charlyene against the world

Lyckades inte ta mig ur sängen i tid idag heller. Det är som om min hjärna har ställt in sig på att ignorera väckarklockan. Men, men... Vad skall man göra?

Jag är inte speciellt duktig på datorer, det är bara att erkänna. Under de ca 1,5 år som jag var tillsammans med en datanörd försökte jag förstå, men det gick inte speciellt bra. Jag kan det vanligaste, du vet - skriva, surfa, lite html, installera de flesta program osv... Men när det gäller att faktiskt öppna burken och installera hårdvara är jag lost.

Men idag har jag lyckats! *stolt* Jag har egenhändigt installerat trådlöst nätverk till min dator och det känns schysst. Det krävdes ca en halvtimme av svett och svordomar och att jag faktiskt öppnade burkjäveln för att sätta in adaptern, men det gick tillsist.

Nu skall jag bara fundera ut hur man skyddar nätverksskiten också!

Är trött. Men skulle säkert inte kunna sova. Det har varit såhär i ett bra tag nu. Jag hoppas att det går över snart. Jag avskyr att ständigt vara trött.

Idag har jag varit nära att slå tre personer - alla tillhörande min seminariegrupp. David är bara korkad, Jakob tål inte att man inte håller med honom och nummer tre är en kille utan namn (jag vet rättare sagt inte vad han heter) som en gång försökte slå mig och nu gör han allt för att reta upp mig. På ett väldigt barnsligt sätt. Jag försökte ignorera honom, men då satte han sig och stirrade på mig och sade sedan: "Du vet att du har fel, stumpan". Jag gillar inte att bli kallad stumpan.

Imorgon är jag ledig. Eller ja, jag har föreläsning, men jag bojkottar alla föreläsningar denna delkursen, eftersom de SUUUUUGER! Våra lärare är idioter hela bunten som inte klarar av att prata och peka samtidigt och som dessutom bara säger sakerna som står i böckerna.

Så imorgon skall jag försöka köpa en födelsedagspresent till min kära syster som fyller 27 år den 4 december. Hon kommer upp i helgen och jag tvingas vara social, men det är okej. Iallafall en stund. Jag vet bara inte vad jag skall köpa. Hon har nyss köpt hus, men det känns så tråkigt att köpa något som hon faktiskt behöver. Kläder går bort - vi har inte samma smak och jag kan inte heller storlekar. Smycken får hon alltid, så skit i det. Böcker... Tja, hon läser inte så mycket. Iallafall inte lika mycket som jag. Fast det gör iofs nästan ingen. Och så får det inte vara för dyrt... Jag är trots allt en flicka med en tight budget.

På torsdag delas tentan ut. Sedan är det helg, sedan är det en ny vecka.

Och det är nog dags för mig att släcka ljuset i rummet. Migränen är på G.

Sitter och pratar i telefon med TheSeaman. Hon har lyckats strula till det med några killar och jag tycker att det är hysteriskt roligt. Hon tycker att jag är elak som skrattar åt henne, men det får hon tåla.

Annars har dagen mest gått åt att försöka lugna ner mig. Jag var med om en riktigt skämmande upplevelse i lördags natt där en kille blev misshandlad av Västtrafik's väktare helt oprovocerat och sedan kom snuten och var jäääääävligt otrevliga. Men nu börjar jag lugna ner mig - tillslut. Adrenalinet pumpade ganska bra där ett tag.

Annars är det inte mycket på G. Jag hatar min seminariegrupp, jag hatar dem av hela mitt hjärta och tyvärr tvingas jag spendera tid med dem. Jag ogillar denna delkursen - socialpsykologi is NOT the shit.

Syrran kommer i helgen, jag skall försöka vara trevlig mot henne och päronen i ett par dagar. Tyvärr måste jag skriva tenta, så jättetrevlig kommer jag nog inte att vara.

Jag ligger i en outtalad konflikt med min fru där jag tycker att hon är barnslig, lat och egoistisk. Jag vet inte riktigt hur jag skall lösa det, jag vet inte ens om jag vill lösa det, eller om jag bara vill slå henne på käften. Vi får se... Jag lägger inte ner speciellt mycket energi på det.

Och är allmänt trött. För lite sömn, för mycket alkohol, för mycket adrenalin. Så har det sett ut under helgen. Jag tror att jag skall lägga mig i sängen och bara chilla - läsa lite om Rom kanske. Älskar historia (iaf delar av det), men hade gärna läst Anthony Giddens, men jag känner att ögonen nog inte riktigt skulle orka med det och hans böcker är sådana som jag verkligen vill följa med i.

Dags för kvällsmat kanske?

Jag avskyr våld.
Jag avskyr våld.
Jag avskyr våld.
Jag avskyr våld.
Jag avskyr våld.
Jag avskyr våld.
Jag avskyr våld.
Jag avskyr våld.
Jag avskyr våld.
Jag avskyr våld.
Jag avskyr våld.

Speciellt när det är oprovocerat.

Och speciellt när det utövas av män i uniform.

Igår: Frugan väcker mig på morgon genom att knacka hårdhänt på min dörr och ropa "Fyllo". Mycket trevlig början på dagen. Velar senare runt med klasskamrater som är både lata OCH korkade. Och som dessutom inte står ut med att man säger emot dem. Idioter!

Åker hem, färgar håret, åker ut till M och gör varm tranbärsdryck (med sprit i), vi snackar, åker in till stan, möter upp Frugan, går till Kelly's. Till Kelly's kommer också Mathilda. Och sedan går det bara utför.

Jag gjorde av med 450 spänn igårkväll. Det kanske inte låter mycket för er festprissar där ute, men för mig är det massor.

So... Ikväll skall vi supa. Tredje dagen irad. Jag sover iaf på nätterna. Slocknade i soffan igår med TV:n på. *ler*

Life is good.

...hatar människor som inte tål att man säger emot dem.
...hatar människor som tror att bara för att man har en annorlunda åsikt måste det blir en maktkamp.
...hatar människor som inte klarar av att ha en diskussion för att de inte tål att ha fel.
...hatar människor som är så fyllda av kognitiv dissonans att de tar ut det på andra.
...hatar människor som är så barnsliga att de blir stötta när man ens öppnar truten.

...är ingen nickedocka som kommer att hålla med dem om allt.
...är ingen ja-sägare.
...tycker diskussioner bara är intressanta om man faktiskt kan diskutera och inte bara hålla med varandra.
...tycker om när människor ifrågasätter mig (utan maktkamp) för det får mig att börja fundera.
...tycker att man skall försöka agera någorlunda vuxen i en grupp.

...anser att det inte finns några perfekta människor.
...att man har rätt att ändra sig och utvecklas.

DN.se skriver idag att du kan kolla upp din grannes ekonomi. Jag har ännu inte helt fått kläm på hur det funkar, om man behöver personnummer eller om det går bra ändå. Ville bara påpeka det eftersom TheSeaman försöker skrämma världen till att inse att det är väldigt lite i ditt liv som inte går att snoka reda på.

Nu står jag i valet och kvalet om jag skall registrera mig på sajten som tillhandahåller tjänsten och  utnyttja systemet, eller om jag skall vara snäll och låta bli. Skulle jag vilja veta något kan jag ju faktiskt bara ringa Skatteverket och kolla...

Kanske man borde ta tag i att läsa Foucault och hans texter om övervakning????

I nästan exakt samma ögonblick som jag postade förra inlägget ringde M. Och det slutade på Kelly's. Panerad ost, öl och drinkar. Jag blev full, M blev full och vi skrattade. Det känns alltid så befriande att skratta med M. Även om det är hånskratt ibland...

Då nu sitter jag här, timmar senare och försöker sluta vara full. Det är inte det lättaste. Men tiden går sin gilla gång... Och jag vill bara sova. Det är en underbar känsla.

Det har varit en dag av huvudvärk. Men ändock en relativt bra dag. Skall färga håret svart, för säkert 50 gången i mitt liv. Att hårfärg skall kunna skapa sådan ambivalens. Annars skall jag dricka tranbärsdrinkar och läsa ikväll. Så spännande är mitt liv.

Frugan är hemma hos los parentas, vilket innebär att jag kan spela fånig pop halva natten. Det finns dagar när jag är glad att de enda som jag känner i området bor i samma hus och inte i ett hus mitt emot så att de kan se in i lyan. Tro mig, att se mig springa runt i underkläderna och dansa till "Holding out for a hero" är faktiskt inte alls lika upphetsande som det låter.

Jag har idag försökt att hitta en svart jacka. Det verkar vara en omöjligt företag. Antingen ser de ut som någonslags kortversion av en kappa och det vill jag inte ha, eller så ser de ut som om de vore gjorda av plast. Jag vill bara ha något enkelt som inte glänser och som jag kan bara slänga på mig. Men det var ett hopplöst företag. Kanske är det därför som jag har huvudvärk?

Imorgon skall jag studera människor. Inte på låtsas ens, utan på riktigt. Vi skall göra en miniundersökning à la Goffman imorgon för att presentera i skolan på tisdag. Den går istortsett ut på att vi skall ställa oss någonstans där människor tar kontakt med varandra (tex en affär eller korvkiosk, spårvagn eller liknande) och så skall vi se hur de interagerar. Att ta kontakt behöver inte betyda prata med varandra, utan snarare att uppmärksamma varandras närvaro.
Det kan kanske bli spännande, eller outsägligt tråkigt eftersom mina kursare är så outsägligt tråkiga.

Idag har jag bitit ner mina naglar så långt att det blöder. Detta är ännu ett symptom på min grava förvirring inför världen, antar jag. Klockan närmar sig midnatt och jag kan inte sova. Det är bara så det är. Kanske borde jag försöka ta det med ro och inse hur mycket mer tid jag har på mig att göra en massa saker. Men mer tid ökar stressen och minskar den inte.

Det är lustigt hur det kan vara så. Ju mer tid jag har desto mer känner jag att jag måste göra. Och det som jag känner att jag måste göra tar aldrig slut. Men ändå känner jag mig inte stressad.

Detta är första gången i mitt liv som jag mår dåligt och inte ens har en aning om vad det beror på.

Jag kunde inte sova igår. Jag kunde verkligen inte sova. Och det var störande som satan. Men inte alls lika störande som det faktum att jag inte kommer upp om morgonarna. Jag tar mig inte ur sängen, inte ens med hjälp av väckarklocka, mobil och fru. Jag vet inte vad jag skall göra.

Klockan är snart ett på eftermiddagen. Kanske borde jag gå och lägga mig igen?

Det känns som om jag har fastnat halvvägs upp för berget. Nedanför mig kan jag se människor röra sig, jag kan höra barnen gråta. Ibland passerar människor mig, ibland ser jag dem sträva nedanför, ibland stannar någon upp vid min sida ett litet tag. Ovanför mig är det snårskog och dimma, jag kan inte se varken stigen eller målet.

Inatt drömde jag att jag såg mig själv sitta på en stol i köket, vänd mot väggen. Mina händer låg mot väggens vita yta, det rann blod från dem. Jag såg mig själv skrika - paniskt, rasande - men jag kunde inte höra det. Det rann blod ur min mun. Jag såg hur jag själv inte kunde andas - men jag skrek ändå.

Jag börjar tro att mitt liv är till för mig. Det är en underlig känsla. Så befriande, så fängslande. Jag har lagt denna börda på mina axlar, då borde jag också kunna rasera den, eller hur?

Vårt samhälle är uppbyggt så att statens skall ha våldsmonopolet. Om detta våldsmonopol bryts skall staten kunna straffa de individer som har brutit det. Staten har också skaffat sig en egen legitimitet. Den antar att eftersom den existerar behövs den. Därmed kommer den att försvara sig genom att använda sig av våld om så behövs. Detta är problematiskt. Det är problematiskt pga att det innebär att man kan inte använda sig av våld emot staten, om det är inte är i extremfall, som tex när statens faktiskt mördar stora mängder människor. För det finns inget våld som kan rättfärdiga att människor dör och det kommer det göra eftersom om aktivister använder våld kommer staten att använda mer våld för att kväsa aktivisterna. Aktivisterna kommer då att mota detta genom att öka sin våldsanvändning och sedan kan det bara gå utför...

Det krävs med andra ord enorma mängder våld från aktivisters sida för att störta staten och detta kan inte legitimeras om statens inte mördar stora mängder människor. Det är sorgligt att räkna människor i kvantitet, men det är tyvärr nödvändigt ibland.

...att jag orkade lite mer

Jag har återigen fått den där känslan av att jag lever som en fånge i ett samhälle som jag inte tycker om, som jag inte kan acceptera. Denna känsla försvinner aldrig riktigt, men den förstärks då och då, blossar upp av händelser eller tankar eller av, som det iaf tycks, ingenting.

Ett samhälle skall ta hand om sina medborgare - för mig är det den demokratiska grunden. Gör samhället inte detta, då är det ingen demokrati. Ett samhälle skall ta hand om ALLA sina medborgare och göra allt det kan för att utjämna klyftor. Gör det inte det - ja, då är det inget demokratiskt samhälle. De styrande skall lyssna på vad medborgarna säger till dem. Visst, vi har en representativ demokrati, men att de som vi väljer inte gör som vi vill visar bara på att makt korrumperar.

Kan man anta att när Sverige går till val kommer alla väljare att fatta ett rationellt beslut? Eller kommer de (vi) att duperas av propaganda och av att vi aldrig någonsin får se helheten, bara utvalda delar?
    Sverige är inte ett demokratiskt land. Kanske går det inte att göra ett land helt demokratiskt, men det måste gå att göra det så jävla mycket bättre än det här.

Det känns som om vilket beslut jag än fattar om mitt liv så är det fel. Strävar jag enbart efter pengar kommer jag inte att bli lycklig. Strävar jag efter att göra det jag vill kommer jag att bli fattig (och förmodligen olycklig). Jag lever i en värld där människor inte orkar bry sig, inte orkar ta ansvar, inte orkar vara solidariska, inte orkar helt enkelt. Och jag lever i en värld där makthavare ser till sina egna intressen, till sina vänners intressen. Och om du nu tror jag jag är en galen anarkist - fråga dig själv detta: När gjorde staten något för dig senast?

Det finns alldeles för få jobb. Jag kan få ett, det vet jag, men jag kommer att behöva slava för skitlön och slita ut min kropp i förtid. Detta är inte propaganda, det är så det är. Och om du nu tycker att jag är lat, så tyck det. Jag tar hellre ett skitjobb än går på a-kassa eller soc, men jag tycker det är fel när samhället ser ut så. När samhället ser ut så att risken är jävligt stor för att du kommer att få arbetsskador, du kommer kanske att bränna ut dig, du kommer att ligga sömnlös flera nätter över arbetet. Och staten vill sänka din lön.

Människor bryr sig inte om varandra. Vi har blivit så individualistiska och så egocentriska att våran granne kan dö utan att vi ens vet om det. Vi hjälper inte ens våra vänner längre om vi inte måste. Det finns ingen spontan solidaritet. Vi människor har isolerat oss från varandra och inser inte att vi hör samman.

Man får mycket färre chanser nu. Bestäm dig innan du är 30 för vad du skall göra resten av ditt liv, sedan är det för sent.

Det pågår diskriminering och rasism och sexism och våld mot kvinnor och våldtäkter och rån och mord och bråk och "vågar du verkligen gå hem ensam i mörkret de där 100 m från spårvagnshållplatsen?" och poliser som skjuter och jag blir sedd som en jävla stenkastande vänsteraktivist för att jag anser att demonstrationer är en laglig rättighet?!?!?

Medborgarskapet skall ses som ett samhällskontrakt. Vi människor går samman, vi låter några av våra egoistiska rättigheter minskas (som tex rättigheten att inte betala skatt) och i utbyte får vi skydd. Detta skyddet skall skydda från hot utifrån, inifrån, uppifrån och nerifrån och från varenda litet hörn du kan tänka dig. Och det skall inte bara vara kroppsligt skydd, det skall vara rättigheter och skyldigheter. Ett samhälle skall, om jag inte själv kan ge mig det, ge mig mat så att jag inte svälter, kläder så att jag inte fryser och en bostad så att jag har någonstans att ta vägen. Det skall se till att jag får säga vad jag vill, tänka vad jag vill och göra vad jag vill så länge jag inte skadar någon annan eller mig själv.

Man kan inte säga: "Om du inte arbetar så får du heller inte äta", det fungerar inte så. Liv är en rättighet och om jag inte får mat tas den rättigheten ifrån mig. Bostad är också en rättighet. Att inte frysa är en rättighet. Men det handlar om så mycket mer än så - det handlar om rätten till ett värdigt liv.

Ett värdigt liv är ett liv utan förmyndare som kontrollerar varje steg jag tar. Även om jag är arbetslös kan man fortfarande lita på mig, eller hur? Det är inte så att jag blev opålitlig bara för att företaget gjorde nedskärningar, eller? Kanske blir jag opålitlig för att arbetsförnedringen, förlåt jag menar arbetsförmedlingen, behandlar mig som ett barn. Ett värdig liv är ett liv utan rädsla. Jag skall inte behöva vara rädd för omständigheter som jag inte kan råda över. Om jag blir arbetslös är det knappast mitt fel (om det är inte är pga slarv eller liknande), skall jag då behöva vara rädd för detta "tillstånd"? Jag skall aldrig behöva vara rädd för att inte kunna överleva, inte kunna klara mig. Detta skapar bara en hets.

Staten litar inte på dess medborgare. Den tror att vi alla är fuskare, lata, inkompetenta lögnhalsar som bara vill luta oss tillbaka och kolla på "The days of our lives". Om staten visade lite solidaritet och lite tillit skulle den snart inse att så inte är fallet. Människor är starka, smarta, roliga, intresserade och intressanta. De skulle ingripa mot våld och slagsmål och hot och förnedring om det inte vore för att staten har visat att det inte hjälper - för staten är vår förmyndare, vi skall alla kyssa hans hand.

Och tänka sig att vänsterträsket ser mig som någonslags liberaljävel.

Igår natt kröp dimman kring huset. När jag satt ute på balkongen för att röka dagens (nattens) sista cigg kändes det som om jag vore helt själv i hela världen. Detta trots att jag hörde röster nedanför mig på parkeringen. Det var min värld, ingen annans, och ingen störde mig.

Jag fick plötsligt en sådan lust att vandra. Du vet, ut i fjällen, stor ryggsäck, krångla med tält och kök och allt sådant där. Jag fick en vision av att jag satt på en sluttning till ett fjäll, drack varmt te tillsammans med en bok. Och jag kände mig så sorgsen - för det går liksom inte att ge sig upp och vandra på det sättet nu i fjällen. Det är snö och kallt och dåligt väder och jag skulle säkert gå vilse och dö.

Jag känner mig sorgsen för att jag alltid längtar efter som jag inte kan få. Skidor på sommaren, vandring på vintern, ensamhet när jag är med andra och någonslags närhet när jag har stöt bort alla.

Jag vet att min självvalda isolering bara är ännu ett sätt att försöka handskas med mig själv och med denna framtidsångest som jag bär. Men jag vet inget annat sätt.

Jag är 24 år gammal (eller ung om du hellre väljer att se det så). Man kan tycka att jag borde ha bestämt mig vid det här laget. Bestämt mig vad jag egentligen vill göra av mitt liv. Visst, jag pluggar, går en utbildning som jag (tror att jag) trivs med, men den kommer egentligen inte att leda någonstans. I några år nu har mitt sikte varit inställt på att forska - men är det realistiskt? Jag vet inte vad mina valmöjligheter är. Ju mer jag tänker på det, desto snävare tycks min stig bli.

Jag har inget sinne för naturvetenskapliga ämnen. Jag är usel på matte (det är mitt största problem inom detta område), jag bryr mig inte speciellt mycket om miljön och jag förstår inte fysik. Visst, jag gillar att läsa om big bang, universum, födelse, död, teorier... Men jag är inte direkt duktig inom området, jag förstår inte relativitetsteorierna hur mycket jag än får dem förklarade för mig.
    Jag skulle kunna bli biolog. Vara ute i naturen och titta på djur och växter, men jag ser ingen större mening med det. Så naturvetenskapen är en stängd dörr för mig.

Ett tag tänkte jag att jag ville undervisa. Men jag insåg att det är för snävt. Inte på så sätt att ämnena är för snäva, utan pressen - att alltid behöva bry sig om elever som inte bryr sig, att alltid behöva tänka på att eleverna egentligen inte vill vara där, att inte kunna motivera, att ha en skolledning som lägger sig i och att behöva bekymra sig över att pengarna till skolorna inte räcker till.

Jag vill inte bli läkare för jag tycker inte om sjuka människor. Jag kan inte bli psykolog för jag har inte sinne för stora delar av psykologin. Delar av hjärnan och vår likhet med aporna - det lockar mig inte, snarare blir jag bortstött av det. Man skulle kunna säga att jag skulle kunna gå utbildningen och sedan göra som jag vill, men jag skulle inte vilja lyssna på andra människors problem hela dagarna. Jag skulle inte kunna slappna av, jag skulle ta med mig jobbet hem. Gubbla, fundera och aldrig vara riktigt ledig. Eller så skulle jag slå över - inte kunna göra mitt jobb för jag skulle inte bry mig tillslut.

Jag förstår mig inte på datorer - så det området är uteslutet. Jag kan grunderna, det jag behöver för att kunna maila, surfa, skriva, kolla på film osv... Men inte mer. Och jag är inte intresserad av att lära mig mer.
Jag vill inte bli journalist för jag vill inte behöva skriva bara om det som andra tycker är intressant.
Eftersom jag inte förstår matte kan jag inte heller bli ekonom. Jag har heller inget vidare minne, därför skulle jag inte kunna bli jurist. Jag vill heller inte bli jurist för det känns som om jag skulle fastna i det där träsket av att läsa paragrafer som jag avskyr. Jag är inte direkt intresserad av lagar - jag bryr mig inte speciellt mycket om skrivna lagar. Det är också ett minus om man skall bli jurist.

Vad är jag då intresserad av? Människors beteende. Varför människor handlar, hur människor handlar. Krig, internationella relationer, vad som räknar som normalt och onormalt, normer, strukturer. Då borde ju de ämnen som jag har läst än så länge - historia och sociologi - vara utmärkta, eller hur? Men som sagt, vart kommer de att leda? Jag skall läsa sociologi B i vår. Sedan får jag se. Kanske internationella relationer härnäst. Fast det känns som om det skulle vara en flykt - ett sätt att studera ett område som jag aldrig kommer att se.

Jag skulle kunna läsa statsvetenskap. Makt har alltid intresserat mig. Man kan säga att makt är det som intresserar mig mest hos människor. Makt- och kontrollbehov. Men hur gör man ett jobb av detta?

Jag har också problemet att det känns som om jag är fast i systemet. Och nu pratar jag inte om skolsystemet, utan det STORA systemet - samhället. Jag måste erkänna att jag är livrädd för att bli bidragsberoende, livrädd för att inte klara mig själv, livrädd för att bli fattig. Visst man är fattig som student, men jag behöver inte vända på varenda krona om jag inte vill, jag klarar mig och det ganska gott, med sparade pengar. Jag skulle kunna börja jobba igen om jag kände att jag ville ha mer pengar.

Men det känns som om att om man inte strävar uppåt faller man hjälplöst neråt. Jag vet inte om det är så, eller om jag bara har inbillat mig det. Men det känns som om livet är en kamp. En kamp för brödfödan.

Är det därför som vi älskar saker som "Lord of the Rings" och "Harry Potter" för att det finns så tydligt gott och ont och alltid en hjälte som vinner? För att om livet såg så ut skulle det vara mycket enklare. Alla kan kämpa mot ett mål om man bara kan se det. Jag kan inte se mitt mål. Jag kan inte ens se stigen framför mig.

Jag har ingen tro om framtiden. Jag tror att när jag är pensionär får jag dö i fattigdom om jag inte har lyckats bli rik innan dess. Jag tror att samhället blir alltmer individualiserat och det blir snart "survival of the fittest" som gäller, bara det att det kan inte vara så att den starke alltid överlever, för människor hindras av saker som de inte råder över. Strukturer, sjukdom, dödsfall... Otur. Så det blir helt enkelt så att den som har mest tur överlever. Den som har turen att födas in i "rätt" familj, turen att komma in på den utbildning som kommer att eftersökas, turen att välja rätt. För val handlar inte om rationalitet - för jag vet inte vad som skulle vara ett bra val.

Världen snurrar för fort och jag känner mig extremt liten. Och det känns inte som om jag kommer ha någon vidare tur i mitt liv.

Har du?

Det har varit en riktigt slö dag. Har tittat på avsnitt av House, läst lite och lyssnat på ljudbok.

Jag funderar starkt på att försöka vända tillbaka dygnet rätt igen och därmed vara uppe hela natten. Frågan är bara om jag kan roa mig så länge.

Jaja. Jag har typ 20 ljudböcker. Bara de inte får mig att somna.

Det har fortsatt varit en bra dag, dock med vissa backslag. Frugan kom hem vid 3, sjuk som satan, förmodligen influensa. När jag står på demon (som i övrigt var så jävla mäktig, över 2000 pers!) får jag mess från matilda som säger att hon har influensa.

Men i övrigt har det varit bra. Jag träffade M, vi köpte kaffe (som var gott dessutom), vi demonstrerade - över tvåtusen pers är mäktig, det är roligt och det gjorde mig upprymd. Träffade diverse folk som var trevliga, men det bästa var att det inte bara var vänsterträsket som var där (även om de var närvarande), utan mestadels "vanliga" människor - folk med barn, pensionärer, folk helt enkelt. Jag glömde kameran hemma så jag har tyvärr inga bilder.

Sedan var det talare - de var bra. Allas våran dogmatiska mupp, Leo, talade och säga vad man vill om honom men han kan föra fram ett budskap. Sedan drog jag och M till Kelly's (om ni inte redan har förstått det är detta det allmäna haket för människor som drar lite åt vänster) och spelade yatzy, drack några öl och hade allmänt trevligt. En värmlänning som M lärde känna förra helgen bjöd oss på öl, vi åt pommes och skrattade. Det är alltid så befriande att vara omkring M, man behöver inte föreställa sig, man kan bara luta sig tillbaka och skratta.

Och halv tolv (cirkus) drog vi hemåt. Hon till hunden, jag till datorn. Och nu sitter jag här. Nöjd med min dag (även om inte alltför mycket blev uträttat) och funderar på nästa. Jag måste alltid blicka framåt. Jag har gjort av med alltför mycket pengar idag - tyvärr, but that's how it goes. Men det var varit en bra dag.

Det har pratats mycket om höjningen av a-kassan. Sven Otto Litorin påstår att stadsbudgeten måste ses som en helhet och kan därmed argumentera för de ca 13 miljarder kronor som kommer att bli över i vinst. Många skulle nog hålla med honom om detta, att stadsbudgeten inte kan förväntas vara uppdelad eftersom vi lever i ett samhälle som inte fungerar på detta vis. Jag skulle dock vilja säga en sak till, en sak som faktiskt inte har nämnts tidigare, om denna a-kassereform.

Den splittrar arbetarna från facken. Inte på ett alldeles tydligt och glasklart sätt, men i långa loppet kommer detta att bli en konsekvens. Tänk dig själv: Du jobbar och vill naturligtvis behålla så mycket som möjligt av de pengarsom du tjänar. Om du väljer att gå med i facket avstår du en liten del av dessa pengar för att få en extra trygghet. Samma sak har gällt med a-kassan. Eftersom många (men ändå inte alla) som är med i a-kassan också är med i facket och eftersom det är fackförbunden som ser till att du betalar din a-kasseavgift kommer den räkning som du får hem höjas trots att fackförbundet inte har ökat sin avgift. Många kommer förmodligen att koppla samman dessa och se det som att det inte är värt att vara med i facket, eftersom man betalar för mycket i vilket fall som helst. Speciellt när a-kassan blir obligatorisk.

Vad kommer då människor att göra? Förmodligen gå ur facken, eller de unga kommer aldrig att gå med i ett fackförbund. De kommer att nöja sig med att vara med i a-kassan eftersom den avgiften är så hög. En splittring har uppstått och arbetarna kommer att sakna ett skydd som under lång tid har varit deras enda och som även på senare tid har kämpat för deras rättigheter i både stort och smått.

Facken är inget som man skall ta lätt på även om man bortser från deras historiska förmåga till reform. De kämpar varje år med löneförhandlingar, de kämpar för enskilda arbetare och om det skyddet tas bort kommer ännu en spricka att uppstå mellan arbetsköpare och arbetstagare. Facken har sina brister, det kan jag hålla med om, men är det inte bättre att förbättra något som fungerar iaf hyfsat istället för att alienera fattiga arbetare?

Det är en sådan där dag igen. Och denna gången menar jag inte en dag fylld av ångest och tvekan. Det är heller inte en dag fylld av väntan. Istället är det en dag av upprymdhet. Idag går Sveriges SAC-medlemmar ut i strejk. Min fru är ute hos dem nu och är säkert sönderstressad. :-)

Jag tar det istället lugnt. Läser och skriver och funderar. Och ikväll kommer ett av mina favoritnöjen - demonstrationen. Det är inte det att jag alltid står 100 % bakom (eller framför för den delen) det som jag demonstrerar för/emot. Men jag kan alltid sympatisera och jag kan alltid föra ett resonemang om varför jag anser att demonstrationer är viktiga. Dessutom är det ett utmärkt tillfälle att vara social.

Så nu, när klockan närmar sig ett, sitter jag fortfarande i pyjamas och morgonrock och har just avslutat frukosten. Kanske att jag skall handla lite senare, men det får jag se. Jag har inte bråttom, jag känner ingen stress. Och det är en bra dag.

Jag läste ut Susan Faludi's "Ställd" idag. 600 sidor om amerikansk manlighet i efterkrigstiden. Jag vet inte riktigt hur jag skall ställa mig till denna bok. Den var inte svår, den var nästan lite för enkel, som om den rann igenom mig. Fast ändå berörde den.

Boken handlar om hur männen har tappat greppet. Alla dessa traditionella värderingar kan inte fungera längre - mannen kan inte vara familjeförsörjaren (antingen för att kvinnan jobbar eller för att han själv har förlorat jobbet, eller är rädd för att göra det), mannen kan inte vara beskyddaren (feminismen har lärt oss att kvinnor klarar sig själva, utan beskydd), mannen kan inte vara vägledaren (för det finns ingen utstakad väg att gå), mannen kan inte vara någonting av det som han förut har haft som grund.

Och oavsett om alla dessa män har haft närvarande eller frånvarande fäder kan dessa fäder inte lära mannen någonting, för det som man behöver kunna i dagens samhälle är så nytt. Det har inte existerat på samma sätt förut.

Inte undra på att männen blir frustrerade. Det är inte det att de vägrar släppa makten över kvinnorna, det är det att de vill ha makt över sig själva. Men vet inte hur.

Och detta leder till den STORA frågan: Vad är egentligen manligt och kvinnligt? Om man skalar bort allt genus (socialt konstruerat kön), vad skulle då finnas kvar? Någonting alls? Och även om man skulle godta genus, även om man skulle säga att det är acceptabelt, eller till och med något som måste existera, vad skulle då dessa genus egentligen vara?

Vad tycker DU är manligt och kvinnligt? Jag vet inte om jag själv kan svara på den frågan.

Så vad skall vi göra? Låta tiden ha sin gilla gång och se vad som händer? Könskriget är i full gång, jag kan inte förneka att jag anser det. Skall vi luta oss tillbaka och se på när det skördar offer? Skall vi konstruera nya genus? Och vad händer då när dessa trasas sönder? För det kommer de att göra, genus är långtifrån stabilt. Ta bara en sådan sak som att för ett par hundra år sedan var det manligt att gråta - gärna ofta och gärna offentligt. Nu verkar det som om män bara kan gråta tillsammans med andra män. Och så kommer vi kvinnor och invaderar varenda manligt homosociala grupp, splittrar dem och tar ifrån männen deras enda fristad.

Jag är för att kvinnor skall in i offentlighetens (och det icke-offentligas) alla sfärer. Men jag anser också att något måste ändras - om inte annat så att män och kvinnor kan gråta tillsammans, prata tillsammans, umgås tillsammans och vara människor tillsammans. Denna uppdelning, denna dikotomi fungerar inte.

Jag vill förändra världen.

Grannarna bråkar. De bråkar så högt att jag kan höra det genom taket (eller golvet, jag är inte riktigt säker på varifrån det kommer). De skriker och det hörs dunsar ungefär som om de kastar saker på varandra. Det låter som två män. Vad skall jag göra om jag tillslut bara hör en röst?

Jag vet faktiskt inte. Det är så svårt att gripa in i andras privatliv. Vad gör man om grannar bråkar, om någon slår sitt barn, om någon misshandlar sin hustru? Jag skulle vilja tro att jag skulle ingripa. Men hur? Gör man inte bara saken värre?

Vi pratade lite om värderingar på seminariet idag. Om att värderingar är viktiga, men att det är väldigt få som faktiskt följer dem. Som om värderingar vore alltför abstrakt i en konkret, komplicerad värld.

Leva som man lär. Är det ens möjligt? Och hjälper det om man har sina värderingar klara för sig, eller handlar allting ändå bara om magkänsla när situationen uppkommer?

Jag har svikit mina värderingar många gånger och jag kommer säkert att göra om det många gånger igen. Är det så alla människor är? Och isåfall, vad gör de? Ruskar av sig det och skiter i det? Eller går alla omkring med ett ständigt dåligt samvete?

Jag skulle så gärna vilja titta in i någon annans hjärna.

Det finns egentligen bara ett tillfälle när jag kan skriva om det inte är påtvingat. Det är inte när jag mår bra. Det är heller inte när jag mår dåligt. Det är heller inte när jag är på väg att sjunka. Det är när jag är påväg att ta mig upp.

Jag förstår inte riktigt. Häromdagen skrev jag ca 1 sida om vad skrivande egentligen är för mig och varför jag skriver. Men det är inte förrän nu, när jag skrev ett mail till E, som jag fick denna insikt. Varför kan jag inte skriva när jag mår kasst? Det är ju då som jag behöver det som mest.

Kanske beror det på att jag går ner mig för långt. Dödar omvärlden för att överleva en stund till. Men det förklarar inte varför jag inte kan skriva när jag är påväg ner. Går det för snabbt?

Att jag inte kan skriva när jag mår bra, det är inte konstigt. Skrivande är för mig ett sätt att andas ut det svarta. När jag mår bra har jag inte så mycket svart att andas ut.

Jag önskar verkligen att jag förstod mig själv. Att jag kunde få någonslags insikt om att "aha, det är såhär jag fungerar". Kanske det skulle vara bra om jag förstod mina inre behov, mina grundläggande behov, mina begär, mitt hat och typ allt. Men mest mina behov. Jag förstår dem inte och jag vet oftast inte vad de är.

Jag vet en sak iaf, en sak som jag skulle vilja förändra. Jag agerar inte, jag reagerar. Och det stör mig som fan.

Hur skall jag kunna ta över världen på det viset?

Min läslusta har kommit tillbaka. Den försvann ett tag, gick och gömde sig under diskbänken verkar det som, men nu är den här igen. Har plöjt 250 sidor om amerikansk manlighet i efterkrigstiden, lyckats läsa fyra kapitel i urtråkig bok om socialpsykologi, struntar i föreläsningarna för att kunna läsa (såsom jag brukar göra) och livet börjar komma tillbaka.

Det är bara att erkänna: Mitt liv är ordets liv. Jag lever för ordens skull. Läsa och skriva, mina två intressen, drömmar, överlevnadsstrategier, kalla det vafan du vill. Men utan ord försvinner jag - blir till något blött på golvet.

Jag vet inte vad det är som gör att jag inte orkar lyssna på saker, jag måste ha dem på papper för att orka. Föreläsningar är inte min grej, lyssnar oftast inte, om jag gör det minns jag ändå inte vad de handlade om - den enda chansen jag har är att föra utförliga anteckningar och jag gillar inte stresskrivande.


Men de senaste dagarna har jag läst OCH skrivit. Och det har kännts spännande igen. En längtan efter att få veta mer, kunna vända blad och lägga ett bakom sig och ändå känna att man vill ha mer. Av alla saker som jag är tacksam för i mitt liv ligger det faktum att jag inte har dyslexi jävligt högt upp.

Det finns dagar som man ångrar. Dagar som sitter kvar och gnager. Som dövar sinnet med sin kraft den korta sekund det kommer upp till ytan innan man lyckas trycka bort det igen.

Hur lever man med dessa dagar? Hur lever man med vetskapen om allt man har sagt och gjort och tänkt och kännt?

Hur är det någonsin möjligt att förlåta sig själv?

Jag gick ut igår. Följde med M till Kelly's och drack tre öl. Träffade M's vän som var trevlig, de gick vidare till Henriksberg, det gjorde inte jag. Och när jag kom hem hade jag ett mail i inboxen från E. Och jag föll. Svaret jag skrev bestod av: Gnäll, gnäll, gnäll, förmaningar till E och just det - mera gnäll. Det är dags att rycka upp mig. Med rötterna kanske? Jag skall skapa lite struktur i mitt liv, jag tror att det är det jag saknar. Jag jobbar inte längre vilket innebär att jag dels har mer tid över att faktiskt skapa något, dels att jag inte har en konstant klump i magen. Jag kan koncentrera mig på studierna när jag behöver det, jag kan sätta igång projekt utan att känna att de fallerar pga tidsbrist.

Så jag har en plan. Den är inte direkt långsiktig, men den funkar nog för idag. Jag tänker inte berätta vad den är, den är hemlig och mystisk och inte direkt spännande. Men jag har en plan. Och jag skall fullfölja den. Tyvärr kommer den planen involvera att jag kommer att spendera pengar och det är aldrig bra. Men det får vara värt det.

Det är fanimej dags att ta mig i kragen! Jag och mitt självömkande funkar inte längre. Pull myself up by the shoestrings!

Idag skall jag ut och försöka vara social. Fel: Jag skall ut och vara social. Punkt. Utropstecken!


Och jag skall ta mig hemifrån, jag skall ta mig i kragen och jag vet att jag kommer att ha kul ikväll. And that's that.

Det är en sådan där dag igen. En dag när jag inte orkar göra något.
Det var meningen att jag skulle försvinna en vecka eller så, men det blev inte av. Jag vet inte riktigt varför.
Så nu sitter jag här och gör mest ingenting.
Imorgon börjar nästa delkurs - Socialpsykologi. Det verkar sådär intressant.

---

Jag har ingen som helst lust att existera längre. Detta innebär inte på något sätt att jag inte längre vill leva och kommer att ta livet av mig. Jag vill bara inte existera längre. Det är en stor skillnad mellan liv och existens. Den som inte förstår, den förstår inte. And that's that.

Huvudvärken har kommit.

Efterkrigstidens manlighet i USA skapades av krig. Första- & andra världskriget, Korea, Vietnam... Listan kan göras lång. Idag har vi Irak, för trenden fortsätter. Alltid skall det finnas en fiende, oavsett om den fienden heter kommunism, nazism eller diktatur. Och ur detta skapades en manlig norm. En norm om att man skall värna och skydda och ha kontroll.

Men Sverige då? Generationerna efter andra världskriget - vad fick de? De växte upp med neutralitet och kompromiss. Är det därför som vi har "i pincip-mannen", dvs mannen som säger sig vara för jämställdhet men inte lyfter på arslet? Göran Persson är en sådan man. Jag har ännu inte bestämt mig om Reinfeldt. Det kan visa sig att han är mer radikal (på sitt eget lilla vis) än Persson någonsin varit.

Jag hatar Sverige. Det sägs vara världens mest jämställda land för att mer än 90 % av kvinnorna arbetar, men jag tror fan inte på att det är så man mäter jämställdhet. Detta är ett land av förljugenhet, av kompromisser, av neutralitet (som om det någonsin har varit en bra sak) och ett land av att aldrig säga vad man egentligen tycker. Och varför? För man är rädd att vara ensam om en åsikt.
    Vi är det där lilla landet som alla hatar, för ingen kan egentligen lita på oss.

Och visst, på mellanstatlig nivå så litar de på oss. På överstatlig också för den delen. Vi är ett land man kan lita på - egentligen. Bara det att ingen inom landet kan lita på det. Och ingen inom landet kan lita på någon annan. Hur många personer litar du på till 100 %????

Det här med missnöje är något som tillhör moderniteten. Den kommer av kapitalismens främsta mål - tillväxt. Att ackumulera pengar, makt, vad som helst, bara högen av det växer. Därför når vi aldrig våra mål.

Mannen kommer aldrig att bli "en riktig man" för ingen vet vad det är. Kvinnan är alltid något misslyckad, för idealet är ouppnåbart. Alla prylar, alla pengar, alla kapitalvaror som vi köper, byter, slänger, säljer, ger bort, glömmer, dödar...

FÖRSTÅR INGEN ATT ALLTING ÄR SÅ JÄVLA FEL?????

Och jag är en del av felet. För felet är att det inte finns någon solidaritet.

Tänkt, här är inte bestånd i världen, och allt är i loppet.
Såsom en eld, en ström, ett glas, ett gräs och en blomma
brinner och runner och skin och grönskas och blomstras
                                                                                              om afton,
men finns släckt, stilld, bräckt och torkat och vissnat
                                                                                              om morgon.

                                        George Stiernhielm

Så var det gjort. Tentan är klar och inlämnad, no sweat (eller iaf bara lite sweat). And that's it. Resten av dagen kommer att bestå av att titta på avsnitt av West Wing (vilket är serien för dagen), läsa peter Englunds Förflutenhetens landskap och göra mest ingenting.

Det finns en del saker som jag borde göra. Träna, äta lite bättre, kanske städa lite. Men orka!

Jag borde uttöka mitt ordförråd, jag borde lära mig mer matte. Jag borde lära mig mer saker överhuvudtaget och gärna saker som inte är så självklara för mig.

Men orka!

Varför är jag så jävla lat? Det undrar jag ofta. Jag orkar inte lära mig saker som jag inte är intresserad av om jag inte måste. Jag lägger ner böcker om de inte har intresserat mig efter 50 sidor.

Jag är en quitter! Och det känns faktiskt inte speciellt bra.

Är det så att jag har haft det för lätt för mig i livet? Visst, jag fick inte speciellt bra betyg i nian, men vafan, det spelade ingen roll. Gick gymnasiet ett tag (inga problem att få VG och MVG bara jag visade mig i skolan), gick folkhögskola och fick ett utmärkt i omdöme, inga problem alls förutom lite taskig närvaro. Skrev visserligen inte speciellt bra tentor första under första historiekursen, men det ändrade sig under B- och C-kurserna där jag bara flög igenom allt.

Men jag kan inte lära mig matte, för jag blir förbannad när jag inte förstår. Jag kan inte lära mig fysik, för det bygger på matte. Jag förstår inte det där om nitrater och nitriter och biologi och annat tjafs. Jag är ingen naturvetare. Men jag skulle gärna vilja vara det.

Varför har jag så svårt för att lära mig vissa saker? Eller snarare, varför ger jag upp så fort minsta lilla sak går emot mig?

Jag är nog inte en speciellt bra person. Egentligen.

"Världen behöver inte fler martyrer, den behöver fler hjältar."

Det är en sådan där dag. Nu igen. En dag när rastlösheten lägger sig som en grå hinna över mina ögon och jag kan inte andas. En dag när ingenting blir gjort för ingenting finns som är viktigt nog. En dag när jag önskar att jag kunde gråta.

Har alla det såhär? Är det så att alla undrar vafan de lever för egentligen? Undrar över mening och mål och över vad som egentligen är viktigt? Eller är det sant att "ignorance is bliss" och det är mig det är fel på?

Man skall inte tycka synd om sig själv är det sagt, but why the hell not?!?!?

Det är döda dagar i mitt hjärta. Snart flyr jag.

Det är saker som detta som irriterar mig.

Det finns annonser som visas på denna bloggsida. En av dem som jag har stött på är följande

http://www.matchmaven.com/?action=397c0adc9e3b75a91f2c1f48966b79e6da097b03960e38cf

Om man följer denna annons kommer man till en sida som säger åt dig att du kan jobba hemifrån, du kan tjäna massor av pengar och det är jäääääätteenkelt. Redan nu är det ett irritationsobjekt, men det blir värre.

För att få reda på vad det är som man egentligen skall göra för att tjäna alla dessa pengar, ja då måste du fylla i bland annat din ålder, din e-mail och ditt för- och efternamn.


Tala om för mig hur detta inte kan vara oetiskt??? Förklara för mig hur det på något sätt är schysst??? Jovisst, jag väljer att inte fylla i dessa uppgifter, jag väljer att inte kolla på sidan. Det är min rättighet och jag utövar den. Men det jag vill veta är hur det går för alla de idioter som fyller i sina uppgifter! Förbinder de sig till något? Får de massor av e-mails som lockar dem? Rings de upp av företaget, trots att de är NIXade? Om något av detta händer, vilket inte är helt orimligt, anser jag att det är fel och det borde vara olagligt.

Jag irriterar mig på småsaker ibland. Men det sägs ju att alla stora saker består i grund och botten av små saker.

Det finns ett ämne som gnager mig. Jag har valt att inte skriva om det här för att det är ett svårt ämne och jag vet inte riktigt vad jag skall säga. Men det känns som om jag måste få detta av mina axlar. Ämnet är ondska. Det som gör ämnet så svårt är att jag har inga svar; bara frågor.

• Vad är ondska egentligen?
• Måste det finnas något rationellt mål bakom ondska?
• Eller kan ondska vara meningslöst?
• Kan barn vara onda?
• Är alla människor onda bara det att vi inte visar det?
• Eller är det så att alla människor är goda och ondskan är en abnormalitet?
• Kan något annat än människor vara onda?
• Kan tex en sjukdom som cancer vara ondska?
• Är det skillnad på om något är ont eller ondska?

Jag tänker mig ondska som en människa, någon som vet att den kommer att skada någon eller något, men gör det ändå. Som antingen inte bryr sig om hur andra känner, eller som tar glädje i andras smärta och lidande. Jag tänker mig inte cancer och HIV/AIDS som något ont, det finns ingen tanke bakom detta, det är naturen. Och naturen kan inte vara ond. Eller kan den? Den kanske kan vara ond, så som vi människor uppfattar det, men det kan inte vara ondska. Fast det resonemanget fallerar så snart man inser att människor också är en del av naturen. Eller är vi? Jag vet faktiskt inte.

Jag tror definitivt att barn kan vara onda. Tänk dig bara lille Peter som medvetet slår sin syster, trots att han vet att det kommer att göra ont på henne. Men han skrattar bara. Och han gör det inte för att han inte förstår bättre, han gör det just för att han vill att hon skall få ont. Är det så ondska börjar? Att man lär sig att det är okej att skada andra? Socialisering i sin finaste klänning.

Är ondska meningslöst? Eller finns det en mening? Är det sant att vi måste känna av ondska för att kunna känna av godhet? Måste vi se det svarta för att kunna se det vita? Är olycka nödvändigt för att vi skall kunna känna lycka? Är det ytterligheterna som håller oss borta från det stora grå?

Jag vill inte dra in religiösa förklaringar när det gäller ondska. Jag vill inte säga: "Det är gud" eller "Det är djävulen". Jag tror inte på sådant. Jag tycker att religion är den feges utväg och för att parafrasera Marx: Religion är opium för folket. Jag gillar inte religion, därför vill jag inte heller komma med heliga förklaringar till profana dilemman.

En historieprofessor jag hade förra våren sade att ett dilemma är ett problem med flera lagar. Ondska är ett dilemma. Hur man än vrider och vänder på det återkommer man alltid till frågan: Vad är ondska egentligen? Och när man börjar fundera ordentligt så frågar man sig: Är jag ond?

En vän ringde igår. Hon hade lite tentaångest, jag hade lite tentaångest, vi började prata om annat och vips så öppnade hon whiskeyflaskan och jag vinflaskan. Och så pratade vi lite mer och jag drack och jag rökte och konversationen tog slut när min vän skulle gå och köpa pizza och min fru kom hem. Och min fru och jag pratade och rökte och drack lite vin (hon tog ett glas). Och så slutade det med att jag var full. Och det var skönt.

Jag tycker inte att man skall sitta hemma och supa för sig själv. Inte för ofta iaf. Men ibland är det bara så jävla skönt. Jag var full, jag skrev konstiga saker i min tenta och åt sex skivor rostad bröd med smör och ost. Och sedan däckade jag.

Men jag vaknade imorse med en energi som det var längesedan jag hade. Så jag skrev klart min tenta (tog ca 1,5 timmar för jag fick ta bort allt bladder som jag hade skrivit under fyllenatte), var på asbra humör och sedan åkte jag in till stan för att köpa ett par vantar. Jag köpte ett par vantar, lyxade till det med att köpa ett skärp också, handlade mat och åkte hem.

Det är en riktigt bra dag idag.

Men det var egentligen inte det jag ville ha sagt. Det jag ville ha sagt är en fundering som ibland kommer upp i mitt huvud, nämligen: Är skrivande beroendeframkallande?

Det tycks som om ju mer jag skriver, desto mer vill jag skriva. Och desto mer jag vill skriva, desto mer skriver jag. Så ju mer jag skriver, desto mer skriver jag. Lite som en snöbollseffekt, fast inte lika kallt. Det är bara att titta på alla människor som bloggar. Hur mycket hade de skrivit om de inte hade bloggat? Inte alls lika mycket, tror jag.

Och när jag sitter här och skriver ploppar det upp en massa tankar i mitt huvud om vad jag vill skriva om. Jag kommer aldrig att skriva en roman, men jag skulle mycket väl kunna tänka mig att ge ut en essäsamling. En samling om diverse ämnen som intresserar mig, som jag har åsikter om.

Eller dikter. Jag är inte världens största poet, men jag vet med mig (för människor som jag tror talar sanning har sagt det till mig) att jag kan beröra människor. Inte så att alla dikter jag skriver är underbara eller ens bra, men ibland får jag faktiskt till det.

Sådant skulle jag kunna göra. Och jag skulle kunna skriva en faktabok. Ge mig bara ett par år och lite pengar så att jag slipper göra något annat distraherande under tiden så skulle jag kunna skriva en jävligt intressant bok om något jävligt intressant ämne.

Skrivande är beroendeframkallande. Men det är å andra sidan läsning också.

Och jag måste säga att jag anser att läsande är grunden för allt västerländskt kunnande. Det är därför som jag inte kan låta bli att tycka synd om dyslektiker. Det är därför som jag inte kan låta bli att tycka att skolan skall satsa mer på att barnen skall läsa. Tidigt. Och mycket.

Att läsa är en kultur. Och den kulturen är värd att vördna om. Så med risk för att låta som en konservativ jävla fitta: Barn borde läsa mer.

...vill jag bara säga att jag längtar efter en riktig vinter.

Klockan är 14:37 och tentaångesten har lagt sig. Det var bara lite tillfällig panik, inte något stort som inte gick att lösa. Tro nu inte att jag har faktiskt satt mig och skrivit klart min tenta, oh nej, inte jag inte. Men jag vet iallafall nu ungefär vad jag skall skriva. The rest is the easy part.

---

Så vad händer egentligen i mitt liv? Inte ett skit, eller massor, beroende på hur man ser det. Ikväll är det någon klubb på Henriksberg, jag har ingen som helst lust att gå, därför avstår jag. Jag skall stanna hemma och förhoppningsvis skriva klart min tenta, men det kommer säkert inte att hända. Jag är fruktansvärt lat.

Jag borde åka in till stan och köpa mig ett par vantar, men faktum är att jag inte har någon lust. Ingen lust till något alls. Mina böcker känns tråkiga, mina filmer på datorn uttjatade, min tenta tråkig (tentor blir alltid tråkiga när man vet vad man skall skriva) och min fru kommer snart att försvinna från mig så jag kan inte störa henne.

Så vad gör man? Lyssnar på Kafka på ljudbok och dricker varm jordgubbsdryck. Det är nog vad jag skall göra ikväll. Det blir ingen bal på slottet för mig.

Jag har kört fast. Totalt jävla stenhårt fast. Och jag ser ingen väg ut ur detta lilla hål som kallas för tentaskrivande. Det såg så lätt ut från början, något man funderar på under en förmiddag, skriver under en eftermiddag och rättar stavfelen på dagen efter. Men nej. Vad hände? Jag började tänka. Och det kan aldrig vara bra.

Tillåt mig att säga detta. Min fru, som jag älskar väldigt mycket, grubblar för mycket. Det är sant. Hon gör det och hon mår dåligt av det. Men tro mig, det är inget emot vad som rör sig i min hjärna. How do I know? Det vet jag inte. Jag vill bara att människor skall tycka mer synd om mig än om henne. _{(Berätta det bara inte för henne.)}

Så vad består min tenta av? Huvudsakligen så är det så att jag skall diskutera en händelse eller en process som rör kön, etnicitet eller klass, och jag skall diskutera den utifrån två synsätt. 1)Strukturer som varaktiga beteendemönster (dvs i realiteten metodologisk individualism, det finns inga strukturer, samhället är bara uppbyggt av agenter, alla makrofenomen kan reduceras till mikrofenomen osv), 2) Strukturer som relationer mellan sociala positioner (dvs analytisk dualism, strukturer påverkar individen, individen påverkar sturkturerna, det är relationen mellan individ och struktur samt mellan olika strukturer som är intressant).

Vari ligger då problemet? Det är i formuleringen "en händelse eller en process". WTF?!?!?!?! Hur kan man skriva något sådant i en tenta? Det är totalt begränsande! Att hitta en fråga hade inte varit några problem, man hade kunnat ta bostadssegregation, kvinnors löner, folkmordet i Rwanda och vad fan som helst!!! Men inget av detta är en process, inget av detta är en enskild händelse.

Nu kommer något säkert säga åt mig att jag inte skall bry mig om sådana formuleringar och att jag skall skriva om vad jag känner för. Synd bara att orden "händelse" och "process" betonas specifikt. Så jag kommer att fortsätta att vara småaktig. Som om detta inte vore nog måste jag kunna se denna "händelse" eller "process" ur båda perspektiven.

Och jag hatar mitt liv, jag hatar mig själv för att jag gnäller, men jag kan inte låta bli. Och jag hatar mig själv för att jag inte kan låta bli. Jag skall bara lägga mig ner och dö nu, för det är det som känns bäst för mig.

Något fick mig att tänka på gamla vänner idag. Jag vet inte vad det var. Kanske var det snön, kanske var det bara det att det är så att jag försöker skriva en tenta och inte har en aning om vad jag skall skriva om som gjorde det, jag vet inte. Men något var det. Och så tänkte jag alltså på gamla vänner. Och jag insåg idag när jag tittade igenom gamla kort att jag har glömt namnen på en del av dem.

Tjejen på bilden nedanför var en vän till mig. Vi satt hemma hos henne och rökte, snackade skit. Gjorde inte mycket mest. Men vi var vänner och jag minns inte hennes namn.


Hon är okänd.

Och detta skrämmer mig. Hur kan man glömma bort vad någon heter när man minns deras leenden, deras skratt, deras matvanor, deras tankar som de delade med sig av?

Är det jag som är glömsk eller är det så för alla? Att man glömmer bort saker som är viktiga. För namn är viktiga. Det är vår identitet gentemot världen. Att glömma någons namn är som att glömma bort den personen.

Natten till igår föll den första snön hos mig. Jag vaknade upp, skulle gå ut på balkongen för att röka och vips, där var den! Inte mycket, inte så att allting var vitt, inte så att det kommer att stanna kvar speciellt länge. Men den fanns där.

Det är något speciellt med den första snön. Den får många att sucka och utbrista saker om juleljus och all den där julpyntningen som man bara ett par dagar innan har stört sig på i varenda jävla butik känns nu lite lockande. Men man tittat helst bara på den när ingen annan ser. Lite förstulet kikar man på glitter och kulor och man börjar fundera på om man skall ha små istappar eller stjärnor i den elektriska julgransbelysningen.

Snö är underligt. Det är bara fruset vatten, men det väcker så mycket känslor. Lycka, sorg och speciellt en känsla av att man vill kura ihop sig under en filt framför en brasa. Visst, det är många som stör sig på den. Människor som inte kan gå speciellt bra, människor som måste skrapa rutorna varje morgon, osv. Men många låter på något sätt livet gå lite långsammare. Världen blir lite tystare och slutar snurra så fort.

Är det för att vi inte har speciellt mycket snö i Göteborg? Är det för att det är en raritet som vi vördar den? Jag vet inte. Men jag har kramat säsongens första snöboll. Och det känns faktiskt jävligt bra!

Jag och min fru hade en diskussion igår. Det var en sådan diskussion där jag inte känner mig helt komfortabel eftersom jag inte vill gå för långt och göra min fru arg på riktigt. Men vi står så långt ifrån varandra i vissa grundläggande frågor...

Vad handlade diskussionen om? Teori vs. praktik i politiska sammanhang. Sammanfattat kan man säga att jag anser att i alla politiska lägen måste man ha en teori att stå på för att kunna veta vad det är som man egentligen sysslar med. Att bara ta saker som de kommer är att flumma runt och aldrig ha ett större mål i sikte. Min fru å andra sidan anser att det är nuläget som är viktigast, man måste överleva, man måste göra något nu, man kan inte låta människor må kasst utan man måste agera. Teori kommer i andra hand.

Jag är sociologistuderande. Det innebär att jag läser om strukturer och agentskap, det innebär att jag läser Marx, Weber och andra stofiler (som har en del vettiga åsikter), det innebär att jag läser Bourdieu och om kön, etnicitet, ålder, klass, de stora frågorna. Men jag kommer aldrig att kunna engagera mig politiskt.

Varför? För att jag anser att de etablerade partierna inte är tillräckligt radikala och att de icke-etablerade grupperna och fackförbunden inte har tillräckligt mycket grund att stå på. Deras teorier har försvunnit ut i havet. Varför? För det verkar som att inom den autonoma vänstern är man antingen en dag-för-dag överlevare eller så är man dogmatisk. Det finns inget mellanting.

Jag inser att det länge har funnits för mycket teori inom den autonoma vänstern. Är det ett skäl till att förkasta alla som säger något om teorier? Teorier är det som gör att människor fortsätter tänka och kämpa även efter att de har skaffat familj och barn, för då har de tankar och idéer även när deras egen livssituation har förändrats till det materiellt bättre.

Alla är egoister. Alla fortsätter bara kämpa så länge det tjänar deras egna syften. Och det gör mig ledsen. Och det får mig att tänka att det finns inget hopp överhuvudtaget.