charlyene against the world

Vi har alla gjort det. Tittat på en sorglig film bara för att få gråta, tittat på en glad film för att få skratta, gått på en fotbollsmatch bara för att kunna skrika på något - vi har alla försökt att få uplopp för våra känslor. Vi har alla också sökt uppmärksamhet, ibland till och med krävt den. Vi har försökt få andras godkännande och uppmuntrande. Vi har helt enkelt letat efter andra att bekräfta oss.

Vi gör det för att känslor är komplicerade och för att vi inte alltid själva kan få varken utlopp för det vi vill få utlopp för, eller få det som vi önskar. Treenigheten kropp - känsla - intellekt är så komplicerad att vi inte ens börjar att förstå hur det fungerar. Och ju mer vi tänker på det, ju mer vi försöker använda vårt intellekt till att vi förstå det, desto krångligare blir det.

Jag har hittat det mest absurda sätt att göra just detta - få utlopp för mina känslor och få bekräftelse på samma gång. Det finns ett spel, där en skall flytta juveler så att tre eller fler kommer i en rad. Det gör att jag får utlopp för mina känslor, för jag kan frenetiskt sitta med detta spel flera gånger i rad och skrika åt juvelerna. Men om en är hyfsat duktig kan en få flera juveler att komma i rad på samma gång, och då säger en röst "Good" eller "Excellent" eller ibland till och med "Incredible". Och jag är nöjd över en datorröst som talar om för mig att jag är duktig.


Läs även andra bloggares åsikter om spel, bekräftelse, utlopp, känslor, absurditet

Sovet fel, snett och konstigt. 11 timmar förbrukas med mardrömmar och plötsliga uppvaknanden. Hur sjutton kan det vara så att min läkare säger att jag sover bra bara för att jag sover mycket? Räknas kvantitet före kvalitet? Jag är aldrig någonsin utvilad, aldrig pigg. Bara lite mindre trött, då och då.

Det är söndag. Men det spelar ingen som helst roll, dagarna flyter in i varandra och blir till dåtid. Det är 30 november. Det spelar viss roll. Nazisterna kommer att springa runt i stan och härja. Jag skall inte till stan. Jag skall stanna hemma. Så kanske det inte spelar någon roll iallafall.

Whatever. Min hjärna fungerar inte.


Läs även andra bloggares åsikter om sömn, mardrömmar, söndag, 30 november

Det är en fucking jävla grå dag. Och jag känner mig fucking jävla grå. Allting är inlindat i nästan-regn och tråkiga moln. För att inte tala om att jag har ont i halsen, ont i huvudet, ont i magen. *gnäll, gnäll*

Jag skiter i det mesta, skall inhandla massor av mat och proppa mig själv full med den. Det är målet för min dag. Målet för mitt liv just nu.

Skit.


Läs även andra bloggares åsikter om gråhet, grått väder, mat, livsmål

Igår när jag var hos psykologen diskuterade vi mitt sjukintyg. Dels att utdrag ur journalen bifogats (psykologen var inte säker, men trodde att jag skulle behöva godkänna det), och dels mina diagnoser. Sedan jag fick min diagnos har det alltid stått som huvuddiagnos F603 Emotionell instabil personlighetsstörning, och sedan har F412 Blandat ångest och depressionstillstånd stått som andradiagnos. Jag har tolkat detta som korrekt, eftersom min huvuddiagnos är emotionellt instabil personlighetsstörning, och att min depressivitet och ångest kan härledas ur denna. På mitt senaste intyg står det dock omvänt. Psykologen tyckte att detta var korrekt. Enligt honom är borderline inte skäl nog att vara sjukskriven, utan min sjukskrivning baseras på att jag är nedstämd pga min borderline, och därför skall ångest och depressionstillstånd vara huvuddiagnosen som ligger till grund för sjukskrivning. Krångligt? Lite, faktiskt.

Men frågan jag ställer mig är denna: Borde det inte vara skäl nog till sjukskrivning om en har borderline? Psykologen säger nej, nej och förklarar att många har borderline, men inte är sjukskrivna för det. Jo, men många har depression/ångest och är inte sjukskrivna för det heller. Det som borde avgöra är väl hur mycket en lider och hur mycket ens arbetsförmåga nedsätts pga diagnos. Och många lider av borderline, många finner sig oförmögna att arbeta pga personlighetsstörningens verkningar.

Kanske jag inte borde gnälla, jag fick ju mitt sjukintyg och borde därmed vara glad. Fast implikationerna av det som sägs och skrivs blir i min hjärna stora. Det handlar om hur en ser på olika psykiska problem. Ångest och depression räknas vara övergående problem, och därför kan sjukskrivning vara berättigat under den tid som problemen slår till som värst. Borderline å andra sidan, är ett allvarligt tillstånd som inte är av övergående natur, och därför bör patienten ej sjukskrivas, utan förväntas leva som vanligt. Är det inte en märklig syn på sakers uppdelning?

Borderline är för mig mitt huvudproblem. För mig skapar det problem runt att jag inte vet vem jag är, att jag inte känner till hur varken jag själv eller världen fungerar, instabilitet i så väl emotioner som beteende, problem med rutiner samt ångest inför nya saker och nya människor. Det skapar också mindervärdeskänslor som ibland resulterar i självdestruktiva handlingar och konccentrationssvårigheter. Jag vet alltså varken vem jag är eller hur världen fungerar, och alla situationer där jag inte vet exakt vad som kommer att hända skapar ångest, ibland till den grad att jag slutar fungera normalt och blir gränspsykotisk. Min nedstämdhet och ångest kan alltså härledas ur min borderline. Är det då inte naturligt att det är borderline som jag borde vara sjukskriven för? För mitt huvudproblem är inte ångest och nedstämdhet, det är de tvära kasten och den osäkra självbilden.

Frågor som jag ofta ställer mig i anknytning till detta är:

Kan jag arbeta?
Ja, till en viss mån. Problemet är att de tider då jag kan arbeta inte kan förutsägas och att de ibland inträffar mitt i natten, andra gånger tidigt på morgonen, ibland inte alls. Den emotionella instabilitet som hemsöker mig förvägrar mig att kunna planera något längre fram än några timmar.

Skulle min borderline vara ett problem på en arbetsplats?
Absolut. Förutom tvära emotionella kast har jag ofta extremt svårt att koncentrera mig i situationer som skapar ångest, dvs nya situationer och situationer som jag inte har kontroll över. De yrken jag tidigare har haft har ofta handlat om möte med människor (tex inom vården, eller kassatjänst och liknande), och det har alltid skapat problem för mig. Jag vet inte hur många gånger jag har varit med om situationer som har fått mig att vilja dö eller döda, men också mer vardagliga situationer som att jag inte kan koncentrera mig när andra människor är i närheten. Och det är väldigt svårt att kunna sköta ett jobb då en inte kan koncentrera sig. Ett alternativ är ju att skaffa mkig ett jobb som innebär att jag inte behöver interagera med andra människor, men det är svårt. Inte minst för att en tenderar att ha arbetskollegor.

Ett annat problem som uppstår är att jag har svårt för rutiner. När rutinerna har vants in skapar de koncentrationsproblem för mig, eftersom min hjärna verkar ha svårt för upprepning. Den kan endast ta till sig det partikulära, inte det vardagliga. Lathet, kanske någon utbrister nu. Och det är helt okej om du tror det. Precis som att det får människor att anse att jag är barnslig och trotsig av samma orsak. Tyvärr är det svårt för mig att upprepa saker, eftersom jag då tenderar att glömma bort vad jag håller på med. Jag önskar själv att det enbart vore lathet och att jag då kunde ändra på det.

Vill jag arbeta?
Nej, inte om det innebär ett radikalt ökat lidande för mig (som ändå leder till att jag inte kan arbeta). Men självklart, om jag kunde arbeta utan att jag mår sämre, så vill jag arbeta. Jag trivs inte med att gå hemma om dagarna, jag känner mig värdelös och meningslös. Och jag har svårt att acceptera att det är såhär som situationen ser ut för mig just nu.


Inspirerad av Trollhare.
Läs även andra bloggares åsikter om arbete, sjukskrivning, diagnos, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, koncentrationssvårigheter, lidande, mänsklig interaktion, ångest

Min hjärna vägrar vakna när alarmet ringer imorse. Uppenbarligen har de senaste nätternas icke-sömn nu tagit ut sin rätt och jag sover till halv elva. När jag vaknar är det pga mardrömmar.

Omgiven av enbart människor jag kände i grundskolan har jag blivit outad som emotionellt instabil, och nu måste de alla ha en konferens om mig. Gråtande försöker jag förklara att jag inte är annorlunda bara pga en diagnos, att emotionell instabilitet inte är som de tror att de är. Men istället stänger de dörren, efter att Charlotta har medlidsamt tittat på mig. Jag kan inte sluta gråta ute i korridoren, där jag tillsist ensam befinner mig.

Spelar det någon roll att alla i drömmen var tjejer?
Och hur ensam känner jag mig egentligen - speglar drömmen något som jag inte känner i vaket tillstånd?

Min första instinkt är att hetsäta, fylla upp tomrummet inom mig som bränner då drömmen stannar kvar i mitt bröst. Men jag har ingen att hetsäta hemma, mina skafferier är tomma sånär som på olivolja, knäckebröd och havregryn.

Min andra instinkt är att svälta mig själv. Vilket är enkelt när matlusten (förutom impulsen att hetsa) står på noll och en inte har något att äta hemma.

Min tredje instinkt är att aldrig mer lämna sängen. Vi får väl se hur det blir med den saken.


Läs även andra bloggares åsikter om outad, dröm, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, hetsätning, självsvält

Var hos psykologen idag. Spydde galla över läkaren och antidepp. Förklarade vad som sker om jag tar antidepp, med ökade overklighetskänslor och en konstant känsla av att det finns en närvaro bakom mig. Förklarade att jag inte fattar vad läkaren håller på med. Förklarade massa saker. Inte för att jag tror att det kommer att hjälpa, men det kändes skönt att häva ur sig det.

Spydde galla över världen och dess korkade invånare. De som inte har läst en bok sedan gymnasiet, utan annan anledning att de är lata. De som tror stenhårt på varje ord Aftonbladet serverar. De som tror att liv är en mänsklig rättighet bara för att en råkar vara född.

Vi pratade om kritik, hur lätt jag har för att ta det personligt; och om hur stolt jag är över min förmåga att kunna krossa andra som kritiserar mig.

Jag var inte direkt på bättre humör när jag gick därifrån, men det hade jag inte förväntat mig heller. Så nu sitter jag och lyssnar på Live och försöker skriva av mig. Det går sådär, men det får iallafall tiden att gå. Det är vad mitt liv handlar om; att fördriva tiden tills det att livet tar slut.


Läs även andra bloggares åsikter om psykolog, möte, spy galla, irritation, läkare, korkade människor, kritik

Ännu en dag. Jag önskar att jag bara kunde krypa ner i sängen igen och sova.
Aldrig mer vakna, aldrig mer vakna.
Men jag är för uppe i varv för att klara av passiviteten, för att klara av att stirra in i väggen och dagdrömma. Min hjärna vägrar gå med på det, den säger STOPP och sänder ut signaler till kroppen att nu är det dags att röra på sig. Så jag vaknar rastlöst av och an, utan mål, utan mening.

Minsta sak blir till gigantiska moln av irritation.
:: Som att Mannen fuckade upp tatueringen på mitt vänsterben, färgen fäste inte på den sista blomman, så nu ser den väldigt muppig ut. Han svarar inte på sms, ignorerar mig totalt, så att boka en tid för att fixa det är svårgöreligt. Och jag är irriterad som satan över min icke-färdiga tatuering. Mannen skiter jag alltmer i.
:: Som att min läkare, Dr. "Låt oss vara ärliga mot varandra *fånigt leende*" har skrivit ett sjukintyg som jag skall lämna till F-kassan, där det står att jag vägrar viss medicinering (vilket jag inte tycker att F-kassan behöver veta) samt bifogar en del ur min journal. Hålla?!? Vad hände med sekretessen? Behöver inte jag godkänna sådant; och varför in i HELVETE skall F-kassan läsa min journal?
:: Som att vattnet är avstängt halva dagen idag, så jag kan inte diska eller duscha.

Jag är irriterad. Dricker andra koppen kaffe och försöker att inte bryta samman. Det går sådär...


Läs även andra bloggares åsikter om irritation, smärta, borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning, tatuering, sekretess, rastlöshet

Jag börjar bli rejält trött. Fysiskt och psykiskt. Jag har inte sovit mycket de senaste nätterna, och på dagarna gör jag allt för att aktivera mig, allt för att hålla tomheten borta.

Visst känns det skönt att göra saker, att få städat, rensat och böcker lästa. Men jag börjar alltmer känna hur jag inte längre kan stå emot. Ångesten väller över mig, titt som tätt - jag ignorerar den, men för varje gång den kommer äter den upp lite till av mitt inre. Som om jag vore en sandstrand som ångestens hav eroderar.

Det är storm i mitt inre, jag vet inte varför, vet knappt ens hur. Vet bara att jag måste göra allt för att inte drunkna. Så jag håller mig flytande med vartenda litet flytverktyg jag kan komma åt. Men det räcker inte riktigt till när det blåser som värst. Så jag hamnar under ytan titt som tätt, tror att jag skall drunkna, men räddas av en andningspaus då huvudet kommer ovanför ytan. Men jag vet att jag snart hamnar under igen.

Hur hamnade jag här? I stormens land, där det aldrig går att riktigt greppa tag om något. Jag vet inte. Men snart är min tid ute. Jag orkar inte kämpa mer.


Läs även andra bloggares åsikter om ångest, tomhet, borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning, storm, smärta, drunkna

Okej, jag skall inte gnälla. Det snöar faktiskt! Inte massivt, men ändock små vita flingor som flyger ner från himlen.

Läs även andra bloggares åsikter om snö, väder, Göteborg

Det är snökaos på andra sidan landet, läser jag i tidningarna idag. Jag önskar snökaos här. Då skulle jag sälla mig till de andra barnen och gå ut för att leka i det vita. Men nej... Göteborg är nollgradigt, torrt och inte alls speciellt spännande. I övermorgon förväntas det blir +9 grader enligt SMHI. Skit, säger jag sorgset och återvänder till min säng.


Läs även andra bloggares åsikter om snö, snökaos, avundsjuka

Större delen av gårdagen tillbringades i sängen, läsandes. Ända till kvällen kom och tomheten föll över mig. Igår kom den inte krasch-bom-bang, utan smygande, likt en katt på jakt efter villebråd. Och jag gjorde det jag är bäst på: undvek det hela all together, genom att (med hjälp av Theralen, Stesolid och Nozinan) somna redan vid 9. Åh, jag önskar att jag hade insomningstabletter, typ Stilnoct eller Imovane; så att jag slapp trycka i mig massor av piller och sedan vänta på att de kanske fungerar, kanske får mig att somna från helvetet.

Men jag lyckade somna, och vaknade strax före åtta imorse. Tung i huvudet och i kroppen försökte jag minnas vad som hade väckt mig, vad den dröm jag nyss hade vaknat från egentligen innehöll. Det var något om att jag stal kaniner från en fd. klasskompis och lade dem i en ryggsäck så att en av dem bröst tassen; skulle flytta men hade inga saker så det gick snabbt och enkelt; och något om The Wizard of Oz. Very strange.

Men nu är det en ny dag. Jag antar att jag får luta mig mot hypomanin även idag, för att hålla depression, tomhet och ångest borta. Jag har redan diskat, druckit kaffe och rökt fem cigg. Snart är det dags att dra fram tegelstenen jag försöka plöja mig igenom och sjunka ner i en annan värld.


Läs även andra bloggares åsikter om undvikande, hypomani, sömn, tomhet, ångest, aktivitet

Det är förbannat svårt att städa när en är pillerbakis. Saker tappas, jag glömmer vad jag håller på mig, är allmänt velig och går fram och tillbaka utan att egentligen få något gjort - för jag är inte riktigt säker på att jag är nuläget ens minns hur en städar. Detaljer (som kaffefläcken på köksgolvet) blir till mycket viktigare än det som borde göras (dvs städa bort använda kläder från golvet så att jag slipper snubbla på dem).

Men jag försöker. Jag försöker hålla mig igång, aktivera mig, för jag är livrädd (eller mer korrekt uttryckt: scared to death) att återigen falla ner i hålet. För detta är inte Alice in Wonderland, det är Charlyene in borderline-land, på gränsen till ett sammanbrott. Här finns inga lustiga piller som får mig att krympa eller växa, här finns bara jag och mina känslor. Och i jämförelse med mina känslor är jag konstant pytteliten. Det finns inga kaniner att jaga, inga te-partyn att våldsgästa. Det finns enbart trötthet och panik mixed in one bowl, far too small to fit it all.

Så jag går fram och tillbaka, tittar på sakerna i handen och försöker lista ut vad det vad som jag egentligen skulle göra med dem. Pratar med mig själv för att hålla hallisarna borta och gråter samtidigt som jag skrattar - men jag har ingen aning om åt vad.

Jag är ensam i detta. Inte så att jag tror att ingen annan har upplevt något liknande, men just nu är jag ensam för ingen kan hjälpa. Vänner kan jag bara glömma att ringa, de som inte förstår är meningslösa att prata med. De som förstår skulle utan tvekan tvinga mig till psykakuten. Där de inte kan göra ett skit. Så jag är ensam. Det finns ingen att prata med, ingen att vända sig till. Jag får helt enkelt bara stå ut, försöka att inte gräva ner mig i mig själv, hålla igång och hoppas på att jag får sova inatt.


Läs även andra bloggares åsikter om galenskap, aktivitet, städning, pillerbakis, inre kaos, självmord

Djupdykningen igår var inte rolig. Den kom över mig inom loppet av en timme, och varade tills det att jag somnade runt halv sex imorse. Från neutral (avtrubbad) till mörk avgrund (självmordsbenägen) inom loppet av en timme - det är en resa som jag inte uppskattade och som fortfarande stannar kvar i min kropp, trots att jag har sovit och trots att jag nu är lugnare.

Så... Jag dog inte. Satt istället och skrattade åt min misär, en vansinnig kvinnas skratt. Grät och körde naglarna i smalbenen, och skrattade lite till. Skrattade åt mig själv och åt mina hallisar.

Jag försökte desperat hålla mig sysselsatt, så med mp3-spelaren på högsta volym och Street Dogs, The Clash, Rancid och AFI dånande i hörlurarna rensade jag i min bokhylla, organiserade och gjorde allt för att inte tänka på nuet.

Detsamma gäller idag. Jag vill INTE vara med om samma som igår, så jag skall försöka hålla mig sysselsatt. Ta ett långt bad, läsa så mycket jag kan, städa och göra vadsomhelst bara för att inte fastna i det inre kaoset. För jag känner det inom mig, hur det bygger upp kraft inför kvällen. Växer tills det hotar att explodera...

Jag har ingen aning om varför jag mår såhär. Jag har ingen aning om varför det kommer över mig på detta vis. Och jag bryr mig inte. Jag vill bara bli av med det.


Läs även andra bloggares åsikter om djupdykning, självmordsbenägen, sysselsättning, inre kaos, smärta

Detta är vad jag äter på en dag (förutom under mina "jag får äta vad jag vill"-dagar):

2 koppar kaffe
1 kopp te
2 clementiner
1 skål havregrynsgröt med mjölk
2 knäckemackor med smör och ost

Kanske är det lite i underkant, men det får mig att se fram emot mina "ätardagar". Och det minskar tomheten inom mig. För ju mindre jag äter, desto tar den fysiska tomheten grepp över den psykiska.

Men när jag nu har en "ätardag", och min mage är fylld av diverse godsaker, så kommer den psykiska tomheten, faller över mig likt ett träd i en mörk skog, borrar in sina grenar i mitt bröst och jag vet inte hur jag skall hantera det. Jag vill skrika, gråta, kasta saker (all of which I have done tonight), skada mig själv (företrädesvis med rakblad, men att bränna mig själv är också ett alternativ - jag har dock inte gjort någondera ikväll) eller ta livet av mig.

Det sistnämnda är ett alternativ jag seriöst funderar över just nu. Jag har proppat i mig kvällens Nozinan samt runt 60 mg Theralen, och jag är inte överhuvudtaget lugn. Jag tvivlar på att det blir någon sömn för mig inatt. Ena anledningen till att jag inte nu direkt stoppar i mig alla piller jag äger (och tro mig, det är många) är att jag vill leva. Jag vill bara inte leva såhär. Jag vägrar tro att det är såhär livet skall vara, att det är min lott att må såhär för resten av mitt liv.

Andra anledningen är att jag fortfarande har en smula hopp. En smula hopp om att jag skall lyckas sova, och att jag vaknar imorgon och känner mig fysiskt tom och därmed slipper den psykiska tomheten. Så att jag åter kan sjunka ner i letargi och apati.

För det stora problemet med tomheten är att den lägger ett täcke av meningslöshet över allt jag tar mig för. Varför läsa en bok, jag kommer ändå inte att minnas vad jag har läst? Varför skiva, ingen kommer någonsin att läsa det jag har plitat ner ändå? Varför ta en promenad, allt som finns ute i världen utanför min dörr är ändå bara skadligt?

Men mest av allt handlar det om att allt jag gör är meningslöst för att jag aldrig fullföljer. Vad är det då för mening med att göra saker, om de ändå förblir oavslutade, tyngande på mitt psyke?

Whatever. Jag skall nog ta några Stesolid, bara for the fun of it. Det kan ju inte skada.


Läs även andra bloggares åsikter om tomhet, meningslöshet, självskadebeteende, mat, fullföljande, mediciner, självmord

Jag har min "jag får äta vad jag vill"-dag. Vilket är, på många sätt, underbart. Jag kan trycka i mig kokoschoklad och äta mängder av potatismos. Jag frossar i äppelmunkar och vitt bröd med massor av ost.

Men samtidigt får jag ont i halsen, ont i bröstet och huvudvärk. Varför är det så? Varför får jag ont i halsen, och får förkylningssymtom, av att äta? Det har varit så de senaste tre veckorna, varje gång jag har haft frosseri-dag får jag symtom som dessa. Mycket underligt, om du frågar mig.


Läs även andra bloggares åsikter om mat, frosseri, njutning, förkylning

Min läkare ringde. Han hade resultatet från hjärnröntgen och EEG:t. Allt såg bra ut. Jag blev så lättad att jag började lipa i telefonen. Snacka om överemotionell! Men jag är bara såååå lättad. En sak mindre att oroa mig över. Inga tumörer eller blödningar, ingen epilepsi.


Läs även andra bloggares åsikter om läkare, resultat, eeg, hjärnröntgen, lättnad

Göteborg är en stad känd för sitt väder. Staden har erhållit smeknamnet "Lilla London" inte bara pga atmosfären (pun intended), utan också pga regnet, rusket och blåsten. Så allt som inte är den formen av väder är ofta välkommet.

Igår föll den första snön över staden. Och jag är... besviken...
Det är ingen vit, fluffig matta som ligger över marken som ett täcke. Det är inte ens blöta och slask. Det är bara några få vita fläckar som knappt syns om en inte råkar trampa mitt på dem.



Lite utspritt på tak och gräs kan en skönja en viss vihet, men jag ville ha mer än såhär! Jag GILLAR snö, jag VILL HA den första snön. ORDENTLIGT! Inte denna patetiska motsvarighet.



Men jag är faktiskt inte bara bitter. För trots att jag inte fick min snö full on, så har jag åtminstone fått den underbara kylan i form av 2 grader minus, som på något sätt får världen att se lite ljusare ut. det är konstigt hur ljuset kan förändras när temperaturen faller, men när jag gick på balkongen för att röka såg jag detta vilande över staden:



Och jag kan inte låta bli att älska det.


Läs även andra bloggares åsikter om snö, besvikelse, göteborg, väder, göteborgsväder, ljus

Fyra kilo har jag gått ner, jag skall ner minst tre till innan jag ens börjar att vara nöjd. Men tankarna på mat snurrar i mitt huvud. Kött och potatis är det som jag är mest sugen på, eller kaffebröd och kakor i massor. Jag är egentligen inte hungrig, bara rejält sugen på att stoppa saker i min mun. Jag fuskade igår och åt 70 gram choklad. Inte bra, det får mig att känna mig som en svag, vek människa.

Men jag skall hålla ut. Tro mig, min "diet" är egentligen inte speciellt strikt. (Jag äter faktiskt ett mål mat om dagen, så det är inte som om jag fastar.) Och jag tillåter mig själv ha en "jag får äta vad jag vill"-dag i veckan. This should be a piece of cake (yes, pun intended.) Men min hjärna har fått för sig att den vill att jag skall fylla min kropp med smaker av alla de slag.

Well. Det är väl en övning i att "stå ut" som vårdpersonal alltid tjatar om.


Läs även andra bloggares åsikter om viktminskning, diet, sug, stå ut

Ibland kan lite motgångar faktiskt vara positivt. Men bara om det är lite. Som att jag är aldrig så duktig städare som den första dagen jag har feber. Eller att en deadline ibland kan få mig att faktiskt slutföra saker. Ett skäl till mitt goda humör idag har varit, hur konstigt det än kan låta, att jag idag fick min första mens på säkert ett år.

Jag har p-stav, och slipper därför genomlida blödande varje månad. Men jag får lite småblödningar om jag går ner i vikt för snabbt (som nu: 4 kg på två veckor). Och denna lilla motgång (för jag gillar verkligen inte att ha mens) har fått mig på bra humör.

Märkligt, eller hur?


Läs även andra bloggares åsikter om motgång, bra humör, mens

Well, jag lyckades ta mig till psykologen. Bra gjort av mig, eller hur? *alla applåderar imponerat*

Nu har jag avverkat vad som skall göras denna vecka. Inget mer att tänka på. Så jag kan återgå till min letargi.

Fast faktum är att jag känner för att aktivera mig. Jag vet bara inte hur. Men det löser sig säkert. Om inte annat kan jag ju alltid städa lite. :-)


Läs även andra bloggares åsikter om bra humör, möte, psykolog, letargi

Morgonens stress har klingat av, men jag är utmattad. Drained är ett bra ord utan något utmärkt svensk motsvarighet. Paniken tog den lilla kraft jag hade och nu skakar jag bara av att sitta vid datorn en liten stund.

Så jag misstänker att detta är vad jag kommer att göra idag...



...ligga i min säng, under täcket, och stirra rakt fram.

Jag tror att många friska människor har svårt att förstå just detta: hur utmattande det är att kastas runt i känslornas torktumlare. Hur utmattande bara några minuter av kaos kan vara. Att det inte går att bara "skaka av sig det" (förhatligt uttryck i övrigt), för efteråt är en tömd - utan ork. En panikattack är inte bara en panikattack, iallafall inte för mig och andra jag känner som lider av detta vidriga fenomen, utan det är något som kan kullkasta en hel dag.

Att försöka "rycka upp sig" (ännu ett förhatligt uttryck) är en omöjlighet, för kraftansträngningen att försöka göra något mer än att vila är som att springa tills en kräks av överansträngning, få fem minuters vila och sedan tvingas till språng igen.

Återhämtningen måste få ta tid. Annars blir det än värre, både att en blir helt slut och får mindre motståndskraft. Men också tanken nästa gång paniken dyker upp att inte få en chans att återhämta sig.

Så jag låter det ta tid.


Läs även andra bloggares åsikter om panikångest, utmattad, återhämtning, panikattack

En läkare kommer körandes i sin bil, stoppas av polisen och får göra ett utandningsprov. Det visar positivt, vilket medförde att läkaren fick följa med polisena för att lämna prov. Läkaren tappade dock humöret och hotade poliserna med sämre vård om de någonsin kom till sjukhuset under hans skift.

Jag borde vara upprörd, men vem har inte varit med om en läkare som har missbrukat sin makt eller trott sig vara maktfullkomlig? (Läkare borde alla läggas in på sluten psykiatrisk avdelning, då de alla tror att de är gud.) Sjukskrivningar som inte skrivs ut om patienten bråkar, vägran till behandling om patienten inte slutar med självskadebeteende (vilket patienten behöver vård för att sluta med), drogtester, blodprov, och det ständiga misstänkliggörandet av patienter är inte ovanligt.

Att hotet denna gång riktade sig till andra än patienter får väl dock tolkas som att denna läkare är lite extra galen. För jag kan ju inte påstå att jag tycker det var smart av läkaren att hota polisen...


Läs artikeln i Göteborgs-Posten här.
Läs även andra bloggares åsikter om läkare, maktmissbruk, rattfylla, hot, vård

Jag vaknar i panik och tror att klockan är nio och att det är torsdag. Det skulle innebära att jag har missat ännu ett besök och psykologen och riskerar att bli utsparkad från behandlingen. Det tar två minuter och så inser jag att det är onsdag och att klockan bara är åtta.

Men jag är redan uppe i varv, stressen har redan satt sig i mig och gjort mig lite smått paranoid. (Det finns ett kriterium för borderline som lyder: har övergående stressrelaterade, paranoida tankegångar eller dissociativa symtom. Gratiis till mig som har båda!) Jag är tvungen att först kolla mobilen och datorn för att se så att det verkligen är onsdag, sedan kolla så att deras datum stämmer med TV:n's och tillsist kontrollera mötestiden i min alamanacka. Jag gör detta två gånger.

Tro mig, jag försöker stå emot; jag vill inte hänfalla åt mina paranoida och tvångsmässiga tendenser. Men trycket blir för starkt, jag kan inte stå emot. Rationellt vet jag redan att det är onsdag, att jag inte har missat tiden och att jag borde lugna ner mig.

Men istället slår mitt hjärta allt fortare i bröstet, små lysande prickar syns framför mina ögon och snart blir de till lysande maskar som krälande lämnar sina spår framför mina ögon. Det är kaos i mitt inre, paniken har tagit över. Jag känner mig svag och misslyckad. Allting snurrar. Så jag drar fram mobilen och börjar mitt tvångsmässiga kontrollerande.

Nu är jag lugnare, men inte lugn. Jag diskade för att göra något praktiskt, försökte centrera mig, bli närvarande i nuet: "Nu står jag här och diskar en tallrik med en alldeles ny diskborste i min lägenhet på Hisingen, Göteborg". Det hjälpte något. Gjorde kaffe som hjälpte mer. Skriver av mig här, och det är nog det bästa botemedlet.


Läs även andra bloggares åsikter om emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, stress, paranoia, tvångsmässigt beteende, tvångshandlingar, panik, ångest

Så, nu är min förmåga till orgasm också borta. En liten sak kan tyckas; det kan tyckas att det är något jag borde vara villig att offra för att må bättre. Men nej, så är inte fallet. Jag hävdar ihärdigt min rätt till sexuell njutning, och för mig innefattar det att kunna få orgasm. Det är en viktig del av mitt liv, och jag vill ha kvar den.

So shoot me, Mr. Doctor - but I won't be taking your drugs. Inte för att jag någonsin kommer att berätta det för herr Doktorn, med tanke på hur han betedde sig mot mig när jag ställde mig negativt inställd till fler antidepp.

Det känns allt mer som att vården inte riktigt vet vad de skall göra med mig, och att de därför slänger saker på mig i hopp om att jag bara skall tacka och ta emot. Men varför skall jag vara så jävla tacksam? Om jag hade haft halsfluss, skulle jag då vara tacksam över att jag får antibiotika? I don't think so. Det borde vara en självklarhet att en får den vård som är bäst anpassad till ens sjukdom. Borde vara, men är inte...


Läs även andra bloggares åsikter om SSRI, antidepressiva, biverkningar, behandling, tacksamhet

Självklart ändrade jag mig angående mina mediciner igår. Mitt försök att leva utan mediciner misslyckades totalt, jag sjönk ner i passivitet och depressivitet. Så nu är jag åter inne i medicinsvängen. Theralen eller Stesolid mot ångest, Nozinan för att kunna sova, och då de nya antidepp-pillrena: Cymbalta.

Det är dags två av intagandet av de sistnämnda och redan har biverkningarna börjat att komma. Halsbränna (förmodligen för att jag inte äter förutom ett mål på kvällen), illamående (kan vara av samma orsak), huvudvärk, yrsel, och så den där förbannade ångesten. Den som river och sliter, rycker och drar, klämmer och trycker. Den kommer alltid i början av en ny antidepp-kur, och jag vet att den kommer att gå över om några veckor. Men några veckor tycks långt borta just nu. Så det blir till att knapra Theralen och hoppas att det inte utbryter panik i mitt inre.

Jag hoppas slippa de värsta biverkningarna jag vet: overklighetskänslor (har jag nog av redan, tack så mycket), viktuppgång (icke acceptabelt) och oförmåga att få orgasm (jag gillar mina orgasmer, vill gärna behålla dem).

Vissa påstår att en går upp i vikt av Cymbalta, andra att en går ner. Vi får se. Förhoppningsvis kan jag hålla impulsen att sluta med pillrena tillbaka, för det är fan inte bra att hoppa fram och tillbaka mellan mediciner på det sättet som jag har gjort tidigare. Men jag vet också att kommer någon av de tre ovanstående biverkningarna, så kommer jag att lägga ner skiten. Jag hoppas också att mina självmordstankar inte blir värre.

Nothing new under the sun, they say - but I have yet to see all.


Läs även andra bloggares åsikter om cymbalta, antidepressiva, SSRI, biverkningar, impulsivitet

Detta är vädret i Göteborg just nu: Ca 5 grader plus, det blåser 15 m/s och spöregnar! Snacka om att jag inte var lycklig när jag vaknade kvart i sex imorse. Det tog inte många minuter utanför dörren innan jag var genomkall, och jag har inte blivit varm än. (Av någon anledning tappar jag känseln i ett litet område i min vänster tumme varje gång jag blir kall - fattar inte riktigt vad det handlar om...)

Jag gjorde mitt EEG idag. Det var ganska jobbigt faktiskt. Först ligga still i 15 minuter och försöka slappna av, öppna ögonen när jag blev tillsagd (ca var tredje minut) och sedan blunda igen. Sedan fick jag hyperventilera i 3 minuter, vilket var extremt jobbigt och fick mina fötter att börja kännas konstiga, det stack i dem som om de var på väg att domna bort, och allting bara snurrade. Tillsist fick jag blunda medan en lampa blinkade framför mig. Innanför mina ögonlock såg det ut ungefär som konstiga kuber och cirklar, och när lampan blinkade tillräckligt fort såg det ut som bilder av fraktaler.



Läs även andra bloggares åsikter om eeg, göteborg, kyla, dåligt väder, regn, blåst, fraktaler, bilder

Jag vet att det är löjligt, men jag oroar mig verkligen inför att träffa psykologen på torsdag. Brevet kan skrev sade typ "kom på torsdag och berätta om du vill fortsätta behandlingen eller ej", och jag vet inte alls hur jag ställer mig till det. Är det någon mening med att gå en gång i veckan och analysera? Å andra sidan, gör det någon skada?

Men hur skall jag förklara passiviteten som har rått i mitt huvud den senaste tiden? Kommer han att förstå, eller kommer han att skuldbelägga mig? Det är mitt ansvar, men någon skuld är svårt att säga om jag bör känna. Jag har ju inga skyldigheter gentemot honom, egentligen...

*suck*

Min hjärna har verkligen snurrat in sig i sig själv.


Läs även andra bloggares åsikter om passivitet, samtalskontakt, skuldbeläggande, ansvar, skyldigheter, behandling

Det är en pissig jävla dag. Somnade vid tre inatt, och dagen började med att jag vaknade vid halv sex, gick upp och gjorde allt det där som en gör om morgonen - kissar, borstar tänderna, tvättar ansiktet, klär på sig etc. Drack en kopp blaskigt kaffe och tog mig till spårvagnen. Termometern visade -2 grader, men det kändes betydligt kallare. Det var en mycket frusen Charlyene som tog mig ut mot Östra sjukhuset för att göra min datortomografi av huvudet.

Jag var nog mer nervös än jag ville erkänna; tänk om de hittar något? (Förutom det som skall finnas där...) Det finns flertalet tillfällen då när jag var liten slog i huvudet och svimmade, kräktes och inte kunde stå upp. Inte för att någon någonsin tog mig till sjukhus, men ändå. Men nu är det gjort och det tar ca en vecka innan jag får svar.

Sedan åkte jag tillbaka till centrum och vankade av och an i ca en timme, för jag tyckte inte det var någon mening med att åka hem innan jag skulle iväg och träffa min nya läkare. Han visade sig vara en glad man runt de 45, som visserligen gav mig mer Nozinan och Theralen, men som också påtrugade mig nya antidepp med argumentet att annars kunde han inte sjukskriva mig, för att F-kassan ändå aldrig skulle godkänna att jag var sjukskriven utan medicinering. Så nu har jag en ny medicin, nummer tretusentjugosju i ordningen, som heter Cymbalta. Jag funderar allvarligt på att inte ta den, för jag är ganska säker på att jag inte kommer att stå ut med biverkningarna ändå.

Herr läkare ställde den vanliga frågan om jag var nedstämd, och när jag försökte förklara för honom att jag är mer avtrubbad än något annat upprepade han frågan tills jag svarade ja. Jag ogillar honom starkt. Det känns som om han är typen som utpressar med ett leende. Men han lovade mig iaf sjukskrivning till mitten av februari. Vad som händer sedan får jag se. Jag får stark ångest bara jag tänker på det. För i mitten av februari har jag varit sjukskriven ett år, dvs max-tiden enligt horF-kassan.

När jag gick från läkaren hade allting bara snurrat till sig i huvudet på mig. Så jag köpte två muffins som jag tryckte i mig. Sedan choklad och kaffe. Sedan mer choklad. Lite hetsätning mitt på öppen gata sådär.

Nu har jag kommit hem, spytt och vill mest bara dö. Eller åtminstone få min hjärna att sluta ständigt återvända till tankar som jag inte vill tänka. Och inte gjorde det saken bättre att när jag kom hem hade jag fått ett brev från min psykolog som mycket tydligt klargjorde att jag verkligen borde gå till honom på torsdag och berätta om jag vill fortsätta den behandlingen eller ej. Another thing that makes my mind heavy.


Läs även andra bloggares åsikter om hjärnröntgen, hjärnskador, rädsla, läkare, medicin, antidepressiva läkemedel, utpressning, skuldbeläggande, självskadebeteende, hetsätning

Du bör inte lita på mina ord. Inte för att de inte är sanna, snarare är de otroligt sanna, men bara i ett visst ögonblick. Det tog inte mer än någon timme efter att jag hade plitat ned förra inlägget som jag kände den där förbannade lusten att skriva. Men tvivel infinner sig även i den starkaste lust, för orkar jag verkligen försöka en gång till? Försöka och sedan misslyckas.
Fail, fail, failure...

Ångest kommer så ofta av att inte kunna göra val, men ångesten förstärker också oförmågan till val. Ångest är dynamisk och ökade, stegrande. Den spär på osäkerheter och blåser upp problem.

Åh, förbannade ångest som stänger mig inne i ett litet rum utan väg ut. För ångest stänger dörrar som annars står på glänt, smäller igen öppna fönster mitt framför min näsa.
Åh, förbannade ångest som sliter mig itu, skär sönder mig med sina sylvassa klor, som drar sönder mitt inre och hånskrattar åt mig när smärtan syns i mina ögon. Tusen bitar faller ned på golvet, blödande.
Åh, förbannade ångest som stänger mina läppar och paralyserar mina händer. Den lämnar mig ensam.

Det finns två ting som sakta dödar mig, två saker i min sjukdom som är ohanterbara. De kan tyckas vara diametralt motsatta, men är ändå så intimt sammanbundna att de ofta inte går att särskilja:

Att veta det rätta men inte kunna göra det, för ångesten är för stark.
Att inte veta det rätta, att inte ha någon aning om vilken väg en bör gå, och att drunkna i ångesten detta skapar.

Ge mig tio möjligheter och jag kommer förmodligen aldrig att hitta den som är den rätta. Total vilsenhet kommer att prägla mig, tills jag slutar försöka, lägger ner och återgår till apati och passivitet. Men om jag mot all förmodan skulle hitta den rätta möjligheten, den väg som bör gås - jag skulle ändå aldrig kunna ta det första steget. För ångesten över att inte kunna lita på mig själv och att det verkligen är den rätta vägen skulle förgöra mig om jag försökte härda ut.

Härda ut är precis vad psykologer och läkare, sjukgymnaster och andra försöker lära mig. De försöker få mig att förstå att jag inte kommer att dö genom den inre smärtan. Men jag har inte lärt mig det än, jag har inte förstått det. Jag är övertygad om att det kommer att döda mig. Och precis som för andra människor är det så att det som jag är övertygad om - det är sant.

Kalla det perspektiv om du vill, kalla det villfarelse, kalla det vafan du vill. Det förminskar inte något överhuvudtaget. Det visar bara att du inte förstår.


Läs även andra bloggares åsikter om borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning, sanning, val, ångest, härda ut, död, smärta, möjligheter

Jag slängde min enda kvarvarande stora dröm överbord igår. Jag hörde den plaska när den sjönk ner i det svarta vattnet; sedan var det bara tyst. Det fanns inga tårar i mina ögon, de var torra efter alltför många år av inte orka bry mig. Men munnen smakade järn av ansträngningen.

Varför skall jag drömma? Drömmar borde vara fantastiska, motiverande, himlastormande och underbara. Men för mig är drömmar smärtsamma, ångestskapande, outhärdliga och plågsamma. Det finns ingen motivation i att ständigt misslyckas. Det finns inget hopp aldrig avsluta. Det finns endast smärta.

En dröm är inte ett krav, men den kan kännas precis lika påtvingande. När en står med facit i hand är det enbart döden som kan befria en.

Jag orkar helt enkelt inte längre.


Läs även andra bloggares åsikter om drömmar, motivation, smärta, misslyckande

Jag vet inte riktigt när jag tänkte det för första gången, men det är många år sedan nu. Och under alla dessa år har tanken då och då kommit upp i mitt huvud, stannat ett tag och sedan sakta försvunnit. Vad var tanken? Att jag skall bli författare.

Det är viktigt att drömma. Det är viktigt att ha något att sträva efter. Men drömmar får aldrig vara helt ouppnåeliga, för då slutar en tillsist att sträva efter dem. En måste kunna fånga en dröm, även om det ibland är otroligt svårt. Hur hur skiljer en mellan det otroligt svåra och det ouppnåeliga?

Min dröm, att bli författare, kommer förmodligen aldrig att uppfyllas. För jag klarar inte av att avsluta saker. Och att skriva en bok är just en sådan sak där uthållighet och avslutande är jäkligt viktigt.

Så jag tror att jag skall lägga min dröm åt sidan. Den känns alltmer ouppnåelig. Om jag inte redan har skrivit en bok, inte ens skrivit klart ett första utkast, vad finns det som säger att det kommer att ske i framtiden?

Men då betyder det att jag inte har några drömmar kvar. Överhuvudtaget. Går det att leva så? Jag får väl se.


Läs även andra bloggares åsikter om drömmar, mål, ouppnåeligt, uthållighet, avslutande

Jag dricker mitt kaffe och drömmer mig bort. Det är enklast så. Verkligheten är så overklig, jag kan lika gärna övergå till den värld där jag kan bestämma vad som skall ske.

Men det går faktiskt att göra flera saker samtidigt. På något sätt är det ibland enklare. Multi-tasking borde inte vara min grej, men ibland kan distraktionen vara nödvändig för att något skall bli gjort. Som att dricka kaffe, lyssna på Street Dogs, dagdrömma och städa samtidigt.

Det är ungefär som att dricka te, sticka och kolla på film samtidigt. Det fungerar så mycket bättre när jag kan distrahera mig så att jag koncentrerar mig.

Jag undrar varför det går så bra att göra vissa saker samtidigt, men inte andra. Är det flera saker som måste göras samtidigt - då blir det kaos. Men om de inte måste göras, utan bara görs - då går det ofta utmärkt. Min hjärna är så underlig ibland; jag förstår den verkligen inte.

Fungerar normala människor såhär, är det vanligt att distraktion ibland är nödvändig för koncentration och ibland är så totalt ångestskapande att självmord tycks vara en bra utväg? Eller är det bara mitt mupphuvud som ställer till det för mig?


Läs även andra bloggares åsikter om distraktion, koncentration, aktivitet, multitasking

Jag vet vad jag sade: Inga fler mediciner till Charlyene, förutom Stesolid om det verkligen behövs. Men jag är så trött på att inte kunna somna! Jag vrider och vänder på dygnet, så att allt blir fel och snett. För att kunna vakna när alarmet ringer måste jag ha sovit minst 10 timmar, gärna 11 - sjukt, jag vet, men vad skall jag göra? Vaknar jag inte så vaknar jag inte. Så om jag somnar vid tre, vaknar jag vid 2 - och det blir bara sämre för varje dag som går.

Så igår tog jag mina Nozinan, svalde dem med Cola Zero och var i säng vid halv tio. Jag som trodde att de hade slutat funka. Men, men... Nu har jag ju inte tagit dem på ett tag, så kanske de kan fungera i ett par dagar nu - så att jag åtminstone får en dygnsrytm ett litet tag.

Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen: Sömnen och maten är de grundläggande behoven - om de inte fungerar finns det inte mycket annat i mitt liv som fungerar heller. Maten fungerar uppenbarligen inte för mig, men sömnen måste göra det. Annars blir jag snart knäpp.

Så... Operation sömn är igång. Jag vill: sova mindre, sova bättre, få lättare att somna samt sluta drömma om att jag tappar bort det halssmycke som jag alltid bär (det är i form av tredimensionell dödskalle, respresenterar för mig medvetande).

Hur skall detta gå till? Ingen aning. Men jag skall hitta ett sätt. Sömnen är viktigast av allt.

(Är det någon som har några tips, stora eller små, så snälla, snälla, snälla HJÄLP MIG!)


Läs även andra bloggares åsikter om sömn, sömnproblem, mediciner, grundläggande behov

Dagens matintag:

13 st chillinötter
2 koppar kaffe
1 satsumas

Kan det vara så att min passivitet beror på för lågt kaloriintag?

Whatever. Jag är inte ens hungrig.

Jag tror att jag skall återvända till sängen och göra absolut ingenting.


Läs även andra bloggares åsikter om mat, kalorier, passivitet

...underlig...

Jag var på spelning, såg tre av mina favoritband och ett band som suger stenhårt. Så det var lite upp och ner, lite fram och tillbaka, lite hit och dit. Kom dit, och insåg att första bandet (Time Again, som jag gillar) inte fick någon respons från publiken överhuvudtaget. Andra bandet (Skindred, som suger) fick däremot igång dem... Märkligt hur människor kan tolka saker så olika.

Tredje bandet (Street Dogs) fick igång publiken ordentligt, bland annat genom att sångaren stage dive:ade och bars ut av en villig publik. Ganska trevligt, faktiskt. :-) Och Flogging Molly fick ett helt rum att hoppa upp och ner.

Som vanligt på spelningar träffade jag på folk jag starkt ogillar, men inga större incidenter inträffade. Jag mest störde mig på människor som var fulla och spillde öl på mig.

Jag älskar spelningar, om bandet är bra är det en av de bästa kickarna jag någonsin har upplevt. Tyvärr blir det ett sådant jävla antiklimax dagen efter. För ofta är spelningar något som jag ser fram emot, något som ger mig lite mening i livet. Dagen efter finns den meningen inte kvar längre, det finns inte längre något att se fram emot. Så jag har åter sjunkit ner i passivitet.


Läs även andra bloggares åsikter om spelning, time again, street dogs, flogging molly, antiklimax, passivitet

En sak i taget - annars blir det fel i min hjärna. Så när jag idag skall både på spelning OCH har fått min nya mobil levererad är det något kaosartat i min hjärna. Jag borde duscha, så att jag ser lite fräsch ut ikväll. Men istället sitter jag och försöker få mobilen att fungera så som jag vill att den skall fungera. Well, well... Kanske blir det ordning tillslut.

I övrigt försov jag mig idag igen och missade min tid hos psykologen. Detta är ohållbart i längden.


Läs även andra bloggares åsikter om koncetrationssvårigheter, distraktion, spelning, eastpak antidote tour, mobiltelefon

Kvällarna är värst. Det är då tomheten tar över mig. Det tycks inte spela någon roll vad jag än gör, vad jag än försöker att sysselsätta mig med - tomheten äter upp alla mina försök.

Det är nu jag vill hetsäta, för att fylla upp den tomhet som äter mig inifrån.
Det är nu jag vill kräkas tills jag gråter, bara för att känna något överhuvudtaget.
Det är nu jag vill skära mig, bara för att få se blodet - för att få se att jag är verklig.

Men jag får inte.

Jag vet bara inte hur jag skall hantera det på något sätt - något sätt som inte är destruktivt och skadligt. Ett mål i min behandling måste vara att lära mig att stå ut med känslor som dessa, men hur står en ut när en är övertygad om att det inte går att leva såhär? Det måste vara ett mål att förstå att hur dåligt en än mår så kommer det inte att döda en. Men jag förstår inte det.

Hur kan tomhet göra så ont?
Jag förstår inte.
Jag förstår inte.
Jag förstår inte.


Läs även andra bloggares åsikter om tomhet, smärta, psykisk instabilitet, borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning, självmord, känslor, självskadebeteende

En kan ju tycka att denna dag, då jag faktiskt tog mig ur sängen tidigt (till skilnnad från 11-12 då jag brukar vakna nufötiden), borde ha gjort något vettigt. Men nej... Visst, jag har städat och plockat lite, läst lite i Svensk Maffia och druckit te. Men inget riktigt vettigt har gjort. Det värsta är att jag vet inte ens längre vad som är vettigt att göra.

Allting känns så meningslöst. Varför bry sig om att vara kreativ, varför bry sig om att skicka papper till F-kassan, varför göra något överhuvudtaget?

Mitt huvud har bestämt sig för att jag inte har någon framtid. Jag kan inte se mig själv leva fram till jul. Så varför bry mig om mitt liv?


Läs även andra bloggares åsikter om aktivitet, meningslöshet, borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning

...kan påpekas att gårdagens intag av Stesolid och alkohol inte inverkade ett skit på mig. Jag blev varken full eller glad, och idag känns det ingenting.


Läs även andra bloggares åsikter om alkohol, benzo

Det skall erkännas: min framförhållning är inte alltid den bästa. Men idag gick jag upp i tid för att hinna till både spårvagn och buss. Det var dags för mitt EEG. Jag har litegrann fruktat denna dag, inte riktigt vetat vad som skall ske och undrat över vad de kommer att hitta. Så jag drog på min kläderna och steg ut i den vida världen. Jag tog spårvagnen och klev av i god tid för att hinna till den inplanerade bussen.

Problemet är att bussen inte kom. Den var puts försvunnen och jag fick stå i regnet, eftersom busshållplatsen av outgrundlig anledning har tillfälligt flyttats 10 meter till ett ställe utan busskur. Men inga problem, jag var som sagt ute i god tid, så jag stressade inte. Hoppade på nästa buss, hann åka fyra hållplatsen innan bussen gick sönder. "Underbart" tänker jag sarkastiskt och börjar känna mig stressad. Får gå en bit till nästa hållplats, bara för att där upptäcka att nästa buss inte kommer förrän om 13 minuter. Nu är jag definitivt stressad - ringer EEG-avdelningen. Säger att jag är sen, gnäller över bussar och får en ny tid nästa vecka.

Så det var bara att åka hem igen. Fin liten morgontripp, eller hur?


Läs även andra bloggares åsikter om västtrafik, försening, EEG

Det här är inte ångest, det är tomhet. Fucking jävla ekande tomhet som utgår från min mage och får mig att komma till birstningsgränsen. Ett steg till och jag imploderar. Ett fucking jävla steg.

Det finns ingen utväg ut detta, det hjälper inte att skrika, att kasta saker, att gråta - allt är meningslöst, det finns ingen hjälp att tillgå.

Fuck life, fuck all.

Tårarna rinner nedför mina kinder, men de är meningslösa. De hjälper inte; inte en ocean skulle kunna fylla dem tomhet jag bär ikväll.

Fler Stesolid - vet inte hur många.
Mer alkohol - vet inte hur mycket.

Jag, som sällan dricker, borde vara full vid det här laget. Men inte ens det får jag. Tomheten äter upp allt från insidan.


Läs även andra bloggares åsikter om tomhet, smärta, meningslöshet

Hetätit.
Spytt.
Hetsätit.
2 Steolid á 5 mg styck.
12 cl vodka utspätt med Sprite.

Passiviteten är definitivt över.


Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, hetsätning, alkohol, benzo

Jag köpte ett par stövlar för inte så längesedan. Det var ett impulsköp i ett försök att dämpa meningslösheten i mitt liv. Jag har använt dem en gång sedan dess, mest för att de är i svart lack, och lack är inte riktigt min stil. Så kom idag den storslagna idén - jag kan ju alltid måla om dem i matt svart färg. Och som vanligt, när en idé väl har placerats i mitt huvud måste den ske med en gång - helst igår (jodå, jag är impulsiv i vissa avseenden - men bara i vissa). Så jag ställer stövlarna på lite papper och börjar kladda färg på dem. Resultatet? Ett jävligt nedfärgat bord (pappret var inte tillräckligt som skydd), nedfärgade byxor och kladd över halva mina armar.

Men nu är de målade, så får vi se hur det blir när det har torkat. Förhoppningsvis blir det bra, så att jag har ännu ett par fotbeklädnader att prova tio gånger och sedan förkasta när jag vill se fin ut. :-)


Läs även andra bloggares åsikter om kreativitet, impulsivitet, idéer

Det är ca två är sedan jag började blogga. Början var ett spontant infall, som jag av någon anledning har fortsatt med. Det är en bra ventil, ett bra sätt att avreagera mig på, och ändock vara åtminstone en smula anonym. Första inlägget skrevs den 27 oktober 2006, och var på sätt och vis en kort presentation för den situation jag var i då. Då var jag student, trodde att jag var relativt frisk, men mådde egentligen skit. Jag ville bara inte inse det. På något sätt kunde jag inte koppla samman de enskilda dagarnas mående med hur jag mådde - för alla har väl dåliga dagar då och då, eller hur? Att de dåliga dagarna var fler än de bra, det var inte något som jag alls hade lust att tänka på.

Den åttonde november 2006 skrev jag inlägget rubricerat "En meningslös dag", och det visar på hur lite som egentligen har hänt under de senaste två åren. Inlägget handlar om passivitet och om att vilja leva, men enbart kunna existera. Det är ett inlägg jag hade kunnat skriva i nuläget.

Inläggen dagarna efter det, och då speciellt det inlägg jag skrev den 10 november 2008 handlar om hur jag försöker rycka upp mig, försöker komma ut ur min dvala och bryta min passivitet. Den 11 november har jag försökt att göra just detta genom att gå ut på krogen och vara social. Vad jag kan minnas gick det sådär. Att försöka bryta min passivitet genom att vara social har sällan varit en bra idé, eftersom sociala situationer ofta lämnar mig med en känsla av att vara drained - all min energi har gått åt till att upprätthålla någon form av yttre sken av att jag också kan delta i den "riktiga" världen.

För ett år sedan var jag helt inne i mina studier. Jag använde dem för att glömma allt annat. Jag läste Foucault och trodde att jag förstod något, läste tidningar och kommenterade världens nyheter. Inom mig var jag helt avtrubbad, agerade som en robot, och försökte desperat finna något att hålla fast vid. Mitt känsloliv var, i brist på ett bättre ord, trasigt. I slutet av november 2007 fick jag kontakt med psykiatrin och påbörjade någon form av behandling. Den 22 november 2007 har Sertralinet börjat att kicka in, och jag lever i en värld av overklighet. Jag har svårt att få vardagen att fungera, och tankarna flyger åt diverse håll - jag upplever att jag inte har kontroll över dem.

Och sedan dess är det ungefär så jag har levt. Jag pendlar mellan att vara avtrubbad och att försöka försöka handskas med kaoskänslor. Overkligheten kommer över mig, mer när jag använder antidepp av diverse slag, men även när jag inte medicinerar alls.

Jag har blivit sjukskriven och fått en diagnos. Jag har lagt ner all medicinering förutom ångestdämpande vid behov.Varför proppa i mig en massa piller när de ändå inte fungerar och ger mig biverkningar?

Så trots "behandling", trots samtalskontakt, trots medicinering, trots en jävla massa saker, känns det som om jag bara står och stampar på samma ställe. Människor har kommit och gått i mitt liv, men själv står jag kvar. På samma emotionella plats som när jag började skriva denna blogg. Detta är inlägg nr 1192. Så många ord har förflutit sedan inlägg nr 1. Ändå tycks ingenting ha fallit på plats.


Läs även andra bloggares åsikter om återblick, bloggosfären, bloggande, händelser, stå still

Någonstans har jag läst att det främsta störningsmomentet för de som bor i lägenhet inte är andra grannars höga volym på musiken, deras nedskräpande av trapphus, deras griniga ungar som skriker - utan istället är det tvättstugan. Där grannar tvingas att samlas under ett tak för att se till att en har rena kläder.

Det är bråk om tvättider, vem som har bokat när och hur, det är bråk om städning och användning av maskinerna etc. Jag har oftast inte brytt mig så mycket - förrän idag.

Min tvättid började vid 11. Då hade jag inte ens klivit upp ur sängen. Men halv 12 stod jag nere vid tvättstugan, bara för att upptäcka att i mitt tvättrum (det finns tre) är det någon som fortfarande torkar sina kläder. Det i sig är inget problem, de får torka sina kläder så mycket jag vill tills jag behöver torktumlare och torkskåp. Problemet är att för att komma in i själva tvättstugan och våra tvättrum har vi små elektroniska brickor, som när tvättiden är slut säger att vi inte får komma in i tvättrummen. För att komma åt sin tvätt har alltså snyltarna ställt upp dörren. Och det är nu jag börjar bli irriterad. För jag vill inte ha min tvätt liggande i ett öppet rum då jag är medveten om att stölder förekommer. Men än mer vill jag inte att mina smutsiga trosor skall ligga på display så att den som önskar kan titta på dem!

Jag borde ha smällt igen dörren så att de snällt fick vänta tills jag kommer dit för att hämta deras tvätt. Men snäll som jag är låter jag den stå öppen och avreagerar mig här istället.

För här kommer det stora problemet in: Jag vet aldrig vad som är en passande reaktion. Hur långt får en gå, egentligen? Och av rädsla för att överreagera så underreagerar jag ständigt. Inte för att jag vet om jag gjorde det i det här fallet, egentligen. Jag vet inte vad som är "rätt" och "passande". En dag kanske jag vet hur jag skall göra i en situation som denna. Men troligtvis inte.


Läs även andra bloggares åsikter om tvätt, tvättstuga, irritation, borderline, reaktion, passande reaktion, underreagera, överreagera

Det är inte lätt att bryta passivitet. Det tar tid, och ofta försöker jag göra för mycket bara för att därmed krascha igen. Men sakta, sakta har jag brutit mig ur den senaste veckans inaktivitet. Det innebär inte att jag gör mycket, men jag gör mer än att stirra in i väggen och dagdrömma.

Men fortfarande känner jag hur jag ack så gärna vill sugas tillbaka in i passivitetens värld. Den är så lätt, för jag struntar i allt. Allt utom dagdrömmarna i mitt eget huvud.

De kommer över mig när jag minst önskar det, när jag försöker läsa eller skriva ett blogginlägg.
De tar över mig när jag tittar på film eller stickar meningslösa ting (vilket jag gör bara för att hålla mina händer sysselsatta). Dagdrömmarna kommer över mig när jag ser saker i ögonvrån och när jag tittar dit existerar ting i några sekunder, saker som inte finns i verkligheten.
Dagdrömmarna får mig att missa min spårvagnshållplats eller glömma bort musiken som dundrar ur min mp3-spelare.
De får mig att stirra ut genom fönstret med en halvt diskad tallrik i handen.

Till viss mån är detta den jag är. Till viss mån lever jag i mina dagdrömmars värld. De är ständigt närvarande, i mycket högre grad än verkligheten. Jag har alltid varit den som kan ta evigheter på mig att klä på mig, för jag blir sittande med en socka i handen, ovetande om att jag borde trä den på min fot. Jag är den som missar ord och ibland hela meningar i konversationer, för min hjärna befinner sig någonannanstans. Jag är den som måste läsa böcker flera gånger, för ofta vänder jag sida utan att läsa orden.

Men när passiviteten kommer över mig, då är dagdrömmarna mitt allt. De förgör hungerskänslor och längtan, de stjäl min koncentration och gör det omöjligt för mig att förstå andra människor. De tar över allt förutom det som min hjärna hittar på för stunden.

Jag kallar det depressivitet. Jag vet inte om det stämmer, men det känns som ett passande ord. Allt blir till grått, världens färger suddas ut och försvinner. Initiativ är bara att glömma, de existerar inte ens. Jag känner inget, jag gör inget och allting är totalt meningslöst. Min hjärna är den plats jag då rymmer till, en verklighetsflykt av stora format. Det är en coping-strategi, ett sätt för mig att undvika att konfronteras med verkligheten. En problematisk sådan, men mitt enda sätt att överleva.

De brukar gå över på några dagar, kanske några veckor om jag har otur. Det är dagar, veckor, som passerar utan mitt medgivande, när jag inte längre är delaktig i min egen värld. Dagar, veckor, när allt bara passerar mig förbi, utan att jag bryr mig.

Förhoppningsvis är det över för denna gång. Förhoppningsvis har jag fått mitt liv tillbaka, även om det bara är för en stund. För hur skönt det än är att verklighetsflykta (och ja, jag anser att det borde vara ett riktigt verb) så kan jag inte leva så. Det är inget liv, det är bara en existens i väntan på att orken skall komma tillbaka.


Läs även andra bloggares åsikter om koncentrationssvårigheter, dagdrömmar, passivitet, aktivitet, depressivitet, emotionellt instabilitet, borderline

Okej, jag erkänner: jag är fåfäng. Det är viktigt för mig att vid vissa tillfällen se bra ut. Detta innebär inte enbart att vara snygg utan också att ha en stil som jag trivs med. Så istället för att städa åker jag in till centrum för lite shopping inför torsdagens spelning. (3 bra band + ett som jag skiter totalt i) Och återupptäcker vad jag sedan länge har vetat: Hur andra ser mig påvärkar hur jag uppfattar min omvärld. Det är egentligen rätt självklart om en tänker efter: Om andra tittar snett på dig kommer du snart att börja undra vad det är för fel på folk (alternativt om du har skräp mellan tänderna).

Idag var det regn och storm i Göteborg, så jag drog på mig kepsen. Den är grå och har ett litet vitt tiki-mönster på framsidan. Och det är märkligt, men varje gång jag drar på mig den ändras min värld. Människor slutar att se mig som en vuxen kvinna och börjar behandla mig som om jag vore en tonåring. Äldre kvinnor klagar på att jag har min mp3-spelare inpluggad i öronen, så att jag inte hör vad de säger till mig. Män sätter sig bredvid mig på spårvagnen och breder ut sig så att jag knappt får plats. Tonåringar själva, gående i klungor, slutar att flytta sig ur vägen när jag kommer gående. Och självklart får jag visa leg varje gång jag köper cigg. '

Men det är lugnt, jag bryr mig inte så mycket. Inte nu längre. Men i början fattade jag inte att det var kepsen som gjorde det och trodde istället att världen hade blivit galen. Jag irriterade mig på människors nonchalanta sätt att ignorera mig fastän de visste att jag var i deras närhet, och undrade varför fasiken jag skulle behöva visa leg när jag är 26 år gammal! Det är åtta år sedan jag senast inhandlade cigg olagligt. Men, men...

Nu vet jag om kepsens inverkan, och kan skratta lite åt människor och deras orespekt för mig i keps.

I övrigt inhandlade jag idag på min shoppingrunda en hatt. Jag undrar hur den kommer att förändra min värld.


Läs även andra bloggares åsikter om keps, socialt samspel, tonåring, andras beteende, förändring, föryngring

Det är i mötet med andra som jag mest märker av hur jag mår. Det är nog inget speciellt eller ovanligt, en kan ofta gå omkring hemma och inte märka av ens mående speciellt mycket, för det är i den sociala kontakten som en tvingas att konfronteras med det.

Visserligen har jag märkt av mitt mående det senaste genom att jag har dragit mig undan (mer än vanlig) och blivit oerhört passiv, men det är beteendeförändringar som visserligen avspeglar hur jag mår, men måendet i sig har jag haft svårt att känna. Det jag menar är att känslorna (både positiva och negativa) är det som oftast kommer när en tar del i ett socialt samspel. Visst kan känslor komma när en är ensam, men oftast konfronteras iallafall jag med dem när jag möter andra.

Idag ringde E. Jag var påväg till affären för att inhandla onyttigheter, och jag var nära att inte svara. Jag tänkte att jag inte skulle orka prata med henne, tänkte att jag inte skulle orka säga nej om om bad mig följa med till stan (vilket händer titt som tätt - bara för sällskapets skull). Men jag svarade, och jag sade nej och jag märkte efter en stunds samtal att jag var glad! Trots att att samtalsämnet inte var det roligaste (E skall under kommande vecka opereras för cystor i äggledarna), så kändes det skönt att bara kuna prata med någon.

Det trodde jag aldrig när jag vaknade imorse.


Läs även andra bloggares åsikter om socialt samspel, mående, möte med andra, känslor

Inatt är det 70 år sedan Kristallnatten. 70 år är nästan en livstid, snart kommer det förmodligen inte att finnas någon kvar som levde då; än mindre någon som vid tidpunkten var gammal nog för att kunna minnas något av det som skedde. Jag säger inte att vi skall leva i det förgångna, men det kan finnas en poäng i ett ta till sig filosofen George Santayana's ord om att vi inte känner till vårt förflutna är vi döma att upprepa det, dvs göra om våra misstag.

Det här är en bra dag inte bara att minnas Kristallnatten, utan också vad som kan ske om människors missnöje tillåts gå ut över andra. Det är alltid så lätt att skylla på någon annan, oavsett om det gäller att hitta en syndabock för ens egna handlingar eller för den situation en är i.

Åren efter första världskriget präglades av ekonomisk instabilitet, allmän osäkerhet, arbetslöshet och på vissa ställen (som tex i Tyskland) av hyperinflation. Vi har alla sett bilderna där sedlar används som leksaker eller för att elda med, eftersom de är mer värda som leksaker eller bränsle än att faktiskt försöka köpa saker med.



För mig är det självklart att människor socioekonomiska situation spelar roll för hur en ser på världen. Att tro något annat är, för mig, naivt. Är människor nöjda, med mat i magen och tak överhuvudet, har de lättare att sträcka ut en hand och hjälpa andra. I ett samhälle som säger att ingen skall lämnas utanför, att ingen skall tvingas till att leva i ovärdigt, är det lättare att få människor att förstå att alla människor har ett lika värde.

Å andra sidan, i ett samhällsklimat där människor känner sig tvingade till att värna först och främst om det egna, där risken för misär finns runt knuten eftersom inget socialt skyddsnät finns att tillgå, där sluter människor sig inom den egna gruppen och vill inte att andra skall komma hit och "stjäla" vad de anser vara deras. I ett samhälle där staten tydligt visar att det är bara vissa människor som räknas som riktiga medborgare, där kommer de som tillhör denna grupp att sluta sig samman och bilda en mur mot de resterande.

Kanske kan det vara värt att minnas Kristallnatten idag, och istället för att tänka "det kommer aldrig att hända igen, iallafall inte i Sverige", så kan vi undra vad som egentligen häner och sker här just nu. I vårt eget lilla land, där sjukskrivning är något som en får var i högst ett år, där arbetslösa får allt mindre pengar, där alla som inte jobbar inte räknas som fullödiga medborgare. Där det sociala skyddnätet har urholkats såpass att Sverige snart inte längre kan räknas som ett välfärdssamhälle. Där människor tvingas leva på gatan, för att myndigheterna väljer att se dem inte som människor, utan som byråkratiska fall.

Kanske Kristallnatten aldrig kommer att hända igen. Troligtvis inte, eftersom även om historien upprepar sig, är det sällan som exakta händelser återkommer. Allting är beroende av dess kontext. Men det betyder inte att vi inte kan dra liknelser till vår egen tid, till vår egen plats, till vår egen kontext. Till Sverige där främlingsfientligheten hårdnar, där sjukskrivna och arbetslösa i allt högre grad får skylla sig själva, där byråkratin gör det allt svårare för människor att leva ett värdigt liv, och där samhällsklimatet blir allt kallare. Den ekonomiska krisen kommer ytterligare att späda på detta, öka människors osäkerhet och rädsla, tills framtiden är här. En framtid jag fruktar.


Läs även andra bloggares åsikter om kristallnatten, osäkerhet, rädsla, socioekonomisk position, samhällsklimat, ekonomisk kris, främlingsfientlighet, medborgarskap, välfärdssamhälle

Att ta sig ur passivitet innebär att aktivera sig. Så långt borde allting vara solklart, kan en tycka. Men nej... Det går inte att sätta likhetstecken mellan att aktivera sig och att ta sig ur passivitet, de är inte ens på varandra självklart följande saker.

Att ta sig ur passivitet innebär, för mig, att jag gör något (aktiverar mig), sedan faller samman i passivitet igen. Sedan aktiverar jag mig igen, överanstränger mig, och återfaller i passivitet. Efter att ha gjort detta några gånger, förbannat mig själv och mitt liv som det ser ut just nu, faller jag in i överaktivitet. Jag vill inte kalla det hyperaktivitet, för det är ett sådant ord som ställer andra krav på beteendet bakom. Men överaktivitet passar bra.

Jag läser två kapitel i en bok, för att sedan röka två cigg på raken, bara för att sedan gå in och kolla på film samtidigt som jag stickar. Och nu... Nu när sömnpillrena har börjat att verka - då vill jag inte alls sova. Jag vill läsa, skriva, surfa - whatever comes into my mind. Allt utom att sova.

Troligtvis kommer jag att krascha snart igen, återfalla i passiviteten och stirrandet i taket. Men så kommer det komma en dag, och jag hoppas att den kommer snart, när jag kommer att återfinna någon form av balans. När vila och aktivitet plötsligt börjar att samarbeta och jag kan börja att återigen bygga upp mitt liv. Tills den dag jag återigen faller tillbaka i passivitet såklart. Men jag hoppas att den dagen är långt borta.


Läs även andra bloggares åsikter om aktivitet, passivitet, depressivitet, dialektik, tes, antites, syntes, balans

Puffan ger mig rådet att jag, nu när jag är på väg att bryta min passivitet, inte bör ställa för höga krav på mig själv. Det är ett bra råd, ett råd som jag borde följa, för att ställa för höga krav på mig själv skulle säkerligen bara putta mig över kanten ner i passivitetens grop igen.

Men... Jag har uppenbarligen inte klart för mig var mina gränser går. Det är tydligen okej att duscha, men inte att smörja in mig med lotion efteråt. Det går att läsa, om jag tar det lugnt, men att köpa en ny mobiltelefon (vilket jag desperat behöver eftersom min nuvarande är på väg att gå i bitar) är en omöjlighet - säkerligen för att det finns hundratals att välja på. Jag kan diska, men inte plocka ihop disken som står utspridd över hela lägenheten.

Why, oh why does my brain work this way? *Charlyene gnäller högt på sig själv*

Det finns inga tydliga gränser för vad jag just nu kan och inte kan. Ingen logik, inga enkla regler att följa. Allt jag kan göra är att testa, och därmed gång på gång misslyckas. Därför fallerar jag totalt att kunna följa puffans råd. För hur låter en bli att ställa för högra krav på en själv, när en inte vet var gränserna går?


Läs även andra bloggares åsikter om krav, goda råd, gränser, passivitet, aktivitet, depressivitet, borderline

Jag tror att det har börjat att lätta. Passiviteten bröts igår kväll av en tripp till Coop, som INTE hade det jag var ute efter: satsumas! *Charlyene morrar högt* Okej, det kanske inte är världens största händelse, men det är ändå ett tecken på att allt inte är totalt svart.

Jag lyckades även läsa ett par sidor i en bok....

Idag skall jag ta tag i mig själv och faktiskt duscha. Det behövs, det kan jag lova. Och det är en ganska skön känsla att vara alldeles ren...

Jag känner faktiskt lite press på mig att ta mig ur detta hål snart, för i nästa vecka finns saker inplanerade. En tvättid som inte bör missas, för det är svårt att få tvättider i mitt område, och jag vill inte end up with two tons of laundry. EEG:t skall genomföras, och jag vill inte behöva betala avgift för att jag inte går dit, när det är gratis om jag faktiskt går dit. Så är det psykologtid, och jag tycker faktiskt att jag borde skärpa mig lite på den fronten. För att inte tala om att det är Eastpak Antidote Tour på torsdag, då jag kommer att få se band som Flogging Molly, Time Again och Street Dogs (och så Skindred då, men det bryr jag mig inte så mycket om).

So. Dags att ta mig i kragen, perhaps?


Läs även andra bloggares åsikter om passivitet, deppressivitet, avtrubbad, borderline, press

Jag skiter i att jag, under de senaste dagarna, har ignorerat mina vänner. Jag orkar inte prata med någon just nu, inte ens via sms.
Jag skiter i att jag missade min tid hos psykologen igår, det kommer nya chanser att gå dit och jag orkar som sagt inte prata med någon just nu.
Jag skiter i att jag sov till 12 idag, trots att alarmet ringde vid nio.
Jag skiter i att jag inte har ätit något sedan i onsdags förmiddag, förutom en satsumas som jag klämde i mig igår.
Jag skiter i att jag luktar svett och andra kroppsutsöndringar för att jag inte har duschat ett bytt kläder på flera dagar. Vem skulle må dåligt av det, jag träffar ju ändå ingen?
Jag skiter i att jag inte hittar något i min lya, eftersom jag inte har orkat städa. Varför bry sig om att hitta något när jag ändå inte gör något?
Jag skiter i att flugorna har kalas på mina smutsiga kaffekoppar.
Jag skiter i att jag snart har slut på cigg och inte kommer att gå till affären för att köpa nya. En positiv aspekt av mitt nya, passiva mönster är uppenbarligen att jag röker mindre, för jag orkar inte bry mig ens om mitt beroende.
Jag skiter i att jag är avtrubbad, och inte kan hantera det.
Jag skiter ABSOLUT i det inre kaos som jag borde känna, men som jag ABSOLUT inte kan hantera.


Läs även andra bloggares åsikter om depressivitet, avtrubbad, skiter i allt, borderline

...och det är först nu som jag inser att det faktiskt är torsdag idag, och inte onsdag som jag hade för mig hela dagen. Så med andra ord har jag missat min tid hos psykologen. Igen.


Läs även andra bloggares åsikter om veckordagar, förvirring, missad tid

Jag gjorde absolut ingenting igår. Låg i sängen, dagdrömde och stirrade in i väggen. Timmarna bara försvann och blev till ingenting. Jag tittade inte ens på TV, något som jag annars brukar göra när jag inte orkar med att göra annat än att existera. Ingenting intresserade mig - inga böcker, inte att sticka; att gå utanför dörren var inte ens att tänka på.

I mitt huvud fantiserade jag om sorgliga situationer, där mitt alterego såklart var huvudpersonen. För det är sällan jag dagdrömmer om mig själv, istället har jag skapat en karaktär som heter Zoey. Hon kan vara allt från 12 år till runt de 30, beroende på hur jag mår. Och ju sämre jag mår, desto yngre blir hon. Igår var hon 13 år gammal.

Gör alla människor såhär? Skapar dagdrömmar där de själva inte är huvudpersonen, skapar en plats i deras huvud där de får vara någon annan? I ens dagdrömmar är en ju trots allt omnipotent, borde jag då inte drömma om glada tillfällen? Varför är det alltid kaos och smärta? Är jag så inskränkt att jag tror att det är ett liv?

När jag är avtrubbad är dagdrömmarna ofta det enda som får mig att känna något. Att uppleva sorg i dagdrömmar är tryggt, för en kan alltid avbryta dagdrömmen om det blir för jobbigt. Och dessutom är det inte jag själv som behöver känna. Jag kan gråta för Zoey's skull, men sällan för min egen.

Hon är ett skydd, en mur jag har skapat mellan mig och världen. Genom henne kan jag känna, genom henne kan jag leva, när jag själv inte klarar av det. Jag älskar henne, hon ger mig trygghet och ser till att min hjärna inte är tom. Har jag tråkigt kan jag alltid fantisera ihop ett scenario om henne. Därför har jag aldrig tråkigt.

Men ibland tar hon överhanden; får mig att glömma allt annat förutom dagdrömmen. Det är vad som hände igår. Jag orkade inte leva och gick därför upp i min egen hjärna. På något sätt så tycker jag inte riktigt att det är helt sunt. Fast å andra sidan - vem är jag är avgöra sådant?


Läs även andra bloggares åsikter om dagdrömmar, alterego, skydd, trygghet, existens, borderline

...är det bra att vara avtrubbad. Tex när en läser tidningarna och får syn på detta:

30 000 sjukskrivna förlorar sin sjukpenning


Läs även andra bloggares åsikter om Försäkringskassan, sjukpenning, sjukskrivning, ekonomi, jul, känslor, avtrubbad

Det sägs att en inte kan gråta när en sover. Jag vet inte jag... När jag vaknade imorse strömmade tårarna ner för mina kinder. Varför? Ingen aning. Jag minns inte att jag drömde något, och jag kan heller inte påstå att jag kände något. Var jag ledsen? Ingen aning. Tårarna bara fanns där. Utan synlig anledning.

Så jag torkade tårarna på kudden och lämnade sängen.


Läs även andra bloggares åsikter om tårar, känslor, avtrubbad

Ännu en dag har passerat utan att någonting egentligen har hänt. Eller snarare: saker har hänt, men ingenting har spelat någon egentlig roll. Jag har läst, druckit mitt blåbärste och stickat, men allting har bara varit en enda grå dimma. Utan känslor är livet rätt meningslöst. För utan känslor finns det ingenting att varken glädjas eller våndas över. Utan känslor ingen njutning i det som görs, inte heller något motstånd. Och därför blir allting utan mening.

Det är dagar som dessa som jag senare aldrig kommer att minnas. För att jag skall kunna minnas saker måste det oftast finnas en känsla förknippad med händelsen. Utan känslor: inget minne. Tänk dig själv, vilka dagar är de som du minns? De där du har känt saker, eller de som bara är jämngrå?

Whatever. Jag har tagit mitt benzo och skall nu sova. Och drömma om annorlunda dagar.


Läs även andra bloggares åsikter om likgiltighet, avtrubbad, inga känslor, minne, meningslösthet

Jag känner att mitt liv inte är så spännande just nu. Kanske beror det på att jag mår bättre, kanske beror det på att jag har slutat att bry mig; jag vet faktiskt inte vilket. Fast troligtvis är det det sistnämnda. Jag har svårt att tro att jag mitt uppe i en ekonomisk kris börjar må bättre. Jag är nog bara avtrubbad. Så kanske det blir en del tråkiga inlägg den närmaste framtiden; inlägg om hur jag dricker blåbärste och träffar Mannen. Och köper nya underkläder. För det är ungefär vad som försiggår i mitt liv just nu.


Läs även andra bloggares åsikter om ekonomisk kris, må bra, avtrubbad, känslolöshet, tråkigt

Jag önskar att jag vore en person som stod för mina etiska principer. However; I am not. Det finns tusentals tillfällen då jag har sagt en sak och agerat tvärtemot. I do not practise what I preach. Ett exempel där detta blir tydligt är nu när julen tycks närma sig. Jag gillar inte julen, den är, för mig, en konstig högtid som mest tycks göra explicit hur påtvingade familjeband egentligen är. Jag motsätter mig även affärernas allt tidigare julhandel - julpynt började säljas på Åhléns redan innan Halloween (vilket för övrigt är den enda högtid jag ser någon mening med, eftersom jag är pro att hedra de döda), satsumas har sålts i mataffärerna i flera veckor nu, tillsammans med pepparkakor och små juliga ting börjar dyka upp, som tex pepparkaksglass och polkagrisstänger.

För någon som är mest likgiltigt, men också lite avogt, inställd till julen är detta är en plåga. Eller mer korrekt uttryckt: det mesta är en plåga, men samtidigt finns det ett litet inre jag som myser över detta. För jag älskar satsumas, jag kan äta pepparkakor i mängder under vinterhalvåret och vi skall inte börja tala om polkagrisar.

Så tro inte på mig när jag säger att jag motsätter mig den tidigarelagda julhandeln: I själva verket sitter jag redan med både satsumas och pepparkakor i mitt knä och bara njuter.


Läs även andra bloggares åsikter om etik, moral, principer, jul, handel, njutning

Jag var riktigt djupt nere igår och jag märkte det inte ens förrän det var dags att gå och lägga mig. Då sköljde det över mig: Ensamheten, Tomheten, Ångesten, Sorgen. Vågor av inre smärta. Jag försökte gråta men det gick inte, och som tur var kickade mina sömnpiller in relativt snart och jag somnade ifrån det värsta.

Jag ägnande gårdagen åt att förtränga. Jag borde ha sett varningstecknena när jag om morgonen hade tusen projekt i skallen, det brukar vara ett tecken på att något inte står rätt till. Det är säkert ett sätt för mig att fly - hundra idéer i skallen tar upp såpass mycket plats att jag inte kan tänka på hur jag mår. Men när energin är över kraschar jag ofrånkomligt. Likförbannat kan jag inte motstå projektens dragningskraft, de lirkar och lockar och tillslut sitter jag där och försöker göra tio saker samtidigt. Igår läste jag, stickade, skrubbade köksgolvet och onanerade minst sju gånger. Jag hade svårt att sitta still, så jag vandrade planlöst runt i lägenheten. Jag dagdrömde och snurrade bort mig i mina egna tankar.

Men när meningslösheten tog överhanden framåt kvällskvisten kastade jag stickningen i golvet, boken i väggen och stirrade bara rakt fram. För vad spelar det för roll om jag gör något, jag kommer ju inte att avsluta det ändå?

Ångest.
Ångest.
Ångest.

Vad spelar det för roll om jag har drömmar, om jag ändå själv alltid krossar dem?


Läs även andra bloggares åsikter om förträngning, psykisk instabilitet, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, ångest, rastlöshet

Ibland blir jag riktigt irriterad på min hjärna. För den fungerar inte riktigt på det viset som jag önskar att den skulle göra. Den är, för att uttrycka det milt, lättdistraherad. Tittar jag på TV glömmer jag borde vad programet handlade om, för jag börjar tänka på annat. Samma sak om jag läser. Får jag en idé i huvudet, så tycks den tränga ut alla andra idéer som fanns där innan. Så om det var en bra idé att läsa igår en bok igår är det en mycket bättre idé att läsa något helt annat idag, eller kanske jag borde skriva lite, eller städa mitt skafferi?

Jag blir så trött på att aldrig kunna avsluta projekt. För när det nya projektet har planerat sig i min hjärna, vilket tar mindre än en milisekund, är allting annat ointressant. Det är med stor möda jag tvingar mig till att återgå till det jag gjorde innan. Och oftast går det inte alls. Vilket resulterar i högar av oavslutade böcker, papper med påbörjade texter liggande överallt, halvgjorda teckningar, etc. Men mest av allt skapar det ångest - ångest över att aldrig kunna avsluta något, så det känns som om det inte ens är någon mening att påbörja något.

Jag vet att jag har gnällt om detta tidigare, men det är ett stort problem i mitt liv som jag inte ser någon lösning på. Hur skall jag kunna ta till mig den kunskap jag så ivrigt söker om jag inte kan koncentrera mig länge nog för att låta dem överföras till min hjärna? Nu sitter jag här igen med fyra halvlästa böcker, ett skrivprojekt och ett halvskrubbat köksgolv. Och gråter över allt som inte fungerar.


Läs även andra bloggares åsikter om koncentration, koncentrationssvårighet, distraktion, lättdistraherad, oavslutade projekt

Det är kväll och jag sitter ensam med tända ljus. Tiden fördrivs med diverse nedladdade TV-program, nu senast Stephen Fry and the Gutenberg Press. Jag har en viss förkärlek för Stephen Fry, inte bara för att jag tycker att han är rolig och en inte alls dålig skådespelare, utan för också för att han är bipolär. Ja, jag erkänner - psykisk sjukdom gör att jag tycker att människor är mer intressanta. Utan psykisk problematik dömer jag ofta ut människor som tråkiga. Småtänkt, men sant.

Men jag tittar inte på BBC:s produktion enbart för att det är Stephen Fry, utan också för innehållets skull. Gutenberg uppfann och producerade, som ni alla vet, den första tryckpressen. En revolution i bokens värld, som fick oanade konsekvenser. Skrivkonst är mer eller mindre nödvändigt för att ett samhälle inte skall stå still, för det är så mycket mer effektivt att föra vidare kunskap i skriven (och därmed oförändrad) snarare än muntlig form. Tryckpressen var det första steget till att spida kunskap till allmänheten. Utan tryckpress skulle jag aldrig ha haft råd att läsa alla de böcker jag har läst, och jag skulle förmodligen aldrig ha lärt mig varken läsa eller skriva. Inte för att Gutenbergs press automatiskt gav kunskap till massorna, men det var ett nödvändigt steg.

Så jag känner en smula tacksamhet ikväll över att jag inte lever på medeltiden. En smula tacksamhet över att jag lever i en tidsålder där böcker är överkomliga och väl spridda. En smula tacksamhet över att jag både kan läsa andras ord och skriva ner egna. En smula tacksam över att Gutenberg revolutionerade bokkonsten.


Läs även andra bloggares åsikter om stephen fry, gutenberg, boktryckarkonsten, tacksamhet