Längtan
Igår natt kröp dimman kring huset. När jag satt ute på balkongen för att röka dagens (nattens) sista cigg kändes det som om jag vore helt själv i hela världen. Detta trots att jag hörde röster nedanför mig på parkeringen. Det var min värld, ingen annans, och ingen störde mig.
Jag fick plötsligt en sådan lust att vandra. Du vet, ut i fjällen, stor ryggsäck, krångla med tält och kök och allt sådant där. Jag fick en vision av att jag satt på en sluttning till ett fjäll, drack varmt te tillsammans med en bok. Och jag kände mig så sorgsen - för det går liksom inte att ge sig upp och vandra på det sättet nu i fjällen. Det är snö och kallt och dåligt väder och jag skulle säkert gå vilse och dö.
Jag känner mig sorgsen för att jag alltid längtar efter som jag inte kan få. Skidor på sommaren, vandring på vintern, ensamhet när jag är med andra och någonslags närhet när jag har stöt bort alla.
Jag vet att min självvalda isolering bara är ännu ett sätt att försöka handskas med mig själv och med denna framtidsångest som jag bär. Men jag vet inget annat sätt.
Jag fick plötsligt en sådan lust att vandra. Du vet, ut i fjällen, stor ryggsäck, krångla med tält och kök och allt sådant där. Jag fick en vision av att jag satt på en sluttning till ett fjäll, drack varmt te tillsammans med en bok. Och jag kände mig så sorgsen - för det går liksom inte att ge sig upp och vandra på det sättet nu i fjällen. Det är snö och kallt och dåligt väder och jag skulle säkert gå vilse och dö.
Jag känner mig sorgsen för att jag alltid längtar efter som jag inte kan få. Skidor på sommaren, vandring på vintern, ensamhet när jag är med andra och någonslags närhet när jag har stöt bort alla.
Jag vet att min självvalda isolering bara är ännu ett sätt att försöka handskas med mig själv och med denna framtidsångest som jag bär. Men jag vet inget annat sätt.
Kommentarer
Trackback
