charlyene against the world

...ljög nog förut. Det känns lite nervöst att vara på dejt för första gången på över ett år. Och att det dessutom är med en kille som man redan vet att man är intresserad av gör inte saken lättare.


Läs även andra bloggares åsikter om date, dejt, nervositet

Det måste erkännas att jag är sämst. Trots alla mina önskningar om ett lugnt inre kan minsta småsak få mig att bli något (eller mycket) instabil. Idag skall jag på date. Det är inget problem, killen är trevlig och underhållande. Att ringa och bestämma tid är desto värre. Jag har grav telefonskräck. Det hela slutade med en underlig sms-konversation som gick gå via killens vän, eftersom killen ifråga hade glömt telefonen hemma. Well.


Läs även andra bloggares åsikter om date, telefonskräck, emotionell instabilitet

Fuck. Sömnen blev till kaos, och jag har insett att jag förmodligen inte kan ta fler sömntabletter. Zolpidem gör mig illamående, Propavan får min hjärna att stanna. Så nu är det dags att vänja sig av med skiten. Vilket är mer eller mindre olidligt för mig.

Ett steg nedåt mot avgrundens botten.



Läs även andra bloggares åsikter om sömn, sömnproblem, sömnsvårigheter, sömnpiller

Det är en underbar kväll. Trots att klockan närmar sig elva på kvällen är det fortfarande varmt nog att sitta ute på balkongen och kedjeröka i t-shirt. Lamporna nere vid hamnen är tända, och jag kan se båtar passera. Medan jag skriver detta är en av Stena-båtarna på väg in i hamn.

Jag har åkt dessa båtar många gånger. Varje år mellan att jag var ett och 14 åkte jag och min familj till Danmark för att bo en vecka eller två på en camping alldeles vid havet. Jag har många bra minnen från dessa semestrar. Som att jag älskade att sitta på stranden på huk och bygga sandslott. Det slutade oftast med att jag brände mig i nacken. Eller vågorna som alltid tycktes så mycket större när jag var liten.

Jag borde gå och lägga mig och sova. Frugan och jag har planerat att faktiskt vara ute under solens värsta timmar, eftersom hon är mycket upprörd över hennes ojämna solbränna. Eftersom morgonar är min tid då allting verkar gå som långsammast är det säkrast att jag går upp tidigt.

Men jag vill inte gå och lägga mig. Jag vill inte sova bort denna underbara tid. När fladdermössen viner förbi i jakt på byte, måsarna sover (eller i alla fall inte är här i närheten) och livet tycks så... lätt...

Jag vill se ett par botar till passera innan jag somnar. Trots att jag är livrädd för att vara på båtar, eftersom jag är livrädd för att bli instängd i en sjukande båt och drunkna, finns det något fascinerande med båtar. E, en nära vän till mig, var under en lång tid matros och seglade på de sju haven. Eller snarare åkte runt halv världen i stora lastbåtar. Jag är lite avundssjuk faktiskt. Tanken på att varje dag vakna upp och inte vara på samma ställe som man somnade på är lockande. Det är säkert inte så underbart som jag föreställer mig, men jag tillåter mig att ljuga för mig själv ibland.

Kanske är det det som jag behöver? Känna att jag är på väg någonstans...


Läs även andra bloggares åsikter om värme, sol, minnen, njutning, längtan, båtar

Min mor och jag har en komplicerad relation. Eller egentligen är den inte komplicerad alls: Jag berättar inget för henne och hon berättar inget för mig. Så snurrar vi runt i någon form av djävulsdans. Jag döljer min rökning, mina ärr och vem jag egentligen är. Min mamma döljer att hon är en egen person och att jag är hennes dotter. Typ...

Så när min mor idag skall komma och lämna över tomatplantor som hon har dragit upp till mig (min mamma älskar växter), vet jag vad jag måste göra. Städa lyan, gömma ciggen och hitta en långärmad tröja som inte ser konstig ut i den stekheta värmen, men som samtidigt döljer mina armar.

Jag träffar mina föräldrar så lite jag kan, utan att säga rent ut nej till dem. Att nej kräver alltid en förklaring och jag orkar inte. Jag orkar inte förklara om sjukskrivning och demoner och ångest och instabilitet och blod och smärta och allt annat som hon inte kommer att förstå. Hur vet jag att hon inte kommer att förstå? För att varje gång vi nämner ämnen som ligger nära dessa sitter hon antingen tyst eller så skäller hon på mig för att jag ens drar upp något sådant. Kan det vara så att min mamma tror sig veta mer om mig än jag vill? Och inte vill tänka på det? Eller är hon bara den fascistfitta hon framstår som? Jag vet inte.

Men jag skall i allafall träffa min mor idag. Och jag hoppas att hon inte stannar speciellt länge.


Läs även andra bloggares åsikter om familj, relationer, förklaringar, att inte orka, lögner, att dölja sig själv, mamma

Det kommer att bli bättre viskar Han i mitt öra och smeker mig över håret. Jag ligger i sängen och gråter igen, i fosterställning med ansiktet mot väggen som min fd kombo målade röd och som jag älskar, trots att jag inte borde ha röda färger i mitt sovrum. De stör min sömn.

Klockan är tre på natten och jag har lovat mig själv att inte ta några Zolpidem. Det sista jag vill är att det skall gå så långt igen att de slutar fungera på mig. Då är en natt utan sömn bättre. En natt med Honom bredvid mig. Jag vet att hen inte är verklig, det finns inga änglar och det finns inga demoner. Men för en stund känns det nästan verkligt. Hans händer över mitt hår. Hans kalla kropp mot min svalkar mig när tårarna har bränt hål på min hud.

Hur kommer det sig att psykfall så ofta hallucinerar om änglar och demoner? Är det så att trots all sekularism (och min benhårda ateism) att kyrkolärorna lockar? Är vi så invanda vid det faktum att änglar och demoner är övernaturliga att vår hjärna söker sig till det som vi vet inte är sant?

Jag vet att ängeln vid min sida är en hallucination. Men jag söker hans tröst iaf. Det är bättre än ingen tröst alls.



Läs även andra bloggares åsikter om änglar, demoner, hallucinationer, att inte kunna sova, tröst

Jag vaknar av att jag gråter. Igen. Jag vet inte ens vad det är som gör mig så ledsen. Jag har inte drömt speciellt mycket mardrömmar, jag har inte legat vaken speciellt mycket. Jag är bara ledsen. Och gråter. Och gråter. Och gråter lite till. Och kan inte hejda mig.

Jag ligger där och tänker på cancer och tumörer, på människor som är sjuka, på att vilja ha sex men inte kunna, på närhet och på att bara kramas. Jag vet inte varför cancer kom upp i mitt huvud, jag känner ingen som är sjuk i det. (Min moster hade bröstcancer, men klarade sig bra.) Men jag kan inte sluta tänka på det. Dels för att cancer är läskigt, det är ens egen kropp, en egna celler som helt plötsligt förökar sig och blir elaka. Dels för att det är en jobbig sjukdom. Tänk dig att se en person du älskar tyna bort? Fruktansvärt...


Tänk om Frugan, den person som står mig närmast, skulle behöva operationer och cellgifter och strålning och fan vet vad. Tänk att se henne må illa och vrida sig i smärta. Tänk att kanske faktiskt se henne dö.

Okej, nu gråter jag igen. Jag ska nog ta och göra något annat en stund. Som att kedjeröka.


Läs även andra bloggares åsikter om smärta, sjukdomar, döden, tårar, vänskap

På framsidan av personlighetsformuläret jag skall fylla i ber, vem-det-nu-än-är som har gjort formuläret, mig att uppge mitt kön. Jag har lust att skriva: hur fan skall jag kunna veta det? Men jag avstår och fyller i kvinna.

Jag var runt 20 när jag började ifrågasätta min könsidentitet. Det betyder inte att jag på något sätt kände mig som kvinna/flicka innan dess. Jag visste att något var fel, men inte vad det var. Jag vet än idag inte säkert om jag hellre skulle vara man. Helst av allt vill jag inte ha någon kropp alls. Och jag var definitivt inte som de andra flickorna. De som tittade på pojkar och fnissade. Jag tittade på flickorna, inte av sexuell attraktion, utan för att jag undrade varför jag inte var som dem.

Men som 20-någonting började jag fundera om min felaktighet berodde på att jag hade en fitta mellan benen, en livmoder som varje månad spottade ut blod och två fettpåsar hängande där fram. Troligtvis inte. Det är säkert bara ännu ett symtom på min generella osäkerhet kring mig själv och min kropp och mitt liv.

Dessutom: Jag har för små fötter för att byta kön. För vem tror på en man med små fötter?



Läs även andra bloggares åsikter om könsbyte, könsidentitet, kroppsuppfattning, generell osäkerhet

Idag hade jag ännu ett möte på PMH. Det var ganska intressant att sitta där och undra över vad de egentligen räknar som "relevant". Well, well... Jag berättade mitt livs historia, skrattade åt min oförmåg att förklara. Och så fick jag med hem ett formulär som skall (när det väl är ifyllt) berätta min personlighet. Kan bli intressant att veta...


Läs även andra bloggares åsikter om psykiatri, möte, relevans, mitt livs historia

Metro skriver idag om en pojke i Florida som har blivit utröstad ur hans egen klass - av de andra barnen! Orsak? Att pojken ses som störande och avvikande av de andra barnen, troligtvis för att han har Aspergers.

Mamman till barnet har anmält, men rätten ansåg att det inte var "psykiskt kränkande". Kanske inte, men det är mobbing på ett mycket otäckt sätt, och det borde därmed både vara straffbart och straffas. Det handlar inte bara om att ett barn bli utröstat ur klassen, utan att han tvingades ställa sig framför klassen och lyssna på vad de andra barnen tycker om honom, vilket var bland annat "störande" och "äcklig".
Att tvingas till att stå framför en klass och lyssna på detta är en form av mental stenkastning. Läraren, som satte igång detta, borde aldrig få vistas nära ett barn igen, och framförallt inte undervisa.


Sedan är det ju en historia för sig att författaren till artikeln kallar Aspergers syndrom för ett handikapp...


Läs även andra bloggares åsikter om aspergers, mobbing, lärare som inte borde få undervisa, kränkning

Jag tar en titt på mitt konto och inser att jag faktiskt har lite pengar att röra mig med denna månaden (eller rättare sagt nästa månad). Av någon anledning gör det mig så lycklig att jag börjar gråta. Stora tårar rullar nedför mina kinder av lycka. Inte för att jag nödvändigtvis måste ha pengar för att vara lycklig, utan för att det tar bort en del av min oro.

Tio minuter senare börjar grannarna i lägenheten under mig att bråka. De bråkar ofta och högljutt. Så jag bankar i väggen (trots att jag vet att det inte hörs igenom) och skriker åt världen. Aggressionen är på topp.

Nejdå, jag är inte alls emotionellt instabil....


Läs även andra bloggares åsikter om aggression, tårar, lycka, emotionell instabilitet

You tell me I'm half-crazy, but you're insane
/Flogging Molly Between a Man and a Woman

Jag har sovit ganska gott, tack vare Zolpidem och en gårdag som tillbringades i sol. Solen gör att jag sover bättre. Fast jag förstår inte hur.

Men jag avskyr att vakna upp. Och känna att livet är så långt borta att det inte ens lockar. Jag klarar inte av att hantera saker i min omgivning. Som E's frågor som jag inte kan svara på, eller Frugans hat mot alla som har sårar henne. Jag förstår att hon är arg, men jag kan faktiskt inte hantera hennes ilska. Och jag vill definitivt inte höra den strax innan jag skall sova.

Jag vill stänga in mig i min bubbla och sluta bry mig om omvärlden, för jag klarar inte av att hantera den.

I've been down in this world, down and almost broken
/Flogging Molly Between a Man and a Woman


Läs även andra bloggares åsikter om sömn, vänskap, ilska, min egen lilla bubbla

Efter att ha hängt med E en betydligt längre stund än jag står ut med de flesta människor skulle jag ta min välputande mage och släpa mig hemåt. När jag har parkerat mitt inte fullt så välputande arsle på en bänk på Järntorget för att invänta min vagn ser jag reklam för Bodströms nya bok Rymmaren. Vilket hade kunnat vara ganska ointressant, då jag varken gillar Bodström eller deckare. Men under står det ett fint litet utdrag ur någon recension av boken. Det korta, självklart positiva (det är ju reklam) omdömet avslutas med ordet Sträckläsningläge och jag ryser.

Om jag någonsin skriver en bok vill jag fan inte att någon skall sträckläsa den! Och jag gillar inte böcker som jag känner att jag vill sträckläsa. Jag vill ha en bok som biter tag såpass att jag måste stanna upp och tänka, en bok som sveper sig kring mitt hjärta såpass hårt att jag helt enkelt måste ta en andningspaus. En bok som är så vacker att jag står still ett tag och läser om och läser igen.

Är det verkligen beröm att säga att en bok är till för att sträckläsas? För mig är det bara negativ kritik. En bok som sträckläses stannar inte kvar hos läsaren. Den läggs undan och glöms bort. Nej för fan. Nej tack till sträckläsning!


Läs även andra bloggares åsikter om böcker, läsning, sträckläsning, Bodström, reklam

E lagar pannkakor till mig. Och ger mig kakor. Och godis. Och köper pizza. Och får mig att hänga i Slottskogen. Allt känns bra. Tills jag kommer hem och är ensam. Men jag antar att livet inte kan vara perfekt.

Läs även andra bloggares åsikter om vänskap, mat, ensamhet

Gårdagen blev inte så tokig som det kändes när jag vaknade. Efter mitt initiala utbrott över mina två vänner som jag står mitt emellan i deras konflikt, så tog jag tag i ett beslut att inte träffa den ena av dem, utan den andra: Frugan.

Vilket resulterade i min favoritsysselsättning: Sitta i en park och bara snacka skit. Denna gången med alkohol. Jag dricker inte mycket och jag dricker inte ofta, men visst använder jag alkohol som ett sätt att sluta tänka, sluta oroa mig ett tag. Det är ett mycket bra sätt att fly från världen.

Så vi drack tre cider var och fnissade. Och drog dåliga skämt och skrattade. Och så kändes allting bra för en stund. Och jag vill göra det igen, helst idag. Men jag ska inte.


Läs även andra bloggares åsikter om konflikt, alkohol, flykt från världen

Två av mina nära vänner bråkar. Eller rättare sagt, de har en konflikt som innebär att de inte pratar med varandra, men istället sitter de och gnäller till mig. Om hur elak och dum den andre är. Det har gått lite fram och tillbaka. Först var båda jättearga, sedan var det en som var mest arg. Sedan kom en stund när man inte tänkte på det så mycket. Men förrgår, utan någonsomhelst förvarning blev en av dem jättearg igen. Och så håller det på. Och jag får skit för att jag inte tar någons parti. För att jag tycker att båda har rätt, och att båda har fel. Men att ingen av dem egentligen är dåliga människor.

Jag vet inte vad jag skall göra. Det känns mer och mer som om jag hamnar i kläm och får ta en jävla massa skit, för att jag inte väljer sida. Varför skall jag behöva välja sida? Det är inte min konflikt. Och nu är jag jätteirriterad. Jävla skit. Jag vill inte ens gå utanför dörren idag.



Läs även andra bloggares åsikter om vänskap, konflikt, att hamna i kläm

Min huvudvärk har lagt sig, och jag försöker att avsluta ett projekt. Men när jag sitter här och syr i t-shirten som jag tyckte var tråkig och därför skulle få lite text på sig, känner jag inget annat än ångest. Över alla andra projekt som jag inte har avslutat, och andra som jag inte ens har påbörjat. För att jag vet att de kommer att ligga halvfärdiga på mitt golv snart om jag ens försöker mig på något.

Och naturligtvis känner jag mig lat, slö, dum och korkad. För just nu kan jag knappt ens avsluta en tanke. Jag tror att jag skall proppa i mig x antal Atarax och försöka sluta tänka.

Läs även andra bloggares åsikter om ångest, terapi, koncentrationssvårigheter, att avsluta projekt

Jag har en sjuk jävla huvudvärk. Det känns som om någon har tagit mitt huvud, gröpt ur min hjärna, fyllt huvudet med kastruller istället och skakat runt det. Och efter två magnecyl har det inte blivit bättre. Hade det varit migrän hade jag kunnat förstå, kanske till och med välkomna det. Migrän kommer, för mig och för många andra, när man har slappnat av. Och om en natts migrän är vad jag får utstå för att ha slappnat av, då är det okej. Men icke sa Nicke och slog mig med en pinne... Vanlig jävla huvudvärk som inte går över, och som dessutom får mig att bita ihop tänderna så hårt att jag får ännu mer huvudvärk.

Kanske kommer det av den äckliga känslan jag har haft i kroppen nu ett par dagar. Känslan av att inte kunna avsluta något. Av att vara så rastlös att det kryper i mig varje gång jag försöker sitta still. Men samtidigt vara så rastlös att jag inte kan koncentrera mig på något alls.

Jag hatar mig själv för mina oavslutade projekt. De bara lägger sig på hög och som en klump i min mage. Lapptäcket som aldrig kommer att bli klart för att jag en dag, helt plötsligt, bestämde mig för att det var fult. Eller byxorna jag började sy om. Eller böckerna jag skulle läsa. Ingenting fungerar. Och jag kan inte ens gråta över det, för det gör för ont i mitt huvud.


Läs även andra bloggares åsikter om huvudvärk, ångest, koncentrationssvårigheter

Okej, jag kanske inte mår så bra som jag trodde för en och en halv timme sedan. Det var nog vara jag som lurade mig själv, eftersom jag för första gången på sju månader vaknade utan Rösten i mitt huvud. Den som låter som om den kommer från badrummet och med ekande basröst säger Du är en jävla fitta, du är en jävla fitta, du är en jävla fitta tills jag tror att jag hellre spräcker skallen än går ur sängen. Jag vet mycket väl om att det är min egen röst, jag har kollat badrummet hundra gånger och det finns inget som kan avge en röst därifrån, och eftersom ingen annan är i närhete... Logiken talar sitt tydliga språk.

Men det var trevligt att för en stund inbilla mig att jag mår okej. Att jag är okej. Det gick ganska bra tills jag mötte människor, och ganska bra efter det, fram tills jag försökte ta tag i det som är min största stressor: Min ekonomi.

Det är inte det att jag har kass ekonomi. Den har legat lite på is ett tag, men jag tyckte att den började komma igång igen nu. Förutom att jag inte förstår ett skit av Försäkringskassan och att jag håller på att bli galen. Och jag vågar inte ringa deras dumma, dumma kundservice för jag är rädd för att prata med människor i telefon. Så nu sitter jag här och lipar och försöker koncentera mig på att jag är hungrig för att slippa känna ångesten som ligger och leker kickboxning inuti mig.


Läs även andra bloggares åsikter om ångest, panik, fobi

..., medans vissa andra är ett helvete att ta sig igenom. Jag undrar varför det är så. Är det någon obalans i min kropp som svänger kraftigare vid vissa dagar än vid andra? I do not know.

Men psykiatriker Agneta sade igår något ganska vist, även om hon är hatad i min svartvita Borderlinehjärna. Hon sade att det är i mötet med andra människor som man märker mer av hur man egentligen mår.

För jag kan sitta hemma, göra ingenting och sedan krascha såfort jag ser en annan levande person. Idag, efter att ha varit vaken ca en timme, har jag redan varit nära att få panik två gånger över ingenting . Första gången över att det var en man i tvättstugan när jag kom dit för att tvätta. Han gjorde inget speciellt, bara plockade ihop sina tvättade kläder ur torktumlaren, men jag var inte beredd på att någon skulle vara där på min tvättid, så jag blev chockad. Sedan (gång nummer två) gick jag hem från tvättstugan, men det var en tant i hissen som tittade konstigt på mig (förmodligen för att jag är sönderbloderad, ser nyvaken ut och har ärr på armarna. Jag började nästan gråta.

Men nu... Jag mår helt okej. Tills denna tvättomgången är klar och jag måste återigen ta mig ut ur min egen säkerhetsbubbla.

Klockan börjar just nu närma sig halv fyra på eftermiddagen. Dagen är alltså långt ifrån över även om jag önskar det. Inte för att det har hänt jobbiga saker, utan för att jag är gravt illamående. Jag vet inte riktigt varför, kanske var det för att jag tryckte i mig en pizza förut idag. Eller så är det bara min mupp-mage som gör sig påmind igen. Ungefär som om jag hade ett litet monster boende i mig som med jämnar mellanrum sparkar på mig inifrån och säger "glöm inte bort mig".

Anyways. Jag lyckades som sagt ta mig ur sängen imorse och pallrade iväg mig till psykiatriker Agneta efter att ha spenderat 20 minuter med att funder över vilka skor jag ska ha på mig. (Nejdå, jag har inte aaaaaaalls svårt att fatta beslut.) På vägen in är jag ca 10 sekunder från att åka fast i biljetkontroll, men räddar mig själv med en sms-biljett.

Psykiatriker Agneta förlängde min sjukskrivning en månad, vilket egentligen bara är ett stressmoment eftersom en månad går fort och sedan kommer ångesten över att behöva tänka på att göra något annat göra sig påmind igen. Och då är dessutom alternativet att plugga borta, eftersom kurserna redan har hunnit börja då och jag kommer inte att kunna vara med. Men jag skall inte tänka så. Jag skall tänka på att det är sommar och jag kan hänga i solen en månad. (Säääkert....)

När jag går från Agneta mot Grönsakstorget känner jag mig bara ledsen, och jag har ingen aning om varför. *suck*

Mötte upp Frugan. Vi skulle egentligen hänga i en park, men vädret tillåt det ej, så vi käkade pizza (Frugan betalade) och sedan gick till Muffins m.m. på Linnégatan. De har underbara fotöljer att slappa i. Och vädret innehöll faktiskt lite sol, så vi var glada och diskuterade barndomsminnen som involverar hästar. Det är ganska lustigt hur likartade liv jag och Frugan egentligen har haft,. Det är faktiskt lite scary...

Sedan skall vi åka hem. Hållplatsen efter att vi har klivit på spårvagnen kommer biljettkontrollantsjävlar igen, så vi hoppar av. Och bestämmer oss för att gå till Brunnsparken. På vägen dit hittar vi en inredningsaffär vi inte har sett tidigare, gå in och upptäcket stora mängder grodor. Inte levande, alltså. Utan prydnadsgrodor och grodljus. Vi var mycket exalterade en stund. Vi hittar även en övervåning på Prickig Katt's nya lokaler där vi en stund drömmer oss bort till en värld som inte involverar fula tapeter och en stram budget. (Nejdå, vi är inte alls lättexalterade...)

Så åker vi hemåt. Strax efter att Frugan har hoppat av ser jag civilklädda kontrollanter och skickar det sedvanliga varnings-sms:et till dem jag känner som inte har månadskort. Som tur var befann sig kontrollanterna på väg in mot stan, och jag var på väg åt andra hållet.

Jag hoppar av på min hållplats och myser lite åt tanken på att ha lurat av Västtrafik lite pengar, när Frugan ringer. Hon känner sig tvingad till att berätta om hennes tur till Konsum som involverade sega kassörskor och människor som envisas med att betala sin mat för 667 kr med mynt, vilket gjorde henne mycket irriterad. Och jag blev naturligtvis sympati-irriterad. Medans hon pratar i mobilen och förklarar hur irriterad hon är för mig står hon i kön på Apoteket, och nästan exakt samma sak händer. Frugan nästan flippar och jag nästan sympati-flippar. (Nejdå, vi är inte alls lättirriterade.)

Jag är glad att jag är hemma nu och inte behöver gå ut mer idag. Jag och mitt illamående skall nog ta och göra så lite som möjligt ett tag.

Jag lyckas sova mig igenom 20 minuters pipande av två väckarklockor. Och detta utan att jag är efterbäng på Propavan, en medicin som annars brukar få ett uppvaknande som att simma genom chokladpudding. Vilket är märkligt, med tanke på att jag egentligen inte sover speciellt mycket bättre av den.

(Men Charlyene är en förutseende person. Charlyene ställer alltid väckarklockan minst en halvtimme innan hon egentligen behöver gå upp, för hon vet hur hon är. Charlyene har massor av "coping-strategier" i sitt liv.)

Men idag är en sådan dag när jag faktiskt måste ta mig ur sängen. Det är dagen då jag skall till psykiatrikern för att lyssna på henne när hon säger åt mig att klippa mig och skaffa mig ett jobb. Om 10 dagar går min sjukskrivning ut. Då är det inte dags för att jag skall ge mig ut i den stora vida världen, för jag har inget jobb, och sommarterminen börjar inte förrän i mitten på juni. Så istället skall jag vara meningslös ett tag - eller arbetssökande som det så fint heter, trots att man vet vad alla tänker.

Varför inte jobba? Detta är en evig fråga. Jag måste erkänna att jag har gett upp. Under den senaste tiden har jag haft fem jobbinterjuver. Lagerarbetare, kyrkogårdsarbetare, och butiksbiträde är jobb jag har sökt. Men interjuverna har inte fallit speciellt väl ut.

Intervju nummer 1: Den gick bra, men de ville ha referenser. Jag gav min gamla chefs nummer. Problemet är bara att när de ringer till henne är hon inte där. Och telefonen kopplas automatiskt till den så kallade jouren om den man ringer inte svarar. Jouren denna dag råkar vara en man som jag avskyr, pga att han en gång skällde ut mig inför en hel butik fylld av kunder, och som avskyr mig, men han talar gärna med andra om mig. Skit.

Intervju nummer 2: Gick också bra, men de ville helst ha någon med truckkort, och hittade uppenbarligen tillräckligt många sådana. (Needless to say: jag har inget truckkort.) Jaha.

Intervju nummer 3: Jag vaknar på morgonen och har såpass mycket ångest att jag kräks, får panik och tror att jag skall dö och sedan bara lipar. På något sätt lyckas jag dock ringa och säga att jag har blivit sjuk. De skyller på att de inte har några fler intervjutider att ge, då anställningen skulle ha börjat snart så de har lite bråttom. Att jag sedan förmodligen lät väldigt konstig i telefon, underlättade nog inte saken. Stor skit.

Intervju nummer 4: Har också fetångest, men tänker att jag inte kan undvika en intervju till. Sitter på intervjun och kan inte dölja att jag mår skit. Jag kan inte koncentrera mig på att lyssna på vad de säger, sitter tyst när de frågar mig saker, öppnar och stänger handen för att distrahera mig själv, tappar bort saker, välter nästan ut blomkrukan de har stående på bordet... Ja, ni fattar. Jättestor skit.

Intervju nummer 5: Är egentligen inte en intervju. Det är en inbokad intervju som jag inte minns att jag har bokat in. Förmodligen har de ringt under någon av mina ångestattacker, som ofta ger mig minnesförlust och/eller hallucinationer. de ringer och frågar var jag är, jag blir så ställd att jag inte kommer på något att säga. De är inte intresserade av att boka om tiden. Också jättestor skit.

Bara tanken på att gå på en intervju till gör ont i mig, och ger mig lite panik. Än värre är tanken på att jobba dagligen. Mitt skräckscenario är att behöva vara trevlig mot andra människor. Jag tror inte att jag orkar det just nu.

Hur svårt att det att faktiskt lyssna på någon och höra vad den personen verkligen säger? Och att ta den personen på allvar.... Tydligen jävligt svårt. Jag försökte förklara för min sjukgymnast att livet inte lockar. Hon sade i princip åt mig att jag måste bestämma mig för att leva eller att dö. Hur smart är det att säga det till någon som ständigt står och väger, fram och tillbaka, och allt mer får slagsida åt "att dö"-hållet?

Inte blir det bättre av att allt känns stressat just nu... Framtiden har liksom kommit mig in på livet, och jag tvingas tänka på saker som jobb, plugg och att faktiskt ta tag i mitt liv igen. Och jag orkar inte.

Den siste maj går min sjukskrivning ut. Då är det dags för mig att återgå till det normala livet. Och det skrämmer mig så mycket att jag får panik. Tanken på att behöva ta mig ur sängen varje dag är fruktansvärd. Tanken på att behöva möta människor är för jävla jobbig. Tanken på att behöva prestera något är ett helvete. Hur skall jag kunna förklara för någon att jag vill kärkas bara vid tanken, att jag hellre dör än jobbar utan att bara låta lat och feg?

Jag hatar mig själv.

I min egen värld av känslostormar och självdestruktivitet funderar jag ofta vad som det innebär att ha ett "bra" liv, ett sådant liv som de flesta människor tycks leva. Ni vet - upp och nergångar, med långa perioder av stabilitet och kanske viss stagnation. Ett hanterbart liv.

Okej, man skall inte dra alla över en kant, det är inte rättvist med generaliseringar. Men det är så svårt att låta bli. Tänk dig om generaliseringar inte skulle finnas - då skulle våra hjärnor vara fyllda av kaos. Eller rättare sagt - våra hjärnor skulle ha kortslutning. De klarar inte av att existera utan generaliseringar och stereotyper. Det är min ursäkt för den generalisering som nu följer.

Ett bra liv innebär (i urval)...
...att kunna ha fungerande relationer till andra människor utan att utnyttja eller utnyttjas.
...att kunna älska och att kunna ta emot kärlek.
...att kunna hantera både upp- och nedgångar.
...att trivas i lugnet, att inte ständigt söka nya kaos för att stagnationen är outhärdlig.
...att vara någorlunda nöjd med sig själv.
...att vilja leva.
...att känna känslor och att kunna hantera dem.
...att ta ansvar för sina egna ord och handlingar.
...att inte ge upp hoppet.
...att både kunna drömma och att vara realistisk.
...att acceptera saker för vad dem är OCH att förändra det man inte trivs med.
...att inte fly från saker som känns jobbiga.

Stabilitet och hanterbarhet är nyckelorden här. Och när jag sitter och funderar över detta vill jag mest kräkas. Det låter så fruktansvärt... TRÅKIGT! Jag vill inte ha stabilitet, jag vill ha kaos och flykt och självdestruktivitet. Det är den jag är. Sedan skulle jag ju naturligtvis önska att det kunde hålla sig på en nivå som jag trivs med, istället för att ta över mig. Men man får inte alltid som man vill.

(Det är kanske ganska talande att de tre bloggar som jag läser varje dag (Vingklippt, Psykfallet & Psykbryt) alla är skrivna av psykfall.)

Och man kan säkert skriva många rader om min önskan efter att förgöra mig själv och min längtan efter allt som inte är stabilt och lugnt och tryggt. Men efter att ha spenderat delar av morgonen med att läsa bloggar skrivna av människor som själva påstår att de är lyckliga, glada, tillfreds och andra ord som jag borde längta efter att själv känna, kommer jag till slutsatsen: Lyckliga människor är tråkiga och jävligt ointressanta.

Lyckliga människor går till jobbet varje dag och klagar kanske lite, men gör det de ska.
Lyckliga människor börjar inte lipa om skosnöret går av.
Lyckliga människor går hem och knullar sin partner på fredagskvällen,
alternativt spenderar lödagskvällen med att gnälla över att de inte har en partner.
Lyckliga människor skär inte sönder armarna med rakblad om de inte hittar rätt sorts glass i affären.
Lyckliga människor har ångest, men de hanterar den. Och når därmed aldrig helvetet på jorden.
Lyckliga människor blir glada, men de blir aldrig så glada att de nästan pissar på sig. Och når därmed heller aldrig himlen på jorden.
Lyckliga människor lunkar på i deras liv och försöker undvika att tänka på döden.

Lyckliga människors bloggar är fyllda av tankar om hur trevligt det är med att ha en partner, hur fina deras husdjur är och hur trevligt deras liv är. *Charlyene rullar med ögonen*

Om det är detta som jag skall sträva efter vill jag inte längre vara med.

(Kan tilläggas att den som nu anser att jag därmed borde sluta klaga över mina känslostormar, ångestattacker och annat jag pysslat med på en daglig basis har inte förstått ett skit, och borde läggas över mitt knä för en omgång smisk på bar rumpa.)

Jag har sovit 10 timmar. Det är dubbelt så mycket som jag brukar. Det borde kännas bra. Men nej... I typisk Charlyene-anda känner jag mig lat, oduglig, och ganska miserabel. Som ett döende löv som patetiskt faller mot marken där alla de andra döda löven redan ligger.

...räddar mig som vanligt från mig själv. En sådan sak som att hänga i en park tillsammans med henne är det som hindrar mig från diverse skadliga saker. Och det är exakt vad jag skall göra idag.

Jag har försökt förklara för min sjukgymnast att jag varken förstår vad det är som orsakar ångestattacker eller bryter av dem innan de når katastrofläge. Hon började svamla något om att det inte är lätt att förstå varför man mår som man mår, som om det är hela min sjukdomsbild jag vill ha en förklaring till. Klart att jag skulle vilja veta det, men jag talade om ångest som varför just nu och varför just här. Utan att förstå vad som har triggat just denna ångestattacken har jag svårt att ta hand om den, precis som det är svårt att förstå varför ångesten ibland, helt av sig själv tycks det, ebbar ut och försvinner.

Vissa saker vet jag triggar ångestattacker.
Stress (som tex att göra flera saker samtidigt under en begränsad tidsrymd - även om den avsatta tiden är mer än tillräckligt för att hinna med det som skall göras).
Filmer där någon form av förtryck ingår (tex våldtäkt, allt som berör Nordirland, att någon får spö samtidigt som dennes vän tvingas att titta på - för mig är så mycket värre att tvingas in i hjälpslöshet och frustration än att själv bli slagen).
Böcker i allmänhet (att försöka läsa när man inte har koncentration nog till det är att ge sig själv en spark i solarplexus).

Men för det mesta kommer ångesten utan någon synlig orsak. Ibland försvinner den av sig själv. Ibland motar jag bort den genom att skada mig själv. Men jag skulle aldrig påstå att jag förstår hur ångesten fungerar. Jag vet mycket om hur den är, hur den känns och hur den tar över mig. Men hur den egentligen fungerar vet jag inte ett skit om. Och än mindre hur man hanterar den på ett "sunt" sätt.

Så... alla psykfall och tidigare psykfall. Hur hanterar ni ångest? Finns det några tips förutom att andas i fyrkant, vilket är det löjligaste jag någonsin har försökt med under en längre period? Ge mig, snälla! Jag behöver faktiskt lite hjälp här.

Jag läser Proletärbella's blogginlägg om klasshat. Och jag kan inte annat än att hålla med. Hur kan man överhuvudtaget låta bli att hata de som utnyttjar andra?

Ofta poängteras det för mig att jag står på "fel sida" för att kunna utverka en riktig klasskamp/ett riktigt klasshat, då jag är uppvuxen i den ljumna medelklassen. Men klass, förutom att vara en ekonomisk realitet, har också en subjektiv dimension, där värderingar och sociala normer spelar stor roll.

Men eftersom det är förtrycket som hatas, och inte individer, måste det vara en realitet att jag inte kan vända på pappret och se den andra sidan?

Dessutom: Innebär inte den logik som säger att endast den som har upplevt något kan kämpa mot det, att alla som aldrig har blivit våldtagna inte kan avsky våldtäkter och våldtäktsmän? Att etniska svenskar aldrig kan anse att det finns ett strukturellt förtryck mot invandrade? Listan kan göras lång, men du förstår säkert poängen.

Men oavsett: Classwar - probably the best war in the world.

Det är ännu en förmiddag. En värdelös, meningslös förmiddag. Vanligtvis vaknar jag med tomhetskänslor och tanken om att allt det mesta är meningslöst. Idag hade ångesten mig i dess grepp redan från sekund ett. Inget tycks lindra. Jag vägrar kräkas upp frukosten, för jag vet att det bara kommer att göra så att jag blir hungrig mycket snabbare senare under dagen. Men jag har kliat sönder mina ben med icke-existerande naglar (hur många psykfall biter INTE på naglarna, undrar jag?), försökt att lipa, men det kommer inga tårar, och jag kan inte hålla fokus på något längre än några minuter. Så jag lyssnar på Flogging Molly och hoppas på att snart kunna sjunka bort i musiken.

Sist jag var på PMH fick jag berätta hur jag mår. Nästa gång jag skall dit skall jag få fylla i några papper för att se om jag har (vilket jag misstänker) en personlighetsstörning, samt berätta mitt livs historia.

Hur berättar man sitt livs historia? Jag har ju trots allt lyckas ta mig till 26 års ålder. Hur vet jag vad som är viktigt i mitt liv? Jag kan ju inte berätta allt som jag minns, det kommer att ta mer än de 1.5 timme som vi har inbokade.

• Är det tex relevant att mitt första minne är att jag ljög för min mamma för att jag inte vågade berätta sanningen?
• Eller att jag brände myror med förstoringsglas när jag var fem år?
• Eller att jag inte fick leka med de andra barnen i lågstadiet, för att jag var för våldsam?
• Är det relevant att jag stoppade en penna i rumpan på min bästa kompis på dagis?
• Är det relevant att jag länge ansåg att mina föräldrar borde skilja sig?
• Eller att jag förlorade oskulden när jag var 16, med en kille som var tio år äldre än mig och som uppenbarligen bara ville ha en KK?
• Är det relevant att jag flyttade hemifrån som 16-åring, för att låta min dåvarande sambo betala alla räkningar?
• Eller att jag som 18-åring blev våldtagen av min dåvarande sambo (ej samma som ovanstånde), men ändå valde att stanna hos honom, eftersom jag inte ansåg att en våldtäkt var värre än alla de gånger som jag hade "ställt upp"?

Minnen är lustiga. Varje minne vi får är egentligen inte sanna, eftersom man automatiskt fyller på med information redan från det ögonblick som en händelse sker. Därför är varje minne bara ens egen version av något som har skett. Och därmed i någon mening falskt.

Det är falskt enligt logiken att "majority rules", jag kan kalla ett bord för en banan om jag känner för det, men om jag tror att så är faktum är jag faktiskt inte riktigt frisk. Därför är min version av mina minnen endast "sanna" som andra också anser att det är så som något faktiskt har gått till.

Men eftersom jag inte vet hur andra anser att mitt liv har "gått till", är min version den enda som jag kan förlita mig på. Men den är meningslös eftersom den är endast en persons (min) subjektivitet. Risken för att jag har fel är överhängande. Och om jag har fel - är inte då min version värdelös?

En ny känsla har dykt upp i mig. Känslan i sig är egentligen inte ny, men det var längesedan jag kände den. Jag har under de sista dagarna ofta varit ledsen. Inte fylld av ångest, inte fylld av hat eller ilska, eller bara tom... Utan ledsen.

Det är en ganska fin känsla. Den är lugn och sval och inte en känslostorm. Den finns där, och så gråter jag lite, men den försvinner inte. Den bara finns. Ofta tar tomheten överhanden, men sorgen/ledsamheten kommer tillbaka. Jag tror att jag skall vila i den ett tag.

Min syster är nästan lika mycket ett psykfall som jag. Hon är det bara på ett sådant sätt att det inte märks speciellt mycket. Som att hon tränar fyra dagar i veckan och verkligen tar ut sig. Eller att hon jobbar 70 timmar i veckan, för att hon känner sig tvungen att på detta jobb bevisa hur duktig hon är. Eller att varje gång som minsta lilla sak har hänt, tex när hon hade en kurs på jobbet om kulturkrockar, är hon tvungen att ta med sig papprena till våra föräldrar och visa upp vad hon har lärt sig. När jag ifrågasatte hur bra det som hon hade lärt sig var - då blev hon arg. Och när min syster blir arg, då märks det nästan inte. Hon säger bara "jag håller inte med" och kör sitt race. Fast jag vet att det kokar inom henne.

Detta skedde igår. Min far lade sig också i diskussionen och sade att jag hade fel när jag uttryckte att det kunde vara problematiskt att uppmärksamma vissa "problemområden", som exempelvis kön, på arbetsplatser, eftersom det riskerar att förstärka bilden av kvinnor som underordnade och problematiska. Jag blev arg. Men vid det laget var jag lite dragen på rödvin, så jag fick inte fram något. Frustration. Resultatet blev väldigt lite sömn för mig.

Men nu är jag hemma igen och kan sluta mig i min egen bubbla fram tills att någon jävel kommer in och sticker hål på den.

Om man är som jag, och därmed har lite svårt att koncentrera sig på saker och ting, så tar det ett tag att ta itu med vissa saker. Som exempelvis att vika den rena tvätten som har legat på mitt vardagsrumsgolv sedan jag tvättade sist för några dagar sedan.

Men det är faktiskt ganska roligt att vika tvätt egentligen. Jag vet aldrig hur många strumpor som har försvunnit, eller vilka t-shirts som har gått sönder. Jag brukar också hitta kläder som jag inte minns att jag har använt, och ibland kläder som inte är mina.

Och det är något meditativt över att göra saker som att sortera. Lite lugnande sådär. Som om kaoset i min hjärna blir mindre när det är lite mer ordning runt omkring mig. Å andra sidan blir tomheten i mitt bröst större när kaoset i min hjärna minskar. Men när livet är valet mellan pest eller kolera - då är det bara att bita ihop och välja.

"Goodbye mother to reason" som Flogging Molly uttrycker det.

Det finns inte mycket jag kan göra med mitt liv just nu. Men en sak som jag faktiskt gör titt som tätt är att promenera. Oftast tillsammans med Frugan.

Och eftersom vi båda är ganska nyfikna människor med storslagna planer (som vi aldrig genomför) hittar vi ibland nya saker.



Som exempelvis denna fladdermus som sitter på gångbron vid Raul Wallenbergs Gata, nära Gronsakstorget. Det finns även fler figurer på denna gångbro, tex snäckor, en orm och fler.

Göteborg är fyllt av märkliga formationer på byggnader. Varför ser man inte det på samma sätt i tex Stockholm, förutom i Gamla Stan?


Igår tog vårt promenerande oss ner till Frihamnen. Med början under bron hittade vi stora fasor. Det som förut var ett lungt ställe som man kunde hänga på och dricka öl vid, är numera totalt omgjort till en byggarbetsplats och det ser ut som om de skall anlägga i gokartbana.



I bakgrunden ser man läkare skymta, och bredvid mig (syns inte på bilden) finns fler läktare. Vad som heller inte syns på bilden, för att den är tagen med min usla mobilkamera, är att det grå som skymtar till vänster på bilden är grunden till ett staket som skall bli 2.5-3 m högt! Och av stolparnas placering att döma skall de snart ringa in hela Frihamnen och Bananpiren.

Jag är inte upprörd för att jag älskar Frihamnen så otroligt mycket. Jag är upprörd för att offentliga platser mer och mer görs till semioffentliga, där man får betala avgift för att komma in, eller till privata, där ingen får komma in utan tillåtelse.

Någon som minns den underbara lilla gräsplätt/park som fanns innan Världskulturmuséet byggdes?
Eller att de nu skall snart börja bygga på baksidan av Skansberget?

Det finns säkert fler exempel, men faktum är att det görs på ett så smygande vis att ingen tycks märka det.

Det känns lite som första kapitlet, första boken i The Hitchhikers' Guide to the Galaxy, där Arthur just får veta att hans hus skall rivas. Och när han protesterar påstår byggnadskontoret att det har funnits planer utställda om detta i många år. De har bara inte varit på en synlig plats. Och det har talats vääääldigt tyst om dem.

Kan inte sova, kan inte sova, kan inte sova.
*djupt andetag*
Hur lever man med ett hål i bröstet? För det är så det känns.
*ett andetag till*
Tomt.
*drar efter andan*

Än så länge har det varit en fucking jävla skitdag. Som nästan varje dag. Jag känner hur jag mer och mer börjar acceptera att livet suger och att jag inte borde finnas till. "Bra" tänker jag på äkta Borderline-vis och hoppas på mod nog att skära handlederna av mig. Det är det enda jag hoppas på just nu.

Visserligen gick mötet på PMH bra, jag fick sagt det mesta. Men samtidigt känns det så svårt att förklara. Varför man inte tar livet av sig, varför man fortfarande finns till. Det är rädslan som stoppar mig. Så mycket vet jag. Livet lockar egentligen allt mindre. Förut tänkte jag "jag orkar inte leva", nu går jag mer och mer mot "jag vill dö". Jag sjunker.

Well, well. Inget att göra något åt, jag kan inte stoppa det. Och ingen annan verkar veta hur heller. Skall på återbesök till PMH om ett par veckor. Troligtvis är jag väl fortfarande kvar i mitt liv min existens då. Det finns inget annat att göra än att bita i kudden och ta emot smällen.

Känner mig lite som Ior i Nalle Puh: Ingen förstår hur dåligt jag mååååååår....

*emo-Charlyene in the hall*

Jag försov mig, som sagt, en stund idag, men det var ändå meningen att jag skulle



och



Fast jag använder mig snarare av



Min lägenhet fick mig dock att känna mig



och min tvätt var ungefär lika rolig som



Så det hela slutade med



och jag kom fram till slutsatsen

Alla har vi blivit svikna. Av vänner, lärare, föräldrar, KK's, partners, arbetskamrater, ytligt bekanta... Många har en historia om Det Stora Sveket, andra har historier om att bli svikna gång på gång på gång, tills alla, ytligt sett, mindre svek samlas i bröstet på dem och blir till en klump av svart gegga med vit sprayfärg där det står SVEK kort och gott.
Ibland inser man inte att man har blivit sviken, ibland inte alls och ofta inte förrän långt senare.

Här kommer min berättelse om det första sveket, ett svek som jag inte insåg förrän långt senare. Och som kanske inte betyder någonting, men som ändock har lyckats att bli viktigt för mig. För att det talar så mycket om min relation till min mor. Eller kanske min mors relation till mig.


Berättelsen börjar när jag är fem år gammal och går på dagis i en liten byhåla på västkusten. Jag och V, som på den tiden var min bästa vän, sitter i en gunga utanför dagiset. Ni vet, den där typen som är gjord av ett stort gummidäck. Vi sitter på varsin sida och har faktiskt ganska roligt. Vi skrattar åt att det är vinter, åt röken som kommer ur våra munnar när vi andas. Barnsligt roligt, så som man kan ha när man är fem år. Men det roliga tar slut när V plötsligt bestämmer sig för att hoppa av i farten. Gungan kränger till och och jag faller bakåt när V's vikt som hållit ner gungan försvinner.

Som sagt det är vinter och under gungan har in vattenpöl frusit till solid is. Och jag slår i huvudet i den frusna isen. Hårt. Såpass hårt att världen snurrar och jag kan inte resa mig upp ordentligt, utan måste krypa därifrån. Såklart gråter jag. Jag är fem år gammal, och har ännu inte lärt mig att hålla tillbaka tårarna när något gör riktigt ont.

En dagisfröken, barnskötare, whatever, rusar fram och tar med mig in. Nu kan jag gå själv på ostadiga ben. Men jag mår fruktansvärt illa. Så jag kräks, kräks, kräks och fortsätter kräkas i säkert den timme som det tar innan min mamma kommer och hämtar mig. Jag får ligga ner i bilen hem, och sedan stanna i sängen resten av dagen och den nästkommande. Mitt huvud känns som om det skall sprängas.

Men aldrig någonsin tas jag till sjukhus. Min mamma tyckte att det var onödigt, och nuförtiden påstår hon att hon inte förstod hur illa det var. Men varför skulle jag då få stanna i sängen, om det inte var så illa?

Igår var en sådan dära dag, när jag lipade, skrek och skrattade om vartannat. Förutom flummiga tankar om Guerilla Gardening handlade dagen mestadels om att stirra in i väggen. Jag hoppas att denna dag blir bättre. Men den börjar inte bra: jag drömmer mardrömmar om saker som jag tänker att jag borde minnas, men inte gör. I drömmen, och i verkligheten.
Sedan försover jag mig. Efter misslyckad tvätt igår tänkte jag ta igen det idag. Och vaknar en timme efter att tvättiden har börjat. Well. Jag får tvätta det jag hinner, bättre än att strunta i det. Men jag är olidligt trött. Samtidigt ligger ångesten och mullrar i min mage (och nej, det är inte bara morgonhunger). 4 timmars sömn fyllda av mardrömmar har matat både tröttheten och monstret med stoooora kakor.

Jag vaknade strax efter fem imorse. Men tog mig inte ur sängen förrän runt 11. Sex timmar av att ligga i sängen och lipa, stirra in i väggen och försöka att tänka på något annat. Men inget fungerar. Små saker får gigantiska proportioner, som att jag missade min tvättid tack vare att jag inte kom ur sängen. Jag känner mig lat och värdelös. Som vanligt.

Jag måste försöka vända på det, jag kan inte leva såhär. Men jag vet inte hur man gör. Att "rycka upp mig", "ta mig i kragen", och alla andra fåniga saker man får höra, fungerar uppenbarligen inte. Och vad annars kan man göra?

The trick is to keep breathing, brukar man säga, men mellan ångesten vågor finns inte rum nog för mig att ta ett helt andetag. Jag börjar få slut på luft. Varför ens försöka andas?

Det har, än så länge, varit en helt ljuvlig dag. Började med amerikanska pannkakor (chokladvarianten) på Egg & Milk, sedan följa med E på shopping för att tillsist tillbringa ett par timmar på en filt i solen i Slottskogen. Och klockan är inte mer än halv fyra. Frågan är bara vad jag skall göra med resten av min dag.

Jag älskar att äta frukost på stan. Gärna något nyttigt, fullt av socker och fett. Något som man får betala överpris för. Men jag avskyr att gå upp tidigt!

Eller ja... Tidigt för att vara mig. Nu tickar klockan stadigt på mot halv åtta, och jag är trött som en bebis drunknande i chokladpudding. Alarmet har försökt att väcka mig i ca 25 minuter, men jag har vägrat. Trotsig som en tvååring har jag knappt öppnat ögonen, utan istället helt sonika snoozat och stängt av. Dygnsrytm är helt enkelt inte min grej.

Men nu är jag verkligen tvungen att gå upp, måste ju sätta på mig maskering och krigsmålning innan jag tar mig hemifrån för att möta E på Egg & Milk där jag med största sannorlikhet skall äta amerikanska pannkakor med chokladspån i. Och dricka en riktigt stor latte.

E mumlade också något igår om att det kanske vore bra om i avslutade frukosten med att ta oss till ett annat fik där man kan klämma ner en bit tårta/kaka/whatever-bara-det-är-onyttigt. Det är nog en helt okej början på denna dag.

Det finns en man som jag är något förtjust i. För majoriteten av mänskligheten verkar detta vara ett ganska normalt tillstånd. Att ha någon som man spanar på, dejtar, är intresserad av, funderar över, är kär i, knullar, whatever. Så är det inte för mig. Visserligen tittar jag en del på människor, men det är sällan i mer än 10 sekunder (om de inte är störiga, då kan de få en låååång hatblickj), för sedan är jag inte lägre intresserad. Men efter det att ha kollat in personen i fråga, lagt henom i en kategori (ful/snygg, attraktiv/oattraktiv, intressant/ointressant, whatever) som jag alltid gör, så tänker jag oftast inte mer på saken. Det finns aldrig fjärilar i min mage, jag ogillar både psykisk och fysisk närhet och män... ja, det är ett kapitel för sig självt.

Men nu finns det alltså en man som jag är något förtjust i. Frugan försöker göra upp storslagna planer för hur hon skall para ihop mig och denne man, E ställer sig och hoppar upp och ner av förtjusning när jag avslöjade för henne igår att jag faktiskt känner något, om än väldigt lite, för en annan människa. Och jag vet inte hur jag skall göra, eller ens vad jag själv vill. En dejt, kanske? Men jag vill varken ha sex eller något långvarigt förhållande. Jag tror inte ens att jag skulle vilja ha honom som vän.

Så innan jag tar ett endaste steg längre än att drömma om att stryka honom över magen och rodna varje gång han tittar på mig måste jag fundera ut vad jag egentligen vill. Men jag kommer ingenstans. *suck* Det är såååå mycket lättare att inte känna något alls för någon. Överhuvudtaget.

Igår när jag skulle sova började det klia i kroppen. På händerna, inuti axlarna, på benen. Jag fick ryckningar, mina ben ville inte vara stilla. Och jag fick helt sjukt mycket ångest. Ändå var jag så trött att jag inte ens orkade öppna ögonen. Tillslut somnade jag. Och vaknade två timmar senare för att gå igenom det igen. Kliandet, ryckningarna, oförmågan att ligga still. Somnade. Och vaknade två timmar senare igen för en repris.

Jag har aldrig känt så tidigare, iallafall inte i sådan omfattning. Vad är det som händer med mig?

Allt är som vanligt. Men det är i alla fall sommarvärme ute.

Någon som har sett (den inte så jättebra) filmatiseringen av H.G. Wells' War of the Worlds med Tom Cruise? Om så, har ni knappast undgått att se de stora maskinerna med aliens i sig som skall ta över världen...

Idag när jag tog dagens första cigg (efter faktiskt ha lyckats sova två timmar) tittade jag ut från balkongen. Rakt framför mig ser jag hamnen med stora kranar. Det var bara det att idag var kranar insvepta i dimma, och för ett ögonblick var jag övertygad om att det var just maskinerna som stod där i dimman.

Uppenbarligen blir det ingen sömn för mig inatt. Jag har städat min garderob och kräkts två gånger, då jag gjorde misstaget att äta ett äpple. Jag stoppade inte ens fingrarna i halsen, jag kunde helt enkelt inte låta bli att kräkas. Jävla Agneta och hennes jävla poängteringar om att jag skall "hantera" saker. Hur fan hanterar man saker om man inte vet hur man gör?

Jag avskyr henne genuint och önskar henne ett plågsamt liv, och en plågsam, utdraaaaaagen, död.

Jag avskyr sömnlösa nätter. Jag vet aldrig vad jag skall göra med dem. Å andra sidan är ju natten inte sömnlös än, klockan är faktiskt bara halv två.

Jag vet inte vad det är som håller mig vaken. Det är inga direkt speciellt tankar, för det verkar som om att det inte spelar någon roll vad jag tänker, utan att jag tänker. Som om min hjärna är överaktiv och vägrar varva ner.

Sedan kanske det inte heller finns exakt en sak som gör att jag har svårt att sova, det är säkert en kombination av faktorer - för mycket tankar och känslor, för mycket ångest, tomhet, ilska (the unholy trinity som jag numera kallar de tre känslorna som dominerar mitt liv), en oförmåga att slappna av. För mycket kaffe, för många cigaretter, för ont inombords. För mycket helt enkelt.

Och min psykiatriker vill att jag skall börja jobba snart. Det ligger som ett mörkt moln över mitt huvud. Hur skall jag kunna jobbar när minsta sak får mig att bryta samman? Jag förstår verkligen inte. Kanske du som läser detta tycker att jag är lat, att jag inte anstränger mig tillräckligt, att jag iallafall borde prova. Men jag kan se någon framtid, hur skall jag då kunna ha ett jobb?

Det är inte så mycket koncentrationssvårigheterna som är problemet, det finns många jobb där man faktiskt inte behöver koncentrera sig speciellt mycket. Men visst, det gör ju inte saken bättre att jag inte ens kan läsa en tidningsnotis längre.
       Problemet är snarare att jag inte vet hur jag kommer att må nästa timme, eller ens nästa minut. Känslorna svänger fram och tillbaka, upp och ner. Ena stunden gapskrattar jag, andra gråter jag. Ångesten faller över mig och tar överhanden, utan att jag vet varför. Och jag kan definitivt inte jobba med andra människor. För andra människor irriterar mig så mycket att jag ofta måste knyta handen och hålla fast den med den andra handen för att inte slå någon.

Well, well. Dags att ta sig samman kanske? Sluta gnälla, klippa mig och skaffa mig ett jobb. Som alla tycks vilja. Glad och lycklig Charlyene. Leende och social. Så som det ska vara. För när det inte är så börjar människor ifrågasätta mig:

Varför säger du inget?
Varför skrattar du inte?
Varför städar du inte?
Varför orkar du inte ses?
Varför hit och varför dit och varför fram och tillbaka...

(Jag är så trött på människor. Inte konstigt att jag har så få vänner när jag avskyr mänskligheten.)

Problemet är att jag inte vet hur jag skall ta mig samman. Jag vet inte hur jag skall ändra på mig. Förut har jag ofta lyckats bita ihop och göra det jag ska. Och när det inte har funkat, har jag ändå utåt sett verkat ha andra skäl till att lägga ner än att jag mår dåligt.

Slutar jobba och börjar plugga - för jag hade snärjt in mig själv i ett nät av lögner på min arbetsplats. Flydde. Men att börja plugga är väl en akekvat anledning för att sluta jobba, eller hur?
Hoppar av lärarprogrammet - samma anledning. Men många studenter ångrar sina val, eller hur?
Struntar i att skriva min C-uppsats i historia - ville jobba istället, det var ju trots allt vår. Jag kan ju alltid ta igen det senare, eller hur?
Jobbar arslet av mig i nästan fem månader, snittade på 200 timmar i månaden - ville tjäna pengar, det är väl ett bra mål i detta liberalistiska samhälle, eller hur?
Sade upp mig från jobbet - Ville satsa fullt ut på studierna. Påstod jag. Moget, eller hur?

Men nu går det inte längre. Jag orkar inte mer. På riktigt helhjärtat allvar. Jag orkar inte.

Samma gamla röra, jo tack. En Zolpidem igår och jag sov rätt genom väckarklockor (3 st). I 11 timmar. Jag får, som vanligt, ingen ordning på något. Att vakna varje morgon och känna att man inte längre orkar - är det att leva? Att inte orka ta sig ur sängen, för tomheten bränner insidan som om någon hade tänjt ut mig till ett tunt, vitt papper och satt en tändare under - är det så det skall vara, om och om igen?

Mitt huvud är slut, min kropp är slut, jag vill kräkas, men eftersom jag ännu inte har ätit frukost finns det inget att kräkas upp. Så jag dricker vatten. För att kunna kräkas upp något alls. Och längtar efter mina rakblad! Så in i helvete.

...trögt, trögt, TRÖGT! Allting går så jävla långsamt i mitt liv. Klockan är 20 i ett och jag har fortfarande nattlinnet på mig. Well, well. Någon som har några bra tips på hur man tar sig ur sängen?

...att jag inte vore så feg
...att jag kunde tala om för människor hur jag känner
...att jag kunde ta en konflikt, utan att vara rädd för att bli lämnad
...att jag hade fler människor omkring mig som jag kunde prata med
...att fler människor förstod mig
...att jag förstod fler människor
...att jag kunde bestämma mig för om jag vill leva eller dö
...att jag kunde avsluta påbörjade saker
...att jag kunde få lite fucking jävla lugn och ro

Nu ligger min gästblogg uppe på Psykfallets blogg. Läs den om ni vill.

D.S.

Det är jobbigt att försöka att lista ut hur jag mår genom att se hur jag beter mig. Det är som att ta bakvägen in i mig själv, och jag önskar att det inte skulle behöva vara så. Men trots all sjukgymnastik så känner jag fortfarande bara de starka känslorna. Ilska, ångest, sorg och tomhet. De känslor som tenderar att ta överhanden.

Men vardagliga känslor, som glädje och att vara lite road, eller att känna sig lite trött - det är som om de finns i min kropp, men jag kan inte känna dem. De huserar i mitt inre centrum, och styr mig, men jag vet inte hur de känns.

Så jag får tänka och tolka mig själv. Varje dag.
Jag vet att jag är ganska nere när det blir en kamp att komma ur sängen. Jag vet att jag är uppåt  när jag rusar från en sak till en annan, utan att kunna vara still.

Jag tar mina vänner till hjälp för att lista ut saker och ting. E säger åt mig att jag ibland är mer uppmärksam på omvärlden, Frugan talar om för mig när jag talar snabbare, går fortare och är lättirriterad. Men de inre svägningarna märks inte alltid utåt. Och ofta känner jag dem inte. Förrän de blir så akuta att de liksom pressar sig ur mitt skal och bryter loss. En knäve i bordet, ett par tårar på kinden, ett leende som inte vill försvinna...

Hur skall jag kunna må bättre om jag inte vet hur jag själv mår?

Humorgala anmäld för brist på humor

*fniss*

Jag har lyckats umgås med mina föräldrar ännu ett dygn utan att ha avslöjat ett skit om mig själv. Det är hemskt, men på något sätt är jag stolt över mig själv. Jag orkar inte med dem. Men nu skall jag förhoppningsvis slippa dem i iaf ett par veckor.

Men sömnen var inga vidare inatt. Istället låg jag och funderade på hur man egentligen gör för att läsa ens egen journal. Jag skulle gärna vilja göra det snart, helst innan den 14:e, för då skall jag ha det första mötet på PMH. Jag skulle vilja veta vad min nuvarande psykiatriker egentligen har skrivit om mig. Någon som vet hur man går tillväga?

Jag har också lånat till mig en del pengar. För att betala eftersläpande räkningar och annan skit. Nödvändigt, men det känns ändå jobbigt som fan.

Så är läget idag.

Mötet hos Försäkringskassan gick riktigt bra. Jag kände att handläggaren lyssnade på mig och tog sig den tid som behövdes. Och ställde rätt frågor.

Så... Återigen ett bevis att jag kan stressa upp mig själv över ingenting...

D.S...

Jag sitter och lyssnar på Tiger Army's Santa Carla Twilight om och om och om igen. Och försöker få något gjort. Jag borde städa, diska och framförallt duscha. Jag ska ut till mina föräldrar för middag + övernatten och, pinsamt nog, vet de inte om att jag röker, trots att jag har gjort det i över tio år nu. Vet inte om det säger mest om min feghet eller om vår relation i stort.

Så jag borde duscha. Tvätta bort lukten av rök och svett som har kommit under dagen. Men jag är fast. Jag sitter bara och stirrar rakt fram. In i min röda vägg i sovrummet. *suck*

Meningsfullt? Not really

Sömnen fungerade hyfsat, så varför är jag inte glad? Varför sitter jag bara här och gnäller? Skall nog dra på mig kläderna, krigsmålningen och bege mig från min lya snart. Inte minst för att jag skall till F-kassan, men också för att jag inte orkar vara här inne. Det gör mig galen att bara sitta och stirra in i väggen.

Jag blir så trött på mig själv. Efter att ha sovit fel, snett, skevt och konstigt (som vanligt) vaknade jag fem i 11. Och allt kändes fel. Men jag lyckas ändå kontakta Frugan och vi planerar häng i busskur för att titta på Syndikalisternas demo (trots regn). Jag spendera säkert minst 20 minuter med att leta efter min svarta hoodtröja, som jag älskar. Som tyligen var det enda som jag ville ha på mig idag i tröj-väg. Men jag hittar den inte. Den är puts väck borta.

Så jag hittar något annat, känner mig obekväm, byter kläder fem gånger, blir lite sen, byter skor en gång till och åker in till stan. Demotåget var inte imponerande men roligt. Fanbäraren, en polares ex, är känd för sin dåliga hållning, men nu gick han ganska rakt och fint i ett tappert försök att hålla fanan. Synd bara att han egentligen inte skall visa sig i denna stad, pga hot. Såg Spatt, AK och andra saker som alltid är underhållande, och kedjerökte.

Efter tåget var det shopping för Frugan och sedan irritation över att vp-tåget inte kunde ha lite kommunistisk disciplin, utan var tvungna att gå utspridda så att tåget skulle se så långt ut som möjligt, och stoppa spårvagnstrafiken så länge som möjligt. *suck*

Sedan hem, käkade och somnade på sängen. Utan anledning alls (förutom att jag hade sovit sammanlagt 2.5 timmar natten till idag.)

Jag vaknar och som i en uppenbarelse inser jag var min svarta hoodtröja är någonstans. *suck*

Inatt drömde jag att en av tjackpundarna jag känner klättrade upp på Valands festvånings balkong, drog ur hårsnodden, slet av sig skjortan och rockade loss till eurotechno, inför hela Syndikalisternas demonstrationståg. Han skrek också något i stil med: "Vi skall fria världen", och när jag frågade honom om han inte menade: "Vi ska befria världen", skrattade han åt mig och sade åt mig att jag hade hört fel. Det han egentligen hade sagt var: "Vi skall fria till  världen".


Nu skall jag äta fil, flingor och kakor till frukost och sedan åka ner till stan för att ta mig en titt på demotåget. Och försöka undvika alla människor Frugan hatar.

Saker att göra när jag inte kan sova:

• Sortera mina armband
• Dagdrömma om att vara 13 år igen, fast i en helt annan situation än den jag var i då
• Röka
• Borsta tänderna
• Onanera
• Reda ut röran av halsband som har fastnat i varandra
• Röka en gång till
• Dagdrömma lite till
• Äta
• Kräkas
• Fundera över punk vs hippie
• Läsa böcker av Sören Wibeck (brukar vara ett utmärkt sömnmedel, dock inte i natt)
• Röka en tredje gång
• Borsta tänderna igen
• Slå mig själv i ansiktet

It's a wonderful life, isn't it?