charlyene against the world

Jag önskar att jag hade förmågan att se in i människors hjärnor. Jag önskar att jag kunde skära upp era huvuden och sedan sitta och rota omkring därinne med en stor sked... För jag förstår verkligen inte hur andra tänker ibland. Inte för att jag egentligen är så mycket smartare och bättre än alla andra (även om jag lider av en viss hybris vissa dagar), det är bara det att jag inte förstår!!!

Som tex idag. Satt och läste Trollhares blogg nyss där det handlade om arbetssituationer inom byggbanchen. Och speciellt om arbetsrätt och skador. Och Trollhare skrev kommentaren: "att det är möjligt i Sverige 2007 att behandla människor som de gör i hela den där branschen". Det är en ganska vanlig kommentar, men jag förstår den ändå inte riktigt. Är det verkligen så att vi behandlar människor extra bra i Sverige jämfört med andra länder? Är det ens verkligen så att vi behandlar människor i byggbranchen extra bra? Och vad är det som säger att vårt samhälle idag är bättre än för låt oss säga 25 år sedan? Har vi bättre arbetslagar (ja, vissa, men inte alla)? Har vi bättre rättsäkerhet? Tveksamt på så väldigt många plan.

Och här kommer pudelns kärna (mycket fult uttryck som inte charmar många, därför använder jag det) i två delar:

1. Etniska svenskar har en stark ambivalens till Sverige. Vi vill inte säga att vi är bra (då kanske vi är nationalister, eller gud förbjude (!) nazister! Samtidigt tror vi att vi är så jävla mycket bättre än andra, gärna när det gäller lagstifning och liknande...  Vi har gärna en stark tilltro till svenska staten, samtidigt som vi gnäller på de som personifierar den (tex politiker).
   
2. Från Upplysningstiden har vi i Sverige (delvis tack vare Gustav III, den fege lille saken) ärvt tanken om att samhället alltid går framåt. Som om det hela tiden blir bättre (trots att många svenska idag inte har någon framstegstro). Blir lagar alltid bättre? Blir samhället alltid säkrare och mer harmoniskt? Blir samhället alltid friare och öppnare och allt vad det nu är som liberalerna pratar om? 

Varför är det så omöjligt för arbetsgivare i Sverige att behandla sina anställda som kasst? Varför är det mer omöjligt idag än för 50 år sedan? Och varför har jag så svårt att förstår andra människor???

Hemmafru. Smaka på ordet. Är det gott? Knappast. Inte i min värld iallafall. En fru är en kvinna som är gift. Och i vår heteronormativa värld är hon gift med en man. Så en fru är en kvinna som är gift med en man. Och hon är hemma. Vad gör hon då där hemma? Tar hand om hus och barn (i alla fall enligt kärnfamiljsnormen) och mat medan mannen jobbar. Så ser hemmafru-idealet ut. Hon tar hand om det som mannen inte hinner, för att han skall jobba ihop pengarna som skall användas till att betala denna "idyll".

Vad är den manliga motsvarigheten till hemmafru? Oftast benämns de hemmapappa. De är alltså inte hemmamake, utan är hemma för sina barns skull. Som om det vore något speciellt med det. Och ofta är de mestadels hemma när barnen är små, inte som hemmafruarna som är hemma under en mycket längre tid. Så hemmapappa är inte riktigt samma sak. Men vem har hört talas om en hemmamake? Eller ens en hemmaman? Det finns dock ett ord för sådana. De kallas arbetslösa.

Och naturligtvis är hela den ovanstående diskussionen full av idiotiska, förtryckande utlägg. Heteronormativitet, kärnfamiljsnormativitet, parnormer och tvåkönsnormer.

Jag är väldigt ambivalent inställd till människor som är hemma med barn. Jag anser att dagis är viktigt för socialiseringen. Jag anser också att familjen är viktigare än dagis. Jag tycker inte att kvinnor skall bli fångar i sina hem (vilket jag anser att hemmafruarna är).
Samtidigt är det ett arbete att vara hemma med barn (eller "bara" ta hand om ett hem). Det tar många timmar att hålla det rent, snyggt osv. Det tar många timmar att ge sina barn en meningsfull vardag.
Jag tycker dock inte att man skall behöva lönearbeta.
Marx talade om att man måste bli allt det som man har potential att bli, och att lönearbete (löneslaveri) och kapitalism alienerar oss från oss själva, arbetet, andra människor och omvärlden. Jag håller med honom.

Slutsats: Förvirring.

Another day has begun. With laundry. Ibland känns de där 50 m från mig till tvättstugan som väldigt långa. Iaf när man bär på MASSOR av tvätt och det är snorhalt ute. Och lite småkallt.

Men jag klagar ändå inte. För det finns något helhjärtat mysigt med dimman som sveper över frusna vattenpölar och asfalt som glittrar i gatlyktornas sken. Det är som att gå ut i en trollsk värld där allting är möjligt, mitt eget Narnia, fast utan några lejon.

Varför känns det alltid som allt saker är mycket mer möjliga att genomföra om man har gått upp tidigt på morgonen? Fastän man är jättetrött, och fastän jag har ett inte alls roligt morgonhumör, känns det som om dagen har inletts på ett mycket mer positivt sätt än om jag hade struntat i klockan och sovit till 10. Dagen blir ju inte längre per se, eller hur? Jag är vaken lika många timmar.

Och hur kommer det sig att jag egentligen föredrar dimma framför sol? Jag förstår mig inte på mig själv.

Efter två och en halv timmes sömn klev jag upp imorses. Det som då verkade vara en jävligt dålig dag har artat sig till en hyfsat. Diskuterade feminism på seminariet - vi har en biologisk i klassen, mycket intressant. Stör mig dock på en sådan där dogmatiker-feminist i gruppen, men det är smällar man får ta.

Handlade, åkte hem, diskade, åkte in till stan igen, träffade M, fikade. Mycket, mycket trevligt. Kom hem med alltför mycket kaffe i kroppen, så nu är jag lite hyper. Har städat badrum och dammsugit. Har dock insett att min dammsugare suger (eller snarare inte suger alls så bra som de borde :-)) och att jag borde köpa en ny. Jobbigt, känns det som.

Så nu sitter jag här, klockan närmar sig halv åtta, och jag vet inte vad jag skall göra. Rastlöshet tror jag det kallas. :-)

Det är litteraturfest i Umeå nästa helg. Jag var sugen på att åka ända tills jag såg programmet... Uppstyltat och tråkigt. Just nu längtar jag bara efter bokrean... Det finns nog ingen tid på året som jag njuter av så mycket som just bokrean.

Träffade M's pojke i helgen. Han är från Marstrand. Det var en lite märklig upplevelse att veta att han gick samma skola som mig på högstadiet, fast två år under. Han kände igen namnet på några i min parallellklass... Jag önskar att jag kunde radera de åren ur mitt sinne, men jag kan inte, så det är väl bara att bita ihop och inse att jag har förändrats sedan dess. Som tur är...

Ikväll skall jag på poetryslam. Jag hoppas att det är bättre diktare än sist, då var de riktigt usla. Jag har svårt att förstå människor som skriver om kukar och fittor. Det känns som om de bara är skriver för "titta på mig, titta på mig". Inget egentligt budskap. Men vi får se...

Jag har insett att jag inte bör ha för många projekt på en och samma gång. Det får mig att bli splittrad. Jag har nog en ganska ensidig hjärna, jag kan inte koncentrera mig på flera saker samtidigt. Då slutar det bara med att jag gör ingenting alls.

Å andra sidan var jag bakfull igår. Riktigt ordentligt också. Vet inte riktigt varför, för det har aldrig hänt tidigare. Men igår slog det till. Och därmed fick jag nästan ingenting gjort. Kanske därför som mina projekt fallerar... Jag dricker för mycket, det är bara att erkänna.

Men iallafall. Projekt nummer ett borde vara att läsa den kurslitteratur som jag skall ha läst denna vecka. Fast det känns inte som att det kommer att hända. Projekt nummer två är att läsa ut en bok om utdöda språk. Projekt nummer tre är att handla mat (det är tomt i kylen). Detta är vad jag borde göra idag? Så vad skall jag göra? Jag tror att jag tar mig ett bad.

Jag har försovit mig. Med ungefär tre timmar. Det känns inte bra. Jag har missat en föreläsning, men jag skall nog hinna till gruppdiskussionen efteråt, om jag bara kan få i mig min jävla frukost snart. Det tar liksom emot att kasta sig i mat när man precis har vaknat. Jag är iaf glad att jag inte vaknade senare och missade hela dagen.

Skall på spelning ikväll. Vet inte vad det är för band, men det blir nog bra... Vad gör man inte för att slippa sitta ensam en fredagkväll? Min fru skall överge mig i helgen, lägenheten blir tom... Men jag överlever nog.

Det är plusgrader och nästan all snö har smält bort. :-(

Känns inte som om det är en bra dag.

Två dagar i rad har jag faktiskt lyckats ta mig ur sängen när klockan ringer vid 6 på morgonen. Det är en underlig känsla att gå ut och röka på balkongen och se att det bara lyser i ett par av lägenheterna i husen mitt emot. Går människor inte ur sängen såhär dags?

Veckan börjar gå mot sitt slut. Idag är det seminarium som gäller (urtråkigt), imorgon föreläsning early in the morning. Och av någon anledning, som jag inte förstår, skall jag gå på spelning imorgon med band som jag aldrig har hört talas om. Om jag inte somnar på spårvagnen till stan förstås...

Min fru tycker att jag är galen för att jag sover med fönstret öppet när det är 7 minus ute, jag tycker själv att det är helt normalt efter att ha haft en uppväxt där man ALLTID sov med fönster öppet, om det var varmare ute än 15 minus det vill säga.

Nope, måste sluta skriva så att jag kan få i mig frukosten!

Jag gick upp klockan 6 imorse bara för att kunna plugga. Det känns surt, men jag fick iaf lite gjort. Fast jag har läst så mycket och hört så mycket att jag börjar bli snurrig. Om jag hade haft tid hade jag gått ut i snön och solen och bara promenerat, men jag måste fortsätta plugga. Imorgon skall vi presentera Parsons strukturbegrepp och Goffmans dramaturgiska sociologi. Spännande, men jag fattar inte speciellt mycket just nu.

Så planen för dagen är att läsa några kapitel, läsa lite originaltexter. Ta ett bad, och sedan sätta mig och sticka. Det finns inget som är så avslappnande och lugnande som det rytmiska stickandet. Du borde prova det!

Jag skall prova en ny studieteknik. Förut har jag alltid bara läst böckerna, strukit under och gjort kommentarer i marginalen. Nu skall jag faktiskt föra anteckningar... Det tar en jävla massa tid, men kanske jag kommer att minnas bättre vad det är som jag faktiskt har läst. Och detta är en intressant kurs, som jag gärna vill minnas mer av.... Jag har också lovat mig själv att jag skall gå på föreläsningarna, inte skita i de som börjar kvart över åtta på morgonen bara för att jag är lat. Jag anser att det kan vara bra att sparka sig själv i baken då och då. Och inse att jag faktiskt pluggar för min egen skull, inte för andras.

Men en förutsättning för att detta skall lyckas är att jag lyckas sova. Och det är inte det enklaste. Somnade halv två i natt, och vaknade vid 10. Vaknade inte ens när klockan ringde vid åtta. Vad skall jag göra åt detta? Vet inte. Mina lugnande är snart slut, och jag kan ju uppenbarligen inte få nya eftersom vårdcentralen är arslen. Så det är bara att kämpa sig igenom det. Och hoppas att det blir bättre till våren, när solen kommer...

Var uppe halva natten och läste. En bok hette (ironiskt nog) "Jag kan inte sova". En annan handlade om promenaden som motionsform.

När jag tillsist började känna den där sömnkänslan som lite får en att flyta bort insåg jag att det hade börjat snöa ute.

När jag vaknade var hela världen vit. Insvept i ett täcke av originella snöflingor i miljontal. Jag älskar snö. Den får mig att känna mig levande. Jag tror bestämt att jag skall gå på långpromenad.

Som alltid i början av en ny termin känner jag mig peppad. Peppad på att läsa all intressant kursliteratur, peppad på att gå på föreläsningarna (hade min första idag, och den var faktiskt intressant), peppad på att göra bra ifrån mig. Frågan är bara hur länge det varar... *s*

Det känns som om den här kursen kommer att bli arbetsintensiv. Vissa saker med den suger - som tex att vi inte får göra uppsatsen själva, utan måste göra den i grupp, och att seminarierna (som vanligt) är obligatoriska. Men ändå... Jag vill inte falla tillbaka i gamla mönster och bara skita i skolan, för då får jag böta för det sedan...

Men vi får helt enkelt se.

Jag tror inte att anti-depp kommer att göra mitt liv rosa med silverkant. Jag tror inte att en psykolog skulle kunna få mig att slippa panikångesten. Men det kanske skulle göra livet lite lättare... Men det är jävligt svårt att få hjälp.

När jag var 17 gick jag på anti-depp, men jag slutade för jag tyckte att biverkningarna var för svåra. Jag kunde inte gå kvar hos psykologen, för jag kunde inte hantera det.

Sedan dess har jag sökt hjälp två gånger. Första gången blev jag inte trodd och läkaren satt och hånlog åt mig. Andra gången (nu i höstas) fick jag inga anti-depp, ingen psykolog... Bara några lugnande som i övrigt inte fungerar på mig längre. Så skulle jag boka ny tid i januari.

Problemet är bara att jag avskyr att ringa till människor i allmänhet och organisationer i synnerhet. Så jag bokar min tid via nätet. Efter ca en vecka ringer de från min vårdcentral, skäller ut mig för att jag har bokat via nätet (för det får man tydligen inte göra om man söker på depression) och säger nästan rakt ut att hon anser att jag är korkad. Och sedan (efter denna långa harang) får jag veta att min läkare är bortrest och att jag måste avboka tiden och sedan ringa igen och boka en ny... Jag blir så förbannad att jag säger åt henne att jag tycker att hon är otrevlig och lägger på luren.

Detta kommer att hamna i min journal, vilket innebär att jag inte kan någonsin gå till den vårdcentralen igen utan att varje läkare som jag träffar vet om att jag har varit otrevlig mot en av sköterskorna där.

Nu vet jag inte vad jag skall göra längre.... En ny vårdcentral, en besök på psykakuten??? You tell me.

Vill bara tillägga att jag förstår inte varför man vill skälla ut någon som skriver som besöksanledning: "Ångest, depression"....

Det finns anledningar till att jag älskar böcker. Och nu pratar vi inte om att jag älskar böcker som i att jag läser några stycken då och då - nej, jag ÄLSKAR böcker. Under det föregående året läste jag ca 280 böcker. Det är över fem böcker i veckan. Tro mig, om jag skulle stranda på en ö utan andra människor skulle jag inte dö av svält, jag skulle dö av längtan till det skrivna ordet.

Men som sagt - det finns anledningar till att jag älskar böcker. Jag lärde mig läsa i skolan, så som de flesta barn. Jag kan inte minnas att jag var överdrivet duktig på det, eller att jag lärde mig snabbare än alla andra. Jag upptäckte bara en dag att det fanns det skrivna ordet och att det skrivna ordet talade till mig. (Eller tilltalade mig om ni så vill...) Redan i lågstadiet rasade jag mig igenom bok efter bok. Det blev ännu viktigare när jag gick i mellanstadiet, eftersom jag då förlorade många vänner och sumpade chansen att "make new ones".

Första stora serien jag tog mig igenom var Margit Sandemo's "Sagan om Isfolket". Den andra var Belgarion-böckerna. Efter det läste jag nästan allt jag kom över. Timmar efter timmar spenderades i mitt lilla rum hemma, isolerad från omvärlden, med en bok i handen.

Jag försvinner in i böcker, jag sugs tag av dem (om de är bra) och fastnar. Jag har inget till övers för att läsa böcker som jag tycker är tråkiga, oh nej, jag är inte så dogmatisk. Men en bra bok är bättre än sex. Världsfrånvänd kan ni kalla mig, och det ligger mycket sanning i det. Men böcker är min tröst, min lisa, kalla det va fan ni vill.

Så jag började läsa för att jag var tvungen, jag fortsatte för att jag stänga ute världen. Och det är fortfarande lite så - jag älskar känslan av att låta världen omkring mig blekna och istället fångas av de där svarta bokstäverna på det vita pappret. Men jag älskar numera också känslan av böcker. Att kunna ta i dem, stryka dem över pärmen, öppna en bok för första gången (lite försiktigt om den är ny och stel), läsa igenom innehållsförteckningen, kolla när den är utgiven. Och så dyker man...

Jag älskar att hålla i böcker, handha dem och äga dem. I min bokhylla (eller rättare sagt mina bokhyllor) har alla böcker ett nummer, en klassificering och jag älskar att påta med dem. De står i nummerordning, förutom de som jag inte har läst ännu - de har fått en hylla för sig själva, längst ner.

Jag kan inte förneka att jag älskar kunskapen som finns i begravd i böckerna, tankarna efteråt, minnena och känslan av att ha varit med om något nytt. Jag älskar idéhistoria och Sartre. Margaret Atwood och "Inte som andra döttrar". Jag älskar sociologiska och politiska böcker. Men jag är kräsen. Mycket kräsen. Jag älskar böcker som ägodelar, och som ett sätt att minnas det förflutna.

Idag läser jag mest faktaböcker, gärna populärvetenskap eller historia, men också som tidigare nämnts sociologi och psykologi. Jag äger en Bibel, men inte Koranen (än). Jag dras till böcker som jag har hört något om tidigare, men att gå i en bokaffär för att spontanköpa böcker är än härligare. De ropar till mig från hyllorna. Så jag läser Nietzche och Foucault för att jag bör. Jag läser kurslitteratur för att jag har valt att plugga. Jag läser populärhistoria för att jag inte står ut med skönlitteratur, med vissa speciella undantag.

Jag beundrar Peter Englund och Anthony Giddens. Jag står inte ut med andliga böcker, de får det att krypa i skinnet på mig. Men däremot läser jag gärna om religion. Jag finner Habermas svår och Sartre roande.

Jag har alla mina böcker uppskrivna i en lista på datorn. De har nummer och färg efter status. Numret kommer från en fix idé jag fick i februari förra året då alla böcker skulle numreras och jag skulle läsa om dem för att skriva recensioner på dem. Jag har kommit så långt att jag har läst alla böcker (eller iaf försökt att läsa, de är ibland drygtråkiga) som jag ägde förra året eller köpte förra året, förutom en. Och alla har fått en recension. Färgen är blå om jag har försökt att läsa dem, men inte läst ut dem (om de var för tråkiga, för svåra eller jag helt enkelt inte hade lust - jag läser aldrig om det inte är roligt, inte ens kurslitteratur). Den är grön om boken är avklarad. Den är röd, ilsket röd, om boken ännu inte är ens påbörjad.

Varje bok som är avklarad ställs på sin plats efter nummer och jag kan bara inte vänta tills jag kan plocka fram en ny. Jag drar med handen över bokryggarna, stannar till och plockar ut en. Jag läser baksida och framsida och ser efter vilken upplaga boken har. Jag sätter mig i soffan eller sängen och öppnar den. Och bryr mig inte om något annat.

Jag älskar att jag inte är dyslektiker. Jag är mer tacksam över det än att jag existerar. Jag vet inte vad jag skulle göra om jag blev blind - talböcker lockar mig inte, annat än som sömnmedel.

Jag mumlar inte när jag läser eller drar med fingret över sidan. Jag hoppar fram och tillbaka över sidan, för jag kan varken motstå frestelsen att gå händelserna i förväg, eller hoppa över något i en riktigt bra bok. Jag dricker te eller vatten när jag läser, men ofta blir vattnet varmt och teet kallt, eftersom jag glömmer bort det.

Jag läser gärna flera böcker på samma gång, så att jag kan välja efter humör.

Förstår du nu varför jag älskar böcker? Inte? Okej då, men jag gav ett försök till förklaring iallafall.

06:47 en torsdagsmorgon. Jag sitter med kaffet, men som jag en gång läste på en kaffemugg: "No coffee in the world can make me a morningperson". Men, men...

Det är tentainlämningsdags. För en gångs skull är jag faktiskt lite nervös - vi har precis läst ett metodavsnitt som jag i ärlighetens namn inte har förstått så mycket av poängen med. Och missar man poängen finns risk för att man missar annat. Och dessutom - klarar jag inte denna tenta får jag inte fortsätta på B-kursen, fast hur de skall hinna rätta tills på fredag (när nya kursen börjar) är för mig ett mysterium.

Igår köpte jag kurslitteratur för hela slanten, nästan bokstavligt talat. 1800 kr kostade litteraturen som räcker hela terminen. Utslaget på 4 månader (feb-maj) är det 450 kr i månaden - en stor summa för en student. (Nej, jag behövde inte miniräknare för att komma fram till det). Men då är det 9 böcker som jag har köpt, ca 200 kr per bok är inte jättemycket, men inte jättebilligt heller. Men vad skall man göra? Det är hopplöst att försöka låna på biblioteket, det är om de skulle ha massor av en enda bok som det möjligtvis går. Dessutom är det 2 veckors lån på kurslitteratur... Sugigt!

En vän till mig fyllde år igår. Tyvärr var hon inte i stan, då hon har varit elak nog att ta sitt pick och pack och flytta till en "medelstor stad i Sverige" som det brukar heta. Men det känns lite weird... Inte att hon fyller år som så, utan att hon är den första i den lilla vänkrets som jag har kvar sedan grundskolan som fyller 25. 25 år gamla blir vi iår, och det känns fortfarande som om jag är 16. Är det bra, eller bara ett tecken på att jag trampar vatten??? Men grattis till henne, jag hoppas att hon hade en bra födelsedag. Själv längtar ajg till den dag jag fyller 30 - fast det är ju återigen bara att lura in sig själv i falska förhoppningar.

Annars skall jag göra så lite som möjligt idag. Risken finns för att jag drar till Kelly's, tar några pils med M, den klängiga mannen Jesper (han klänger på M, inte på mig) samt mannen som dyrkar marken jag går på - Harry. Men isåfall blir det inte långvarigt.

Så godmorgon på er alla!

Nu är tentan färdigskriven. Den är inte jättebra, men det är allt som jag orkar lägga ner på en sådan skitkurs som detta har varit.

Nu skall jag istället ägna mig åt lite nöjesläsning och försöka att inte nojja över hur jävla mycket jag kommer ha att göra den här terminen. Så det är fram med tekannan och krypa upp i soffan som gäller.

Jag tänker i vilket fall som helst inte gå ut för det blåser som sjutton och regnar katter och hundar. Eller iaf regndroppar...

Jag har nästan skrivit klart min tenta, spelat biljard med M och funderat över familjen. Min relation till min familj är ganska komplicerad (eller enkel om man vill se det så: Det är bara att lägga locket på). Frågan är hur mycket vikt man egentligen skall lägga vid termen "Familj".  Är det kanske så att man snarare skall se det som individer som man har något gemensamt med (ens uppväxt), istället för de tunga "föräldrar". Föräldrar innebär att de på någpt sätt har ansvar för mig och att jag skall ha en viss respekt för dem. Tar man bort det, vad finns då kvar?

Jag vet faktiskt inte riktigt. Jag bara vet att jag måste nog omförhandla min relation till min familj, börja se den i ett nytt ljus. Annars blir livet på tok för jobbigt.

Stormen Per har bedarrat. Nu är det återigen lungt ute och jag kan gå ut och röka på balkongen utan rädsla för att ramla ner eller bli utelåst. Hela huset gungade i förmiddags...

Jag må vara lite galen, men jag gillar oväder. Snö och regn, rusk och vind, sol och hetta. Jag tror att det beror på att jag helt enkelt är en sådan person som vill ha lite motstånd i livet. Jag kan inte bara åka räls till frälsning, jag måste kämpa mig genom buskar och snår, lianer och pilar. Inte alltför jobbigt, bara lite lagom sådär.
Blir livet för enkelt lägger jag helt enkelt ner och vet att allting fixar sig ändå. Trots detta är jag väldigt bra på att klaga när saker och ting går emot mig. Yes, amibivalence is my middle name. That and danger... *s*

So... Yes! Jag har snart läst ut Uddenbergs "Idéer om livet", jag har värmt min vetevärmare 100 gånger idag känns det som (men nu är jag äntligen varm) så det borde snart vara dags att gå och lägga sig. Sova sött, vakna tidigt (vilket planen alltid är, trots att det aldrig inträffar) och skriva tenta. Jag hatar tenta. Jag har svårt att koncentrera mig på att skriva obligatoriskt skitsnack. Men, det måste göras. Så bit ihop, Charly!

Det blåser full storm ute. Och jag borde gå ner till affären... Inte minst för att köpa mineralvatten, gudarnas gåva till alla människor med uttorkning. Jag är inte bakfull, bara lite trött. Och jag funderar på vafan det är som jag egentligen håller på med. Sitta i ett bås en hel kväll och häva i sig drycker som egentligen inte smakar så bra, och som får en att lite tappa kontrollen. Är det meningsfullt?

Jag säger inte att alla saker måste vara meningsfulla, men en del är mer meningslösa än andra. Dagens visdomsord från lilla jag...

För det första: Jag gillar inte att vara full. Det slutar oftast med att man mår illa... Eller gör konstiga saker. :-)

För det andra: Människor blir alltid så förvånade när jag säger att jag inte gillar penetrationssex. Som om de tror att det är den enda sortens sex som finns... Är det så? Är penetrationssex den enda sortens "riktiga sex"?

För det tredje: Varför är alla som jag träffa deprimerade? Vart jag än vänder mig finns det människor som är deprimerade, har panikångest osv...

Detta är kontentan av kvällen på Kelly's: Jag är full, mest av allt vill jag sova, jag hatar människor och mest av allt hatar jag män som stöter på mig. Jag har noll social kompetens.

Det finns många sätt att spendera sin tid på. Man kan jobba, plugga, äta, titta på TV, knulla, plocka blommor, se hur ens växter växer osv... Jag väljer att spendera en hel del tid åt att kolla på Eddie Izzard. Bara för att han är så jävla rolig! Det är något speciellt med en cross-dresser som vågar erkänna (på scen) att ibland vet han inte "what the fuck I'm talking about" - med en konstig dialekt.

Jag rekommenderar alla som inte har sett Eddie Izzard att göra så. Tyvärr har jag aldrig sett han live, men jag lovar - kommer han till Sverige skall jag göra allt jag kan för att få minst en biljett!

Hur spenderar du din tid?

Nu existerar 8 nya böcker i min bokhylla - står prydligt på en rad på "böcker jag ännu inte har läst"-hyllan. Mest exalterad är jag nog över "Den tändande gnistan" av Malcolm Gladwell. Men innan jag tar tag i den skall jag läsa ut Nils Uddenbergs två band "Idéer om livet" som man skulle kunna säga är en idéhistorisk historiografi över biologin. Mycket spännande...

Det spöregnar och blåser. Jag borde plugga, men sitter med "Hyllning till Katalonien" istället. Mycket mer intressanta med krig, död, fascistas och anarkister. Fast boken i sig är sådär. Jag gillar inte reportage-böcker. Det känns som om det alltid finns med så jävla mycket tajfs då. Saker som inte hör till... Eller så är det för att jag inte gillar böcker som blir personliga på det sättet. Jag gillar personliga böcker, men då skall de handla om en person, ett mål, ett motto, vafan som helst. Bara inte: "jag såg", "jag kände", "jag sög av en 80-årig man i buskarna bakom stationen"... Eller vad det nu kan vara...

Men jag skall iaf läsa ut den är det tänkt. Ännu en bok på listan avprickad och klar att lägga till handlingarna (eller bokhyllan). Imorgon kommer åtta ny böcker som jag har beställt... *mums*

Det finns två bloggar jag läser varje dag. Det finns ca 5 som jag läser ca en gång i veckan. Gör detta mig till en dålig bloggare?

Jag är igång på Atarax igen. Det känns som en dålig historia som upprepar sig tills den inte ens är skön längre.

Mår jag dåligt? Nej. Jag behöver bara lite lugn och ro. Det låter så stort när man säger "jag ska ta tag i mitt liv" (eller så låter det bara fånigt), men lite åt det hållet.

På köpet kommer jag att förlora en vän eller vinna en kärlek. Vi får se vilket...

Låter jag flummig och ingen förstår vad jag skriver om? 5 koppar kaffe gör att min hjärna är speedad. återkommer med förklaringar en annan dag (om jag själv kommer ihåg vad jag menade)...

Min hjärna känns fylld av dimma. Inte bomull, det är för tätt - utan dimma. Som om något som svirvlar omkring i mig och inte låter mig få grepp om något. Det är bara att inse, pluggande är inte bra för hjärnan. Det tog mig 3,5 timmar att läsa en bok på 300 sidor. Detta är inte bra - jag måste skärpa mig.

Men annars är det väl okej. För jävligt väder, jag tänker inte gå utanför dörren. Frugan är sjuk. Jag har lite ångest över skolan fortfarande, men jag försöker låta bli att tänka på det. M är inte i stan. Åsa jobbar. Jag är bara trött. Skulle vilja sjunka ner under täcket med en bra bok, men min hjärna är så mossig att jag inte orkar läsa just nu.

Det kanske blir TV:n som får vara offret idag istället. Fast daytime TV is not the shit.

Dagen (eller numera kvällen) har faktiskt blivit bättre. Kanske är det för att jag har insett att efter fredag har jag en hel vecka på mig att skriva om texterna så att de blir acceptabla. Eller så är det för att jag har äntligen läst en av de två böcker som utgör min kurslitteratur, och räknar kallt med att läsa den andra imorgon.

Jag avskyr att ligga efter med pluggandet. Det ger en sådan jävla stress. Men å andra sidan: Om jag lovar mig själv att inte komma efter alls i nästa kurs kommer det säkert att stressa mig också. Fan vad jag hatar att plugga ibland.

Skitdag. Skitdag. Skitdag.

Fick bara ett G på förra tentan, iofs hade jag inte väntat mig något annat, men det känns ändå surt. Jag har inte fått ett G på en tenta sedan i typ mars förra året. *suck* Jaja. Bara att ta sig i kragen och spurta mot slutet av kursen. Fast är man både lat och har prestationsångest är det ganska svårt.

Också skitdag för vädret (hård blåst och spöregn).

Skitdag för att jag mår helt enkelt inte bra. Jag som trodde att det var påväg uppåt. Jaja, det är nog bara en svacka.

Jag får ta och skärpa mig nu. Skolan skall fixas med dunder och brak. Så är det bara. Sedan kan jag iaf vara lite mer nöjd med mig själv.

Natt tre utan lugnande. Det känns bra. Känns skönt att veta att man inte är "dependent" av något sådant. Svenskans beroende är så tvetydigt. Jag föredrar dependent... Så nu vet ni det.

Vaknade relativt tidigt (åtta, cirka) och har nu ätit frukost, duschat och försökt att få iordning mitt hår. Det är en kamp varje morgon. Mitt hår är helt enkelt lockigt och när man har det ganska kort blir det bara som stora bulor på ena sidan av huvudet.

Jag har bara haft långt hår under en period i mitt liv och den var ganska kort. Jag funderar på att låta det växa igen. Åtminstone så att jag kan sätta upp det i typ hästsvans. Men vi får se. Ombytlig och nyckfull som jag är, är det svårt att säga vad jag kommer att göra.

Planen för idag är iaf att åka till biblioteket, lämna tillbaka böcker och sedan gå på stan för att se om det finns några trevliga böcker att köpa.

Sedan åka hem och skriva massa recensioner av böcker som jag har läst för längesedan och inte orkar läsa om.

Mitt liv består av böcker, böcker, böcker...

Men det är en helt okej dag (än så länge). Frugan är sjuk och därmed jättegnällig så jag skall försöka undvika henne så mycket som möjligt idag. Det märks verkligen att hon är ett bortskämt ensambarn.

I mitt tillstånd (dvs på väg ur en depression, vilket jag hoppas att jag är) är det viktigt att göra upp planer. Inte stora planer, inte krångliga planer, inte planer som ligger och stör om nätterna (som tex att skriva klart tentan, eller läsa den där kurslitteraturen som gör ont i mig varje gång jag ser den). Inte planer som inte går att genomföra, inte planer som får mig att drömma mig bort bara för att sedan vakna upp i verklignheten. Utan små planer, trevliga planer, genomför bara planer. Planer som får mig att mysa lite och gilla vardagen. Planer som får mig att vilja vakna upp imorgon också.

Så jag har gjort en plan för imorgon. Den innebär (i korta drag): Vakna, äta frukost. Röka för många cigaretter, duscha, klä på mig. Gå till biblioteket och lämna tillbaka böckerna som jag har lånat. Gå till en bokhandel för att köpa nya böcker. Gå hem med mina nya älsklingar. Köpa mjölk och kaffefilter. Sätta mig en med kopp nybryggt kaffe med mjölk i och gå igenom de böcker som står i min bokhylla.

Det är nämligen så att jag har ett projekt: Läsa alla böcker i min bokhylla och skriva en recension av varje. idag tittade jag i bokhyllan och insåg att jag har läst 99% av alla de böcker som finns där, men har MASSA recensioner kvar att skriva.

Jag är en bokmal, jag vet. Jag grät många nätter när jag insåg i höstas att jag hade tappat min "mojo", min förmåga att läsa i timtal utan att bry mig om omvärlden. Min bokhylla innehåller 267 böcker för tillfället, om man inte räknar atlaser och uppslagsverk och lite annat (tex körkortsboken). Av dessa har jag skrivit recension av ca 190. Och det finns kanske 5 som jag aldrig har läst. Detta skall ändras. Jag skall skriva en recension av alla de som jag har läst, varsamt ställa dem på sin plats i hyllan och inse att jag behöver fler böcker.

Jag älskar de flesta av dem. Inte alla, men de flesta. Vissa har jag alrig läst ut - antingen för att de har varit för jobbiga eller för tråkiga. Vissa har jag läst om massor av gånger. Vissa har jag läst en gång, men tänker aldrig läsa igen. Men jag kan aldrig göra mig av med dem.

Så böcker är mitt projekt imorgon. Jag önskar att jag kunde sova nu så att jag kan vakna upp till denna underbara dag.

Jag har nu två nätter i rad lyckats sova utan Atarax. Det kanske inte låter som mycket, men det är ett stort framsteg för mig. Jag mår hyfsat. Jag hade en svacka, en ganska djup sådan, efter att jag och M hade varit på Kelly's, men jag räknar bara den som ett snedsteg, inget stort att bry sig om.

Jag vet inte varför jag mår bättre. Kanske är det för att jag har börjat gå ner i vikt (1 kg so far på 11 dagar), kanske är det för att det är ett nytt år (lägga det gamla bakom sig och se framåt mot nya möjligheter), kanske är det för att jag gör något som bara är för mig varje dag (köpa den där tröjan som jag har sneglat på så länge, ta ett bad med skummande badsalt, måla mina naglar, som faktiskt har vuxit ut en bit, i underliga färger...). Jag vet inte. Jag vet bara att det känns som om det är påväg att vända. Jag vet inte hur länge det varar, men jag skall göra allt för att inte sjunka för djupt igen.

Trots detta har jag bokat en ny tid hos läkaren. Jag vet med mig, av tidigare erfarenheter, att om jag inte tar tag i det här på djupet, på riktigt allvar, så kommer jag förr eller senare att blir deprimerad igen, oavsett hur bra mitt liv än är. Det är inte yttre omständigheter som gör mig deprimerad, även om de kan göra det värre, utan det är de inre.

Så... Om jag bara kan få ordning på skolan så skall det nog fixa sig. Jag har pluggat lite idag. Skrivit en del som jag skall lämna in på måndag, läst lite som jag har kommit efter med. Jag är inte så långt framme som jag borde vara eller vill vara, men ändock i rätt riktning.

Kelly's, öl, män... Vad mer kan man säga?

Jag har hittar min "mojo" som M uttryckte det. Jag kan läsa böcker igen. Det har legat nere ett bra tag, har inte kunnat koncentrera mig. Men nu har det vänt. Och som vanligt kan jag inte hålla mig till en. Men min "huvudbok" just nu är "The Clash of Civilizations" av Samuel Huntington. En klassisk bok. Men den har fått mig att fundera på vad civilisationer och kulturer egentligen är... För det tycks som om begreppen hänger ihop.

Kan man ha olika kulturer och ändå tillhöra samma civilisation? Kan man tillhöra olika civilisationer, men samma kultur? Och vad är egentligen en kultur? Gemensamma normer, värden, värderingar, traditioner brukar vara några av komponenterna. Men isåfall - finns det olika kulturer inom ett samhälle? Titta tex på Sverige: De som är födda i överklass har inte samma värderingar som medelklassen (oftast). De gamla har inte samma värderingar som de unga. Ändå tillhör vi samma kultur.

Jag är förvirrad. Och jag blir mycket mer förvirrad av det jag läser och hör på min Sociologi kurs...

Det blir ingen skola idag för mig. Hade tänkt att gå på en föreläsning, men saken är den att jag tycker inte att de ger mig något. Och dyker något annat upp som är mer intressant... Ja, då är det klart att jag skippar föreläsningen. Idag skall jag och M gå på stan och kolla rean. Vi får se hur länge jag orkar. Men idag är faktiskt en bra dag (än så länge), precis som igår. Kanske det håller på att ljusna för mig?

Mina drömmar har börjat bli så verkliga att jag börjar få svårt att skilja mellan dem och verkligheten. Det är inte så att alla mina drömmar är helt ute och snurrar, snarare kan jag ha drömmar som hade kunnat hända i verkligheten. Inatt drömde jag tex att jag och M tog en fika och diskuterade storleken på mina (manliga) sexuella erfarenheters snoppar. Det har vi gjort, det vet jag, men nu blir jag plötsligt osäker på om vi gjorde det på Rosa Pantern eller om det var Kelly's...

Jag drömde tidigare att min fru skulle till Köpenhamn över nyår och på nyårsaftons dag frågade jag henne faktiskt när hon skulle åka för jag var så säker på att det var sant. Hon visste naturligtvis inte vad jag pratade om...

Jag borde börja skriva ner mina drömmar så att jag vet vad som är dröm och vad som är verklighet. Hur skall jag annars kunna skilja på dem? Det är en oerhört läskig känsla och om detta fortsätter kommer jag att få hålla käften stängd, av rädsla för att säga något som bara var en dröm...