Inte så snäll alla gånger
Jag och Frugan åkte på äventyr idag. Vi tog inte mindre än två bussar för att komma till Sisjön. Där gick vi på Rusta. Jag köpte en tröja för 50 kr, Frugan hittade en köksklocka med bakelser på plus massa småtjafs.
Jag gillar äventyr med Frugan. Men jag kunde liksom inte uppskatta det idag. Hela min kropp skrek av ångest, och tankarna bara snurrade runt, runt, runt. Om allt som jag borde göra, allt jag inte har gjort, allt som ärrar min själ. Pengarna, Mannen, sjukskrivningen som går ut på onsdag, kaoset.
Och när det är så, blir jag bara irriterad på min omvärld. Jag ville skrika på Frugan, smälla till henne, göra vad som helst, bara för att hon skulle hålla käften och försvinna. Det gjorde jag såklart inte, för man gör inte så mot sin bästa vän. Men jag hade god lust.
Det är så tudelat. Jag vill vara utanför min lägenhet, jag vill spendera tid med andra människor. Men ångesten höjer min irrtabilitets-nivå till hundratremiljoner, och så går det inte. Jag kan inte ens koncentrera mig på ett vanligt samtal längre. Jag kan inte ens koncentrera mig på att äta. Och imorgon måste jag försöka förklara detta för min psykiatriker som aldrig förstår ett ord av vad jag säger, för hon lyssnar inte. Jag har god lust att smälla till henne också.
För hur förklarar man för någon (som inte lyssnar) att ångesten ger mig inte bara irritation och koncentrationssvårigheter, utan också:
hallisar
röster i huvudet
overklighetskänslor där min kropp inte tycks vara min egen, och mitt liv är en film som jag följer genom mina ögon
myrkrypningar i ben och armar
tvångstankar
panik
sänkt grundstämning
självmordstankar/-planer
aggressionsutbrott
handlingsförlamning
etc.
Mitt liv känns inte ens som mitt eget längre. Det är någon annans, jag vet inte vems. Men det är fan inte mitt. För jag vaknar på morgonarna med röster i huvudet som inte är mina, jag ser saker som jag vet inte finns där, jag känner inte igen min egen kropp och jag har en konstant känsla av att inte vara delaktig i de beslut som min hjärna tar.
Jag tror helt enkelt att jag har gett upp.
Läs även andra bloggares åsikter om irritabilitet, instabilitet, psykisk instabilitet, ångest, irritation, andra människor, overklighetskänslor, uppgivenhet, att ge upp
Jag gillar äventyr med Frugan. Men jag kunde liksom inte uppskatta det idag. Hela min kropp skrek av ångest, och tankarna bara snurrade runt, runt, runt. Om allt som jag borde göra, allt jag inte har gjort, allt som ärrar min själ. Pengarna, Mannen, sjukskrivningen som går ut på onsdag, kaoset.
Och när det är så, blir jag bara irriterad på min omvärld. Jag ville skrika på Frugan, smälla till henne, göra vad som helst, bara för att hon skulle hålla käften och försvinna. Det gjorde jag såklart inte, för man gör inte så mot sin bästa vän. Men jag hade god lust.
Det är så tudelat. Jag vill vara utanför min lägenhet, jag vill spendera tid med andra människor. Men ångesten höjer min irrtabilitets-nivå till hundratremiljoner, och så går det inte. Jag kan inte ens koncentrera mig på ett vanligt samtal längre. Jag kan inte ens koncentrera mig på att äta. Och imorgon måste jag försöka förklara detta för min psykiatriker som aldrig förstår ett ord av vad jag säger, för hon lyssnar inte. Jag har god lust att smälla till henne också.
För hur förklarar man för någon (som inte lyssnar) att ångesten ger mig inte bara irritation och koncentrationssvårigheter, utan också:
hallisar
röster i huvudet
overklighetskänslor där min kropp inte tycks vara min egen, och mitt liv är en film som jag följer genom mina ögon
myrkrypningar i ben och armar
tvångstankar
panik
sänkt grundstämning
självmordstankar/-planer
aggressionsutbrott
handlingsförlamning
etc.
Mitt liv känns inte ens som mitt eget längre. Det är någon annans, jag vet inte vems. Men det är fan inte mitt. För jag vaknar på morgonarna med röster i huvudet som inte är mina, jag ser saker som jag vet inte finns där, jag känner inte igen min egen kropp och jag har en konstant känsla av att inte vara delaktig i de beslut som min hjärna tar.
Jag tror helt enkelt att jag har gett upp.
/Charlyene - INTE på bra humör
Läs även andra bloggares åsikter om irritabilitet, instabilitet, psykisk instabilitet, ångest, irritation, andra människor, overklighetskänslor, uppgivenhet, att ge upp
Kommentarer
Trackback
