ju för fasen 22 år sedan!

Någon som vet? Någon som har några tips på bra böcker om borderline att läsa? Någon som har några tips på böcker om borderline som bör brännas?

/Charlyene - som tycker att bokbål inte alltid är en dålig idé

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, läsning, borderline, psykiatri, psykiska störningar

Väntar på posten
Väntar på posten
Väntar på posten

När jag ringde F-kassans kundservice förra måndagen sade de att det tar ca 1-2 veckor innan mitt beslut kommer. Så igår kväll lyckades jag övertyga mig själv om att imorgon (dvs idag) kommer brevet att dimpa ner i min brevlåda och livet kommer att kännas lite lättare. Så nu sitter jag här och väntar på att posten skall komma. Det är allt jag klarar av att göra. Problemet är att posten här är världens mest oregelbundna, och dessutom får jag inte post varje dag. Så hur skall jag veta om det kommer något eller inte, och isåfall när?

Jag och min hjärna är inte direkt bästa vänner. Den springer som en 100-meterslöpare åt ett håll och jag står kvar i dyn. Oftast med en finger i munnen eftersom jag instinktivt biter ner naglarna till obefintlighet.

Det är oerhörda mängder pengar jag är skyldig företag. Två hyror, en inbetalning till CSN, mobil, Internet, idiotiska TV-avgiften som jag tvingas betala för att jag öppnade dörren vid fel tillfälle, påminnelseavgifter, hemtelefon - listan blir bara längre och längre. Plus att jag är skyldig E 2000 kr som hon var vänlig nog att låna mig för 100 år sedan.

Egentligen borde jag hitta något att distrahera mig med. Något som får mig att sluta springa mellan brevinkastet och fönstret i datarummet där jag sätter mig och kikar ut för att se om den lilla fula, gula Posten-moppen. Men det enda som händer idag är att Frugan skall tatuera in en utter hos en gäst-tatuerare hos Bloodwork Tatto. Och jag vill inte gå dit. För då kommer jag att träffa Mannen, och han är underlig just nu. Men det är en annan historia. Så jag springer mellan brevinkastet och fönstret och hoppas att det iallfall ger mig lite motion.


Läs även andra bloggares åsikter om ångest, tvångstankar, ekonomi, Försäkringskassan, pengar, skulder

Tydligen tog min energi slut efter städningen. Men det spelar egentligen ingen roll. Livet är ändå bara en väntan. Väntan på pengar, väntan beslut, väntan på utredningar och diganoser, väntan på behandling, väntan på att må bättre, på att må sämre, att något skall ändras. En väntan på att allting skall ta slut, antar jag.

Så jag ligger på min säng och drömmer mina dagdrömmar, för vad annars skall jag göra? Jag tror att jag skall ordinera mig själv Imovane och Propavan och stilla invänta sömnen.

/Charlyene - upprepningarnas mästarinna

Läs även andra bloggares åsikter om väntan, energi, ångest, liv, existens

Mina tretton timmars sömn gjorde tydligen susen. För klockan är inte ens två och jag har lyckats:

:::gå på promenad
:::handla mat
:::städa hela lägenheten, inklusive att våttorka golvet

Det kanske inte låter mycket, men det är bra mycket mer än jag har lyckats med de senaste två veckorna. Så jag tycker faktiskt att jag får känna mig lite duktig.

Ångestmonstret ligger och lurar lite i mitt mellangärde, och ibland kommer tankarna, på allt som är skit i mitt liv, upp. Men jag motar bort dem. Jag vill vila i det kanske-inte-bra-men-helt-okej en stund.


Läs även andra bloggares åsikter om ångest, ångestmonstret, ork, vardagssysslor, energi, må helt okej

Strax före nio vaknar jag av att regnet smattrar mot fönstret riktigt, riktigt hårt. Eftersom sagda fönster står öppet en springa, har det naturligtvis samlats en vattenpöl på mitt fönsterbräde. Men det är okej: för jag har sovit 13 timmar.

Igår kväll kom ångesten över mig med skrik och tjuvnyp och en fet jävla spark i magen. Så jag ordinerade mig själv Imovane och Propavan, och trodde att det iaf skulle hjälpa mig till en viss sömn. Jag tvärslocknade inom 15 minuter (vilket inte har hänt på jääävligt länge), emn vaknade igen runt halv 11 inatt. Då lyckades jag borsta tänderna och gå och lägga mig igen. Somnar om och vaknar av förut nämnda regnstorm.

Det känns rätt bra, förutom att Propavan gör mig seg i huvudet. Men det är smällar man får ta. Det finns ingenting sådant som en perfekt dag.



Läs även andra bloggares åsikter om sömn, sömnproblem, sömnpiller

...(trots att jag nästan gjorde det) är att borderlinebrudar också är väldigt kreativa. Inte bara att typ alla borderlinebrudar jag känner målar, skriver, dikter noveller, ritar , uttrycker sig; de är också vardagskreativa. De målar om sina lägenheter och köper nya inredningssaker. De möblerar om oftare än några andra jag känner, de uttrycker sig ofta kraftfullt genom kläder, hår och stil; och de reflekterar mycket mer än svenssonbrudar.

De funderar över världen och människorna i den, över filmer och över böcker. De läser och diskuterar, och låter inte dumma reklamfilmer passera utan kommentarer. Att säga att borderlinebrudar inte har någon fantasi (vilket jag har hört ibland) är bara skitsnack! De funderar över orsaker och följder, över vad som komma skall och vad det förflutna betyder. De kommer fram till oanade slutsatser och drar paralleller som ingen annan.

Deras kreativitet är ofta viktig för dem, och de skapar konstverk och vardagsmysterier. Borderlinebrudar är helt enkelt fulla av skapande kraft!


Läs även andra bloggares åsikter om borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning, kreativitet, positiva egenskaper, reflexivitet

Genom åren har jag träffat x antal borderlinebrudar*. Vissa har varit trevliga, andra har varit riktigt jävla jobbiga, en blev med tiden min bästa vän - ni vet, sådär som det brukar vara när man träffar människor. En del gillar man, andra avskyr man, vissa bryr man sig inte ett skit om, en del blir man mer eller mindre kär i. Men detta faktum glöms ofta bort när man snackar borderline och personlighetsstörningar: Att alla är vi individer. Ettiketten borderline reducerar dig till just din personlighetsstörning, och speciellt till de mindre positiva sidorna av den. Vredesutbrotten och oförmågan till separationer brukar vara det som borderlinebrudar får slängt i ansiktet, som om det skulle vara det enda som de är.

Människor fokuserar på det negativa, och klumpar samman borderlinebabes till en homogen massa utan variation. Men faktum är att även om de alla lider av en gemensam personlighetsstörning är de inte ens så enkelt att de upplever denna personlighetsstörning på samma sätt. För vissa är det kanske tomheten som är värst, för andra är det de ständiga svägningarna, för tredje är det de disassociativa tankegångarna. Vissa hanterar separationsångesten med att gå in i ett känslokallt läge, medan andra skriker ut den på Ramberget under kalla vinternätter.

Men om man nu skall generalisera, vilket är så jävla lätt att göra eftersom hjärnan alltid skall klumpa ihop saker till kategorier för att kunna hantera informationsmassor, så kommer här vad jag upplever som gemensamma positiva sidor hos borderlinebrudar:

En borderlinebrud tar tag i saker och ting.
Konflikter må vara ofta förekommande, men de reds ut och smusslas inte undan som Svenssonpacket tycks ha som konstant hobby.
Borderlinebrudars korta tålamod gör henne till en drivande människa med stora ledaregenskaper. Hon ser till att saker och ting görs, och inte bara läggs på hög. Jobbigt för borderlinebruden, som därmed tar på sig alltför stort ansvar, men superbra för andra som ges struktur och vägledning.

En borderlinebrud är engagerad.
Vare sig det gäller förhållanden, politik eller hobbys är borderlinebruden in the game till 100 %. Hon är inte den som går med i Grön Ungdom för att gå på ett möte och sedan ta emot nyhetsbrevet. Istället är hon den som skall rädda världen, vilket är svårt som fan, men gör att saker och ting drivs framåt.
Pga borderlinebrudens svartvita tänkande är det också lätt för henne att se vad kärnan i ett problem egentligen är, istället för att vela fram och tillbaka. Straight to the core, och sedan är det dags att fundera ut vad lösningen är.

En borderlinebrud är medkännande.
Emotionellt instabila människor har ofta ett större medkännande för andra som mår dåligt. De vet själva hur ångesttoppar och kaos känns.
Borderlinebrudens förmåga till att överreagera gör också att hon har stor förståelse för andras vardagsirritation, tex över spårvagnar som går sönder, människor som stör etc.

En borderlinebrud har sett livets mörka sidor.
Inte att borderlinebrudar vill dö, eller har försökt ta livet av sig, eller vill skada sig själva. Men majoriteten av dem har någon form av självskadebeteende med sig i bagaget. Borderlinebruden vet helt enkelt hur det är att må så jävla dåligt att man vill skada sig själv. Detta leder till en annan syn på livet än vad den generaliserade andre** har, en syn som gör att borderlinebruden förstår vikten av de små sakerna i livet.
Borderlinebrudar förstår också att det inte alltid är yttre omständigheter som gör att man mår som man mår för tillfället. Ibland kommer ångest, självhat, tomhet etc. till synes helt utan anledning. De har därmed stor förståelse för "dåliga dagar".

En borderlinebrud sviker inte.
Tack vare borderlinebrudens rädsla för separation är borderlinebrudar vänner som ställer upp för dig. Så länge man själv vet sin plats, och inte utnyttjar borderlinebruden, är de lojala följeslagare som du kan lita på i vått och torrt. En borderlinebrud som vän kommer att finnas där för dig när du behöver henne. Tvärt emot vad som tros är borderlinebrudar inte supermanipulerande. Om du bara visar uppskattning för borderlinebruden, kommer hon inte att behöva vara annat än ärlig mot dig, eftersom hon känner sig säker i eran relation.

Det finns säkert många fler positiva sidor hos den generaliserade borderlinebruden. Så om någon har något att tillägga: kommentera gärna!


*Jag har, såvitt jag vet, aldrig träffat en borderlineman som har haft en diagnos. En del män jag har träffat har visat starka borderlinedrag, men eftersom jag inte skall sitta här och diagnosticera andra människor nöjjer jag mig med att skriva om dem som jag vet har fått diagnosen borderline.

**Den generaliserade andre är en sociologisk fackterm, så kanske är det inte snällt att använda den här. Men jag gillar den så mycket att jag inte kunde låta bli. I vanliga ordalag betyder den ungefär den stora massan, eller så som man upplever att majoritetssamhället är. Average Joe, Svensson-människor, jag tror ni fattar vad jag menar.

Läs även andra bloggares åsikter om borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning, personlighetsstörning, individuell variation, den generaliserade andre, positiva egenskaper, lista

Idag firar Mannen ett år som nykter. Så det kanske är passande att jag de sista dagarna har gått omkring och funderat över beroenden och beroendepersonligheter. Jag har aldrig testat illegala droger, inte för att jag inte har varit sugen, utan för att jag har varit FÖR sugen. Ända sedan jag var i yngre tonåren har jag tänkt att jag är en person som har svårt att låta bli saker när jag väl har börjat med dem.

Jag sög på tummen tills jag var typ 10.
Jag biter på naglarna och kan inte sluta.
Jag säger åt mig själv att jag skall låta bli godiset, men äter det ändå.
Jag är storrökare och lyckas aldrig sluta (förutom en gång, då jag höll upp i nio månader. Men då var det för en killes skull, såklart)
Jag gillar inte alkohol, för det gör mig deprimerad och illamående. Men jag dricker det ändå, för det initiala ruset är trevligt. (Inte för att jag dricker ofta, eller mycket. Men jag går ofta runt och är sugen på det. Jag kan tex inte ha alkohol hemma, för då dricker jag upp det när suger faller på.)
Jag är en impulsmänniska som reagerar totalt utifrån mina impulser. Om jag står emot mår jag bara skit.
Jag äter kass mat, för att det är det som jag är sugen på.
Skall jag sluta med något som jag gillar, eller tror mig behöva, krävs det mycket mer än bara min egen viljeansträngning för att det skall lyckas. Och ofta börjar jag igen, ändå.

Så jag håller mig bort från droger, för jag tror att om jag hittar något så skulle jag fastna i det. Pang-Bom, never going home.

Men jag längtar efter det. Efter något som dämpar ångesten och ger mig en kick. Efter något som får världen att verka mindre hotfull och mer levande. Jag älskar mina Imovane, för trots att de ger mig illamående så ger de mig ett rus om jag vägrar sova efter att jag har tagit dem. Jag vill helt enkelt fly. This world is not mine, som det brukar sägas.

För jag skiter i om jag förstör min kropp genom rökning eller annat. Jag hade inte tänkt att leva så länge till ändå. Om självmord inte händer inom de närmsta åren kommer jag ändå dö i lungcancer innan jag är 40.

Det tar all min viljestyrka att inte ringa upp någon av alla de jag känner som pysslar med droger av diverse slag, och säga "Hey, give me!". Jag tror att jag är en beroendepersonlighet. Och om jag någonsin hamnar i ett missbruk är det ett symtom på hur mitt inre mår.

Så frågan är: Kan man någonsin bli frisk från en beroendepersonlighet?


Läs även andra bloggares åsikter om beroende, beroendepersonlighet, impulsmänniska, impulser, viljestyrka, frisk

Få en medicin som tar bort ångesttopparna, som gör att jag kan sova och som drar upp mig ur den värsta depressiviteten. Utan att ge mig biverkningar som konstant huvudvärk, oförmåga till orgasm, evig trötthet, oförmåga att ta mig ur sängen för mig hjärna mosas till tomatkross, etc.

Få en samtalskontakt. Frugan i all ära, men det är inte riktigt samma sak att diskutera saker med henne (som också lever i en personlighetsstörningsbubbla) som med en psykolog som inte blir berörd på samma sätt.

Komma över hela "jag har ingen ekonomi"-prylen. Förhoppningsvis sker det i nästa vecka, men man vet aldrig med F-kassan.

Äta glass i stora mängder.

Gå ner 3-4 kg i vikt.
(Inte alls motsägelsefullt, eller hur?)

Sluta tappa hår.


Läs även andra bloggares åsikter om lista, vilja, medicin, samtalskontakt, emotionell instabilitet, ångest, Försäkringskassan, ekonomi