charlyene against the world

Småglinen skjuter raketer mot balkongerna, jag kedjeröker och dricker groggar. Tjoho, alkohol! Eller inte... Jag känner inte alls för att gå någonstans ikväll, men jag vet att jag måste. Kan inte isolera mig längre. Ett par timmar hos Tildus så känns det bättre. Förhoppningsvis... 5 timmar kvar av året.

Kan jag få starta om på nytt sedan?

På uppmaning av FASHIONISTA kommer årets sista lista:


Årets Låt: The Clash - Straight to Hell (all musik som har producerats under 2007 suger stenhårt...)
Årets program: Grey's Anatomy
Årets Bok: Den stora muren: Kinas historia under 3000 år av Julia Lovell
Årets Film: Shrek the Third
Årets Dricka: Kaffe... med massor av mjölk
Årets Plagg: Min Tiger Army t-shirt
Årets Byxor: Baggy-jeans!
Årets Sneakers: Mina Fred Perry, såklart
Årets Klocka: Mobilen :-)
Årets Doft: Den där prov-parfymen som Frugan gav mig, som jag inte har någon aning om vad det är för något
Årets Smink: Svart kajal
Årets Blogg: Peter Englund
Årets Nyårslöften: Skojjar du med mig? Vem fan bryr sig om nyårslöften nuförtiden?!?!
Jag Utmanar: Alla som läser detta..

There : DONE!

Jag tror att jag måste sluta med mina insomningspiller. Alternativt gå och lägga mig senare. I nästan en vecka nu har jag vaknat runt 3 på natten, hungrig som satan och jävligt pigg. Vad ska man göra? Det är bara att gå upp och äta något, röka och sedan försöka somna om. Men det tar ett par timmar...

Dessutom har mina drömmar blivit allt mer livliga. Jag vet inte om det är insomningspillrena eller anti-deppen, men något gör att jag drömmer oerhört märkliga drömmar. Inatt var jag gravid med mitt andra barn, jag kunde känna hur det sparkade i mig. Kanske är det för att två av mina vänner ska ha barn snart. Dessutom avslöjade min syster, som jag trodde var som jag (dvs aldrig vill ha barn) att hon kan tänka sig att skaffa barn snart. Jävligt störande är drömmarna iaf...

Oavsett. Ikväll blir det inga piller. Istället skall jag söva mig med alkohol och vänner. Nyårsfest hos Tildus, med Anna och Robert. Det blir nog nice. Vin har införskaffats och jag skall fylla magen med mat och godis.

Klas Friberg, chef för länskriminalen i Västra Götaland, påstår att den nya tekniken för övervakning som polisen avnänder sig av, är som flygplanets svarta låda - informationen blir inte intressant förrän något går fel, dvs någon begår ett brott.

Detta är inte sant. Informationen som samlas in blir inte intressant förrän någon misstänks ha begått ett brott - detta är närmare sanningen. Och vem som misstänks ha begått brott är en subjektiv fråga, inte alls så objektivt som man kan tro. Det är människor, personer, som avgör hur lagar skall tolkas och användas.

Därför blir användandet av den information som samlats in, tex IP-spårning, subjektiv. Det går inte att frångå. Och alla vet att det är mänskligt att fela, men också att det verkar vara en mänsklig egenskap att utnyttja information man har för att skada.

...var känslan av ett rent hem

...var småglinen som kastade smällare mot mig

Precis som alla andra bloggare skall jag nu sammanfatta år 2007.

Vad har egentligen hänt detta år i mitt liv? Tja...
Vi börjar väl med de mer eller mindre negativa sakerna:
Jag har dejtat ett par personer och insett att förhållanden inte är min grej för att jag är alldeles för emotionellt instabil,
lärt mig att föräldrarna och jag aldrig kommer att bli nära varandra;
samt gått in i det som förmodligen är den värsta depressionen som jag någonsin har haft.
Jag har också för första gången skurit mig själv så djupt att jag behövde sy.

Bland de positiva sakerna finns:
Jag har läst två kurser sociologi (f.d B och C-nivå),
återupptagit vänskapen med Tildus som låg lite på is ett tag förra året (2006),
läst någonstans mellan 80 och 100 böcker (varav några faktiskt var riktigt intressanta),
rakat av mig håret och sedan låtit det växa,
återfunnit musik som det var jävligt längesedan som jag lyssnade på, men aldrig slutat älska,
börjat träffa en psykiatriker;
samt slutat spendera pengar jag inte har på onödiga kläder som jag aldrig använder.
Jag har också lärt mig att älska mitt hem.

Nästa år hoppas jag innehåller:
Mer godis, mer kramar, mer känslor och en vackrare sommar!

Jag hyser ett inre hat mot de flesta högtider som brukar firas. Midsommar, jul, födelsedagar, ramadan osv... Oftast brukar jag acceptera nyår, dricka lite skumpa och tycka att det är trevligt att börja om på nytt. Jag kan se en poäng med det.

Men det jag inte kan acceptera är alla dessa jävla smällare och raketer. Jag har inte ont av att det smäller när jag är inomhus. Men när jag går ute vill jag inte att småglinen skall kasta smällarna nära mig. Jag är rädd för dem.

Någon borde ta dem i örat och ge dem en omgång stryk!

Vaknar av att Frugan messar mig. Vänder på mig och försöker somna om, men det går inte. Så jag kliver ur sängen, drar på mig jeansen och en tröja och tänder taklampan i sovrummet. Då går en propp. *suck* Att jag inte har proppar hemma gör inte saken bättre. Ingen dator till frukosten med andra ord...

Åker in till stan, spontanshoppar t-shirts (som man aldrig kan få för många av) och går in på hemköp för att köpa proppar. De är slut. *suck igen*

Åker till Coop där jag velar i en halvtimme innan jag ens hittar propparna, och efter dessutom ha blivit tillsagd att de inte säljer sådana där. *massa suckar*

Men jag hittar dem tillslut. Åker hem, tvättar, städar och tänder ljus. Livet är rätt nice ändå.

...var att jag blev ännu ett steg blondare

...var att Tildus och Frugan nu har trappat upp sin fajt. Och båda förväntar sig att jag skall förklara vad den andra sysslar med...

Efter mycket om och men tar jag mig iväg och handlar mat. Det behövdes. Mitt kylskåp är sällan fullt, men nu gapade det så tomt att min mage skrynklade ihop sig vid bara åsynen. Tio i tre anländer jag till Backaplan och tar det modiga steget att försöka hinna till Systembolaget innan de stänger tre. Inte för att jag ska ha mycket, bara en flaska vin att smutta på under nyårsnatten.

Det är en 20 meter lång kö utanför Bolaget. Skit, tänker jag... Men inser att om jag inte går dit nu kommer jag nog att strunta i det. Så jag ställer mig i kö. Och trots den oroväckande synen var jag inne inom 5 minuter. Tar min flaska vin, står i köp mindre än fem minuter och betalar sedan.

Chill helt enkelt. Lika kul var inte Coop, som som vanligt hade aplånga köer och slut på varor. *suck* Jag önskar att det fanns en bättre mataffär nära mig.

Jag har placerat min blogg i Biskopsgården på bloggkartan.se

Tiden lunkar på och vi fastnar lätt i våran vardag. En förändring innebär alltid ett uppbrott med det gamla, något som kan vara jäkligt jobbigt. Jotack, känner mig fastlimmad i en värld som består av kaffe, cigg och havregrynsgröt. Och x antal piller. Den dagen när det är dags att förändra detta, kommer jag att våga? Kommer jag att ha ork? Eller kommer jag att fortsätta i invanda fotspår?

----

Islam är vår tids största hot, om man skall tro mediedebatten. Som om islam vore en homogen grupp, fylld av enbart terrorister och patriarkala värderingar. För min del får de gärna bygga en moské i Biskopsgården, gärna nära mitt hem. Jag kan inte påstå annat än att jag skulle njuta av att se människor gå dit - om inte annat för att det är skönt att se människor som fortfarande tror på något.

-----

Självcensur är den värsta formen av censur. Med ständigt nya lagförslag som inskränker människors vardag och krossar deras integritet är det lätt att sluta våga säga saker. Demokrati kräver oberoende granskning. Snart finns den inte längre, om vi fortsätter på detta spår... Allt vi gör på nätet kan inom snart framtid komma att registeras av staten. Kommer jag att fortsätta blogga då? Jag är inte säker på det.

...var all del goda maten som jag proppade i mig hos föräldrarnna

...var att jag fick spendera 1,5 timmar med att lyssna på när syster, systers sambo och föräldrarna diskuterade bilköp

...efter alltför mycket mat med familjen. Min mage känns som ballong. Men jag var väl förberedd på det. Dags att återvända till vardagen....

Morgonkaffe och oändligt antal cigaretter. Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna sluta röka. Då lär jag väl få sluta med kaffet också, för jävlar va gott det är med en kaffe och cigg! Nästan bättre än en orgasm... Men bara nästan!

Å andra sidan finns det andra saker som slår en orgasm - som att pissa när man är riktigt, riktigt pissnödig.
Eller en uppriktig kram när man är ledsen. En kram som inte egentligen försöker trösta, utan mer säger "det är okej att du är ledsen, men jag finns här för dig". De kramarna är sällsynta. Oftast försöker människor istället muntra upp en, vilket ofta inte alls är det man vill.

Vad är det som är så fel med att vara ledsen?

Så okej. Vad jag egentligen vill ha är kanske bara lite mänsklig närhet och värme. Men det lär väl inte ske de närmaste dagarna. Min familj har aldrig vara bra på det där med närhet. Men jag börjar vänja mig...

Var och tog en fika med gamla sociologi-polare. En av dem, låt oss kalla henom H, är en mästare på ordbjaseri. Vilket är trevligt när ämnet är intressant. Men det var det inte ikväll. En och en halv timme om tystnad som motstånd är för mycket för till och med mig... Well, well... Dags att äta och sova.

Imorgon ska jag ut till los parentas och träffa syster yster. Förhoppningsvis blir det inte alltför långdraget. Bara ett dygn eller så... Jag blir trött bara jag tänker på att behöva åka ut dit och prata om precis ingenting... Som alltid.

Hade skum dröm inatt (igen). Minns inte riktigt vad det var, men jag tror att det handlade om kaniner och katter som hade tagit över världen. Kan bero på att det sista jag gjorde innan jag stängde av datorn var att vara inne på Lolcats och hittade denna bild:

GP har påbörjat en artikelserie om övervakningssamhället. Synd bara att de inte säger något nytt alls - vi är övervakade och politikerna skyller på terrorismen för att utöka överakningen. Nothing new under the sun... Men som alltid är det intressant att läsa exempel på hur övervakningen fungerar i "verkligheten", läs "Evas elektroniska fotspår en vanlig dag" längst ner på sidan... En dag, när jag blir stor och har lite tid, ork och koncentrationsförmåga, skall jag gå igenom mina elektroniska fotspår en vanlig dag... För att se hur många de egentligen är!

----

I övrigt kan honung döda ditt barn. Eller egentligen inte, men rubriken måste ju locka, eller hur?

Jag vaknar med huvudvärk. Inte för att jag är bakfull, utan för att jag under natten har bitit ihop tänderna så hårt att det känns som om min käke måste bändas upp med stämjärn. Alternativt kofot.

Denna juldagsmorgon bjuder vädret på gråhet och regn, men det känns helt okej för min del. Jag hade inte tänkt att ta mig någonannanstans än till affären och handla. Varför skulle jag? Jag vet att det är lite av en tradition att gå ut på juldagen, men jag vet inte jag... Känns mest bara jobbigt och tråkigt. Fulla människor när man själv inte kan dricka (pga Sertralin) känns mest irriterande.

Dessutom ligger jag i mitten av en fejd, vars ena partner inte är medveten om fejden. Tildus har slutat prata med Frugan, vilket Frugan inte är medveten om. Och båda vill att jag skall följa med dem ut ikväll, på varsitt håll. Vilket kan bli mycket komplicerat. För vi lär stöta på varandra. Och det blir bara jobbigt. *suck*

Okej, jag vet vad jag håller på med. Jag isolerar mig och skapar massor med dumma ursäkter för att inte behöva träffa människor. Men det är bara att inse: Alkohol är inte min grej. (Benzo å andra sidan... Nej, skojar bara.) Vad hände med hederlig gammal fika? Varför måste alla vara så jävla fulla jämt?

Alright. Så det är julafton. Big deal. Jag firar typ inga högtider, tycker det mest är tråkigt att alla andra gör det. För varför skulle man? Jag är inte kristen, jag tror inte på konsumtion och jag tycker inte om att hänga med min familj. So why bother?

Den enda högtid jag någonsin respekterar är första maj. Och det är mest för att demonstrationer is fun!

Så nu frågar jag er: Varför firar man jul?

"Du är vad du köper", proklameras det i GP idag. Det handlar om att svenskarna gärna talar om för alla hur mycket de värnar om miljön, men konsumerar överflödigt mycket. Prylar som inte behövs, grejer som man lika gärna kunde vara utan - eller använda sig av den gamla modellen som fortfarande fungerar, men den är inte längre "cool". Mobiltelefoner är ett utmärkt exempel... Så vi köper oss status och tillfällig lycka. Utan att tänka på miljön. Jag är inte förvånad...

------

Att vara god aktiverar samma lustcentrum i hjärnan som sex och droger, skriver DN. Därför är det inte alls orimligt att vara god av egoistiska skäl. Finns det några andra skäl, undrar jag? Jag tvivlar på att ren altruism faktiskt existerar...

------

I övrigt tycker jag att ni skall läsa DN:s huvudledare idag. En liten rolig julsaga att mysa över såhär i vintermörkret.

Donnie Davies är en avskyvärd man. Han leder ett program kallat C.H.O.P.S - Changing Homosexuals into Ordinary People. Han har spelat in en musikvideo där han proklamerat hur mycket han hatar bögar och hur man kan ändras, bara man vill. Han är själv en reformerad bög, och "vet" därför hur man kan ändras... Bara man vill det.
Varför man skulle vilja det är ju den stora frågan....

Men "God hates fags" - även om Donnie proklamerar att gud älskar dig även om han hatar din homosexualitet... Lite självmotsägande tycker jag att han är. Han gnäller dessutom över den censur som han har utsatts för då stora mediebolag inte vill röra vid hans video.

På hans hemsida kan man dessutom läsa om vilka bad som är "säkra" och vilka som är "gay". Och det är en ganska rolig läsning... Evanescence är okej, men inte NOFX (det sistanämnda beskrivs som "gay punk" - vilket är ganska underhållande med tanke på homofobin inom skapunk-rörelsen). The Cure använder smink, så dem kan man inte använda och Ted Nugent har ett höftskynke så det går ju inte alls. Även Lindsey Lohan hamnar på "gay"-listan, precis som Britney Spears. Den sistnämnda kysste Madonna - undra varför Christina Aguilera inte hamnat på någon lista alls, när hon nu gjorde samma sak?

Jag är inte direkt för censur, men jag skrattar ändå hånfullt åt denna patetiska man som uppenbarligen avskyr sig själv rätt så rejält. Och tycker att det är rätt kul att Google vägrar befatta sig med deras video.

P.S. Jag och Frugan diskuterade om detta ens är på riktigt, eller om det är ett sjukt skämt. Tyvärr tror jag att det är sant... Någon som know for sure? D.S.

Det har varit ett bra år för Europa, skriver DN. Det som syftas till är att Schengenavtalet har utökats och därmed friheten och rörligheten. Sägs det... "Europa har nu den första generationen på nästan sjuttio år som tar den gränslösa friheten för given" skrivs det och jag kan inte välja om jag skall skratta eller gråta.

Friheten är inte gränslös. Även om du är medborgare i ett Schengen-land måste du fortfarande ta med dig passet - för att visa att du inte behöver ha med dig passet. Logik, någon? Dessutom är murarna mot omvärlden högre idag än de var för bara 5 eller 10 år sedan! En frihet som beskärs av uteslutning av andra är inte gränslös! Men att DN, som oberoende liberal blaska, skall förstå det är väl att begära för mycket.

Det känns som om det aldrig är snö på jul i Göteborg. Men det är ju inte sant, det har faktiskt hänt, även om det inte är ofta. Men SMHI, som jag gillar skarpt, har sammanfört statistik för olika orter i Sverige om hur snöläget har sett ut under jularna de senaste typ 100 åren.

Och det ser ut såhär:



(Vill ni ser bättre bild och utförligare statistik, gå in här.)

Så med andra ord: Senast det var snö på jul i Göteborg var år 2004... Inte undra på att det aldrig känns som om det snöar här.

...att jag hade en digitalkamera. Då skulle ni få se bilder på det sjukt snygga skorna som jag köpte idag. Skotsk-rutiga med höga skaft... Men nej. Jag äger ingen digitalkamera. Och eftersom jag inte firar jul kan jag ju inte önska mig en i julklapp heller. Det blir nog att sätta upp det på min "detta skall jag spara till"-lista... Som redan är rätt lång...


*suck*

Vaknade tidigt. Det börjar liksom bli min grej nu - att vakna innan klockan har blivit sex. Precis som det förut var min grej att aldrig vakna innan elva. Så kan det bli... Men å andra sidan är det rätt nice att vakna och känna att hela dagen inte har gått åt till sömn.

Så kan man stiga upp, äta piller och frukost och lyssna på Tiger Army. Som förövrigt spelar i Sverige (igen) i April nästa år. Biljetter är bokade till Malmö-spelningen.

Jag förstår att de inte vill återvända till Göteborg, med tanke på att förra (och enda gången) de var här iår så fick basisten öl spilld över hela sig av någon idiot. Så det får helt enkelt bli en road-trip! Vilket är nice.

Så det ser jag fram emot... Fast det är långt till April och mycket hinner väl hända innan dess.

De som kan betala sina böter, istället för att välja samhällstjänst, tas snabbare bort ur belastningsregistret, skriver DN. 10 år ligger det kvar om man gör samhällstjänst, 5 år om man betalar böter istället. Det är inte någon tvekan om att detta är en klassfråga. Att justitiedepartementet inte har en pågående utredningen om detta är en mindre skandal. Men å andra sidan... Såhär har det väl alltid varit, eller hur?


-----


DO ska granska om det är olagligt att förbjuda människor att tala något annat än svenska på arbetstid, skriver DN. Det borde vara olagligt. De motiverar förbudet (som de säger inte är något förbud), med att kommunikationen måste vara klar och tydlig. Men de som inte har svenska som modersmål då? Kommer de då inte att förstå sitt hemspråk bättre? DO borde ge kommunen i Enköping en smäll på fingrarna, bara för att de är korkade!

Orkade mig inte till läkaren idag heller, så nu får jag lida ett tag till. Och helt enkelt skylla mig själv, så nu skall jag sluta gnälla om hur jobbigt det är! (Skönt, va?)

Åkte in till stan och köpte en ram och ett par pussel idag. Pussel är en jävligt bra hobby, något som jag gärna gör tillsammans med andra. Synd bara att ingen jag känner gillar att pussla (vad jag vet).

Imorgon: julshopping med frugan. Eller rättare sagt; hon ska shoppa - jag ska titta på. Bra arbetsfördelning tycker jag!

OCD, eller tvångssyndrom som det heter på svenska, är ganska vanligt, har jag hört. Nu funderar jag på om man kan få sig själv att utveckla det. Om så, då är jag på god väg. Iofs är det svårt att veta vad som är orsak och verkan, men de hära fixa idéerna som finns i mitt huvud - det är ju inte direkt så att jag slår bort dem och tänker att det är jättelöjligt.

Mitt senaste påhitt är att varje gång jag åker spårvagnen hem så funderar jag på om mitt hus har brunnit ner. Jag känner hur hjärtat baknar lite fortare när jag tar mig upp för backen, och det beror inte enbart på ansträgningen och att jag har usel kondition. Nej, jag funderar verkligen på det...

Varför skulle då mitt hus brinna ner? För att jag inte stängt av plattången. Såklart... Eller rättare sagt, jag tror mig inte ha stängt av den. Även om jag inte har använt den på flera dagar måste jag kolla den innan jag går hemifrån. Och även om jag kollar den innan jag går hemifrån är jag ändå övertygad om att jag har glömt det när jag åker hem.

Det här börjar bli jobbigt. Hur kommer man ur det här?

Spanien förbjuder barnaga, skriver DN. Socialistparitet, som har varit drivande i frågan, har anklagats för att urholka traditionella värden och göra föräldrarna maktlösa av de konservativa.

Att det har tagit fram till 2007 innan Spanien förbjuder att man slår barn förstår jag dock inte, precis som att jag inte förstår varför inte alla demokratiska länder har ett förbud mot det (diktuaturer borde också ha det, men jag har lättare att förstå varför det inte är så...).

Men gratulerar - ett steg i rätt riktning!

Halsen blir bara ondare och ondare. Det är nog dags att ta en tripp till doktorn... Jag avskyr läkare, de är ofta så högdragna och snobbiga. Bara de inte ber mig ta av mig tröjan, och får se de fina märkena på mina armar (som förövrigt läker finfint...) Men det är väl så det får bli.

Om det visar sig vara halsfluss är det ju bäst att behandla så snabbt som möjligt, mycket för att jag har psoriasis och det bryter ut i mängder om jag får streptokocker. *suck* Life is hard...

Så nu... Sömn, sömn, sömn... Tur att jag har mina fina små piller. :-)

Datainspektionen har beslutat att det är kränkande att ha kameror i trapphus, skriver GP. No shit?!?! Jag vill inte att någon skall registera när jag går hem eller ut, jag vill inte att bilder på mig skall sparas och jag vill defintitivt inte att någon skall kolla mig när jag slänger soporna! Så - bra jobbat, Datainspektionen!

...när kidz försöker sälja julsaker till mig:

Jag tog upp det här med att jag ibland funderar på att byta kön med min psykiatriker igår. Hon suckade och tog sig för pannan. Och påstod att man inte bör byta kön om det kommer att innebära att man tänder på det kön man byter till. För risken är för stor att man kommer att vilja byta tillbaka.

Har hon rätt, eller är detta bara ett utslag för den heterosexuella matrisen (à la Judith Butler)? Är kön och sexualitet verkligen så starkt förbundna med varandra att de inte går att särskilja? Min instintiva reaktion är att hon har fel, fel, fel... FEL!

Ens kön handlar inte om vem man tänder (eller inte tänder) på. Ens kön är ens kropp är ens hjärna är ens kroppsdelar... Runt, runt, runt - om och om igen.

Och att ens kön är ingenting man säkert "vet", så som hon påstår. Det är inlärt och insocialiserat och mestadels jävligt jobbigt. Jävligt, jävligt jobbigt!

Så den diskussionen dog ut. Det fanns liksom inget att diskutera. Istället skall jag fokusera på att reda ut vad jag egentligen känner. Punkt slut. Detta kommer att gå käpprätt åt helvete...

De flesta som känner mig vet om att jag gillar min säng, och att jag gillar sömn. Jag har länge ansett att det är ett stort svek mot mig som person att tvinga mig ur sängen före klockan 8 (på morgonen). Jag kommer ju ändå inte att vara produktiv innan dess, så vad är meningen?

Men vad gör man när man vaknar av sig själv 05:52; och inte kan somna om? Det är ju inte så att jag direkt är villig att lämna sängens varma innanmäte bara för att jag inte kan sova. Att över huvudtaget röra på sig så att man kanske råkar lyfta lite på täcket så att kall luft strömmar in känns bara jävligt onödigt.

Tyvärr slutade det med att jag var tvungen att gå upp och snyta mig. Jävla sjukdomshelvete, störa min sömn på det viset....

Times Magazine har utsett Vladimir Putin till årets person, uppget DN. Alriiight.... Så vill man bli årets person skall man alltså förstrycka sitt folk gömd bakom en dimridå av skenbar demokrati. Good to know!

Alright... En kombination av avbrott i bredbandsuppkopplingen, halsfluss och allmän ångest har fått mig att ta mitt längsta dator-uppehåll sedan... I don't know when...

But now I'm back!

Jag är allmänt sjuk, vilket gör att jag konstant städar - som alltid när jag har feber av någon anledning som jag inte kan förstå. Min psykiatriker skrattar åt mig och tycker att jag är fånig; och imorgon är det sista dagen innan "jullovet börjar". Jag har ju inget jullov, men jag och Frida tar ledigt. Ska bli gött. Jag ska försöka att slappna av...

Annars inte mycket. Shoppade nya böcker idag att avnjuta under de kommande veckorna. Tildus och Frugan ligger i fejd, utan att Frugan vet om det. Det hela är mycket underhållande. Gudarna vet vad de egentligen bråkar om. Eller ja, de bråkar inte... Tildus är sur på Frugan, men pratar inte med henne. Och Frugan är lyckligt ovetande.

I övrigt fyller hon år idag! (Frugan alltså...) Stort grattis!

Det känns märkligt att vara vaken och pigg såhär dags på dygnet. Klockan hade inte slagit sex när jag öppnade ögonen. Att jag inte tog mig ur sängen förrän en timme senare är en annan sak. Det är en underlig känsla att gå ut på balkongen för den första morgonciggen och se att det fortfarande är mörkt i många lägenheter i husen omkring. Men så är det ju faktiskt helg...

Men jag undrar lite vad jag egentligen pysslar med när jag sover. Igårkväll när det var bedtime frös jag så mycket om mina stackars små fossingar att jag drog på mig tjocka sockar. De är fluffiga och lila och helt underbart mjuka. Så somnade jag, och imorse när jag vaknade låg sockarna bredvid sängen på golvet, snyggt ihop-parade. Mycket, mycket underligt.

I vanliga fall brukar jag bara ta av mig dem i sömnen, i sängen, och så hittar jag dem när jag bäddar morgonen efter. Men nu låg de där... Som om jag hade fått ett prydlighet-anfall i sömnen. Och jag har inget som helst minne av att jag gjorde detta.

Undrar vad mer jag pysslar med när jag sover, som jag inte vet om?

New Jersey avskaffar dödstraffet. Det är den fjortonde delstaten i ordningen. Lagen är visserligen inte undertecknad än, men guvenören är uttalad motståndare mot dödsstraffet. INTE EN FUCKING DAG FÖR TIDIGT!!!

Det är inte bara inhumant med dödsstraff, det lär ut att det finns omständigheter när det är rätt att döda - omständigheter som inte inkluderar självförsvar.

Ett straff skall vara ett straff, med en tro på att människan kan bättra sig. Annars har straffet ingen mening. Att avrätta någon är enbart ren hämnd.

Grattis till New Jersey!

...(i ett parallellt universum)...

En sak lärde jag mig igår: Det går INTE att ta Atarax och Zolpidem under samma dag. Jävla va illa jag mådde igår kväll. Ibland måste man lära sig saker den hårda vägen, helt enkelt. Poppade en Atarax på förmiddagen, då ångesten bara rev i mig. När kvällen sedan kom och det var dags att sova tog jag en Zolpidem. Inte bra alls... Men jag somnade tillslut. Och sov i 12 timmar.

Hur får man ordning på sin sömn? Jag har aldrig förstått människor som går upp när väckarklockan ringer på morgonen.

Jag skulle ha fikat med Tildus, men hon sov så dåligt att hon avbokade. Så nu sitter jag här och funderar på vad sjutton man egentligen lever för... (Detta är inte ett kausalt förhållande - att Tildus avbokade fikan gjorde inte att jag ifrågasatte livet, det är snarare så att jag måste göra saker för att inte fundera på varför jag lever...)

Men jag kommer säkert på ett skäl till att fortsätta min dag... Annars får jag väl poppa ett piller till. Som en jävla knarkare, liksom...

Ingen lyssnar längre på FN. Den goda tanken bakom denna väldiga organisation går sönder när medlemsländerna (och andra) inte tar till sig av vad den säger. Som att Sverige avvisar flytingar från Somalia, och påstår att det inte råder en väpnad konflikt där - när FN anser att konflikten där är en av de värsta i världen.

Sverige har sin egen agenda, och den är tydligen inte på något sätt humanitär.

Läs här.

Att det skall vara så jävla svårt att välja en titel till uppsatsen (ämne queerfeministisk diskursanalys av debatten kring kvinnlig värnplikt 1999-2002). Två förslag ligger nu ute på remiss, det ena är något scoutaktigt och det andra något akademiskt. Det första är Att värna om alla mäns plikt eller införa allmän värnplikt - en diskursanalys om kvinnlig mönstring; och det andra är Inklusion som plikt - en diskursanalys om kvinnlig mönstring. Inget av dem känns helt rätt.


Förslag, någon?

Jag vaknade imorse (ja, faktiskt - innan klockan slagit nio) och kände mig lite såhär:



Det gick dock snart över. Jag tror att mina insomningspiller får mig att sova för mycket. Men det får jag väl leva med. Bättre än att sova för lite.

Hade dock en märklig dröm som involverade att jag skulle sjunga inför massa människor uppbackad av en stor kör, men att jag inte kunde låten. Körledaren, som var en kombination av min far och min verklige körledare när jag gick på mellanstadiet, var mycket besviken. Jag sprang ut på en pir i mina NIKE-skor och grät, badandes i månljus. Någon som kan tolka, tack?

Efter en diskussion med min fru, som gick ut på hur mycket hon vill ha fejkkyckling, skall jag nu spendera min dag med att göra... ingenting... jag pendlar mellan misery and aggression... Det är inte en bra kombination. Jag önskar att jag hade en sandsäck! Någon som vill köpa en till mig i julklapp?

Nordic Battle Goup's kvinnor hade något emot att deras förbandstecken hade ett lejon med snopp. Så de anmälde till EU-domstolen, vilket fick som resultat att Försvarsmakten illa kvickt ändrade vapenskölden - med hjälp av kastrering. Detta skriver GP idag.

Jag kan på sätt och vis förstå kvinnorna. Vem vill ha en vapensköld med en snopp? Att hänsyn inte togs till att vapensköldar med lejon utan genetalier förr gavs till de som förråt Kronan, gör saken något ironiskt. Varför inte bara skippa den gamla symboliken och låta den nya stå för vad den är? Ett könslöst lejon, varken mer eller mindre.

Anmärkningsvärt är dock rubriken som GP valt till sin artikel: "Kvinnor fick lejon stympat". Som om kvinnorna själva hade tagit fram en vass kniv, gett sig ut till närmaste zoo som har ett lejon och egenhändigt stympat (vilket implicerar mer än kastrering) första bästa kattdjur. Typ...

Men sensationer säljer mer än annat, det vet vi ju alla.

Vilken version föredrar du?

Svenska kyrkan har idag lämnat sitt remissvar till regeringen, skriver DN. De vill, kortfattat, gå med på en könsneutral äktenskapslag, men reservera ordet äktenskap för man-kvinna. *suck*

Snacka om att gå så försiktigt fram man bara kan för att inte trampa på några tår, men ändå lyclas reta upp förmodligen många, inklusive mig själv! Kan de inte våga ta ställning, för en gångs skull? För eller emot, inte någon slags medelväg som mest får dem att se ut som den skuldtyngda person som full försöker smyga genom ett mörkt hus om natten för att inte väcka sin partner.

Skulle de sätta sig emot skulle de också få stå för det, och bevisa att de tillsammans med Försvarsmakten är en av de mest konservativa institutionerna i det svenska samhället.

Skulle de ställa sig för skulle de bevisa att även det man tror är orubbligt kan förändras.

Att reservera ett ord för en speciell kombination av kön är inte på något sätt neutralt.

Nu är Svenska Kyrkan bara löjlig. Och jag är, återigen, tacksam över att jag inte är döpt.

Jag tog bort stygnen på armen nyss. Det kom lite blod och var, men det skall nog läka tillslut.

Jag har satt på mig kamoflaget, krigsmålningen och ätit en clementin (min absoluta favoritsak med vintern), så nu är jag redo att påbörja min dag.

Idag är det fika med de andra sociologi-tjejerna, skall bli kul att höra hur det går med deras uppsatser. Sedan är det handledarmöte som gäller, vi skall få höra vad vår handledare Tiiu har att säga om vår resultat-del, dvs resultat och analys. Också kul. Det verkar ju som om det går ganska bra för oss.

Jag var tveksam till en början om att skriva med Frida, men vi arbetar ju utmärkt tillsammans. Det är så skönt att vara i en grupp där man inte är den enda som har åsikter och tar beslut, att man inte är den enda ledaren. Ännu bättre är det att våra åsikter för det mesta överensstämmer! *s*

Yes. Gotta go!

Jag somnar strax före 10. På kvällen. Så tidigt har jag nog inte somnat på flera år. Det fanns en tid, för ca 4 år sedan, när jag somnade vid halv 11 varje kväll och gick upp 6 varje morgon. Den tiden är förbi. Men kanske den kan komma åter?

Zolpidem:et fungerar med andra ord utmärkt. Förutom att jag vaknar under natten. Flera gånger.

Första gången är klockan halv ett. Det känns liksom underligt att veta att man redan har sovit flera timmar då, jag som inte ens brukar ha gått och lagt mig vid den tiden. Så jag vänder på mig x antal gånger innan jag somnar om.

Andra gången är klockan halv 4. Underliga tankar snurrar i mitt huvud, jag känner mig nästan lite full. Eller magsjuk. Svårt att avgöra vilket. Svagt illamående, liksom.

Tredje gången är klockan 6. Då har jag alltså sovit i 8 timmar (med några avbrott). Nu kan jag inte somna om. Ligger vaken och tänker på hur skönt det är att ligga under ett varmt täckt medan kylan i rummet attackerar öron och näsa. Det dröjer en timme innan jag går upp. Vad spelar det för roll? Jag är ändå uppe minst två timmar innan jag normalt brukar vakna. Och det känns helt okej.

Jag fick insomningstabletter utskrivna igår av psykiatrikern. Visserligen bara 10 st, men det kanske är lika bra med tanke på att de är medicinskt beroendeframkallande, och att man dessutom inte skall använda dem i max fyra veckor inklusive en nedtrappningsfas, annars kan man få en massa utsättningsproblem.

Men jag tog en igår. Och somnade lugnt och stilla in. In i en sömn som varade 12 timmar. Underbart, underbart, underbart!

Jag kommer att nyttja dessa hänsynslöst till att vända rätt på dygnet och sova mer normalt. Finally!

Jaha. Ännu ett besök hos psykiatrikern som resulterade i "sluta skära dig", "utverka en handlingsplan för vad du skall göra när du vill skära dig själv", "psykakuten har öppet 24 timmar om dygnet", "jag skriver ut ett recept på insomningspiller" och "det går framåt".

Och det går faktiskt framåt! Lite, lite, lite... Mer koncentrationsförmåga, mer ork. Inte mycket, men lite.

Och såklart: Mer ork att må dåligt, mer ångest och mer känsla av tomhet.

Jag sitter och väntar på att tiden skall gå. Att klockan skall slå 13:28 så att jag kan ta mig ner till spårvagnen för att åka in till stan. Jag skall ha ännu ett möte med min psykiatriker. Och jag är lite nervös...

Jag har väntat så länge på att få hjälp, första gången jag sökte var jag bara 16-17 år (minns inte riktigt exakt). Andra gången var jag 21. Det är mer än 4 år sedan.

Men nu vet jag inte hur jag skall ställa mig till det hela. Jag har så svårt att inse att jag mår dåligt. Det är ungefär som att jag inte känner att jag känner mig nere. Det är så svårt att förklara. Som om jag består av intellekt, kropp och känslor; och de tre delarna hänger inte samman. Descartes dualism har i mig blivit till trialism. Eller kanske trivialism...

No connection

Och hur skall jag kunna förklara för henne såret på min arm? Jag kanske helt enkelt inte skall nämna det. Det känns pinsamt, liksom. Men jag antar att det finns en viss relevans i det...

På DN Debatt kan man idag läsa ett inlägg av Dan Eliasson, generaldirektör för Migrationsverket. Han skriver om de förändringar som måste genomföras inom och utan Migrationsverket, där den mest slående är att fler asylsökande måste "motiveras" att återvända. Om man kommer hit och behöver skydd skall man naturligtvis få det, inom lagens gränser, skriver Eliasson. Men att de som inte behöver skydd, utan som kan återvända till sitt hemland utan risk för död, tortyr och förförljelse, skall motiveras att göra detta.

Jo men tjena, liksom. Har vi inte nog med främlingsfientlighet i Sverige? Att få asyl i Sverige är svårt nog, sedan skall någon annan sitta och bedöma hur "säkert" det är att återvända - även om man inte har något att återvända till! Visst inga bomber kanske längre faller, men huset du bodde i finns inte kvar. Ingen kanske slår in din dörr mitt i natten för att skjuta dig, men alla dina släktingar är döda. Det finns kanske ingen infrastruktur, inget rent vatten, ingen sjukvård.

Ta dig i arslet, Dan. Skulle vilja se dig överleva en vecka i ett land som ett krig har ödelagt.

Jag vaknar med en känsla av rastlöshet och ångest. Precis som varje morgon. Det knyter sig i magen och tårna drar ihop sig. Jag försöker skjuta bort det, vill inte börja min dag på detta vis, men det är omöjligt.

Inte heller går det att ta sig ur sängen. Istället rullar jag ihop mig till en liten boll och låter ångesten skölja över mig. Varför kämpa, när jag ändå inte kan stå emot?

Efter ett tag är det som om kroppen domnar bort och kvar finns bara tankarna, de som viskar till mig för att de vet att de inte behöver skrika, jag kan ändå inte ignorera dem.

Varför bry dig om att gå upp, du har ändå inget som väntar, säger den första tanken.
Du är meningslös, kompletterar den andra med.
Värdelös.
Du skadar bara alla som är dumma nog att bry sig om dig.
Men oroa dig inte, de bryr sig inte egentligen, de bara låtsas.
Du är en jävla fitta. Om någon visste vad som finns i ditt inre skulle alla vända dig ryggen.
Du är ingenting.

Detta fortgår i ca 10 minuter, de 10 mest helvetiska minuterna av dagen. Sedan ebbar de ut och jag kan döva efterverkningarna med cigg och kaffe.

Afrikas sak är Afrikas, skriver GP idag. Det gäller diktatorn Mugabe's deltagande i klimatmötet på Bali. "Han borde skaka galler, inte händer", säger Birgitta Olsson. Och sedan går artikeln över till att gnälla över att afrikanska ledare stöttar Mugabe.

Ursäkta mig, men sedan när blev en diktator något som enbart den världsdelen där hen bor en angelägenhet? Är inte en diktator allas angelägenhet? Inte på ett USA-imperaialistiskt "hej-nu-leker-vi-världspolis-genom-att-föra-krig"-sätt, utan genom internationella domstolar och ett internationellt tryck.

Nej. Ställer er vid sidan och gnäll lite. Det gör säkert saken såååååå mycket bättre.

Blont, lockigt hår och röda naglar. Är det så att jag har börjat satsa på en Marilyn Monroe-look, månntro?

Så håret är fortfarande gult. Men nu går det iaf mer i gyllene än mörkgult. Det går åt rätt håll med andra ord!

Några omgångar till med silverschampo och så en blekning till om ett par veckor kommer nog att göra susen!

I will not give up!

Ännu en blekning sitter i mitt hår. Jag har även köpt silverschampo, så det gula skall helt enkelt väck! Jag fick en massa bra tips om hur jag skall använda schampot av en tjej som jobbade på Åhléns. Vissa som jobbar där kan vara sådana jävla snobbar, som ser ner på en för att man inte följer deras jävla mall. Men denna tjej var mycket trevlig! All grace to you!

Så nu skall blekningen sitta i ett tag till, sedan blir det silverschampo för hela slanten (nästan bokstavligt, för silverschampo är inte direkt billigt!) och jag skall försöka att ta mig igenom ännu en dag.

Vaknar med den där outhärdliga känslan av tomhet. Jag dövar den med dagens första cigg. Det är bara att ta sig i kragen, eller hur? Ta på sig kringsmålningen (sminket) och kamoflaget (kläderna) och dra ut på stan, eller hur? Att det är helt meningslöst spelar ingen roll.

Att jag är helt meningslös spelar ingen roll.

Göteborgspolisen genomför imorgon natt en riktad insats, skriver GP. Uniformerade skall de åka buss och spårvagn för att "trygga ordningen och säkerheten inom kollektivtrafiken" som det så fint heter.

URSÄKTA MIG! Är det bara jag som tycker att poliser inte direkt gör saker och ting tryggare? Att jag inte vill ha någon i uniform som står och vakar över mig när jag lite smådragen försöker vingla hem från krogen?

Poliser är fan det mest korkade släkte som finns på denna jord. Död åt dem alla.

Klockan är efter midnatt och jag borde sova. Men det är så jävla svårt att förmå sig att ta sig till sängen när man vet att man ändå inte har något att vakna till. Mina dagar är grymt ostrukturerade just nu. Ena natten sover jag 3 timmar, andra natten 10. Jag får ingen ordning på det.

Sertralinet har gett mig tillbaka 150 ml koncentrationsförmåga och ett halvt kilo energi. Det är min dagsranson. Jag får tänka mig för innan jag handlar, för annars gör jag slut på energin innan klockan har slagit lunch. Men jag kan iaf läsa lite. Och skriva lite på uppsatsen. Och städa. Och jag orkar en vända in till stan om det finns något som verkligen lockar.

Jag påpekade för Tildus för ett tag sedan att jag inte kan gråta, och hon svarade med en motfråga: "Inte för att vara sådan, men har du något att gråta över?"
Det är en fråga som kräver sin lilla tid att tänka över. Kanske jag inte har något att gråta över, kanske jag inte har något att må dåligt över, kanske borde jag bara sluta upp med det och starta om. Börja på nytt. Men jag kan inte. Tro mig, jag har försökt.

Kanske är det mitt fel att jag mår som jag mår. Kanske borde jag ha försökt hårdare. Kanske borde jag sluta drömma? Drömma om ett liv där jag kan älska (förbjudet ord).

Jag har inte fått tillbaka känslorna. Jag känner mig död inuti. Utbränd. Inte utbränd som i utmattningssyndrom, utan som i att det har brunnit en stor els i mig som nu bara är aska. Det kommer känslor då och då.

Ångest
Sorg
En oförklarlig saknad
Besvikelse
Skam
Skuld

Men så fort jag erkänner att känslorna finns försvinner de. Och kvar finns bara denna tomhet. Och frustrationen över att inte känna något.

Det pinsamma som hände häromdagen var att jag skar upp min arm. Eller rättare sagt båda armarna. Den ena ser ut som ett luffarschack-bräde (som Frugan så fint benämnde det). Den andra har fem stygn i sig. Det var sex från början, men ett ramlade loss idag. Det var inget självmordsförsök, såret sitter på ovansidan av armen. Det var bara ett desperat försök att känna något. Frustrationen got the better of me.

Jag vet att man inte skall prata om sådana saker. Jag vet att det är smittsamt, att det är något som sprider sig som löpeld. Jag tycker också det är pinsamt. Jäkligt pinsamt att jag inte klarar av mitt liv.

Jag har ju inget att klaga över, eller hur? Det finns inget konkret i mitt liv som man kan säga: DETTA ÄR FELET! Hade det varit så hade jag kunnat ändra på det. Så då måste felet ligga hos mig, eller hur?








jag är fel

....skulle detta vara jag:



Och detta skulle vara min fru:



:-)

Europe (in theory) är en bok skriven av Roberto M. Dainotto. Den kan ses som ett komplement till Edward Said's Orientalism, då de båda tar upp ett ämne, men ur två olika synvinklar. Båda böckerna handlar om skapandet om Europa och det europeiska, dvs Europa som geografisk kontinent, sammanhållen av ett europeiskt folk som har liknande värderingar och seder. Men där Said visar på hur Europa för att kunna konstituera sig själv var tvungen att skapa Orienten som "den andre", visar Dainotto på hur "den andre" även fanns i det geografiska Europa, nämligen i syd.

"The PIGS" (Portugal, Italien, Grekland och Spanien) är inte riktigt som Europa, de har historia, självklart, men har sedan den romerska antiken inte lyckats att frambringa någon större progression. De har istället större band till Orienten och speciellt till den muslimska arabvärlden. Lite bakåtvända, och (under den tid när klimatteorier var på modet) styrda av ett klimat som tog bort sans och förnuft. Som om dessa länder vore våra kusiner - vi besöker dem gärna, men vill inte ha dem alltför tätt inpå.

För att skapa "Europa" och eurocentrismen var det alltså tvunget inte bara att skapa Orienten som motpol, utan även deklarera var Europas "centrum" fanns; och detta definierades ofta som Frankrike, Tyskland eller England - beroende på vem man frågar och vilken tid denna person levde i. Dessa var (är?) de "moderna" länderna, de som är civiliserade och utvecklade. De har framgång.

Medelhavsländerna å andra sidan har sin historia, men inget mer. Ruinerna från antiken, de små rustika byarna - men ingen intelligentia, ingen kulturell elit.


Det är en spännande historia som Dainotto visar på. Hur Europa delades i två - nord och syd - och hur dessa delar är som två delar av ett pussel som inte riktigt verkar passa. Nu väntar jag bara på någon som skall skriva samma historia, men om Östeuropa! För det "riktiga" Europa är trots allt den nordvästra delen - allt annat är bara bihang.

Salem-marscherna är i fullgång, eller iaf nassarnas. Antifa-folket har sprungit och gömt sig i skogen. Det är samma visa varje år... Klart att man måste visa motstånd mot idioter (läs nazister), men frågan är om inte den uppståndelse som detta skapar bara ger den mer bränsle på elden, så att säga.

Själv sitter jag och är gyllenblond. Imorgon skall jag köpa en blondering till och försöka få det lite mer askgrått/pärlblond. Så då har jag något att göra imorgon också!

...har bestått av Ipren (jag börjar bli sjuk IGEN!!!), blondering (jag skall testa bimbo-stilen ett tag) och en Tiger Army t-shirt.

Jag och Frugan fick ett gemensamt tokryck igår över msn och bestämde oss för att det nu var dags för håret att ändra färg. Håret är ju trots allt den kroppsdel som är lättast att förändra, så då får det bli extra förändring i just håret...

Så får vi väl se vad som sedan kommer att ske... Om jag får en flipp och färgar det svart imorgon! (Det har hänt förr...)

Nyamko Sabuni satsar nu 100 miljoner av statsbudgeten för att skapa jämställdhet i kommunerna. Bland annat förskolor och vårdinstanserna skall ta del av detta.

Så... Ett citat är på sin plats: "Regeringen har nu fattat beslut om att stödja SKL:s höga ambitioner på jämställdhetsområdet och anslår 100 miljoner kronor i syfte att stödja detta historiskt viktiga jämställdhetslyft. En satsning som syftar till att göra skillnad för enskilda kvinnor och män, flickor och pojkar i deras vardag."

Och kanske ett par kommentarer...
För det första är detta inte höga ambitioner, 100 miljoner är en droppe i havet mot vad som borde göras.
För det andra är detta inte det historiskt viktiga jämställdhetslyft som man skulle kunna tro, det är en bra satsning men vem kommer att minnas det om 100 år?
För det tredje betonas individen, vilket är viktigt. Men de glömmer strukturerna... Eller förnekar att de existerar.
För det fjärde: Vad händer med alla de delar av samhället som inte påverkas av denna satsning, skall de bara glömmas bort? Tex företag, staten själv, klubbliv osv...
För det femte: Var är erat utvidgade perspektiv? Var är kampen för att man skall slippa pressas in i mallen man/kvinna? Var lite queer för fan!
Och slutligen, för det sjätte: Jag hoppas ta-mig-fan att ni inte nöjer er nu! Jämställdhet är en process, inte en satsning.

Göteborg ska bli prydligare, skriver GP idag. Det innebär att göteborgarna sjävla skall få hålla rent efter sig, genom att det sätts upp fler askkoppar och fler soptunnor. Det skall också blir fler affischeringsplatser, som förhoppningvis skall vara prydligare än de som existerar idag.

Varför denna DIY-anda? För att de statligt subventionerade jobben som förut höll rent nu dras in.

Vad kommer nu att hända med Göteborg? Blir det en ny stad, där människor faktiskt (hör och häpna) tar ansvar??? Eller samma skit som det redan har varit.

Detta är ett experiment i medborgarskap och solidaritet. Jag väntar med spänning på resultatet.

Jag har en viss tendens till att dramatisera mitt liv. Det är inte en bra egenskap. Men det är väl för att jag inte riktigt klarar av mig själv. Inte riktigt kan nöjja mig med att bara vara liksom.

Tänker inte berätta vad jag gjorde, för det var så klantigt att det bara är pinsamt. :-)

Men idag kom iaf uppsatsskrivandet igång igen. Skönt, skönt, skönt...

Igår läste jag ut Big Questions in History, redaktör Harriet Swain. Det är en bok som jag kan rekomendera för alla som är lite filosofiskt lagda. För boken tar upp frågor som länge har varit på tapeten i historieämnet; som tex: Vad är historia? Varför utvecklas civilisationer? Varför börjar krig? osv, osv...

Boken är upplagd så att först kommer en fråga och en "insatt" i historieämnet svarar på den, tex en professor eller liknande. Sedan får en journalist svara på samma fråga, och ge flera olika perspektiv, så att boken inte ensidigt betonar vad just en specifik professor anser.

Alla texter är inte jättebra, men boken är lättläst och rolig. Och får en ibland, stundtals, att tänka i nya banor...

there's a boy in crimson rags with a grimace and a spoon,
and a little sullen girl face-up staring at the moon
and there's no one around to hear their lonesome cries
then they pass away alone into the night

why do we pity the dead?
are you churned by emotion from voices in your head?
look at all the living and you'll ask yourself
why oh why do we pity the dead?

well, you've seen the disease, suffering and decay,
and you whisper to yourself blissfully "it's okay"
and you still refuse the possibility
that the dead are better off than we

why do we pity the dead?
are you scared of the logic that swirls within your head?
look at all the living and you'll ask yourself
why oh why do we pity the dead?
pity the dead

tell me what you see, tell me what you know
is there anyone who lives a painless life?
if there is show me so

the destitute and famished, demonic and the banished,
dejected and the ostracized, the brainwashed and the paralyzed,
the conquered and objectified, the few who see the other side
tell me what you see!
It's a mortal wretched cacophony

(let's go)

in the end you may find there's no guiding subtle light,
no ancestors or friends, no judge of wrong or right
just eternal silence and dormancy
and a final everlasting peace

why do we pity the dead?
are you churned by emotion from voices in your head?
look at all the living and you'll ask yourself
why oh why do we pity the dead?

/Bad Religion

(Ja, jag har fått nojja på att lyssna på en massa band som jag inte har lyssnat på under de senaste 10 åren... :-))

Ännu en dag som står stilla innan den ens har börjat. Det är vad mitt liv gör just nu... Står stilla.

Inget uppsatsskrivande, ingen sturktur. Bara sömn, och så dagar som jag försöker få att gå för jag orkar inte tänka på vad som skulle hända om jag verkligen började leva.

That's it. No more.

...är fika med sociologi-gänget och skvaller kring diverse lektorer (samt det 1,5 timmar långa skratt jag fick när Frugan berättade att hon är på smällen).


...är hyperspändhet, överaktivitet i hjärnan och diverse mycket underliga tankar.

Göteborg är Sveriges café-stad, sägs det. Jag vet inte om det stämmer, men det finns massor av caféer här, det kan jag lugnt påstå. Att fika är ett nöje man gör i tid och otid. Så när man skall träffas på ett fik är problemet inte att man bara har ett par att välja mellan, utan att man har för många!

Jag har några favoriter: Tintin på Engelbrektsgatan, Condecco mitt emot Gamle Port, Flygarns Haga på Vasagatan och så naturligtvis Hagabion. Har man inte fikat på Hagabion har man aldrig riktigt upplevt Göteborg!

Och det är dit jag skall styra mina steg idag, för en fika med gamla klasskamrater... Mycket trevligt.

Frugan, som blev utsläppt från psyket för 1,5 vecka sedan, har lyckats bli på smällen. Före hon åkte in på psyket skall det väl tilläggas... Hon ringde nyss och berättade. Och jag börjar asgarva! Det här är hysteriskt roligt!

Okej, jag kanske har skum humor, men jag kan inte låta bli att skratta! Sämsta tajmingen någonsin! Med de mediciner som hon går på finns det ju bara ett alternativ - abort, annars blir det ett mongobarn om det ens överlever.

Så mitt upp i psykbryt och utredning skall hon göra en abort. Vilket är problematiskt med tanke på att hennes mediciner inte kan blandas med tex smärtstillande, vilket kan behövas om hon genomgår en medicinsk abort. Så det får bli andra alternativ, typ suga ut det...

Lite drama i ens liv är alltid trevligt!

Kvar över 6 imorse fick jag mess om att Frida, min uppsatspartner, är sjuk... Igen... Det började med att hon fick muskelinflammation i axeln, sedan blev hennes dotter sjuk i magsjuka och gissa vad hon har nu? Jo, magsjuka såklart. Det kunde man ju räkna ut med ena lillfingret.

Jag är besviken. Inte på Frida, hon kan verkligen inte hjälpa att hon är sjuk, men på att det blev såhär. Nu är jag trött på att vänta. Jag vill komma igång igen och få det överstökat.

Men sådan är livet. Inte mycket att göra något åt. Det ligger utanför mitt kontrollområde, så att säga.

...är min energi och koncentrationsförmåga tycks har kommit tillbaka.

...är att vattnet i min lägenhet var avstängt under 8 timmar, vilket var ganska jobbigt, speciellt på morgonen

Uppsatsen står helt still. Ingenting har hänt sedan förra onsdagen. Inte ett skit. Det har varit "omständigheter" som det så fint kallas. Med andra ord: sjukdom. Frida, min kära uppsatspartnet, fick först en inflammation i axeln. Och sedan meddelades det igår att hennes 2,5 år gamla dotter har magsjuka. Förmodligen vinterkräksjukan i någon variant.

Vilket är bra. Missförstå mig inte nu, jag önskar sjuka till varken Frida eller hennes dotter. Men det kom ganska lägligt. Jag har, på ren svenska, mått skit. Och nu har jag fått en chans att vila upp mig och tycka lite synd om mig själv ett tag, när Sertralinet har fått mitt huvud att frigöra sig från kroppen och gå sina egna vägar.

Imorgon skall vi dock ta tag i uppsatsen igen. Om inte Frida har blivit magsjuk såklart.

...är att jag läste ut boken och städade.

...är att jag spänner mig så hårt att jag har ont i hela nacken och ryggen.

Jag har precis läst ut Edward W. Said's bok "Orientalism". Den publicerades 1978, och är än mer aktuell idag, då den beskriver och analyserar förhållandet mellan "Västvärlden" och "Östvärlden", speciellt relationen mellan Europa och arabvärlden, med fokus på islam.

Det är inte en vacker bild. Europa (och sedan 1900-talet även USA) har byggt upp en bild av Orienten som "den andre", "den mörke", "den farlige". Islam som religion är bakåtsträvande och araber är lögnare och lata.

(George W. Bush har uppenbarligen inte läst denna bok. Han borde göra det. Kanske skulle det få honom att han bara är en marionettdocka i ett spel om den hegemoniska makten om vem som har rätt till vad. Fast det kanske han redan är medveten om...)

Vad Orienten som geografisk plats egentligen har stått för har skiftat under århundradena, men jag skulle vilja påstå att det idag gäller först och främst Mellanöstern och först och främst islam i Mellanöstern. Islam, detta mörka hot som kommer med våld och terror. Att terror finns eller har funnits inom nästintill alla religioner är inte viktigt. Inte heller att relationen mellan islam och Al-Quida är ungefär som relationen mellan kristendom och KKK.

Ett folk straffas för vad en extremistgrupp gör.

GP skrev igår om att det är ute att vara medelklass. Jag ställer mig frågan om det någonsin har varit inne. Det beror ju iofs på hur man definierar medelklass. Det är så mycket enklare att definiera vad det inte är, eller hur? För medelklass är nästan per definition ett medelläge mellan det "genuina" (arbetarklassen, proletariatet eller vad man nu vill kalla det) och det "ouppnåeliga" (miljonärerna och miljadärerna, toppskiktet, överklassen eller whatever).

Medelklassen har sedan den "uppfanns" genomgått många förändringar... Från att ha varit en borgarklass, en handelsklass, har den blivit en grå skara av tjänstemän och villa-volvo-vovve... Medelklass idag definieras mer utifrån position och värderingar än utifrån ren ekonomi. Många ur arbetarklassen tjänar lika mycket som de ur medelklassen.

Om akademiker tillhör arbetarklassen är det idag inte självklart att för att man har en akademisk utbildning tjänar man mer än någon som arbetar med kroppen, tex byggarbetare eller vägarbetare. Skillnaderna har nyanserats till den grad när de inte längre spelar någon roll.

Jag i mitt liv defininerat mig som medelklass ända sedan jag fick någon form av klassmedvetande. För mig handlar det mer om ett annat sätt att se världen än de ekonomiska termerna. Det handlar om individualism, akademisk utbildning och ett intresse för världen på ett annat sätt än arbetarklasen. Man läser nyheter för att kunna diskutera dem, inte för att man egentligen bryr sig.

Har jag rätt eller fel? Klasstillhörighet är ändå något subjektivt. Metanarrationerna har nästan spelat ut sin roll, kan jag ju tycka.

Men tydligen är jag jävligt ute. Jag får väl helt enkelt lära mig att leva med det.

Sedan någongång i somras har jag slutat att känna saker. Överhuvudtaget. Varför det blev så vet jag inte riktigt, men jag skulle nog säga att det är en process som har pågått under en längre tid. Inte ens ångest har jag kännt, utan allting har varit en jämngrå massa som kallas för mitt liv.

Med Sertralinet kom känslorna. Inte många känslor, men några. Och det är på samma gång väldigt skönt och väldigt skrämmande.

Skönt för att världen har börjat få färg. Det är svårt att förklara skillnaden, men den letargi som har existerat hos min under några månader nu har gjort att världen har försvunnit från mig. Det har inte funnits några känslor, varken bra eller dåliga, och nu är det så skönt att känna något igen! För er som har sett Schindler's list kan jag kanske förklara det såhär: Tänk på den enda scenen i filmen där det finns färg, nämligen den när den lilla flickan vandrar runt i röd kappa. Så har det varit sedan Sertralinet började verka, jag ser en färg. Annars är allt grått. Men en färg är bättre än ingen.

Skrämmande för att det jag känner är rädsla och ångest. Det jag är mest rädd för i mitt liv, det som jag tror ligger till grund för om inte alla så de flesta av mina andra rädslor, är att förlora kontrollen. Det är därför som jag intellektualiserar, för tankar är lättare att kontrollera än känslor.

Så jag skrev en lista, för att få lite perspektiv på saker och ting, på vad jag är rädd för (förutom att förlora kontrollen). Listan innehåller so far 51 punkter, varav några är "multipunkter",  dvs att den innehåller flera saker. Tex är jag rädd för vissa djur. Denna punkt innehåller bland annat ormar, spindlar och skorpioner.

Av detta kan jag dra slutsatsen att rädslan kontrollerar mitt liv. Är inte det underligt? Att en känsla kan kontrollera mitt liv så till den grad att jag slutar känna. Istället för att kontrollera (vilket jag helst av allt vill) blir jag kontrollerad. Av en känsla, som säkert i mångt och mycket är irrationell, och som jag inte ens har känt på flera månader. Att upptäcka detta var en märklig insikt...

Den nationella identiteten är en illusion, skrivs det på GP:s ledarsidor idag. Argumentet går ungefär såhär: "Utan invandrare skulle Sverige ha varit ingenting, eller iaf inte på långa vägar lika bra." Sant.

Jag tror dock att det finns en poäng i den nationella identiteten, om den omformulerar en smula. En nationell idenititet måste bygga på samhörighet, en smula trygghet och mycket öppenhet, annars blir den exkluderande och det är det sista som fungerar. För rasism fungerar inte, att exkludera människor som bor i samma land som en själv bara för att de inte är som en själv - det fungerar inte. Det skapar bara problem. Och att lösa dessa problem genom att inte välkomna andra människor hit - det fungerar inte heller. Det skapar bara andra problem.

Vem om man inte har en nationell identitet, vad händer då? Utan samhörighet är man lost. Utan samhörighet får vi människor som smiter undan att betala skatt, för de ser inte till det gemensammas bästa. Vi får våld och ett kallare samhälle. Ett samhälle där människovärdet sjunker tills det når botten.

För vad är det annat än samhörighet och en smula trygghet i den egna kulturen (som kan vara inkluderande) som gör att man bryr sig om andra människor än de som man själv känner? De övriga nio miljoner som bor i detta land förutom de som jag själv har valt att kalla vänner. En nationell identitet byggt på samhörighet, inkluderande, empati och en smula trygghet - går det att uppnå? Eller är det bara en illusion?