charlyene against the world

Ibland är livet underbart. Som just nu tex, när jag läser Per Herngrens Civil Olydnad och lyssnar på Eminems Soldier. Det är ironi på det där härliga sättet som liksom lägger sig som en skrattbubbla i magen.




För er som inte vet: Civil Olydnad handlar om icke-våld, Soldier handlar om att ta till vapen.

"Ett rimlexikon är vad jag behöver" tänkte jag idag.
Och så köpte jag ett på rea.

Så nu kliar det i mina fingrar att skriva dikter och använda mig av alla nya underbara ord.
Jag skall nog ta med det upp till los fjällos och sätta mig i snön och skriva!

Varför blir jag alltid intresserad av fel killar? De som man inte alls skall röra. Tex ens bästa väns pojkvän...

Har köpt böcker på bokrean idag. Den är sannerligen årets största högtid för mig. Jag firar t.o.m. med att tända ljus! Det ni! Försök att hitta en större bokonanist än jag... Hittar ni någon säg till! Jag vill gärna träffa den personen.

Men iår var det ganska tomt på hyllorna på bokrean, tyvärr... Köpte bara 6 böcker, och vi får se om det blir fler.

Böckerna jag köpte var:

Tankens lätthet, tingens tyngd av Sven-Eric Liedman (älskar hans böcker, de är underbara och tankeväckande)
The progressive manifesto redigerad av Anthony Giddens (som den sociologinörd jag får man väl köpa en Giddens-bok, eftersom han är ett av de största namnen inom sociologin idag. Gillar hans språk, men inte hans tankar)
Porr - en bästsäljande historia av Mattias Andersson (låter intressant, och jag gillar att få nya perspektiv på saker och ting)
Politiska mord av Göran Rystad (mord *mums*, politik *mums*, politiska mord *dubbelmums*
At the end of an age av John Lukacs (älskar vetenskapsteori! Jag är en nörd, vad kan jag säga?)
Big Bang av Simon Singh (Måste ju få sin naturvetenskapliga dos också, så att man inte helt snöar in sig)

Jag längtar verkligen tills jag har tid att läsa dem!
Tyvärr är jag så organiserad att jag har gjort upp en läslista för mig själv, och tänker följa den strikt, så jag får vänta ett tag innan jag får grabba tag i dessa. Som tur är har jag massa annat spännande att läsa innan, bland annat en bok om Marilyn Monroe och en om de vita bussarna till Sverige (historienörd, anyone?).

Så okej. Jag är nördig, jag älskar att läsa och jag älskar att äga böcker. Varför? Det är inte så mycket ägandet i sig som tillgängligheten. Att när som helst kunna ta fram en av favoritböckerna, bläddra i den och känna papprets yta mot fingertopparna. Att kunna läsa de där speciella orden, och veta att de orden är på sätt och vis mina. Ingen kan ta dem ifrån mig. Egoist - javisst!

Nope. Dags att lägga sig i badet! (Med en bok såklart...)

Igår köpte jag det första plagget till min manlighet. Jag vägrar kalla det att jag skall klä ut mig, för då känns det som om jag skall föreställa mig vara något som jag inte är. Och trots att jag verkar vara kvinna i andras ögon är jag även man (och något annat) i mina egna.

Men jag köpte baggy-pants (nästan ett måste för att dölja de breda höfterna och låren), och funderar sakta men säkert på skor... Hur många storlekar större kan man ha och ändå kunna gå? Jag vill ju inte att mina fötter skall se för små ut, och med en storlek på 37 är det svårt att hitta "killskor".

Och jag, som trots allt är historiker into the bones, funderar lite på det där: om jag hade varit född säg ca 1600 på ett litet torp, hade jag känt att något vore fel? Förmodligen inte. Jag är konstruktivist och till viss del KBT-anhängare. Med andra ord: It's all in my head. Gör det detta fenomen till mindre jobbigt, något som jag bara borde strunta i? Nej. vi lever i en tid med lite friare ramar, lite lösare tyglar. Jag är en produkt av samhället, en produkt av historien och nutiden vävd samman. Och min sociala kontext säger mig att detta är möjligt.

men för att återgå till klädseln är det tuttarna som ger mig mest problem just nu. Hur hårt jag än lindar dem ser de ut som manboobs på sin höjd. Fallande fritt ligger de ju i vanliga fall mellan en C- och D-kupa, vilket gör att de inte är de minsta jag har sett. Hur gör man? Någon som har några tips?

Underkylt regn och snömodd. Huvudvärk och föreläsning. Jag börjar tappa suget. Konstiga tankar snurrar i mitt huvud. Mestadels handlar de om flykt. Sibirien, Spanien, Sudan... Jag tror jag gillar platser som börjar på S.

Men snart skall jag faktiskt ge mig av ett tag. Uppåt mot fjällen, skidor och varm choklad. Men idag väntar skolan. Globalisering och postkolonialism. Och jag har svårt att hålla ögonen öppna.

Jag fick ungefär hälften gjort av det som var tänkt. Men jag har iaf läst ut en bok ur kurslitteraturen, samt diskat det enorma berg som fanns i köket.

Jag har också tittat på boendemöjligheter i Sundsvall, och det verkar som om det får bli ett litet studentrum för mig. Det känns sådär kul faktiskt. Inte för att jag behöver mycket utrymme, utan för att jag inte gillar att dela kök med andra personer. Jag rent ut sagt avskyr det! Att behöva använda andras grejer och att andra använder mina. Och inte diskar som jag vill... osv... i all oändlighet. Men vad gör man? Lever på Nutrilett bars?

Jag lyckades somna på soffan en stund också, det visar bara hur tråkig min kurslitteratur är. Det handlar om postkolonialism och globalisering, intressanta ämnen, men tråååååkigt skrivna. Jag är kräsen när det gäller böcker... och det mesta annat.

Men snart är det bokrea och jag skall shoppa järnet. Förra året köpte jag 20 böcker, vi får se hur det blir iår.

Igår hälsade M och hennes kille på hos mig. Vi åt en mycket trevlig middag (trerätters), drack te och tjötade (som man säger i Gbg). Frugan betedde sig som ett litet barn (som vanligt), ungefär som om jag hade gjort ett stort intrång att ta in människor i hennes lägenhet. Whatever...

Jag hade trevligt, men var mycket trött. Ikväll är det poetryslam, men jag tror inte att jag skall gå. Jag skall stanna hemma, diska, städa, stryka och plugga lite. Det känns som en sådan dag. Och det är helt okej.

Okej. Jag var lite förbannad på mänskligheten igår... Sån't som händer om man är jag. Tyvärr alltför ofta. Denna ilska berodde i första hand på att människor är korkade, inte förstår när man dissar dem och är otrevliga. Detta gällde 90% av alla människor som jag träffade igår. Frågan är då: Är det sant att människor är sådana eller ligger problemet hos mig?

Många skulle nog säga det sista. Jag själv skall fundera på saken.

Ännu en ångestdag som jag dämpar med te. Jag är så trött att det värker i mig, men det finns inte ett skit som jag kan göra åt det. Sömnen är omöjlig.

Jag är trött i hjärnan, slut i sinnet, mina ögon skriker efter vila varje gång jag passerar spegeln. jag har gått på högvarv för länge nu. Tampats med demoner, andar och gud vet vad. Djävulen sitter i sitt lilla bo och skrattar hånfullt åt mig. Jag har tampats med vänners fördomar, och det är aldrig roligt. Jag skall ta en svängom till inom dessa gränser idag. Och jag är besviken...

Besviken på vänner som skrattar åt mig när jag visar dem min själ. Besviken på vänner som inte inser att de sårar och försöker försvara sig. Besviken på vänner som anser att deras väg är den rätta - den ENDA rätta.

Jag vill fly fältet, men det är svårt att springa på minerad mark.

Råkade av en slump snubbla över detta: C.H.O.P.S. - "Changing Homosexuals into Ordinary Peple" och det sorgliga är jag blir inte ens arg länge. Jag blir ledsen.

Och så börjar min hjärna snurra, så klart. Funderar över vad "ordinary people" egentligen är för något. Söker frenetiskt genom mina vänners ansikten i huvudet för att hitta någon. Nope, inte en enda. Vissa är mer normativa än andra, men ändå finns det inget som skulle kunna kallas vanligt över dem. Inte som helheter, inte som personer.


VISA MIG VAD EN VANLIG MÄNNISKA ÄR!!!!!

Någon (not gonna name and shame) efterfrågade en lista om mig. Jag tog den tråkigaste jag kunde hitta... *s*

Vad heter du: Titulera mig Mr. Charly, please
Var bor du: Göteborg
Trivs du där: Både ja och nej. Funderar på att flytta, men tänker nog återvända hit en dag i sådana fall.
Brukar du läsa horoskop: Nej, nej och åter nej!
Har du körkort: Japp!
Favoritdjur: Fjäril
Festar du mycket: Det går i perioder... Så att säga
Sprit, cider, vin eller öl: Gärna drinkar
Brukar du bli för full: Ja
Antal kuddar i sängen: 4. Två ha under huvudet när jag sover, två att ha som stöd mot väggen när jag läser.
Äger du ett busskort: Japp, eftersom Planka inte kunde hålla ordning på finanserna. Losers!
Vad åt du till frukost: Åt ingen frukost idag...
Har du haft sex idag: Med mig själv? Absolut. Varje dag.
Nästa mål i ditt liv: Komma ur sängen klockan sex i morgon.
Hur svarar du i mobilen: Beror på vem som ringer. Eller så svarar jag inte alls. Vill man veta säkert att man får svar från mig skall man messa istället.
Antal timmar sömn inatt: Runt 4 timmar.
Sov du ensam: Nja, mina personligheter delar ju säng med mig så...
Din hobby: Läsa böcker, sticka och promenera... Gärna vid havet.
Vad är det för veckodag?: Vem fan håller ordning på sådant?
Vad åt du senast: Sushi
Vem fick du sms av senast: M
Vem ringde dig senast: Det var så längesedan att jag inte minns. Är ingen telefonmänniska.
Godaste ölen du druckit: Pilsnern på Jyllands strand för tre år sedan. Fast det beror mer på situationen
än något annat.
Vilka hårfärger har du haft: You name it, I've hade it!
Vad såg du senast på TV: Nyhterna
Vad läser du för bok just nu: Inshallah av Donald Boström (red.)
Längd: 164 cm
Skostorlek: 37-38.
Hårfärg: Svartbrunt
Är du kär i någon: Nej
Vad gör du om ett år: Bord i Sundsvall, pluggar och har kommit på vilket kön jag tillhör.
Önskar du att du bodde någon annanstans: Sundsvall, uppenbarligen. Eller möjligtvis Uganda. (I know I'm crazy, you don't have to tell me.)
Dricker du: Ja
Vilken parfym använder du: Ingen.
Vilka skor använder du: Sneakers (ofta vita Fred Perry eller bruna av okänt märke), eller låga lackskor. Eller om det är riktigt kallt ute: Fodrade stövlar utan klass i fuskläder.
Dagens klädsel: Raggsockor (eller måste!), grå hood, beige byxor. SportBH och vita trosor med ett rött kyssmärke där bak.

 

Nöjda nu?

Jag har kommit till en insikt, en insikt som rör mina sömnproblem. En anledning till att jag har så svårt att sova är att jag inte vill sova! Det kan låta märkligt i dina öron (eller se märkligt ut i dina ögon snarare, eftersom du troligtvis läser detta), men det är sant. Det är inte det att jag egentligen inte vill sova, mina mardrömmar är frekventa, men jag är så van att jag inte bryr mig.

Närmare sanningen ligger istället att jag inte vill somna. Eller rättare sagt försöka somna. Varje natt spenderar jag ca 3 timmar (minst) på att försöka somna. En del säger då: "Varför går du bara inte upp och gör något annat tills du blir trött?" För att jag redan är trött, det är bara det att min hjärna går på högvarv och att det tar ca tre timmar av koncentration för att få den att lugna sig.
Går jag upp och gör något annat får jag helt enkelt göra om hela processen. Med tre nya timmar.

Vad gör jag då dessa timmar? Räknar baklänges från 100 och tillbaka igen... Lyssnar på ljudet av vågor.... Försöker tänka på ingenting.... Blir frustrerad och säger åt min hjärna "Kom igen då, bring it on bitch!" som KBT säger att jag skall... Dock till ingen hjälp. Ibland sviker min koncentration och jag börjar istället dagdrömma. Eller räknar min egen puls slag och ser hur låg den kan bli om jag slappnar av riktigt mycket. Sådana saker. Not so very much fun.

Det är därför som jag drar mig för att lägga mig i sängen.

Någon som har några tips om hur man botar detta?

Det har varit en sådan där värdelös dag. När paniken lägger sig som en knut i magen och skapar inget mer än rastlöshet... Vad gör man dagar som dessa? Inte fan vet jag. Jag har inte gjort ett skit, rastlösheten har fått mig att strunta i att plugga, städa och allt annat som var inplanerat denna dag.

Allt jag har gjort är att klippa lugg, och den suger.

Jag har inte varit helt frisk en enda dag sedan första veckan i september förra året. Inte en enda dag? How do I know? För att jag skriver dagbok, pucko! Nej, men seriöst... Jag skriver dagbok varje dag och gick igenom den idag. Eftersom jag är en överorganiserad människa skriver jag varje dag ner väder och hälsotillstånd. Och en massa annat såklart... Inte en enda dag utan hosta eller snuva. Är det nu det är dags att gå till läkaren???

Inte undra på att jag kommer mig helt slutkörd. Sömnen har också fuckat upp sig igen. Eller igen är väl fel ord, den har inte varit riktigt bra sedan för ett år sedan, ungefär. Men nu sover jag 4 timmar varannan natt och 13 de övriga. Ungefär... Sugigt är det iaf.

Men iochmed detta något transartade tillstånd som jag har kommit in i (speciellt eftersom jag de senaste dagarna har haft relativt hög feber) så kommer många tankar upp i huvudet. Som att det är dags att flytta, tex... Jag har nu bott i Gbg i 6 år. Sundsvall är inte så dumt har jag hört. Eller Östersund. Neråt i landet vill jag inte! Stockholm är uteslutet. Sundsvall är bra. Har jag hört.

Lite saker måste fixas innan bara. Att försöka få M att släppa mig blir inte det enklaste. Så är det skolan. Borde inte bli problem, men man vet ju aldrig.

Snart åker dock jag till fjällen, skall åka skidor och slappa. Och när jag kommer hem skall jag ha bestämt mig.

Åkte in till stan för att lämna in tentan. Tänkte sedan att jag skulle kolla i lite affärer... Det gick sådär bra faktiskt. Jag blev uttråkad, har svårt för det här med varor som visas upp för att locka, ungefär som om man själv skall berövas sin valfrihet.

Inget av det jag såg är något som jag behöver. Mycket lite av det jag såg var något som jag ens ville ha.

Varför är det så att vi köper saker som vi inte behöver, och ibland inte ens vill ha? Varför finns det ett shopping-behov?

Shoppingen som sådan utvecklades genom borgarklassens kvinnor på 1800-talet, att shoppa blev inte längre något som man gjorde för att köpa saker man behövde, det blev ett nöje. Och detta nöje har förvandlats till en miljardindustri där kvinnor (och en del män) spenderar enorma summor på saker som... egentligen är helt onödiga.

Jag vet, för jag är fast i mönstret. Hur stoppar man detta beroende som alla tycks ha fastnat i?

Kände att ett förtydligande var på sin plats:

Jag ser ut som tjej (oftast), känner mig inte som det, känner mig heller inte som man. Detta gör inte att jag hamnar någonstans mellan dem, utan snarare att jag hamnar någonannanstans... Som ett tredje kön. (Eller ett fjärde, femte, sjätte osv...)

Vad innebär detta i praktiken? En obehangskänsla av att klassificeras, en känsla av att aldrig passa in. Och en frihet i att kunna shoppa på herravdelningarna... (Fast i konsumismens system, I know).

Okej. Tentan är färdigskriven och handlade denna gång om feminism. Jag jämförde marxistisk feminism med radikalfeminism, och som vanligt tröttnade jag. Jag avskyr detta att de flesta feministiska strömningar enbart ser till två kön! Vad händer med alla andra? Och dit kan jag nog inkludera mig själv... Är varken man eller kvinna enligt mig själv. Önskar att jag kunde titulera mig enbart människa, men det verkar vara en omöjlighet.

Jag är heller inte queer-teoretiker fullt ut, eftersom jag har svårt att acceptera vissa inslag in queer-teorin (tex att all sexualitet är "bra", även den som inkluderar att sätta på barn och katter).

Andra människor ser mig som kvinna, och jag kan tycka att det är okej ibland. Andra gånger inte. Ambivalensen är på topp! Jag har bara så svårt för att själv kategorisera människor på det viset. Jag tänker oftast enbart på det när jag får det slängt i ansiktet.

Så nu kommer några att undra om jag egentligen inte är en "sådan där" som borde byta kön. jag kan inte förneka att jag inte har funderat på det, men sanningen att säga: Nej. Jag skulle fortfarande "bli" något som jag inte är, eftersom jag inte känner mig som man.

So now you know...

Det är inte enbart determinism som avskräcker mig från biologismens breda fåra - det är också rädslan för att bli utesluten. Om man, som jag, inte är direkt kvinnlig eller manlig, kan man enligt livsmodersfeminism och andra åtskiljande feminismer, argumentera för att jag inte har funnit min "sanna kvinnliga sida" (jag räknar ju trots allt som tjej, biologiskt sett). Men när man gör en tvåkönsanalys av vilket som helst slag inser man snart att det finns människor som inte kan kategoriseras. Och nu är frågan - vad händer med dem? Och vad händer med alla de kvinnor som inte kan kategoriseras som kvinnor?

Jag är förvirrad.

Hittade bra artikel på DN idag. Tack för att någon står upp mot haggan Annica Dahlström

Undrar bara hur man ser skillnader på sexuell läggning i hjärnan. Anser dock att det skulle vara skönt: Nu kanske jag slipper fundera på om jag verkligen blir sexuellt upphetsad när jag ser ett par snygga skor...

Dricker mitt morgonte och äter lite fil. Det är en trevlig början på dagen. Det hade dock varit lättare om jag visste vad jag skulle göra med sagda dag. Tentan är så gott som färdigskriven, så jag skall inte röra den förrän tidigast ikväll eller allra helst imorgon för att ge mig själv lite utrymme och inte fastnar i lådan.

Jag skulle kunna hårdsatsa och läsa ut ännu en bok, men faktum är att jag hatar allt som inte är nöjesläsning.

Jag skulle kunna supa mig asfull och rangla omkring, men det känns inte direkt givande.

Någon som har några förslag vad man gör en söndag?
















Om allt annat skiter sig kan jag ju alltid sätta mig på ett café och titta på människor. Vad sägs om det som söndagsnöje?

Ingen tycker om att bli determinerad. Det är därför som jag är så rädd för biologismen, speciellt när det gäller kön. Vilken läkare/forskare/person har rätt att bestämma hur jag är, bara för att jag råkar vara född till tjej?

Jag förnekar inte att det kan finnas biologiska skillnader mellan könen, jag bara tror inte att vi idag vet vilka dessa skillnader är. Därför kan heller inte någon uttala sig om det.

Att det uppfattas som kvinnlig att jobba inom vården är ett exempel - hur vet vi om det är sociokulturellt eller biologiskt att vara vårdare?

Alla studier som jag har läst har dessa problem. Vi kan tala om vad vi se (att kvinnor är så och män si), men vi vet inte varför. Och hur mycket vi än pratar kromosomer och hormoner så kan vi idag inte säga säkert exakt vilka skillnaderna (och likheterna är). Därför borde folk hålla käften! Eller iaf lite mer tänka på vad de säger...

Det är en sådan där dag. När rastlösheten bränner och inget kan svalka.

Och just när jag börjar få lite frid ringer det alltid någon jävel och frågar om tentan, förväntar sig att jag skall ha svaren klara och lättförståeliga. För jag är ju den smarta. Jävla idioter.

Jag vill bara äta chips och försöka få tiden att gå så att jag snart kan gå och lägga mig...

Många människor jag känner har vid ett eller ett flertal tillfällen haft en önskan om att skriva en bok. Några har försökt, påbörjat och avbrutit. Misslyckande kallar en del det.

Ett fåtal har faktiskt lyckats. Jag är inte en av dem.

För vad är en bok egentligen? Det är en serie ord, sammanhängande ord, som tillsammas bildar en berättelse. Det borde egentligen inte vara så svårt. det är bara som en utökad novell. Men gudarna skall veta att det är det där med utökad som ställer till det.

Och så är det problemet med att alla som skriver en bok (eller nästan iaf) vill att boken skall beröra den som läser den. Så då måste man dels välja ett ämne som berör och dels skriva på ett sätt som berör.

Vad är då ett ämne som berör? Det kan vara kontroversiellt, det kan vara om självmord, droger, ungdomar, mord.... Men man måste också veta något om ämnet, annars blir det väldigt svårt.

Och hur skriver man så att det berör? Skall man skriva flytande, argt, hetsigt? Skall man skriva långsamt eller fort? Skall man utlämna sin själv och sitt hjärta? Eller skall man hålla en kylig distans?

Skall man lurs läsaren att tro att det finns mer bakom orden än det egentligen finns?

Jag vet inte.

Om någon har lyckats skriva en bok, och den dessutom har blivit bra: Hör av er

På uppmaning av Trollhare tänker jag skriva ett inlägg om kärlek. Eller rättare sagt jag tänkte.

Jag tänkte skriva om hur jag inte tror på kärlek egentligen, att det är ett val precis som kön, sexualitet osv. Jag tänkte skriva om hur jag anser att visst kan man tycka om människor, men att älska dem? Det är ett val man gör. Oavsett om det gäller din partner, dina partners, din katt eller dina barn. Det finns inget som heter olycklig kärlek, om du har råkat ut för det är det bara för att du har ramlat i den Stora Fällan, nämligen att du har gått på samhällets lögn om att kärlek är något som händer, utan att du kan hjälpa det.

Cyniskt eller hur?

Och nu kommer någon att säga: "Så pratar bara människor som aldrig har varit kära". Fel! Jag har varit kär, jag har älskat. Jag älskar fortfarande, så djupt och grundligt att det är skrämmande. Men jag valde att göra det. Inte instrumentellt rationellt, inte målrationellt, utan för att jag ville. Jag hade kunnat säga: Nej, jag vill inte, jag tänker inte. Och så hade det varit bra med det. Det är inte förnekande, det är ett val. Men det gjorde jag inte.

Eller så kommer någon säga: "Så pratar bara människor som har blivit sårande, som vill skydda sig själva". Fel! Jag kan inte förneka att jag har blivit sårad, ganska så rejält också. Men jag vågar fortfarande öppna mig, jag vågar bli älskad tillbaka och jag tar emot den kärleken (precis som jag ger) med glädje.

Så är jag cyniker? Eller en obotlig romantiker som tror att det finns människor som berör en så djupt att man vill spendera resten av sitt liv med dem?

Eller är jag bara en konstig queer-teoretiker som står där och säger att du duger?

Välj själv. Jag tror på kärleken. Bara inte den kärleken som alla andra verkar tro på.

Jag antar att jag får följa strömmen och skriva om Sören Olsson och hans fråga: Skall handikappade köpa sex? Eller snarare skall Sören köpa sex till sin handikappade son? För mig är svaret enkelt: NEJ, NEJ OCH ÅTER NEJ!!! Sex är inte en rättighet. Att inte bli kränkt är det däremot (eller borde iaf vara det).

Det finns många som aldrig får knulla. Skall vi helt enkelt köpa in kvinnor till alla dem? Förstatliga bordellerna och se till att alla får sina sexuella begär tillfredsställda?

Och frågan är: Kan man vända på det hela och fråga sig vad som hade hänt om Sören hade haft en dotter? Hade frågan då ens kommit upp?

I vilket fall som helst; Till Sörens son: Du får nöja dig med att runka. Ingen annan människa skall behöva kränkas eller lida eller sälja sin kropp pga dig!

Hade faktiskt glömt bort att det är AllaHjärtansDag idag. Som de flesta andra högtider hatar jag även denna, tycker att den är kommersiell och tråkig. Har aldrig firat den, inte ens när jag har haft en "partner" som det så fint kallas i detta nysvenska land (och nej, det var inte en rasistisk kommentar, det är ett ord som jag använder för att beskriva den senmoderna, individualistiska kultur som har tagit ett jättesteg framåt under min livstid).

Stackars ungdomars förvirrade hjärnor som ger sig i kast med ett jippo som detta. Förstår de verkligen inte bättre?

Kan vi inte fira en AllaHjärnorsDag istället? Det skulle kanske (men bara kanske) till och med jag ställa upp på!

Aaaahh... Lukten av snö på morgonen.
    En kopp nyponte bredvid mig och jag är redo att svänga mig ut i världen. Inte för att det blir så mycket fysiskt svängande idag. På sin höjd ner på Hemköp för att hitta krossade tomater. Annars är det tentan som gäller idag. Fick frågorna igår, skall lämna in den på tisdag morgon. Det känns inte det minsta nervöst (inte än iaf), utan mest roligt. Sitta och pilla med papper och anteckningar, böcker och gamla minnen. Rota omkring i hjärnan för att försöka tvinga den att ge mig ett vettigt svar.
    Jag skall försöka vara organiserad denna gång. Inte skjuta upp saker till det sista, utan faktiskt göra ett bra jobb. Så att jag slipper ångesten, den där som smyger på mig efter att jag har lämnat in tentan och som säger: "Du vet väl att du aldrig kommer att klara det här", eller "Trodde du verkligen att du skulle få ett G för något så uselt". Jag vill aldrig uppleva det igen.
    Så... Jag har utarbetat en plan för hur jag skall lägga upp pluggandet, jag har klivit upp tidigt bara för att inte känna mig så stressad (och för att vända rätt på dygnet igen) och jag har morgonte.

Kan det bli så mycket bättre?

Jag har börjat tvivla på mig själv igen.
Tvivla på min förmåga att plugga, läsa, kunna saker.
Tvivla på min förmåga att skriva dikter, läsa dikter, bli någon.
Tvivla på min förmåga att någonsin bli frisk, bli "normal", kunna leva ett bra liv.

Jag tvivlar till och med på att jag skall kunna njuta av sommaren.
Jag tvivlar på det faktum att jag skall minnas något av boken som jag läser.
Jag tvivlar på min intelligens.
Och mitt minne.

Anthony Giddens säger att strukturerna börjar i minnet
(fast ändå inte, eftersom de inte blir till förrän man handlar),
eftersom man använder sig av minnet när man handlar.
Borde det då inte vara skönt att glömma?

Men jag vill inte glömma, jag vill bara bli tillfreds med mina minnen.
Bli tillfreds med den jag är
(vem fan det nu är).

Men faktum är att jag inte ens vet vem jag själv är.
Kanske är det för att jag har svårt att tro på att en människa endast har en personlighet.
Kan man säga om mig att jag är ärlig? Ja, men inte i alla lägen.
Kan man säga att jag gillar Eminem? Ja, men han har vissa kassa låtar.
Kan man säga att jag är stolt? Över vissa delar av mig ja, men långtifrån alla.

Men om det är sant att en person inte är en helhet, utan bara flera delar som har sammanfogats...
Hur vet man då vem man är?
Hur vet man vem man är om det alltid finns ett "men"?

Det är lite som kulturer.
Är kulturer en helhet som tvingas på en när man bor i en?
Eller är det ett smörgåsbord som man kan plocka från
och välja bort den där äckliga räksalladen som ser ut som om någon har spytt upp den?

Har postmodernismen och relativismen gått för långt?
Om det inte finns några sanningar, existerar man ens då?
Om inget om dig är sant (och heller inte falskt) existerar du då?

Jag har funderat över detta länge, men inte kommit fram till några svar.
Allting tycks mig relativt och dessutom dynamiskt.
Men kan man ens leva i en sådan värld?

Ännu en ångestdag. Försov mig, vilket innebär att jag missade ännu ett seminarium (de är obligatoriska). Detta betyder ännu en inlämningsuppgift, ännu en dag av stå framme vid läraren och skämmas. Jag skäms för att jag inte ens hör klockan ringa på morgonen.

Jaja. Jag kan inte göra ett skit åt det nu, så det är väl bara att sätta sig och skriva uppgiften, lämna in den och skärpa mig. Men hur skärper man sig när man inte kan sova?

Jag ska träffa M snart efter hennes jobbintervju. Jag hoppas verkligen att det går bra!

Och imorgon skall jag påbörja mitt nya liv... (Säääääkert)

Har varit på PoetrySlam idag. Mycket trevligt. Och det var en bra poet som vann denna deltävlingen. Sedan fanns det visserligen andra som bara var skit, bland annat en som alltid stönar extremt mycket på scen. Men han kom typ sist, så det känns bra... *elakt flin*

Gick sedan till Kelly's och käkade pizza (drack cola till), och åkte sedan hem i kylan. Framför mig på spårvagnen satt två killar/män. De skulle av på samma hållplats som jag, och när jag ställde mig vid dörren (framför dem) för att kliva av kunde jag se deras spegelbilder i fönsterrutan. Båda två synade mig nedifrån och upp och sedan ner igen. Och så log de... Eller snarare flinade.

Är det fel av mig att bli irriterad att för att jag har klänning på mig är det helt okej att spana in mig (speciellt rumpan)? Är det fel av mig att bli irriterad när jag "uppmuntrar" män genom min klädsel? Fuck you, asshole!!! Jag uppmuntrar inte skit genom min klädsel, det gör jag bara genom mina ord. Och inte förrän jag uttryckligen har sagt ja är det okej att kolla på mig. Fattar inte människor (läs: de med kukar) det???

Måste man gå omkring i säck och sot för att inte få oönskad uppmärksamhet? Måste man ha en tvåmeters mur kring sig???

Och nu kommer säkert något pucko att säga: "Men de tittar ju bara". Som om blickar inte är en handling...

Detta hände igår:

Man nummer ett är så full att han tränger sig ner brevid mig i soffan på Kelly's och somnar. När jag stöter till honom med armbågen vaknar han, tittat på mig och tar mig på låret.
Man nummer två kommer och försöker få hem den sovande mannen, men lyckas inte speciellt bra och uttalar senare om kvällen något i stil med: "Det är sådan som män gör när de blir fulla" (angående att den sovande mannen tog mig på låret).
Man nummer tre (vän till nummer ett och två) tar mig på rumpan och försöker sticka in ett finger i min fitta. (Jag knuffar på honom och säger: Du rör inte mig.)
Man nummer fyra (vän till nummer ett, två och tre) anmärker att om jag inte vill ha uppmärksamhet borde jag inte ha kläning på mig, och vänder sig sedan demonstrativt bort.
Man nummer fem stöter på mig och när jag inte visar mig intresserad säger han "kuk, fitta, hora" och säger att det är en dikt som han skrivit, och att han tänkte på mig när han skrev den.

Det värsta av allt är att jag ser detta som olika typer av manligt beteende som man helt enkelt får vara beredd på. Något som jag alltid har i åtanke kan hända, speciellt om männen är fulla.

Ännu mer störande är att man nummer fem känner jag sedan innan, och han försöker i sin testosteronstinna svennemacho-grej försvara mig från man nummer ett och två genom att prata om hur de "skall göra upp utanför".

Är det underligt att jag föredrar tjejer???

Idag har jag blivit sexuellt trakasserad av tre män, och förolämpad av två för att jag inte ville ha dem.

Fucking jävla idioter!

Jag önskar död åt världen (och inte bara männen, utan också kvinnor som upprättfåller strukturerna).

Det känns som om jag inte har fått något gjort idag, trots att jag vaknade tidigt och åkte in till stan för att möta M. Träffade även min arbetsgrupp, vi förberedde seminariet på måndag. Det är nästan synd att jag stör mig så mycket på människor, jag borde faktiskt lära mig att inte vara så dömande. Eller INTE!!! Fucking jävla Delsooz, den lilla idioten sitter bara tyst hela diskussionen, och när hon i slutet säger något är det för att klaga. Så korkade människor borde inte få gå på universitet!

Anyway. Åkte hem, käkade, läste ut ett par böcker och funderade lite på livet (men kom som vanligt inte fram till något)...

Och sedan? Har börjat läsa en av de isländska sagorna, men faktum är att jag finner det tråkigt. Jag kanske borde ta fram min bok om döden istället...  :-)

Har just kommit hem från en dag som började dåligt, men som tillslut artade sig och blev riktigt bra. Det dåliga var att jag vaknade alltför sent för att jag skall vara lycklig, men jag kom iaf iväg till skolan i tid. Fattade inte mycket av föreläsningen, mycket pga att Anthony Giddens inte är världens enklaste sociolog att förstå sig på. Bestämde tid för möte inför seminariet på måndag, skall träffas imorgon klockan 10. Helt okej. Skall dock möta M innan för hon har tid hos läkaren och ville inte gå själv. Helt förståeligt.

Gick på stan en sväng efter plugget, köpte fyra nya böcker, så nu behöver jag inte ha "jag har ingenting att läsa"-ångest. Det kändes nice, trots att det (plus en ny anteckningsbok) kostade mig över 600 spänn. Jaja, man lever bara två gånger (eller hur var det nu?).

Åkte hem till M och köpte pizza för att fira att hon har jobbintervju på måndag. Jag håller alla 4 tummarna åt henne!

Så... Vad skall man nu göra? Ta ett piller och riskera att försova mig imorgon? Lägga mig och sedan inte kunna sova? Eller... stanna upp hela natten, läsa, kolla på film och stryka kläder? Endast tiden får utvisa vad det blir...

Dagens gubbel är: Vatten består av väte och syre, right? Båda dessa komponenter är mycket lättantändliga var för sig. Hur kommer det sig att vatten inte brinner? Är det för att väte endast är lättantändligt i gasform????

/Charly - som önskar att hon vore lite mer lags åt det naturvetenskapliga hållet

Ibland blir jag så trött på människor. Detta händer oftast när jag tvättar och någon kärring kommer in och skäller ut mig för att jag inte har torkat av maskinerna, trots att jag faktiskt inte är klar ännu... Det händer också när samma kärring skäller ut den underbara kvinnan som bor i samma hus som jag för att denna underbara kvinna är två minuter sen till att ta ut sin tvätt ur tumlaren, och trots att surkärringen inte ens skall använda det tvättrummet. Behöver jag tillägga att den underbara kvinnan är svart?

Jag blir också trött på människor som slänger sig på spårvagnssätet bredvid mitt, så att de klämmer mitt ben.
Jag blir trött på mitt hår för att jag måste använda plattång för att de skall se någorlunda okej ut (halvlockigt hår med stora tendenser till trassel).
Jag är trött på vår nuvarande regering, men det är ingen nyhet.

Jag blir extra trött på alla människor som inte svarar på sms, även när man ställer en fråga.
Jag blir trött på mig själv för att jag inte orkar ta mig ur sängen när jag skall.
Jag blir trött på mig själv när jag inte går till skolan, trots att föreläsningarna inte säger något viktigt.

Jag blir trött på läkare som ständigt tror att jag ljuger.
Jag blir trött på min fru som ständigt klagar. (Fast det gör ju jag med, så varför bryr jag mig?)

Jag är nog en jävla misantrop. Jag önskar bara att jag kunde gå all-in och sluta ha något hopp alls om mänskligheten.

På institutionen där jag får finns det en affisch som skriker: "Kan du klara en kurs utan att ens öppna kursböckerna?" Det är en affisch för kåren, som uppmanar en inte till att skita i kurslitteraturen, utan höja standarden på kurserna.

Jag klarar inte ens kurs om jag inte öppnar kursböckerna. Dock klarar jag en kurs om jag skiter i alla föreläsningar och alla seminarier. Och jag funderar starkt på att skita allt. Om det inte vore för att det ser dåligt ut i mina kurskamraters ögon, så skulle jag faktiskt göra det.


Men nej. Jag känner ändå på något sätt att jag måste bry mig. Så idag skall jag knata till skolan och lyssna på en föreläsning om Anthony Giddens och förmodligen somna på kuppen...

Ibland undrar jag hur det skulle vara att växa upp utan föräldrar. Jag har inte haft den bästa relationen med mina föräldrar, men de har gett mig mat, kläder och har kramat om mig när jag har slagit mig (vanligtvis på knäna, jag är väldigt bra på att ramla handlöst framåt). Men tänk att inte ens ha det...

Eller tänk dig att bo hos vuxna som inte är dina föräldrar, för dina biologiska inte kunde/ville ta hand om dig.

Eller tänk dig att aldrig ha träffat din egen pappa eller mamma.

När jag växte upp tänkte jag att det inte är så viktigt med föräldrar.

Jag tror att jag börjar ändra mig.

Jag har aldrig varit direkt jättetävlingsinriktad. Visst kan jag erkänna att det har funnits stunder då jag hett har önskat en vinst, men jag har väldigt sällan aktivt försökt att faktiskt vinna. Händer det så händer det har min inställning varit...

Men sedan jag började spela biljard för ett par veckor sedan har min vinstlystnad väckts. Och jag vet inte riktigt hur jag känner inför det... Jag är inte duktig på biljard, men jag tycker att det är roligt. Och jag VILL vinna. Segerns sötma, eller hur var det?

Ännu en dag som jag inte riktigt vet vad jag skall göra av någonstans. Kanske borde jag lägga den i garderoben?

Efter att ha känt mig som ett ufo igår gick jag hem, sov i många, långa timmar, vaknade sent och har inte fått ett skit gjort sedan dess. Jo, jag har faktiskt diskat.

M vill gå till Kellys ikväll, käka pizza och spela Yatzy. Själv vill jag inte göra någonting. Harry vill också dra med mig till Kellys. Men jag tror att jag skall försöka kurera min hals. Den har inte varit riktigt frisk sedan slutet av augusti förra året. Nu får det fanimej vara nog!

Så jag tror att jag skall sitta här och pyssla med just ingenting...

Ibland blir jag så trött på människor. Människor som får mig att känna att jag är ett miffo. Människor som får mig att tro att jag inte passar in. Jag har nyss hemkommit från en fest med gamla arbetskamrater + annat pack. Jag stannade inte länge, för jag kände mig fel. Har du någonsin känt dig fel? Då vet du vad jag pratar om.

Jag kände mig fel för att jag inte var intresserad av samtalsämnena. Jag kände mig fel för att jag rökte. Jag kände mig fel för att människorna (läs: dem med snopp) tittade först på mina bröst (bar urringat), hälsade och sedan tittade mig i ansiktet och vände sig bort. Antagligen såg de mig som rabiat flata eller vänsterpack. Varför de kategoriserar mig så vet jag inte...

Det är vanligt att kategorisera. Jag tror seriöst att det är så människor fungerar, de kategoriserar för att det inte går att behandla intryck annars. Men varför kategorisera mig utan att ge mig en chans?

Kanske är jag bitter för att det har hänt för ofta. Kanske är jag sur för att jag just spenderade en helt fest med att vara falsk. Kanske är jag irriterad på mänskligheten.

Men mest av allt är jag ledsen. Inte ledsen för att de inte accepterade mig. Ledsen för att de inte gav mig en chans. Inte ens en chans att öppna käften och säga något. Är människor så ytliga?