En bön om natten

Alla ljus har slocknat
lamporna har släckts.
Stjärnorna har täckts av moln
elden har brunnit ut.

Nu sitter jag i askan
med mina händer i mitt hår.
Fruktande mitt eget liv,
och allt jag har lämnat kvar.

Kom död och stillhet, tag mig inatt
till där ingen smärta finns.
Där den eviga sömnen är drömlös
utan minnen om grå existens.

Jag ger upp min kamp, allt är förbi
nu skall tystnaden få ta vid.
Det är nog med skrik om evigt ont
försvinna är allt jag vill.

/Charlyene - begging

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Jakten på sannningen

Tillägnad mig själv och alla andra som söker, men inte vet hur


Du säger att du söker den fasta sanningen,
men i din själ finns enbart vilsenhet.
Hur skall du kunna motta sanningen om du är tom?
Den knackar på din dörr i vargtimmen, men du vänder dig om och sover vidare;
du orkar aldrig möta den ansikte mot ansikte, utan enbart i dina drömmar.

Du skriker från ödsliga hustak: "Jag vill ge världen till den som intet har",
men dina händer är fattiga.
Hur skall du kunna ge när du själv ingenting har?
Allt du har givits kastar du bort eller gömmer.

Guldet du en gång fann ligger nu undanstoppat i byrålådan
bland papperslappar och trasiga kaffekoppar.
Så du rensar bland ord och mening, men finner enbart skärvor.

Och du tror att ditt sanna jag finns i smärtan.
Du tillber den varje kväll bland högar av ord
någon annan har inpräntat på insidan av dina ögonlock.
Hur skall du kunna finna sanningen om allt du talar är det som du har lärt dig att upprepa?

Hur skall du kunna leva om du aldrig stannar upp och låter ditt eget liv vila i din egen famn?
Du tror att du bryter murar och korsar gränser, men i din jakt går du i cirklar.
Har du någonsin öppat ögonen och stirrat in i livet istället för döden?

Du skriker ord varje dag i hopp om att någon skall lyssna.
Vet du inte att sanningen finns i tystnaden?

Du letar bland stjärnor och den dundrande musiken, men när allt är tyst och tomt,
vågar du blicka in i dig själv och säga:
"Detta är jag."?

/Charlyene - sökande

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

"Fienden" som trigger point

Jag hittade lite oväntat en ny trigger point igår kväll. Det var sent, jag halvlåg i min säng och tänkte att lite Baudelaire skulle vara trevligt. Vanligtvis läser jag bara Baudelaire när jag inte har något bättre för mig. Jag har ströläst hans diktsamling "De ondas blommor" några gånger, men inte fastnat för det jättehårt.

Men så tänkte jag läsa lite B igår, för det passar så bra in i den fas som jag just nu genomgår, dvs att jag försöker läsa surrealister och existentialister. Så jag slog på måfå upp "De ondas blommor" och hittade följande:

(OBS! Det finns viss risk för att detta är en trigger point inte bara för mig.)



Fienden

En mörk och våldsam storm var mina unga år
som solar här och där bröt genom med sitt flöde.
Av åskregn har min trädgård skävlats och lagts öde
så att knappt någonting av frukten återstår.

Mot tankens gråta höst ser jag nu åren stupa.
En kratte och en spade är vad jag behöver
att samla hop all skingrad jord som svämmtas över
och vari strömmarna grävt hålor, gravlikt djupa

De nya blommorna jag drömmer om, skall de
väl finna någonstans i min förödda mark
den dolda näringen som ger dem kraft och mod?

Av Tiden äts mitt liv; en Fiende, o ve!
förstär i hemlighet vårt hjärta och blir stark
och växer varje stund av vårt förspillda blod!



Jag sov bara ett par ynka timmar inatt, för jag låg och tänkte på tiden och hur den verkligen är min fiende. För hur mycket jag än strävar, så kommer jag aldrig framåt, jag blir bara äldre. Och äldre, vem vill väl bli det? En längtan efter att växa upp kan väl få finnas, men åldern - den är bara något som kommer med tiden. Ack och ve, jag har ingen som helst lust att låta tiden fortsätta.

/Charlyene - triggad

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Du ber; och jag vill

Du ber mig kämpa
och jag vill mest slå in ditt ansikte
för du vet inte
vad det är du egentligen ber mig om

Du ber mig stå ut
och jag vill mest sparka dina knäskålar
för hur kan någon
stå med med att leva i helvetet

Du säger åt mig att sluta skada mig
och jag vill skada dig
för du förstår inte
att det är det enda som håller mig vid liv


En annan tid

Det fanns en tid när jag vågade chansa.
När jag var rädd för att falla,
Men tog risken trots allt
Och när mina ben hade brutits,
Ställde jag mig upp ändå
Och tog stapplande steg i en annan riktning

Det fanns en tid när jag vågade kasta mig in
I en annan människas armar,
Utan att veta om de skulle slutas om mig
Eller stöta bort mig
Men jag sprang ändå
Mot någon

Det fanns en tid när jag ville klättra till Rambergets topp
Och skrika åt världen
Att jag älskade

Men varje man jag tagit i min famn
Har visat sig vara en pojke
Som aldrig någonsin kommer växa upp

Och jag själv är inget annat än
En skärva
Av en brusten dröm

Redo att krossas

Helvetet är en plats på jorden

Helvetet är en plats på jorden
Jag bär det med mig varje dag
Gömt inombords

De änglar som en gång levde här
Är slaktade
Deras vingar ligger avbrutna,
Blodiga,
Vid sidan om deras ruttnande kroppar

Demonerna har vunnit
De firar med fackeltåg och
Sång

Sakta äter de sig genom min kropp
Sliter mitt kött i stycken
Frossar i mitt blod
Bryter mina ben och
Suger ut märgen

Det finns inte längre något
Hopp

Ensam

Det är ingen idé att kämpa
när varje vapen jag äger
leder till en cell
Att vara ensam på barrikaderna är att följa varnsinnets röst

Jag har gått ett tusen cirklar
i en stad jag älskar utan att förstå
Men ett tusen cirklar har inte varit nog
för att hitta en enda människa
med tillräcklig empati för att stanna mig
och säga:
"Din sak är inte min,
men jag står vid din sida ändå"

Ensam är svag
Ensam är svag
Ensam är svag

Jag är svag

RSS 2.0