charlyene against the world

...kan man säga som Edward Teller, mannen som byggde vätebomben, att

Allt känns bra. Det är helt enkelt en bra dag. Satt i Slottskogen ett tag, tills det blev lite kallt och jag bestämde mig för att kolla efter en bra Morrissey-biografi (har snöat in lite på honom just nu), men det visade sig att det inte fanns en enda!!! Varken på Akademibokhandeln eller Wettergrens. Så nu blir det nog nätshopping som gäller.

Kom hem, städade och insåg att om en vecka, eller rättare sagt mindre än en vecka, är jag ledig. Tills september. Och jag vet vad jag skall spendera sommaren med - pyssla, läsa och skriva. Och utforska Göteborg.

Och när skolan börjar flyttar Frugan och jag får en stor lya helt för mig själv. För ja, jag ska bo kvar. Vill inte flytta, trivs alldeles för bra.

Livet känns helt enkelt bra. Nästan så att jag undrar om inte något skall gå fel snart! *s* Som den pessimist som jag är...

Min Fru har hamnat i bråk med en vän. En god vän. Exakt vad de bråkar om är det ingen som riktigt vet, men kontentan är att för tillfället har de slutat prata med varandra.

Det är sådant som händer. De kommer säkert att lösa det inom en snar framtid, även om det är jobbigt nu. Problemet är att de båda är bloggare. Och läser varandras bloggar. Och vet om att den andre läser den förstes blogg, och vice versa.

Det här tar återigen upp frågan om vem man skriver för. Min Fru och T (som "vännen" nu heter) kastar pikar åt varanda via bloggarna, men tar inte tag i det på allvar. Det är små stickord av typen "jag undrar hur hon har det" och "vad skulle hända om jag ringde henne".

Är det sådant man skall ägna en blogg åt? Inte för att jag vill vara moralkärring och sätta upp någonslags regler, men är det inte lite löjligt att använda ens blogg för att lägga ut trevare om att försöka lösa ett bråk? När dessutom den andre är envis nog att inte svara rakt ut, utan fortsätter på temat "underförstådda meningar och pikar".
            Gör de inte bara saken värre?

Har idag varit på 3-timmars promenad med Frugan. Det var mycket trevligt, vädret var fint (om ändock något varmt) och vi gick på platser jag aldrig förut besökt. I övrigt har inte mycket gjorts. När jag vaknade imorse hade jag svårt att ta mig ur sängen, den var väääääldigt skön. När jag väl tog mig upp hade Frugan sitt lilla snack med mig, om framtiden och lägenheten. (Jag har nu insett att det hela löser sig, oavsett om jag flyttar eller bor kvar.)

Sedan fick jag ett mess från den gamla M. Det var inte kul. Hon beter sig som en skadeskjuten kråka, och jag orkar inte med henne. Trots detta påverkar hon mig. När hon hörde av sig idag kändes det jobbigt. Inte som i "jag har dåligt samvete"-jobbigt, utan snarare "jag orkar inte ha någon som helst kontakt med henne"-jobbigt.

Sedan gick vi på den långa promenaden, och jag åt en glass, vilket är trevligt. När vi kom hem gjorde jag pannkakor, lyssnade på musik och läste lite i den sorgligt dåliga boken "Vi åker till Sverige" av Sune Persson, som handlar om de humanitära vita bussarna under andra världskriget. Den är mestadels dålig för att den är undermåligt uppbyggd.

Så printade jag ut uppsatsen och bestämde mig för att inte bry mig om den mer förrän den skall in imorgon.

Så trots allt har det varit en okej dag. Hade jag haft en dag som denna för ett halvår sedan (eller bara 3 månader sedan) hade jag velat gömma mig under täcket och aldrig mer komma fram. Det känns bra att få insikter om hur mycket bättre jag mår nu än då. Så att man vet att det går framåt liksom...

Frugan skall flytta ut. Vart vet hon inte riktigt. Och jag vet inte vad jag skall göra. Att få lägenhet i Götet är inte det enklaste, och egentligen vill jag inte flytta. Jag trivs här, mer än jag någonsin hade kunnat föreställa mig när jag flyttade in. Men jag har inte råd att bo kvar själv.
        Jag har tre månader på mig att lösa detta.

...är klar! Bara opponering kvar och så är det sommar. En hel sommar av böcker, skrivande och sömn.

Jag har inget hår, Frugan lyssnar på vit makt-musik och på TV går ett program om stora kukar. Det är en underbar kväll.
       Imorgon skall jag och Frida skriva det sista på uppsatsen. Bara några timmar till och den är klar. Finito. Finished. Done. No more writing.

Sedan är det bara att lämna in den, ta emot en ny uppsats, opponera och så är det sommarlov. Jag kan knappt inte tro det. Det är väldigt overkligt. Väldigt, väldigt overkligt.

Att ha tuppkam (dock ej ställd) och svart hår var inte en bra idé. Två gånger blev jag kallad nazifucker, en gång av en yngre Reinfeldtkopia. Det fick vara nog. Håret rakades av helt. 3 mm, and I love it. Nu lär jag väl bli kallad flata istället, men det är helt okej. Jag ser inte det som ett skällsord.

Jag är grymt omotiverad på att skriva på uppsatsen.

Jag är grymt motiverad på att supa mig lite smålullig.

Jag har ingen som helst lust att klä på mig (sitter i pyjamas och morgonrock, samt raggsockor).

Jag är vill verkligen till MadManClothing idag, men de har stängt.

Jag har ingen som helst aning om hur denna dag kommer att sluta.

... är hämtat från Jason Jennings.

Det blev inget NationalTeatern igår, pga spöregn. Tråkigt, men inget att göra något åt.

Istället kom Maria och Marko hit för lite smått filosoferande innan de och Frugan drog vidare. Själv hade jag druckit en halv flaska vin så jag somnade på soffan. Vin är det bästa sömnmedlet!

Det var en underlig dag igår. Den började bra, med att jag tog mig ur sängen tidigt, tvättade och stod i. Jag pillade med uppsatsen, var ganska dukig och gjorde vad jag skulle.

Den slutade med (innan jag somnade på soffan) att jag fick tuppkam och Frugan undercut. Våra hår lever verkligen sina egna liv. Jag borde nästan göra en hårdagbok bara för att minnas all the crazy things I have done to my hair.

Jag skall nu göra en instats för världsfreden genom att ta itu med disken.

Nationalteatern spelar på Liseberg ikväll. Detta får bara inte missas!!!

(Om det inte börjar regna förstås...)

Det är nästan ofrånkomligt att man stöter på dåliga böcker. Och nu menar jag inte böcker som är lite tråkiga, utan böcker som är riktigt, riktigt dåliga - så dåliga att man inte vill läsa ut dem. Man vill helst inte se dem igen.
Varför dessa böcker är dåliga kan bero på flera saker. Ibland är de dåligt skrivna rent språkligt (de kan tex har en grammatik som man inte alls kan förstå), ibland är de dåligt skrivna rent uppläggsmässigt (många onödiga upprepningar eller uppradningar, eller har en disposition som gör att man inte kan följa argumenten), ibland handlar om saker som författaren inte själv förstår, ibland kan ämnet också vara så dåligt valt att ingen vill läsa om det (iaf inte jag).
        Det finns en miljon fler anledningar till att en bok är dålig, ofta är det en subjektiv känsla av "dålighet" som infinner sig relativt snart in i boken. Jag har som vana att lägga undan en bok om jag inte tycker om den efter 50 sidor. Och jag försöker alltid läsa en bok minst två gånger, mycket pga att det kan vara så att jag inte gillar eller inte förstår boken just då, men att jag kommer att göra det vid ett senare tillfälle.

Men jag har några böcker i min bokhylla som jag verkligen har gett chans efter chans, och som ändå framstår som riktigt usla. Ett exempel (ett klassiskt sådant) är Bibeln. Världens tråkigaste bok, mycket pga att den envisas med att radda upp släkttavla efter släkttavla. Dock måste tilläggas att vissa delar är mycket intressanta, speciellt Apokryperna (som tekniskt sett inte är en del av Bibeln).
        Ett annat exempel är Johan Norbergs Till Världskapitalismens försvar. Det är inte så, som man kanske skulle kunna tro, att en bok automatiskt är dålig bara för att jag inte håller med om dess (läs: författarens) åsikter. Men alla böcker som tar upp åsikter, oavsett om jag håller med eller ej, måste ha argument som är väl underbyggda och som följer på varandra någorlunda logiskt. Man kan tex inte undvika att redogöra för "fakta" som får ens teori att inte hålla. Detta gör Johan Norberg. Hans bok är så insnöad i sina egna argument att den vägrar att se världen genom några andra glasögon, och han blundar så hårt han bara kan när det finns saker som motsäger hans trosatser.
        Ett tredje (och sista) exempel är de två böcker av Fjodor Dostojevskij som jag äger (Brott och Straff samt Onda Andar). Jag har sällan läst så långtråkiga berättelser som dessa.

Frågan är nu: Om man är en boksamlare som jag; vad gör man med dessa böcker? Skall jag spara dem bara därför att de är böcker, och därmed av ett visst värde för mig? Eller skall jag göra mig av med dem och sätta upp dem på "svarta listan" så att jag aldrig får för mig att försöka läsa dem igen?
        Att göra mig av med oönskade böcker är (för mig) att göra mig av med oönskade barn. Det finns egentligen inte någon bra lösning. Kanske jag helt enkelt borde stoppa dem i en låda och ställa dem där de inte syns, så att jag slipper skämmas för dem...

Jag kan inte riktigt stressa av. Det är meningen att vi skall lämna in vår uppsats på onsdag, och vi har skrivit allt som skall skrivas, det skall nu bara ordnas om, omformuleras och kortas ner.
    Och det är inget problem. Eller rättare sagt, det hade inte varit något problem...om jag hade varit själv.

Frida är inte alls dålig att samarbeta med, men....helt ärligt:

◊ Jag skriver bättre än henne (jag vet hur man skriver på ett sådant där akademiskt sätt, även om jag försöker undvika det till vardags och då istället skriver som en kråka).
◊ Jag skriver snabbare än vad hon gör, både rent fingermässigt och tankemässigt. Hon tar 5 minuter på sig att formulera en mening...
◊ Jag vet vad som krävs i en uppsats, hon har ingen aning. Detta leder ofta till problem, eftersom hon ofta vill skriva sina åsikter, trots att hon inte har något som helst stöd för dem.

Så okej, jag är kanske ett elitistiskt jävla kukhuvud, med en alldeles för stor dos av egocentrism i vissas ögon. Men faktum är att jag inte tänker vara så där jävla svensk och inte erkänna att jag är bättre än vissa andra på vissa saker. Jag tror inte på jantelagen, jag vägrar!

Frågan är bara hur jag skall förklara för Frida... Jag är ju väldigt duktig på att kasta saker i ansiktet på folk, och det är inte alltid en bra egenskap.

Försov mig imorse och vaknade 20 min innan Frida skulle komma hit. Jag är en oerhört långsam människa på morgonen, så det blev lite kaotiskt, men ordnade sig tillslut.

Har suttit och skrivit på uppsatsen större delen av dagen. Vi är nu uppe i ca 7 sidor för mycket, och det suger ju, men å andra sidan är det ganska roligt att sitta och pilla med den sedan, så det blir nog bra.

Fick ett smärre raseriutbrott över min omförmåga att uttrycka mig, vilket resulterade i att jag mer eller mindre knuffade bort Frida från datorn och satt och skrev (helt tyst) i ca 10 minuter. Inte så snällt, men hon verkade tycka att det var okej.

Och det är vad min dag har innehållit. Inte mycket, och samtidigt alldeles för mycket.

Den mystiska mannen, även kallad G, befinner sig fortfarande i vår lägenhet. Det var meningen att han skulle fly fältet medan jag och Frugan var på Ullared med Frugans pappa. Så har inte skett...

Jag och min Fru gick upp tidigt imorse, åkte till Ullared och var där runt 8. Shoppade (bland annat ett linne, en tröja och en miljard tavlor) och åkte sedan hem. Planen var egentligen att jag skulle dra till skolan och Frugan till jobbet direkt efter vår roadtrip, men eftersom vi tog kortare tid på oss än beräknat åkte vi hem för att lämna av våra inköp.

I hallen möts jag av G:s skor. De är gigantiska. Jag vet också att han är blond. And that's it.

The plot thickens!

Frugan har tagit hem en mystisk man till vår lägenhet. Jag vet inte hur han ser ut, eller vem han egentligen är, för tydligen är han så mystisk att jag inte ens får säga hej.

Om det inte vore för att jag måste gå upp astidigt imorgon (dvs runt 5) så skulle jag ha stannat uppe och snokat. Nu tror jag att jag skall gå och lägga mig istället.

tillhör Ortega y Gasset och lyder:

...kommer från Evelyn Waugh och lyder:

Idag fick jag veta att 53% av alla som läste kvantitativ analys denna termin (dvs ca 30 sociologer och ca 30 socialpsykologer) har fått underkänt på tentan. 53 fucking jävla procent!!!

Är det bara jag eller håller någon med om att det måste vara något fel om det är så?

Eller är vi bara korkade? (Ja, inte jag förstås eftersom jag fick godkänt...*s*) Men jag har aldrig varit med om något liknande!

Jag anser att antingen är det något fel på:
◊ kurslitteraturen, eller
◊ föreläsaren, eller
◊ (troligast) både och!

Det roligaste är att när vi innan tentan frågade vår föreläsare om hur svår tentan skulle komma att vara svarade han (and I quote): "Jag har aldrig varit med om att någon inte har klarat den".

Detta betyder att cirka hälften av alla som läste kursen har en omtenta att göra. I do feel sorry for them!

Min B-sträng vägrar att hålla sig sharp. Och jag vet inte varför. De nya strängarna låter annars bra, förutom den där jävla B-strängen. Och jag svär, det handlar inte om minuter innan den fuckar sig, utan sekunder! Och det suger...

Men det känns gött att ha tagit fram den gamla guran igen. Det är ett steg i rätt riktning.

Imorgon är det in till stan som gäller, upp i ottan för att plugga (söndagar är mina pluggdagar), hämta bok och möta Frida på Världskulturmuseet för hundrationde gången känns det som.

But that's the way the cookie crumbles.

Träffade den nya M igår (dvs ännu en flicka vars namn börjar på M, och som nu får överta hedersbokstaven). M och jag har känt varandra ganska länge nu, typ 9 år! (Eller möjligtvis åtta, det är inte blurry runt de där åren för mig.) Vi träffas inte ofta, vi pratar sällan på telefon, men om något skulle hända med mig är M en sådan person som jag skulle kunna ringa till. Och det känns skönt. M är dessutom inte varken hysterisk eller deprimerad och det känns JÄTTESKÖNT!!! (Tillskillnad från de flesta andra tjejer av idag som jag träffar.)
    M var på Liseberg med den fritidsgård som hon jobbar på, så vi såg på när barnen (ålder mellan 13 och 15) sprang runt, blev blöta i regnet och hade allmänt kul. Jag och M rökte, drack kaffe och snackade en jävla massa. Jag måste definitivt åka uppåt i landet för att träffa henne i sommar.

Det tog mig dock nästan 1,5 timmar att komma hem (mot vanliga ca 45 min), för det verkade som att alla vagnar i hela staden hade slutar att fungera (spårvagnar alltså, den hästdragna typen är inte alls lika vanlig, även om det säkert hade gått fortare om jag hade haft en sådan inatt).
    Jag kommer tillslut hem, äter kvällsmat och går till sängs. Alldeles när jag är påväg att somna skickar Frugan mess om att vi kommer att ha gästbesök på soffan, någon tjej som har bråkat med sin pojkvän eller något i den stilen. Fine säger jag och somnar nästan, men rycker till när Frugan och denna tjej kommer hem. Vi har en väldigt lyhörd lägenhet och soffan denna tjej skall sova på står alldeles utanför mitt sovrum.

Jag somnar tillsist, och vaknar sent efter en weird dröm om att jag inte kunde ta av mig byxorna för hela mina ben var fulla av stubb av stilen könshår. Varför jag skulle ta av mig byxorna är något oklart, men tydligen var jag en sexsymbol.

Nu sitter jag här vid datorn, borde skriva på uppsatsen men har tappat alls lust. Och jag bara önskar att den ökända tjejen kunde vakna snart så att jag kan få vara själv med min gitarr.

Jag har alltid haft en speciell relation till musik. Kanske beror det på att min far var musiker fram tills han insåg att han skulle få barn och inte kunde försörja en familj på musiken. Gammal proggare är han, och håller fortfarande på med musiken som sin enda egentliga hobby.
    Men även om han kanske inte längre spelar lika ofta som han skulle vilja är han fortfarande "musiker" i själ och hjärta med uppläggningar om gitarrer, slingor, mic:s och gud vet vad. Jag brukade älska när han tog fram sin stålsträngade gitarr och spelade för mig och syrran när vi var små. Det i kombinationen med de vinylskivor som spelades (dylan eller doors mestadels) skapade en atmosfär där musik var något äkta, något speciellt, något som lugnade och gav sammanhållning i en familj där sådan inte existerar.

Själv började jag sjunga i kör vid 7 års ålder och fortsatte med detta tills jag var ca 13. Nu sjunger jag sällan och inte alls lika bra längre. Jag har i olika omgångar försökt att lära mig att spela gitarr, speciellt efter det att min far köpte mig en gitarr när jag var 16. Det har inte gått speciellt bra, jag är otålig och blir lätt irriterad. Så jag antar att jag inte är direkt speciell i detta avseende. Precis som alla andra ger jag mig in i saker som jag aldrig avslutar.

Men jag lyssnar otroligt mycket på musik. Och jag ändrar mig ständigt. Barndomen innehöll (som har nämnts) Dylan och The Doors, sedan kom en sväng med dålig pop i form av Brainpool (vem minns dem idag?), men också Beatles. Sedan kom punken med allt från Sex Pistols och Clash till Dia Psalma och De Lyckliga Kompisarna. Efter det kom synten och lite hardcore. Sedan var det dags för melodisk hårdrock i många former.

På senare år har jag gått igenom pop (mestadels Robbie Williams) hiphop (2Pac, Eminem och andra som hatar världen), grindcore (de hatar alla världen), svensk vispop och nu sist rocka- och psychobilly, melodisk grindcore ála AFI, men även lite av det som spelas på MTV.

Jag tror att när jag växte upp hade en tanke om att när man blev runt 20 så var man vuxen och detta innebar också att man inte ändrades mer. Man visste vad man tyckte om och så var det bra med det. Ack så fel jag hade.

Men jag har iaf kommit till insikt om att jag aldrig vill leva utan musik. Skulle jag bli döv skulle jag ta livet av mig.

Av någon anledning klarade jag kvantitativa analysen. Jag vet inte hur och jag vet inte varför, men det gjorde jag. Säkert med ett poäng över strecket, men whatever. Nu står det ett prydligt "G" under mina studieresultat, och jag är faktiskt nöjd.

Bara några få veckor kvar så är det sommar. Inga mera uppsatser, inget mera pluggande. Bara en mördande vardag.

Intet nytt på västfronten.

Uppsatsen går sakta framåt. Jag är mest trött, men det skall nog funka i slutändan.

"I will wait for you, she said - endlessly
I will wait for you, so spoke - misery"

Vaknade av mig själv halv åtta imorse. Det händer inte ofta, så jag antar att jag får njuta av det medan jag har tillfälle.

Ska iväg till Världskulturmuseet snart, och göra en genomgång av utställningen för uppsatsen. That's should be fun.

Det känns som om detta bara är en av alla dessa dagar. Men det är åtminstone sol ute.

Klippte av mig håret idag. Igen bör väl tilläggas. Jag har inte tålamod nog att ha långt hår. Inte minst för att jag måste pilla med det varje dag. Så jag fattar inte varför jag alltid försöker ha det.

Men nu skall jag låta det vara kort ett tag. Skönt som fan på sommaren.

...är "by the time we came to Memphis we were crazy", taget i Rancid's "Memphis". Kan man göra annat än älska?

Efter en dusch, två koppar kaffe och gröt till frukost är jag redo för att inleda andra veckan av uppsatsskrivandet. Jag måste erkänna att det går mycket bättre är jag trodde. Och det känns jävligt roligt. Förbannat jävla roligt faktiskt.

Frida är mycket trevlig att skriva med, och jag har kul. Nu kommer vi dessutom till den roliga delen. Efter en vecka av bakgrundskollande och litteratursökning skall vi nu gå in på empirin, vilket är nästan det bästa (förutom slutpetandet när man disponerar, kollar stavfel och gå igenom allting en miljard gånger).

So... I'm having fun! Are you?

Min sociala fobi har blivit värre på sistone. Jag misstänker att det är för att jag har isolerat mig lite sådär. Du vet... Inte gått ut med vännerna och supit, inte suttit och fikat dagarna igenom, utan mest varit med mig själv.

Det handlar lite om årstiden faktiskt. Jag är ett stort fan av våren, även när det är regnigt och kallt, för jag vet att då är värmen påväg. Men samtidigt känner jag mig alltid väldigt osäker runt denna tid på året. Tycker inte om min kropp, tycker inte om mig själv, oroar mig för framtiden, sommaren, hösten, skolan, jobb osv.

Och jag är inte typen som går hemifrån för att försöka må bättre, istället dyker jag ner i underlig litteratur eller begraver mig i projekt som jag vet att jag kommer att överge så snart jag mår bättre.

Men social fobi, för att återknyta till ämnet, är inte en speciellt bra sak att ha. Ibland tar det nästan absurda uttryck. Som tex igår, när jag ÄNTLIGEN plockade upp min gitarr från förrådet och insåg att den behöver nya strängar. Och går jag då till en musikaffär? Nej. Jag letar upp en på nätet som kan skicka skiten till mig för massa fraktpengar.

That's me in a nutshell.

OBS! Spoilervarning!!!

Ibland, speciellt om nätterna, kommer konstiga tankar upp i mitt huvud (inte för att jag vet varför tankar kommer upp i ens huvud, de borde ju skapas där. Men det kanske har att göra med att de kommer upp till ytan, dvs medvetandet. Men whatever...). De är ofta en blandning av minnen och mer nutida händelser. Let's give you an example:

När jag skulle "ta studenten" som det inte alls heter när man går ut folkhögskola, men whatever, skulle vi göra en klassresa. Men vi hade inga pengar så vi köpte varsitt Göteborgspass och turistade runt i Göteborg. Detta innebar bland annat åktur med Paddan (first time for me actually), Liseberg (not first time, thank you very much) och en tripp till Göteborgs Maritima Centrum (eller vafan det nu heter). Vid det sistnämnda har de en ubåt förtöjd i hamnen som man kan gå ner i och det är läskigt och trångt (jag avskyr båtar i vanliga fall och numera vet jag också att jag avskyr utbåtar ännu mer) och klaustrofobiskt och annan skit.
    Men innan vi gick ner i den där förbannade ubåten berättade en tjej i klassen, Satu, för mig att hon var övertygad om att hon i ett tidigare liv hade varit del av en ubåtsbesättning under andra världskriget. Och naturligtvis hade ubåten blivit bombad och den hade sjunkt och alla hade drunknat.

Idag tittade jag på den gamla filmen Das Boot, utbåtsfilmen som i Director's Cut-versionen är över 3,5 timmar lång. Varför jag gjorde detta kan inte jag svara på, även om jag faktiskt efter ett tag kom in i den där långsamma berättelsen och nästan sögs med, trots att filmen inte var jättebra. *flin* Anyways. Här kommer spoilern, för er som vill sluta läsa nu (om ni inte redan har sett filmen, vilket ni säkert har, för det har de flesta, förutom jag som inte ens har sett Titanic): Det finns en scen när den tyska ubåtsbesättningen (som filmen handlar om) lyckas skicka torpeder mot brittiska fartyg och träffa! (Congrats, you nazi-fuckers) Men en av fartygen, båtarna, skeppen, whatever (ni sjöflickor kommer säkert att berätta för mig vilket som är korrekt) sjunker in, utan brinner! Och då bestämmer sig tyskarna för att skicka iväg en torped till (kan förresten någon berätta för mig varför det heter torped under vatten och missil i luften, är det någon skillnad???) för att sänka fartyget, skeppet, båten... De gör så, men inser att "oj, det är folk kvar som ingen har räddat och som nu brinner tack vare en explosion eller flera". Och naturligtvis hoppar de brinnande britterna (funny thing to say out load, btw) ner i vattnet och simmar mot ubåten som de ser.
Ubåten backar långsamt och kaptenen förklarar att de inte kan ta fångar.

Och när jag såg detta tänkte jag (med min oerhört logiska hjärna som alltid fungerar så utmärkt väl i ALLA lägen) att Satu hade fel. Hon var inte ubåtsbesättningsman, hon var en av de där britterna som brann och hoppade ner i vattnet för att drunkna.
    Smart tänkt av mig, eller hur?????????????

Varför fungerar min hjärna på detta vis? Varför envisas den med att göra totala felkopplingar och sedan göra nästan vadsomhelst för att övertyga mig om att den har rätt????? Stupid motherfucking brain, stop it! Stop I say!!! Or I will cut you out with a butterknife. Which may hurt a lot, but I DON'T CARE!!!!

Anyways. Kan någon smart person förklara detta för mig????????

Det har varit lite tunt på läs-sidan på sistone. Mestadels för att jag har haft annat för mig. Dels har jag pluggat mycket mer än vanligt. Dels så har jag utvecklat ett intresse för musik.
    Inte för att det intresset inte har funnits där innan, jag har alltid älskat musik och tyckt att det är viktigt. Men nu har det blivit nästan det enda som jag gör! Lyssnar på musik alltså!
    Och inte är det det gamla vanliga, istället är det helt nya genrer, nya band och nya låtar!

Men lite har jag (trots detta) fått läst.

Bland annat Death and Dying av Glennys Howarth, vilket var inte alls så spännande som jag hade tänkt mig. Det är en sociologisk introduktion, och sådana kan antingen vara bra eller falla platt. Denna bok hamnar någonstans mitt emellan. Den känns inte jätteinspirerad, men tar upp saker som tex hur viktig kulturen är för att villkora hur vi känner inför att dö, och hur vi vill ha det när vi dör (tex vid långvarig sjukdom). Den tar också upp lite om olika arbeten som kommer nära döden, tex obducenter, sjukvårdspersonal och liknande. Helt okej bok alltså, men den sade mig inte så mycket. Jag är ju alltför morbid för att tycka om slätstrukna saker om döden.

Sedan läste jag The many lives of Marilyn Monroe av Sarah Churchwell, som inte är en biografi över Marilyns liv, utan istället tar upp alla (eller iaf de flesta) myter som cirkulerar kring hennes liv och död. Tex självmord/mord, aborter, missbruk, älskare, föräldrar osv... Den var mycket intressant och välskriven, trots att det tog ett tag att komma in i den. Rekommenderas! Monroe var en kvinna som fascinerade både andra kvinnor och män, och som fortsätter att trollbinda oss. Tyvärr ses hon som korkad, alltför frigjord och inte minst fejkad. Denna bok nyanserar bilden av henne något.

Så följde två riktigt tråkiga böcker (som jag inte ens tänker länka till): The Truth av Terry Pratchett. Det är nog den sämsta i Discworld-serien ( Booooooring!) som jag annars älskar, samt Hollow Man av Dan Simmons. Den sistnämnda är inte ens värd att pratas om.

Men så gav jag mig på Filosofi i fickformat av Voltaire (jag hoppas att alla vet vem han var, annars borde ni få stryk!) som jag fortfarande inte har läst ut (började på den imorse). Och den verkar lovande. Jag älskar satirer! Så jag antar att jag kommer att tycka om den. *ler*

Det finns inte någon därute som har några boktips? Helst inte skönlitteratur. Jag och skönlitteratur kommer jävligt dåligt överens, läser hellre fackprosa... Gärna biografier, bara de inte handlar om utnyttjade barn eller kvinnor i stilen "Pojken som kallades Det"... Boooring!

Det är ännu en dag när ingenting blir gjort. Jag har inte ens lyckats att få på mig kläder, utan sitter här i morgonrocken och undrar vad jag skall göra med min dag.

Egentligen skulle jag vilja åka in till stan, vandra runt och göra slut på alltför mycket pengar. Men faktum är att jag inte har något som jag behöver köpa och dessutom är det Göteborgsvarvet idag, vilket gör att man helst skulle vilja stanna borta från stan.

Men vad annars skall jag göra? Plugga? Det vore ju helt otroligt. Och bara så jävla fel.

Vissa människor fastnar i ens minne. Andra bara försvinner. Det kan handla om någon som man har sett på stan, någon som man kan gå och fundera över i timmar efter det att man har sett dem. Ett kort möte kan bli till något större, iaf i ens medvetande (vill man ha en intressant diskussion om vad medvetande är, sett ur en synvinkel, läs "Märk världen"). Iaf jag kan gå och fundera över människors liv - hur lever denna person, hur ser denna persons liv ut, vad gör hen om dagarna/kvällarna/nätterna? Vad får hen att ticka?

Men det kan också handla om människor som man har känt relativt väl. Man glömmer bort namn, ansikten, kännetecken och i stort sett allt om denna person. Tillslut minns man bara om något påminner om denna person.

Men så finns det de som fastnar. Vissa som man vet att man aldrig kommer att glömma bort (om man inte drabbas om olycka, sjukdom osv.). Jag har några få som jag är säker på att jag aldrig kommer att glömma, vänner som har betytt mycket för mig, på ett eller annat sätt. Personer som jag tänker på ofta. Min fru är naturligtvis en av dem. Hennes "impact" på mitt liv har varit långt större än de flesta kan föreställa sig. Elin är en annan. Hen och jag gick grundskolan tillsammans och trots att vi talar alltför sällan är hen viktig.

Det finns också de som jag vet att jag kommer att glömma förr eller senare, personer som kanske en gång var viktiga men som inte är det längre. Och det är inte nödvändigtvis så att jag känner att jag vill glömma bort dem. Jag bara vet att de är så obetydliga att de förr eller senare kommer att försvinna ur min medvetna värld. M är en sådan. Vissa personer från grundskolan/folkhögskolan är andra.

Kanske är det taskigt att glömma bort personer som en gång har varit ens vänner och minnas människor som man bara kort har sett på stan. Det är inte självvalt (för hur kan man välja att glömma?), det är bara så det är. Och jag är glad över det! Jag skulle inte vilja minnas alla.

Det finns ett uttryck på franska som går: "Recluer pour mieux sauter". Det betyder ungefär att dra sig tillbaka för att kunna hoppa bättre. Bildligt talat handlar det alltså om att ett tag sluta kämpa, dra sig tillbaka (bort från vad det än var man strävade efter) och hämta krafter för att sedan kunna komma tillbaka med dubbel styrka.

Problemet är att det inte finns utrymme för detta i vårt (västerländska samhälle). Iaf inte om man jobbar, eller pluggar något som tar upp stor del av ens tid. För att dra sig tillbaka handlar inte bara om att kunna göra det på kvällar, helger och semestrar. För faktum är att då är dessa kvällar, helger och semestrar inte fritid (fri tid), utan en förberedelse för jobbet. Det finns en norm om att man skall vila på semestern (iaf i teorin) så att man kan komma tillbaka till jobbet utvilad. Är det verkligen därför man har semester? För att kunna vila upp sig för jobbet?!?!

Men det handlar också om att detta "tillbakadragande" inte allt kan komma på speciella tidpunkter. Det är nästintill omöjligt att passa in ett tillbakadragande på den tid som är ens egen. Alla borde ha rätt att inom betald arbetstid få dra sig tillbaka och ta ansats inför nästa jobbuppgift.

Men alla borde också ha rätt att göra tillbakadraganden som inte är jobbrelaterade. Det är en del i att vara människa att aldrig kunna bli helt "rätt", helt lycklig, helt tillfreds om vi styrs av (tids-)ramar som inte vi själva har valt och som inte alltid stämmer in på oss.

Det finns med andra ord ingen flexiblitet i vårt samhälle. Om människan kräver flexibilitet för att kunna tillfredsställa sig själv och andra. Hur skall vi annars kunna leva?

Trött, trött, trött.
Jag har ägnat veckan åt att leka plantageägare och driva på F som om hon vore en negerslav. (Jag är så trött att jag inte orkar vara PK. Inte PK, inte snäll och trevlig, inte mycket mer än bara lilla jag. Det är nu jag låter saker som "lite våldtäkt är ju alltid kul" eller "lite massmord har aldrig skadat någon - inte något viktig iaf".)

Men vi har kommit en bra bit framåt i uppsatsen. Eller rättare sagt - vi har skrivit ca 12 sidor. Av 25. Det känns helt okej. Jag bara hoppas att vi kan få komma och göra vår intervju snart, fast studenter prioriteras inte speciellt högt, antar jag.

Efter att min förbannade tvätt är klar skall jag dra in till den stora staden och pressa F till att få ett nervöst sammanbrott. Det är bra, för då kan jag sedan skicka hem henne över helgen med totalångest och jag slipper bry mig.

Det blir nog en bra dag i slutändan.

Det har varit en dålig dag. Inte för att något har hänt, utan för att det bara är så det är.

Jag hoppas att det blir bättre imorgon. Då skall vi sitta med uppsatsen, jag och Frida.

Just nu vill jag bara inte vara längre.

De har precis bytt låset in i lägenheten. Skönt att det blir gjort, för vi har under en kortare period haft ett lås som fastighetssköatare inte kan komma in genom. Och det kan ju tyckas skönt. Förutom att vi alltid har behövt vara hemma när något skall fixas, göras osv. Och paranoid som jag är tänker jag på bränder.

Stora lågor som stänger inne en i sovrummet. Om det så blev skulle de naturligvis inte ringa efter fastighetsskötaren som kom med nyckel för att släppa ut de innestängda. De skulle bryta sig in med yxor och hackor och diverse andra mojänger. Men ändå...

Så nu är låset bytt. Jag har skrivit 6 sidor (av ca 25) till vår uppsats. Frida kommer att slå ihjäl mig för att jag skriver utan henne. Men sån't är livet. Jag kan inte hjälpa det. Det kliar i mina fingrar!

Häromdagen såg jag "Girl, interrupted". Jag älskar filmen av skäl de som känner mig säkert förstår. Ni andra får helt enkelt gissa.
    Anyways, i en av de första scenerna när Susanna lämnar sitt hem för att fara till Claymore ser man henne gå från huset till taxin. Och i trädgården står en skylt, med texten "Kennedy" och JFK:s ansikte på, med hänvisning att i detta hushåll håller vi på Kennedy. Skylten är säkert ditplacerad för att visa att detta är 1960-talet, men jag vet att sådana skyltar inte var ovanliga i en tid när vem man röstade på i det amerikanska presidentvalet faktiskt spelade roll. (Det gör det visserligen idag också, men i mycket mindre utsträckning. Skillnaden mellan demokrater och republikaner är hårfin och att vara "independent" säger egentligen ingenting, eftersom den tredje parten aldrig vinner.)

Och det slår mig att andra vågens feministers slagord "Det personliga är politiskt" har vänts om till "Det politiska är personligt". Inte bara så att hur vi lever våra liv är politik, var vi köper våran mat, våra kläder och om vi väljer att stanna hemma med barnen, utan vi skall också mer eller mindre dölja det för dem som inte känner oss.
    Att skriva ens åsikter anonymt i en blogg är en sak, men politiska diskussioner rör sig antingen i den egna politiska kretsen, eller bland människor man känner relativt väl. Precis som vår gudstro (eller avsaknaden av en sådan) har det politiska blivit något som är ett kontroversiellt ämne.
    Detta kan gälla partipolitik (vem röstade du på i valet) eller etik- och moralfrågor (om du ser en alkis utslagen på gatan, hjälper du henne). För några månader sedan frågade jag Frida vilket tåg hon brukade gå i på första maj (efter att vi hade slagit fast att hon brukade demonstrera) och fick svaret: "Det är ju en väldigt personlig fråga". (Jag fick visserligen senare veta, men det verkade vara pinsamt att bekänna sig till ett tåg. Detta verkade mest vara av rädsla för att någon skulle ifrågasätta det.)

Politik är inget man diskuterar på första, andra eller ens tredje dejten. Det diskuteras heller, som tidigare har nämnts, utanför de egna kretsarna. Autonoma vänstern diskuterar med autonoma vänstern och förlöjligar de övriga. Nazifuckers diskuterar inom de egna leden, och förlöjligar gråsossarna och motståndarna.
    Visst finns det några som visar sin "tillhörighet" med pins och t-shirts, men det är sällan de tar en diskussion om detta. Det är ett statement som inte skall ifrågasättas.

Är det så att vi skäms för vår politik? Är vi rädda för att bli ifrågasatta? Eller är politik helt enkelt ett sådant ämne som definierar vem du är? Och isåfall: Är vi rädda för att stå för dem vi verkligen är? Är vi så fega?

Men så kommer den oundvikliga frågan. Om man vänder på myntet, vad händer då? Tänk om politik hade varit något som alla diskuterade, något som alla brydde sig om, något som alla var medvetna om? Hade den världen gått att leva i? Nu kommer säkert någon att utbrista något i stil med den gyllene medelvägen, lagom är bäst eller liknande. Men jag vill inte leva i ett ljummet samhälle. Inte heller vill jag leva i det vi har i Sverige idag där saker och ting kokar, men på ytan är det lungt. Då finns bara ett alternativ!

Kom igen! Vem vågar ta en diskussion?!?!

Ibland behöver man en sporre för att klara av saker och ting. Jag, som är notoriskt känd för att gå upp 10 kg på vintern, har försökt att gå ner i vikt. Min målvikt ligger på ca 54 kg, jag har fortfarande ca 3 kvar att klara av. Men jag har iallafall nått mitt första mål: Att komma i de jeans som jag köpte förra sommaren och som då satt som en smäck! Det tog iofs lite slitande och dragande (tänk på att de är nytvättade), men jag lyckades! Jag tänker faktiskt gratulera mig själv.

I övrigt så hittade jag också igår (när jag rotade runt bland kläderna) detta linne som jag helt hade glömt bort:

Ännu en ångestnatt är över, dags att ta tag i dagen istället. Känns dock inte direkt lockande. Så jag sätter mig framför datorn istället. Och börjar fundera. För säga vad man vill om depressioner och ångestattacker (de är skitjobbiga, nästintill outhärdligt plågsamma och jag skulle ge väldigt mycket för att slippa dem), men de ger upphov till tankar som jag oftast inte annars tänker på.

Som tex: Vem skriver man egentligen för? Det beror naturligtvis på vad man skriver. En roman riktar sig till en annan publik än en B-uppsats. En dikt är till för någon annan än en insändare i GP. Eller inte nödvändigtvis andra personer, men andra delar av de personerna.

Men vem skriver man bloggen för? Jag har inte direkt många som läser min blogg, det är inte direkt många som kommenterar den eller lämnar något som helst spår att de har varit här förutom i statistiken. Så varför fortsätter jag skriva? Jag har ingen längtan att bli nästa stora bloggfenomen. Så finns det en mening med att skriva en blogg om man inte har en publik?

Finns det någon mening med att skriva om ingen läser det?

Det känns lite som den urgamla frågan om ljudet i skogen (som jag antar att ni alla känner till, om ni inte gör det går det ungefär såhär: Om ett träd faller i skogen och ingen finns där och hör det, har det då verkligen avgett ett ljud?)

Men även om det finns en publik, skriver man egentligen för den? (Startar man sin blogg i förhoppningen att många skall läsa den, begrunda den, kommentera den och reagera på den? Är det ett nödvändigt kriterium för att starta en blogg? Och om man inte uppfyller dessa krav, utan nöjer sig med att några få personer läser då och då, är man då ingen "sann" bloggare?)

Men det var en utläggning. Säg att man har en blogg med många läsare, skriver man då verkligen för dem? Läsarna är ju anonyma tills de avger en kommentar, och inte ens då får man veta deras "riktiga" jag (om nu något sådant existerar). Skriver man för en anonym massa?

Det antar jag att de flesta personer som publicerar något gör. Författare, journalister osv... Alla skriver de för personer som de inte känner. Men vad är meningen med det? En bloggare öser ur sig saker som de oftast inte kan/vill säga IRL, ansikte mot ansikte med en annan människa. En bloggare gömmer sig bakom anonymiteten. Innebär detta att en bloggare är feg? Har vi iochmed Internet gått in i feghetens tidsålder, när allting göms bakom hårddiskar och skärmar (och allt det andra som en dator består av)?

Eller är det helt enkelt så att majoriteten av det som skrivs, oavsett om det är i nätform eller ej, är till först och främst för den som skriver? Skrivande är en egogrej, en egotrip, ett narcissistisk barn på "papper"...

Om det är så kommer nästa fråga: Varför läser man?

Det finns fördelar med att vara en mupp (som jag). Om man, som jag gör, ibland får ryck och sorterar det mesta man äger och har (just nu mina kläder, då de har fotograferats) finner man också saker som man antingen har glömt bort eller inte visste att man hade. För det är ju onekligen så att de kläder som jag använder oftast hamnar högt i högarna i byrålådan. Och då glömmer man bort resten.

Men nu har jag funnit mina kläder, kläder som jag har saknat utan att ens veta om det själv. Som tex den här kjolen:

Sömnlöshet kan få en att göra skumma grejjer. En del går ut, super sig fulla och somnar i en buske (kanske inte så skumt, men inte speciellt bra). Andra skriver underliga dikter som de inte minns vad de handlade om efter att de äntligen har fått sova. Jag organiserar. Eller klipper mitt hår. Och eftersom jag nu har bestämt att mitt hår inte får röras (det skall bli långt, så är det helt enkelt) så organiserar jag.

Jag funderade först på att flytta in datorn i mitt rum och dämed möblera om, men insåg att datorn i sovrummet är inte det bästa när man skall skiva B-uppsats. Böckerna i min hylla skall heller inte röras, eftersom de redan står i en bra ordning. Därför tog jag tag i mina kläder. De hänger/ligger visserligen redan i en prydlig ordning, snyggt sorterade och placerade. Men nu bestämde jag mig för att fotografera dem.

Därför äger jag nu ett foto av istortsett varje plagg jag äger (förutom underkläder). Vad skall jag då ha detta till? Ingen jävla aning. Sömnlöshet får en, som sagt, att göra skumma grejjer.

Igår när jag flippade mellan kanalerna hittade jag filmen "Panic Room", eller rättare sagt: Presentationen av filmen innan den skulle börja. Den löd ungefär: "Nu får Jodie Foster panik. Och vem skulle inte få det med en dotter som ser mer ut som en kille än en tjej?" Och de säger att vi inte lever i ett strukturellt samhälle...

I rest my case.

Ibland önskar jag att jag vore modig. Du vet, en sådan där person som bryter in om de ser orättvisor, som står upp för vad de tycker och tänker. Men det är jag inte, och ibland blir det väldigt tydligt.

Igår kväll låg jag i soffan och läste när jag från lägenheten under hörde höga röster. Det är inget ovanligt, paret som bor under mig och Frugan bråkar väldigt mycket. Men jag hörde en mansröst säga något väldigt argt, så kom en duns och så blev det tyst. Min första tanke är att nu har han slagit sin fru så hårt att hon föll i golvet. Dock hörde jag snart både hans och hennes röst igen, de fortsatte bråka som om ingenting hade hänt. Dunsen hade uppenbarligen varit något helt annat.

Men i den korta tystnaden funderade jag på vad jag skulle göra. Jag hade kunnat gå en våning ner, ringa på dörren och säga åt dem att hålla käften. Om kvinnan blir slagen hade det knappast hjälpt. Inte heller hade det hjälpt speciellt mycket om jag hade gått ner och sagt åt mannen att sluta slå sin fru, eller försökt att hjälpa frun. Det hade troligtvis bara gjort saken värre. Jag hade kunnat ringa polisen, men eftersom jag vet hur det där fungerar hade det knappst lett till något alls, förutom en man som lägger skulden på sin fru.

Det tog mig ca tre sekunder att komma fram till dessa alternativ, inget verkade vettigt och jag låg kvar i soffan. Och sedan började de bråka igen. Och jag tror inte att om de inte hade börjat bråka igen att jag hade gjort något överhuvudtaget. För jag vet ju inget säkert, även om jag har mina misstankar. Jag är med andra ord en fegis.

Tentan igår gick kasst, så jag åkte hem till Matilda och kollade in hennes nya lägenhet. Den är schysst, med en stoooor inglasad balkong och ligger i ett trevligt område.

Idag har det mest handlat om uppsatsen. Föreläsning och handledning. Jag är trött på den redan, mest för att vi var tvungna att diskutera med andra grupper, varav en var "hej, vi har läst på universitetet innan, nu skall vi använda oss av alla teorier som vi kan komma på för att låta så smarta som möjligt".

Men jag och F har en plan för nästa vecka, och det känns skönt. Imorgon är jag ledig och jag skall gå på jakt efter det perfekta röda nagellacket.

Inga egentliga pinsamheter hände igår, och det var ju lite av en besvikelse. Frugan och Matilda höll på att hamna i slagsmål med något kryp, men det blev inte mycket med den för krypet backade. Själv upptäckte jag dock under hemfärdens gång att jag hade tappat en av de där små gummiplopparna som sitter längst ut på mina hörlurar. Jag har fler någonstans, men jag vet inte riktigt var. Så det är plopp-jakt på G.

Annars är det tenta som gäller hela dagen lång. Inte det roligaste jag vet, men det måste göras. Smällar man får ta när man är student, eller hur? Synd bara att det är en jättefin dag ute. Men whatever... Det kommer fler fina dagar.

...var definitivt när syndikalisterna tog sig in i sossarnas tåg och angrep liberala partiet. På liberala partiets forum kan man senare läsa om att "det sämsta med dagen var syndikalisterna som kastade ägg på banderollen och sossarna (sic!) som attackerade oss". Haha... Richard och Marco utsedda till sossar! Det måste vara pinsamt.

Dagens tråkigaste: Världens sämsta efterfest på henriksberg och M var där. Jag vill strypa henne med hennes egna hälsenor.

Det blev en ganska liten demo iår, bara ca 1500 pers. Det är synd, men det var helt okej ändå. Man fick skrika lite, både slagord och på dem som var med i demon (då de vägrade gå i raka led, de förstår helt enkelt inte det där med kommunistisk disciplin). Det var fint väder, civ-snutarna drack kaffe och jag slapp vara demovakt.

Som tur vad hade vi inget OP iår, fast det var konstiga män i vita huvor över huvudet som gick omkring med diskborstar.

Sedan träffade jag F & J från klassen, vi diskuterade tentan imorgon lite och åt mackor på Java (som jag inte har varit på sedan jag gick i högstadiet för typ 10 år sedan). Imorgon är det alltså dags.

Men innan dess skall jag bli full på Henriksberg, försöka undvika M (som ignorerade mig vid demon) och försöka så hårt jag bara kan att göra något pinsamt (bara för att det är det man skall göra på första maj).