charlyene against the world

Det är lite svalare idag, men fortfarande långtifrån det mars-väder som vi alla är vana vid i detta land. Nästan 14 grader och ganska soligt. Själv skall jag åka till föräldrarna över helgen, låta mig skämmas bort med god mat, vin och presenter. Min syster och systers sambo kommer från det kalla Skåne för att titta på. Trevligt.

I övrigt har jag insett att jag inte njuter av livet. Jag undrar överhuvudtaget hur man gör något sådant. Någon som har några tips?

Ännu en dag har blivit till kväll.
Och försvunnit.
Ännu en dag har sällat sig till dåtid.
Och blivit till ett minne blott.
Jag kan inte rida på minnets strömmar längre,
de för mig till platser jag aldrig har sett.
Därför blickar jag, likt ett fyrtorn,
mot fjärran där jag hoppas att få se framtiden.
Ljus eller mörk, stormig eller lugn -
det spelar ingen roll.
Jag skulle kunna dö för att få något annat än stiltje.

Ännu en sådan där morgon. När man egentligen vill ligga kvar i sängen, eftersom man gick och lade sig alltför sent. När sömnen inte riktigt vill gå ur kroppen och man fryser lite. Det är då man dricker varmt te och hoppas att föreläsningen inte blir alltför tråkig, så att man snart är hemma igen och kan lägga sig i ett varmt, långt bad.

Var ute igår med Matilda. Det var trevligt, vi pratade om familjer och annat jobbigt, men ändå så kändes det chill. Men det var inte lika roligt att gå upp klockan 6 imorse och inse att man fortfarande är full.

Men solen skiner på Göteborg. Även om det inte är varmt ute än har det en viss potential att bli det. Och jag skall nog ta mig igenom denna dag också.

Alla har vi våra rutiner. Saker som vi började med en gång för längesedan och som vi inte minns varför vi gör. Vi gör dem utan att tänka på det, ungefär som att borsta tänderna eller låsa ytterdörren när vi går hemifrån.

Men de gånger som något kommer ivägen och vi inte får utföra våra rutiner, då ställs allt på sin spets och vi börjar fundera över vad det är vi saknar.

Jag har en rutin som är ganska ny, och därför inte så djupt inrotad i mig än. Men jag saknar den om jag inte får utföra den på morgonen. Det är nämligen så att varje morgon, innan jag går ut och röker på balkongen, så vänder jag på min avokadoplanta som började sticka upp för ca en månad sedan. Jag vänder den för att den inte skall växa snabbt, och tänker att jag gillar den.

Imorse ringde telefonen just när jag skulle utföra detta lilla moment, och när jag sedan kom in efter en stunds telefonpratande och rökande på balkongen kändes något fel. Jag hade inte vänt på plantan...

Jag har haft en bra dag som bla har inneburit solande på balkongen samt våfflor. Ja, jag vet att det var en dag försent, men whatever. Våfflor är alltid gott, året runt...

Imorgon skall jag lämna in en tenta och sedan får vi se. Beror på vädret. Idag hade vi 18 grader, och jag önskar att det skulle kunna vara likadant imorgon. Troligtvis blir det dock något svalare.

Men om det är hyfsat varmt kanske jag tar med mig boken och sätter mig i Slottskogen. Det är en väldigt trevlig plats på våren.

Ibland önskar jag att jag hade lite mer liksinnade vänner. Vänner som vill diskutera böcker, gå på promenad i parker eller ta en sväng på något museum även om vädret är vackert. Men nej... Jag har insett att mina vänner i Göteborg är inte speciellt litterata, inte speciellt kunskapsintresserade, inte speciellt intresserade av annat än att hänga i gäng, dricka alkohol, eller utöva vissa sorters politik.

Det är inte det att jag inte gillar mina vänner - jag tycker bara att de är lite ensidiga.

Spenderade min fördelsedag på bästa tänkbara vis: Picknick i slottskogen med vin, oliver och alkoläsk (samt lite mer mat naturligtvis). Sedan till King's Head där vi åt en middag och drack underliga drinkar. Sedan hem innan tolvslaget för sömn. Dagen firades med Matilda och Frugan, dvs med mycket skratt och underliga tankegångar.

Så nu är man 25. Vad innebär det?

Det är supersoligt ute, jag har sovit gott och jag mindes att dra fram klockan en timme. Livet känns rätt great just nu.

vaknade relativt tidigt av mig själv (halv nio).
gick upp relativt snabbt (efter ca en kvart)
och skrev relativt mycket på min tenta (den måste nu bara förkortas så är den klar).
drack relativt gott te (lady grey)
och åt en relativt bra frukost (havregrynsgröt med lätt mjölk och ett päron).
det är relativt bra väder ute (halvmolnigt, men ändå varmt och lite soligt)
så jag kanske tar en relativt lång promenad (ca en timme).
jag har relativ ordning i min garderob (efter att jag hängde upp det jag tvättade igår)
och det känns relativt bra.

Det är strålande vackert väder idag också och jag är fast med tentan. Jag fick inget skrivet på den igår, mycket tack vara huvudvärk och magont, men också pga lathet. Så nu får jag sitta här och försöker plita ner lite saker och jag är dödstrött på att plugga, dödstrött på att försöka lära mig saker som jag ändå glömmer bort, dödstrött på allting. Jag borde börja jobba istället, men hur kul är det på en skala om man nu blir fast i kassan på Hemköp och känner att varje dag är en plåga?

Jag vill bara få vara en stund. Utan krav. Är det för mycket begärt?

När man sitter på min balkong och tittar ner mot hamnen ser man mest hus, träd och några gigantiska kranar. Men jag vet att bakom husen finns det raffinaderier. Och det är en bra sak att veta, faktiskt. Speciellt eftersom dessa raffinaderier har en slags skorsten som är så låg att den döjer sig bakom ett av husen, men ur den kommer det vid flertalet tillfällen eld och svart rök. Och sitter man på min balkong ser det ut som om huset brinner...

Inatt när jag inte kunde sova (innan drogdrömmarna tog överhanden) satt jag på balkongen och rökte. Det var ganska kallt, jag satt med filten om mig och vetevärmaren (min bästa vän) i knät, tittade på stjärnorna och elden som slog upp bakom huset. Och jag myste....

Klara vårnätter är underbara, speciellt när de kommer innan det egentligen har hunnit bli varmt ute.

Hur kommer det sig att jag gillar nätterna bättre än dagen? Om jag kunde skulle jag bli ett nattdjur... Som dessutom gick i ide på vintern. Tror att jag gillar snö...

Jag drömde om droger inatt... (igen får jag väl tillägga...) Jag förstår inte varför. Det är den här typen av drömmar som spökar i huvudet på mig resten av dagen.

Är det min konsekvent anti-drog inställning som har slagit slint i huvudet på mig? Den förbjudna frukten blablablabla... Kanske jag inte borde överanalysera.

Anyways. En ny dag, en ny tenta att skriva

Så var det dags igen. Ångesten börjar som ett nervöst bitande på naglarna, medan jag känner hur magen drar ihop sig. Så sprider det sig till området kring magsäcken där det börjar krampa och tillsist märker jag hur andningen blir kortare och ytligare. Nu är paniken här.

Men idag vet jag vad den beror på. Min framtid. Eller snarare min brist på framtid. Jag vet inte vad jag håller på med. Jag har inte en endaste susning. Socionom, beteendevetare - vad skall jag göra? Vad vill jag jobba med? Hur mycket tid till vill jag lägga ner på mina studier? Var vill jag bo? Och framförallt - vad orkar jag?

Jag känner att jag behöver någon att prata med, någon som kan lyssna på min ångest och ge mig vägledning, men utan att slå saker i ansiktet på mig. Någon som förstår ambivalensen och rädslan. Men det finns ingen här. Jag har en fru som vet exakt vad hon vill bli, hon skall bara komma in på utbildningen. M anser att socionom är det enda valet för mig, trots att hon inte ens har lyssnat på mina argument mot det. Å är snart färdig lärare, redo för arbetslivet. Och resten? De vet ens knappt vad utbildning är, skiter i det, anser det vara oviktigt. Eller förstår inte ångestproblematiken. Förstår inte hur det är att leva med en potential, men trots allt så vaknar jag rövknullad varenda jävla morgon. Som säger åt mig att "rycka upp mig".

Jag vill inte gnälla och säga att alla människor är idioter. Det är inte det jag menar. Jag bara menar att de flesta är alldeles för långt ifrån min kamera för att kunna se min den bild jag har framför mig.

Kanske är detta ett i-landsproblem. Kanske är jag en gnällig liten skit. Men isåfall - hur tar man sig ur detta?

Återigen strålande sol. Jag tänker att jag borde vara ute (lite senare på dagen, alltså i just i skrivande stund, eftersom det fortfarande är en halv minusgrad ute), men inser att jag har en tenta att skriva. 7 sidor text skall produceras som om det vore en essä (vilket det i viss mening också är, eftersom essä betyder försök), men vi har fått strikta regler kring formalia. Inte lika strikt är frågorna. Vi kan välja mellan att antingen skriva om ett utav fyra teman, eller att välja att besvara frågor kring tre områden där man inom varje område kan välja en av tre frågor. Krångligt? Inte när man ser det framför sig.

Men existentialismens ångest kommer sakta krypande. Varje val du gör får konsekvenser, även om de inte väljer för det är ett val i sig. Politik eller ekonomi, kultur eller sociala rörelser, narrativt eller strikt faktamässigt.

I övrigt har jag i mitt personliga liv utnämt detta till det svenska språkets år, dvs detta år (vad som är kvar av det), skall jag ägna mig åt att förbättra mina kunskaper i svenska. Jag skall börja med mitt något trista ordförråd.

Hur kommer det sig att solen alltid skiner när man skall vara instängd en hel dag? Jag skall spendera dagen med mina underbara (sagt med stor ironi) seminariepolare på Världskulturmuséet och det känns inte direkt spännande en dag som denna. Inte ett moln på himlen, träden har börjat blomma även om det var snöstorm igår.

Jag förstår mig inte på vädret, men det gör jag å andra sidan aldrig. När jag blir stor skall jag flytta någonstans där det är soligt nästan jämt.

I förrgår var det först jättefint väder, sedan kom en hagelstorm med åska (i mars!!!). Igår kom en snöstorm som gjorde att det kom flera centimeter på ett par timmar. Hur skall man kunna klä sig efter det här??

I övrigt så räknas vädret som det vanligaste konversationsämnet världen över. Så originell är jag idag.

Idag har jag ätit väfflor. Så spännande är mitt liv just nu. Frugan skall till Kelly's och hänga med Dave, men jag vet inte om jag skall dit. Det är jävligt blåsigt ute och jag är liten och flyger lätt bort.

Jag förstår inte hur människor lever egentligen. Hur de flesta bara kan ha en vardag och vara nöjda med det. Gå till jobbet, komma hem och titta på TV...

Det finns så mycket jag vill lära mig! Så oerhört mycket! Och så mycket jag vill göra!!

Här är några exempel:

Skriva en roman
Skriva en faktabok
Lära mig teckna (helst människor)
Lära mig sjunga bättre
Lära mig spela gitarr
Lära mig spanska, ryska, franska, japanska och en hel massa andra språk
Lära mig mer om psykologi
Lära mig laga (god) mat
Lära mig mer om det svenska språket
Utöka mitt ordförråd
Lära mig bättre engelska
Läsa alla de stora klassikerna
Lära mig spela poker på riktigt

Och dessa är bara de som jag kom på inom en minut...

*suck* kan någon förklara livet för mig?

Jag har faktiskt lyckats vara lite produktiv idag. Jag har läst ut en bok (No Logo av Naomi Klein, för jag har inte kommit mig för att läsa den förrän nu), jag håller på och tvättar. jag har städat mitt rum och skrivit min seminariekomplettering och skickat in den. Nu skall jag bara tvätta klart och läsa ett kompendium från skolan, sedan är dagen min. Och det är då som jag får problem...

Dagarna rullar på och blir till grått. Snart kommer jag inte ens att minnas dem. Jag avskyr vardagen, avskyr den grå lunken som bara tar en framåt mot döden... Men vad skall man göra? Alternativet är att leva på ytterligheterna och jag vet inte hur man gör det. Och balansgång har aldrig varit min starka sida...

Hur piffar man upp en vardag? Gärna utan att spendera alltför mycket pengar... Det är svårt.

Ingen vårdag idag. Kallt och regnigt i Götet. Har fått veta att jag måste komplettera en seminariekomplettering, men jag har inte frågorna kvar. så det suger... Men det löser sig nog i slutändan, det brukar det göra.

Annars inte mycket. Har shoppat idag. Har försökt att hitta en present till M som fyller år på måndag, men jag är usel på sådant. Vad köper man till en 27-årig rockabilly tjej? How the fuck should I know???

Har av någon anledning fastnat för the O.C, kollar just nu igenom första säsongen.

Vad gör man egentligen med sina lediga dagar? Hur finner man mening i vardagen???

Jag har haft en trevlig dag. Bra diskussioner, bland annat om kulturrelativism och mänskliga rättigheter. Jag har äcklat en hel klass genom att berätta om folkgrupper som dricker liksaften från sina döda, och det är ju alltid trevligt att äckla någon.

Pratade i telefon med M. Jag är inte säker på vad jag skall göra med henne, vi känns lite off just nu. Men det kanske löser sig.

Plus att det har varit vår. Den första vårdagen. Fucking jävla beautiful!

En flytt är på gång. Den politiska delen av min blogg är på väg att flyttas till Into The Corner... Förmodligen kommer inte gamla inlägg att flyttas dit, men numera kommer ni endast att finna mitt eget tråkiga liv på denna delen.

Tro dock inte att detta kommer att vara en strikt uppdelning, livet kan inte alltid delas in i fack, så gränsen kommer att i bästa fall att vara suddig...

Jag måste lära mig att dricka vatten är den slutsats som jag har kommit fram till idag. Alltså vanligt kranvatten, för mineralvatten kan jag klunka i mig i stora mängder. Men vanligt vatten tar emot. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är det för att vattnet i detta usla 50-tals hus inte blir riktigt kallt. Men det går ju att lösa med isbitar eller att ställa in en kanna i kylen.

Men jag har så svårt för det. Att minnas det, att dricka upp ett helt glas. Det är jättemärkligt. Jag har ju massor av ticks, de flesta av dem har jag lärt mig att leva med och de märks inte så mycket för andra så inte många tittar snett på mig. Men en sak som faktiskt stör mig är att jag har svårt att avsluta vissa saker... Tex: om jag står med rinnande kran och häller upp ett glas vatten så MÅSTE jag dricka bara 3/4-delar av vattnet i glaset, hälla ut resten och sedan fylla på igen för att sedan endast dricka 3/4-delar igen. Jag vet inte riktigt varför, men dricker jag hela glaset mår jag illa. Det är som när jag äter hamburgare - jag måste lämna en liten bit, annars mår jag illa.

(Är det för att jag är ätstörd som jag beter mig på detta vis?)

Men oavsett om jag dricker 3/4-delar av ett glas eller inte så måste jag dricka mer vatten. Jag är konstant uttorkad, vill inte dricka cola, orkar inte dricka mineralvatten hela tiden för det är jobbigt att släpa hem. Och så försvinner kolsyran väldigt snabbt när flaskan ligger i kylen, tycker jag. och jag avskyr avslagna drycker.

Jag dricker annars ganska mycket när det gäller tex te, men te är urindrivande och därmed inte så jävla bra att dricka flera liter av om dagen. Water is the only solution. Varför skall det vara så jävla svårt att göra en så enkel grej?

...att Amnesty har kritiserat häktet i Göteborg för att bryta mot de mänskliga rättigheterna?
...att förslaget om att inte låta flyktingar bosätta sig var de vill i Sverige under asylprocessen är ett brott mot Europakonventionen?
...att polisen bröt mot både nationella och internationella lagar om mötesfrihet när de bröt upp den fackliga blockaden i Malmö förra året?
...att det endast är män och kvinnor som får gifta sig enligt Europakonventionen, dvs inte intergenderpersoner och andra som inte kan klassificeras enligt de gängse konventionerna? Detta gäller alltså också i Sverige...

För att inte tala om "terrorister" som blir utvisade utan att skäl anges, bland annat till länder som använder sig av tortyr...
För att inte tala om det övervåld om polis och väktare använder sig av.
För att inte tala om att lagarna tolkas annorlunda om det är en polis som begår brott.
För att inte tala om, för att inte tala om...

Och sist men inte minst: Den svenska polisen använder sig av danska metoder om "medling" när det gäller att ta hand om demonstrationer i Sverige. Och vi vet ju alla vad den metoden innebär...

Tillbaka till vardagen. Det känns lite trist måste jag påpeka. För det första har jag en kompletteringsuppgift att göra, som helst skall vara klar imorgon. För det andra är vädret trist och tråkigt (om än varmt, det är över fem plusgrader här just nu). Men vad gör man? Det är bara att dyka huvudstupa in i det som kallas för mitt liv!

Funderar dock starkt på att gå på poetryslam ikväll... Det brukar alltid liva upp livet lite.

Är hemma igen bland cigarettrök, halvskrivna sidor och regn. Jag har haft det trevligt, inte att förneka, men färden hem var som på nålar. Jag vet inte varför jag är så hemsjuk av mig, eller varför jag inte trivs bland människor... Men så är det.

Jag har åkt skidor, läst 7 böcker (bla Stalin - den röde tsarens hov, Capote - en biografi och Till världskapitalismens försvar). Jag har ätit god mat, druckit vin och ätit mängder med ost. Jag har suttit i solen, jag har druckit te och tittat på underliga människor (alla ser lite roliga ut på skidor).

Och inte mycket mer...

Som sagt. Hemma igen, i en vardag som jag inte riktigt vet vad jag skall göra med.

Det är dags för Charly att dra till skogs. Eller snarare till fjälls. Därför kommer jag inte att vara inne och skriva fula saker åt fula människor på strax över en veckas tid.

Ni får försöka klara er utan mig, trots att jag vet att det kan vara svårt. Tyvärr finns det ingen riktigt bra avväjningskurs för Charly-beroende än. Och kommer heller aldrig att finnas, eftersom jag planerar att ta över världen!

Så taliho-taliban på er!