charlyene against the world

Igår hade jag en träff med psykiatrikern. Den gav ingenting. Jag gick därifrån med en känsla av meningslöshet. en sådan känsla som gjorde att jag åkte direkt hem och satte mig framför datorn. Allting för att döva denna känsla.

Det handlar inte om att jag är sjukskriven. Det handlar om att även när jag gör saker är de meningslösa. Vad spelar det för roll att skratta, vad spelar det för roll att skriva, vad spelar någonting för roll?

Ingenting.

Igår var en jobbig dag. Meningslösheten skäljde över mig som vågor, och det kändes som om jag var nära att drunkna.


Ungefär så känns det när livet suger. Som om jag nästan drunknar, och när jag väl kommer upp till ytan finns ingen där. Alla som har varit med om samma sak har sköljts ut i havet.

Naturligtvis kom min mor upp till ytan igen, och vi flämtade tillsammans och bestämde oss för att inte bada mer den dagen.

Varje morgon när jag vaknar har jag tankar i huvudet som jag gärna vill behålla. Men när "twilight zone" flyter bort och jag vaknar på riktigt, så finns de inte där längre. Som drömmar som bleknar och endast blir till något man vagt minns att man en gång har känt.

Igår hos sjukgymnasten fick jag lär mig meditation och att stanna upp i nuet. Det är svårt, det är otroligt svårt för mig att vara närvarande här och nu. Jag tänker på igår, förra året eller vad som sker om en månad. Min hjärna vill inte stanna upp. Men jag ska lära mig. Att vara här, nu och inte där, då.

Jag var hos sjukgymnasten idag. Fick göra massa konstiga övningar. Men det var ändå helt okej. Ett tag trodde jag att jag skulle somna, när jag låg på golvet och försökte koncentrera mig på mitt "centrum". Ganska flummigt var det, men visst. Två gånger till och sedan behöver jag inte komma tillbaka om jag inte vill.

Imorgon ska jag träffa Frida. Det skall bli kul. Få höra allt om hur hon har det på folkhögskolan uppe i slöddertälje. Och ta en fika med Tildus och Noah.

Annars vet jag inte. Jag har faktiskt lyckats skriva lite idag, för första gången på hur länge som helst. Så kanske det vänder nu?

Somnar med huvudvärk, vaknar med huvudvärk. Dock bleknade den något när E bjuder på mat och kaffe. Underbar människa, det där. Och det är sol ute, även om vinden blåser kall. Inte så pjåkigt.

Det känns som om jag består av tre delar: Kropp, Intellekt och Känslor. Dessa tre bitar passar dock inte ihop. Det är som om kopplingen mellan dem är väldigt svag. Ibland kan känslor ta sig fysiska uttryck; som nervositet när jag svettas och måste kissa var femte minut. Ibland kan jag styra känslorna med mina tankar. Men bara ibland.

Jag är som ett trasigt pussel. Och att jag ständigt måste tvinga mig själv till att försöka att inte slitas itu. Varje dag är en kamp för att inte falla sönder. Men det känns som att det kommer att rämna snart. En dag faller bitarna isär. Och då kommer jag inte att existera längre.

Jag vet verkligen inte hur jag skall överleva nästa månad. Jag kommer efter räkningarna är betalda ha ca 500 kr att leva för. Andra kanske klarar det, men inte jag. Jag vet inte hur man gör när man är fattig. Någon som har några tips? Förutom havregrynsgröt och nudlar då... För det kör jag redan på.

Igår hängde jag med Tildus och Noah igen. Amning är verkligen en kvinnofälla. Tildus får inte ett skit gjort för att Noah är så jäkla hungrig att han äter mest hela tiden. Och därmed blir det mer eller mindre omöjligt för någon annan att passa honom. Mamma och hennes bröst måste alltid finnas i närheten.

Igår försökte jag passa honom medan Tildus tvättade. Men hur lätt var det när han skrek efter mat? Han försökte göra sugmärken på min hals och min kind, för han letade så desperat efter tetrapacken (läs brösten). Visst han får tillägg, visst han får tillräckligt med mat. Det handlar inte om det. Det handlar om att kunna göra något annat än att amma de kommande sex månanderna. Vi får väl se hur det går...

Vad gör alla de som inte arbetar om dagarna? Pensionärer, arbetslösa och sjukskrivna - vad gör ni egentligen? Dagarna känns så långa för mig, jag vet inte riktigt vad jag skall göra i en månad. Det känns som om jag bara väntar på att det skall bli kväll så att jag kan gå och lägga mig. Är det så man lever när man är sjukskriven?

Jag vet, I know, vissa kommer att säga att om jag är frisk nog att bli uttråkad borde jag inte vara sjukskriven, men om ni kan ignorera det en stund så vill jag faktiskt veta: Vad gör man om dagarna när man inte pluggar/arbetar etc.?

Frugan tycker att jag skall skaffa mig en hobby, men jag kan inte komma på något som jag orkar göra just nu. Så jag ligger mest och stirrar in i väggen och dricker kaffe. Men mest av allt känner jag mig ensam.

De flesta jag känner är upptagna om dagarna, eller så mår de så kasst att de inte orkar göra något. Så nu sitter jag här konfunderad. För jag kan verkligen inte komma på något alls att ta mig för.

Det är något fel på mig. Jag tror jag har börjat få en dygnsrytm! Detta kan inte vara hälsosamt. Skämt åt sido, vaknade halv nio imorse av mig själv - inga alarm, inga klockor, ingen som störde. Mer än Tildus som skickade ett mess om att det är sol ute, men det hade jag lätt kunnat ignorera om jag ville.

Men det är faktiskt sol. Inte varm, inte direkt levande, men den finns där. Den tittar ned på mig och alla andra som bor i staden som glömde att le (dvs Göteborg). Jag önskar att jag hade ork nog att njuta av den, men fat chance att jag tar mig någonstans idag. Inte förrän ikväll när plikten kallar och jag skall passa Noah medan Tildus tvättar.

Påminn mig om att aldrig skaffa barn.

Ibland känner jag mig ensam. Jag har vänner, jag har människor som hör av sig, jag har personer att fika med, skratta med, skojja med, prata med, dricka med, etc. Men ibland undrar jag om det finns någon därute som verkligen känner mig. Någon som vet hur jag fungerar, någon som förstår mig. Jag förstår inte ens mig själv, hur ska då någon annan kunna göra det?

Fast å andra sidan - hur väl känner jag andra människor? Egentligen...

Bryr jag mig om mina vänner tillräckligt? Eller är jag en av alla dessa som bara lunkar på och inte tänker till? Jag vet inte. Jag känner inte mig själv.

Jag har hängt med Tildus och Noah idag. Vi chillade, kollade på OZ och åt stuvade makaroner. Ja, inte Noah då. Fast han åt massa bröstmjölk och massa ersättning... Ungen verkar ju aldrig bli mätt!

Tillslut somnade han på mitt bröst medan modern hans duschade. Det var mysigt. Fast jag var tvungen att ligga med handen på honom, så att jag kunde känna hans andetag. Bara för att hålla koll på att han fortfarande levde, liksom.

Jag är glad att jag inte dricker alkohol i stora mängder. Glad att jag inte gillar att vara full. För då hade jag nog supit ner mig igår. Fy fan vilken dag. Rastlös och uttråkad, med ångesten som en knytnäve i bröstet och inget annat än trassliga garnnystan i huvudet - ni vet den typen som om man drar i en tråd dras det åt hårdare och hårdare på ett annat ställe.

Jag fick en massa saker gjorda, men ändå inget vettigt. Allting kändes så meningslöst. Så jag spelade ett fånigt onlinespel jag har hittat (Luxor) om och om och om igen; samtidigt som jag hade värsta "jaghatarvärlden"-mixen i min Winamp. Mellan varven stoppade jag fingrarna i halsen och kräktes. Kräktes upp all den äckliga mat som jag hade stoppat i mig. Men jag lyckades avhålla mig från rakbladet iaf.

Idag skall jag träffa psykiatrikern igen. Hon ska ge mig sjukintyg och andra viktiga papper, kommer att gnälla på mig för att jag inte har pratat med studievägledaren (men hur kan man prata med någon som vägrar att svara i telefon?), och ställa frågor som får mig att gråta. Som "vad ska du göra nu"?

Sist jag var där var jag så hjälplös som en treåring som inte kan ta på sig skorna själv. Jag satt bara och grät och svarade "jag vet inte" på varje fråga hon ställde. Då hade jag iofs underlig medicin i systemet.
Men idag känns inte mycket bättre. Jag har vaknat "every hour on the hour" natten igenom. Vid 6 fick jag nog och satte ner mina krampdarriga fötter på den nydammsugna mattan. För att ta mig så långt som tvärs över rummet till datorn. Well, well... Just another day in paradise.

Och vad är det man brukar säga: "The trick is to keep breathing"?

Ännu en tripp till sjukgymnasten. Det var chill. Fick springa lite, gå lite och göra konstiga övningar. Anfådd blev jag, fan va konditionen är kass.

Jag önskar att jag kunde börja simma igen, men med ärren på mina armar lär väl alla tokstirra på mig.

Well, well. Jag skall nu njuta av mitt mobila bredband. ;-)

Tydligen verkar det vara omöjligt att få tag på studievägledaren. *suck* Hur svårt kan det vara att plocka upp telefonen på ens telefontid? Tydligen jävligt svårt... *Charly muttrar något om icke konsumentanpassade serviceanställda*

Så nu sitter jag här med mina kalla fötter (bokstavligen, inte metaforiskt) och känner hur jag sjunker. Ner mot golvet.

Att en sådan liten sak kan göra en så jävla sänkt.

Seroquel:en har börjat gå ur kroppen. Skönt. Nu kan jag äntligen börja tänka igen. Vaknade av mig själv strax före åtta idag. Det är fan inte ofta. Så nu sitter jag med min gröt och en kropp som inte riktigt gör som jag vill att den ska göra. Den rycker och drar sig samman och beteer sig underligt. Men det är småsaker. Petitesser.

Igår fick jag ett ryck - diskade, dammade, lade in den rena tvätten i skåpen efter att den har legat i min tvättkorg (läs IKEAkasse) i ett par veckor. Idag ska jag dammsuga, ringa studievägledaren och träffa sjukgymnasten. Och sätta in mina sista mynt på banken så att jag har några kronor på mitt konto att leva på till och med söndag.

Om jag orkar. Jag känner att jag inte har någon motståndskraft alls. Så om ångesten blir för stark, om den växer bara lite, lite till. Ja... Då kommer jag att reduceras till ingenting. Till bara "Charly-mår-dåligt-ligger-på-golvet-och-lipar". Det är en roll jag inte är 100% komfortabel med. Men jag spelar den utan val.


Det är nästan det som är det värsta. Att inte ha något val. Jag kan inte välja att vara sjuk/inte vara sjuk lika lite som någon kan välja att ha/inte ha halsfluss. Visst, allt handlar om hur man hanterar det. Men för mig är självskadebeteende lika naturligt som det är för de flesta människor att hosta. Det hjälper iaf för stunden. Och nu är jag sjukskriven. På riktigt. Inte bara "jag skiter i vad läkaren säger, jag ska minsann inte vara sjukskriven" - utan jag ska verkligen hoppa av, säga nej, säga "hoppelihej-sug-mej-för-jag-är-en-patetisk-tjej".

Det finns två aspekter av detta som skrämmer mig.
1) Jag vill inte vara lat. Det är så jag känner mig - jävligt lat. Som om jag inte pallar minsta lilla sak, fastän jag egentligen är superbra. Jag vet att man inte är lat för att man är sjuk, men det är så jag känner mig.
2) Sjukskrivning är för sjuka människor. Ni vet - de där som knappt tar sig ur sängen. Sådana som har verkliga problem eller sjukdomar. Jag vet att jag är detta, men jag vill inte inse det.

Hemskt att säga - men jag vill inte bli som vissa jag känner som har varit ut och in i sjukvården/psykvården under 10 år, tar massor av mediciner och nu är så passiviserade att de aldrig kommer att kunna jobba. De har gjort sig själva till offer. Jag vill inte bli sådan. Har jag något val?

Ännu en tripp till psykiatrikern. En uppmaning om att ta min sjukskrivning på allvar. Orkar inte längre, så jag går med på det. Säger att jag skall kontakta studievägledaren, CSN, försäkrningskassan och alla andra instanser som skall godkänna att jag är på väg att krackelera och inte längre orkar. Och som skall betala mig för det.

På något sätt känner jag mig som en hora, som suger av staten för att få gå hemma och prata med krukväxterna.

Dags att ta ett piller och gå och lägga mig. Får se om jag ens orkar upp imorgon till psykiatrikern. idag när jag vaknade var min hjärna gröt och äppelmos. jag kunde inte ens förstå var mina strumpor var (i lådan som vanligt). Det blir en spännande dag imorgon.

Jag får ingenting gjort. Jag sitter och dricker för mycket kaffe och bara stirrar rakt fram. Alla måsten och borde snurrar i mitt huvud. Men jag kommer inte fram till något. Det är en riktigt dålig helg. En riktigt, riktigt dålig helg.

Och det är så svårt att förklara för andra hur man egentligen mår. Ångest blandat med hysteri, samtidigt som jag är apatisk. När disken blir ett oöverstigligt hinder. När allt jag orkar är att stirra rakt fram och känna hur det river i bröstet. Och dricka kaffe. Det och cigaretterna är min livlina. Tillsammans med inte så lustiga piller.

Tog en Seroquel igår. Det är min nya medicin. Antipsykotisk, antimanisk ska den visst vara. Jag hann titta på en halvtimme av en av världens bästa filmer (Girl, interrupted) och sedan slocknade jag. Med datorn i knät. Jag sov nästan 13 timmar och vaknade och var... bäng helt enkelt. Att vakna och att ta sig ur sängen var som att simma genom gelé. Jag hoppas att det blir bättre efter att jag har fått i mig lite kaffe. Eller kanske snarare mycket kaffe. :-)

Idag ska jag städa, tvätta och skriva en tenta eller två. Imorgon skall jag träffa psyktanten, på tisdag är det sjukgymnasten. Det blir nog bra det här. Om jag bara får ett intyg att ge till CSN varför mina studier går åt helvete.

Men Sertralindosen är iaf höjd. Till 75 mg om dagen. Och kommer säkert att höjas sucessivt allteftersom min hjärna vänjer sig. Nu gäller det bara att vänta och se.

Fyra timmar på psykakuten, fick två gula piller med mig hem som jag har glömt namnet på. Anti-psykotiska, anti-maniska är de iaf. Tagit ett och är så trött att jag tror att jag kommer att dö snart. Det är bara bra.

Det är svårt att diska när blodet rinner längs armarna. Jag vet, jag är jävligt morbid. Men det är så det är just nu. Döden snurrar i mitt huvud, tillsammans med den där jävla rösten som säger: "DU ÄR EN JÄVLA FITTA, DU ÄR EN JÄVLA FITTA, DU ÄR EN JÄVLA FITTA". Men snart ska jag till psykakuten. Med mina blodiga armar och med en flaska tranbärssaft.

Jag önskar att jag visste hur andra ser mig. Som lat, som fet, som ful? Det beror säkert på vem man frågar. Frugan ser mig som snygg, smal och ganska rolig. Tildus ser mig som smart, tyst och lätt att umgås med.

Men mannen som satt och gned signa ben mot mitt på spårvagnen igår tills jag sade åt honom att sluta, hur ser han mig? Som en villig liten hora för att jag har blont hår och röda naglar?

Eller Tildus vän som jag träffade igår, som blev ganska full och skrattade hysteriskt åt mig. Jag vet inte vad han ansåg.

Jag vet inte heller varför det spelar roll. Varför jag bryr mig? Det är inte så att det egentligen spelar roll, jag är mest bara nyfiken. "Jag är inte som du tror att jag är, jag är som jag tror att du tror att jag är" som min filosofilärare brukade säga.

Chillade med Tildus, Noah, det barnsliga paret och en trevlig kompis till dem som jag inte hade träffat innan. Det var riktigt nice, åt vitlöksbröd och gryta, kaka, tårta och massa gottigt. Men såfort jag sätter mig på vagnen hem slår den till - ångesten.

Så nu sitter jag här med än fler skärsår och vet inte vad jag ska göra. Det vettiga vore ju att gå och lägga mig och sova, men tentan väntar på mig. Det gör så jävla ont i mig när jag tänker på att imorgon kommer jag att vakna och allt kommer bara vara snett och det kommer att ta timmar innan jag ens börjar tänka på att plugga. Och jag kommer säkert inte att få något gjort. Jag kommer bara att försöka få tiden att gå genom att dricka kaffe och må illa.

Hur blir man frisk när man knappt orkar ta sig ur sängen? Hur blir man frisk när man inte orkar läsa igenom en bipackssedeln till medicinerna man tar, för koncentrationen tar slut innan man har läst klart? Hur blir man frisk när ångestdämpande inte funkar? Hur blir man frisk när man inte ens vet vad frisk innebär?

8 nya skärsår och 2 Atarax. Det är ingen bra dag. Jag vill bara åka hemifrån så att jag slipper vara ensam med tankarna. Tildus meddelade att hennes barnmorska skulle köra hem henne och Noah så att jag slapp. Det är bra för henne, men jag måste härifrån NU! Innan jag blir galen! (galnare... I know...)

Jesus fucking Christ and his not so holy mother! Livet är meningslöst. Ångesten kryper i mig, jag känner hur jag dras ner. Som att drunkna i sig själv.

Varför kan jag inte känna en enda människa som mår bra, som aldrig har haft depression, som aldrig har haft ångest, som helt enkelt lever ett rätt okej liv? Jag tror inte att det finns en enda sådan i min bekantskapskrets. Förutom A då, fast henne umgås jag ju knappt med. Och kanske Åsa, hon mår ju bara kasst när det finns yttre omståndigheter, som när hennes farsa först fick amputera benet och sedan dog. Men annars är vi alla en sorglig hög med pillerdrogade psykfall som alla skrattar åt varandra. Frugan är nog värst. Tror jag. Fast å andra sidan är jag nog rätt högt upp på listan just nu också.

Det värsta med att må kasst är egentligen inte att man mår kasst. Utan att det tar över ens liv. Styr en, kontrollerar en och reducerar en till just någon som mår kasst. Som om det är ens identitet. Jag orkar snart inte längre.

Jag är så jävla trött. Trots att jag har sovit 9 timmar orkade jag knappt dra mig ur sängen. Allting går långsamt, jävligt långsamt.

Men idag skall Tildus lillkille (Noah) få komma hem. Så jag ska åka till sjukhuset och hjälpa Tildus att bära hem sakerna. Och hålla Noah i världens minsta hand. Då lär jag vakna iaf!

Imorgon kommer Tildus mamma, hon skall vara i Götet i helgen. Så blir Tildus inte helt ensam med bebisen. Men ikväll är det fest för Noah, för hans "homecoming", vi ska äta middag och chilla. Ska bli hur gött som helst. Och jag kommer säkert att få hålla det lilla pyret. Och känna mig stor och stark för en gångs skull!

Jag var hos sjukgymnasten idag. Det var märkligt, men inte speciellt farligt. Jag bara undrar vad meningen är med det. Fick ligga på golvet och säga om jag "trodde att golvet tog emot hela min tyngd".

I övrigt så går det bara utför igen. Orkar inte med skolan, orkar inte när minsta lilla motgång kommer - som tex idag när jag inte hittade sladden som går mellan datorn och mobilen så jag inte kunde föra över bilderna på lillkillen. Jag satte mig bara ner och orkade ingenting.

Jag vet inte vad jag skall göra. Jag har ingen som helst energi till något alls. Förutom att sitta och spela dåliga spel. Och röka.

Det är mitten av februari, mina vänner. Det är snart den förhatliga Alla Hjärtans Dag, och när jag går ut för att dumpa tvätten i tvättstugan behöver jag ingen jacka, jag har vårskor och jag känner solen värma mitt ansikte. Tjoho för den globala uppmärmningen! Jag är lycklig!

Ångest är ganska lustigt egentligen. Jag som har noll koll på mina känslor blir ibland förvånad hur mycket man egentligen kan känna. Hur hastigt och lustigt man kan sitta där på golvet med rakbladet i handen, för att man har översvämmats. Och hur lång tid det tar att återhämta sig.

Men det finns väl inget annat att göra än att plocka upp sig själv i kragen, antar jag. Och börja om igen... Och igen... Och igen...

The story of my life, I guess.

Har jag någonsin förklarat hur mycket jag avskyr studenter? De sitter där med sina laptops och sin budgetlatte, med sina böcker och överstrykningspennor. Och tror att de kan något, för de läser ju på universitetet. Som om det betyder något. Som om de är så mycket smartare, coolare och intressantare än alla andra.

Men som man brukar säga: det man avskyr hos andra är oftast det som man inte tycker om hos en själv.

Morgonkaffet måste lätt vara dagens bästa stund. Proppa i sig Sertralin och känna den verka, känna den svagt brända smaken av kaffet i munnen och veta att nu är ännu en dag här. Vad som helst kan hända! Jag vet att känslan av "top of the world" snart kommer att försvinna, men det skiter jag i. Nu ska jag njuta av kaffet.

Tentan är typ skriven. Den är kass som fan, men nu finns det iaf något på papper.

Väskan är packad. Med kakor och festis. :-)

Telefonen är laddad.

TV:n är avstängd.

Dags att åka hem till Tildus och kolla på film.

Det finns inget mer jag kan göra.

Jag borde verkligen klä på mig. Riktiga kläder, istället för enbart morgonrock och trosor. Jag borde handla mat. Jag borde skriva om tentan som jag just skrev. Och städa. Det behövs verkligen städas. När jag satt på golvet och målade naglarna sist såg jag hur smutsig mattan är. Den borde verkligen dammsugas, piskas och hängas (ut på vädring).

Jag borde packa väskan för imorgon. Jag borde fixa så att jag har något att äta på sjukhuset.

Varför är jag såhär? Varför är min startsträcka hundra mil lång???

Med tentan sker nästan ingenting. Jag kommer liksom inte framåt. Allt känns bara fel. Men jag borde skriva ändå. Bara för att få ner något på papper liksom.

Men istället sitter jag här i endast trosor och strösurfar. För att jag är trött. För att jag inte orkar. För att jag känner mig stressad. För att allt bara är fel.

Blä.

Marknaden i Camden, London har brunnit ner. Hur stor del som har förstörts i elden vet ingen riktigt än, men ingen har tycks skadats.

Det här är en sorgens dag! Precis som så många andra älskar jag London, och älskar Camden! Gatorna, människorna, galningarna som säljer hasch och knivar i ett litet stånd i en gränd. Älskar, älskar, ÄLSKAR!

Jag skall nog gråta en tår. Eller flera...

*sätter mig i min säng med tårarna rinnande längs kinderna*

Godmorgon!

Jag har sovit över tretton timmar. Visserligen med lite hjälp av Propavan, men jag slängde inte i mig några Zolpidem, utan somnade av mig själv. För andra natten i rad. *stolt*

Drömmar har jag dock drömt. Drömmar om barn, bebisar och andra små-folk. Drömmar om förlossningar och skrik. drömmar om panik, och skräck. Drömmar om saker som jag inte riktigt vet om jag har drömt eller om de är verklighet.
Jag önskar att jag kunde bara sova bort denna dag, men det går inte. Snart ska jag koka kaffe och sätta mig och skriva klart den förbenade tentan. Sedan ska jag slänga ner kursböckerna för den andra kursen och sätta mig på spårvagnen för att chilla med Tildus. Det är iaf planen. Mina planer brukar dock sällan hålla, men vi får väl se hur det blir denna gång.

Jag känner mig sjukt stressad. Allting är bara kaos. Tycker jag. Men det är ju en subjektiv uppfattning som jag inte tror att speciellt många andra skulle dela om mitt liv. Det händer ju faktiskt inte speciellt mycket. Men jag klarar inte av ens det minsta lilla stress - det får mig att gå in i någon form av "panicmode". Och då slutar jag fungera... Mer eller mindre.

Igår skulle jag egentligen bara hem till Tildus för att hänga en stund, det slutade med att jag följde med ut på krogen och faktiskt drack några drinkar. Runt 10 börjar Tildus få värkar. Så vi åker hem och hänger. Tyvärr avstannar de under natten. Men jag kan ju inte sova, så jag ligger vaken till halv fyra. Och vaknar X antal gånger under natten för att jag alltid sover askasst när jag inte sover hemma i min egen säng.

Idag trodde vi dock att det var på G igen, men det blev inte så. Vi åkte till sjukhuset, som sade att vi kunde åka hem igen. *suck*

Men jag vet inte hur jag skall klara av detta: Läsa två kurser samtidigt och försöka stödja Tildus i hennes barnafödande. Jag har en tenta att skriva, och skall börja hos sjukgymnasten nästa vecka. Detta tillsammans med att jag har massor att läsa och snart ett par tentor till (som jag inte har fått än)som skall vara inne om ett par veckor plus besök hos psykiatrikern... Well. Jag får lösa det på något sätt. Något jävla sätt.

Ingen bebis idag heller. Falskt larm. *suck*

Nu jävlar är det dags! Tildus bebis ska födas. Jag ska bara packa väskan så åker vi till sjukhuset!

...ändock inte lika vitt spridd som den förra. :-)

Detta är en klassiker, men fortfarande en bra sådan. Jag kan definitivt se varför den var kontroversiell när den kom (1989 har jag för mig) och i vissa kretsar är den det säkert fortfarande.

*suck* Tappade precis Sertralin-tabletten i min gröt. Nu kommer jag att spendera åtskilliga timmar med att fundera om jag verkligen fick i mig den. För den är borta. Troligtvis redan i min mage. Bra början på dagen.

Drömmer drömmar om Tildus och bebisen, om att något går fel, Tildus dör. Det är jävligt jobbigt. det är en av många anledningar till att jag vill att bebisen skall komma nu. Så att jag vet att allt går bra. Idag skall jag göra min egen lilla insats för att försöka skynda på det hela, genom att åka hem till Tildus och massera hennes vader. Hårt! Det är sagt att det kan sätta igång saker och ting. Oavsett om det är sant eller inte behöver Tildus massage, så det är lika bra att prova!

Slemproppen har gått och Tildus är öppen ett par cm. Snart blir det barn. Jag undrar hur jag hade känt om jag hade varit i hennes position.

Å andra sidan är ju risken för att det skall hända ganska liten. Sex är inte min grej. Inte barn heller för den delen. Jag har gjort en abort, och jag anser fortfarande att det inte var en stor grej utan snarare något självklart.

Så får vi se hur involverad jag blir i lillens liv. Det beror ju mycket på Tildus. Och på mig själv. :-)

De har redan piskats för "olovliga förbindelser", nu skall de stenas till döds. Genom att begravas upp till brösten och träffas av stenar som orsakar en plågsam, långsam död. För samma brott som de redan har piskats för, bara annan brottsrubricering. Och deras advokat får inte ens se den videofilm som är det tyngsta beviset mot dem.

Jag har skrivit om detta fall förr. Om att jag mår illa när jag läser om det. Om hur hjälplös jag känner mig. Men det räcker inte. Problemet är att jag inte vet vad jag skall göra. Inte vet vad jag kan göra. Det är definitionen av hjälplöshet. Någon som har några förslag?

9 kvinnor och 2 män väntar på att stenas i Iran. 11 personer. Vars liv kommer att tas genom att andra människor kastar sten på dem. Stenar som inte får vara så stora att de dör omedelbart, men stora nog för att orsaka skada.

Hur kan man ta en annan människas liv som straff? Hur kan en stat döma någon till döden, till att inte längre erkännas liv, till att inte längre få leva? Och hur man kan genomföra detta genom plåga?


Läs mer här.

Tog en fika med Tildus. Hon hade kommit på ett nytt ord: "övergravid", för att beteckna det tillstånd som hon själv är i just nu, dvs att ha gått över tiden. Det är 1.5 vecka sedan bebisen skulle ha kommit, men nej... Förvärkar, visst, men inte något mer. Hon skall in på koll imorgon, jag önskar att jag kunde följa med. Få se ultraljudet och den lille bebisen i magen. Men nej, har ett seminarium som jag helt enkelt inte kan missa. *suck*

Men jag vill ha ut den lille, ville sitta och pyssla med honom och få bara sådär knasig som man bara får vara med små barn.

Men det blir väl någongång. Antar jag. :-)

Storknet anser att man skall göra tvål av överbliven bröstmjölk. Eller för den delen surdeg.

Jag tycker det är något motbjudande. Irrationellt, eller hur? Varför skulle människomjölk vara mer motbjudande än komjölk?

Kanske är det för att det har såpass kanibalistiska drag. Precis som att jag tycker att reklamen där en mjölkchokladkaka äter upp en daim är motbjudande.

Och en bra poäng är att om man har såpass mycket möjlk över - donera den till andra vars mjölkproduktion inte fungerar så bra.

För er som inte håller med: recept finns här.

Vaknar av att brevinkastet smäller till. Funderar på att somna om, men inser att det skulle bara vara dumt. Klockan är ju trots allt halv tio på morgonen. Eller förmiddagen om man så vill.

Nu gäller det att plugga, städa och göra alla de där sakerna som jag gör varje dag - onanera, tex. Eller röka. Vardagliga saker. Som vi alla gör för att utan dem fungerar livet inte speciellt bra.

Dags att ta tag i det nu.

Te, choklad och en kursbok som är både bra OCH lättläst.

Hur kan man döma någon till att stenas till döds? Eller för den delen 99 piskrapp?

Och varför är det kvinnor som döms för otrohetsbrott, varför hör vi inte om män som får smaka piskan för att de har knullat någon annan?


Nu har två kvinnor dömts i Iran för otrohetsbrott. "Bevisen" består av videofilm inspelad av den ena kvinnans make. Kvinnan själv anser att den inte visar några sexuella handlingar, och därmed inte otrohet. Men tydligen går inte högsta domstolen på deras linje. De dömdes först till 99 piskrapp (kan man verkligen överleva så många?), men nu har de alltså dömts att stenas till döds.


Jag mår illa när jag läser det. Jag mår illa för att det finns stater som tycker att det är okej att skada sina medborgare på detta sätt. Jag mår illa för att jag har svårt att förstå denna konservativa syn på kvinnor och sexualitet. Jag mår illa för att detta INTE ÄR OKEJ! Men mest av allt mår jag illa för att jag känner mig så hjälplös.

Vem/vilka är det som skall utföra denna stening av kvinnorna? Vem anser det vara okej att kasta sten på en kvinna till det att hon dör? Är det andra kvinnor? Är det män?

DET HÄR FAN INTE OKEJ!

Fredd, allas våran älsklingspunkare, har på fyllan hoppat ner från en mur och behöver nu kryckor och morfin. Stackars plutten.

Okej, jag är totalt nedlåtande mot en man som jag inte känner speciellt väl, men han ger ett intryck av att man bara vill ta hem honom och mata honom med geléhallon. Alternativt vegan-lasagne.

Vissa människor värmer ens hjärta, utan att man riktigt vet varför. och vem kan motstå en punkare som är strax över 20, jobbar som tatuerare, och som gärna diskuterar "Sjunde Himlen" (ni vet, des där präktiga serien om prästfamiljen som ibland visas på dagtid på TV). Och som dessutom är extremt blyg.

Hoppas du blir frisk snart, Fredd!

Läste Alexander Chamberlands krönika om Hillary Rodham Clinton, och funderar över Spivaks tankar om strategisk essentialism. Komplicerat ämne det där. Hur kan man säga att det är viktigt att kvinnor finns på höga poster i samhällena om man inte tror på kvinnors särskillnad från män?

Strategisk essentialism - att pga kvinnors underordning sätta kravet på att kvinnor skall ges mer makt, även om man inte egentligen tror på att de annorlunda ("bättre"/"sämre") än män, eller intersexuella, eller transsexuella, eller transgender.

Riktigt krångligt. Jag tror jag ska fundera ett tag till på det.

Jag var hos psykiatrikern idag. Inget speciellt hände, jag har mått bra idag, så vi satt mest och snackade om ingenting. Fast jag undrar vad hon egentligen skriver i sitt anteckningsblock. Well, well... Inte obsessa över det nu, Charly!

Har pluggat en del, det går ganska snabbt att läsa när boken är bra. :-) Skulle skrivit om en text, men jag bestämde att inte göra det. Mest för att jag vill lägga den åt sidan och då lite mer distans till den innan jag börjar pilla med den.

Ska nog sova nu. Och försöka vakna hyfsat tidigt imorgon så att jag kan läsa ut boken. :-)

I'm getting back on track!

Frida fick sitt andra barn idag!
Så ett stort grattis riktas till henne, maken, Klara som har blivit storasyster och framförallt till lillkillen!
Välkommen till världen!

Jag vaknade klockan 6 imorse. Varför gick jag inte upp då? Varför låg jag och vände och vred på mig till klockan 7 för att sedan somna om? Och för att sedan inte orka vakna när klockan ringde vid 8...

Det här med sömnen blir bara jobbigare och jobbigare. Det brukar bli bättre under det ljusa halvåret, men det verkar vara långt borta. Det är en halv minusgrad när jag drar i mig den första morgonciggen.

Well, well. Jag har iaf inte superbråttom som jag brukar ha. Nu ska jag bara hitta kläder och ett sätt att se någorlunda presentabel ut. För psykiatrikern och för mina klasskamrater.

Okej, jag har hittat vad jag vill jobba med i framtiden, jag vill bli Diversity Manager, alltså någon som jobbar mångfald av alla de slag!

NÅGON SOM VET HUR MAN BLIR DETTA???

GAIS förlorade träningsmatchen med 2-0. Jag har fastnat på instuderingsfrågor som är korkat formulerade. Är det inte dags att sova snart?

Bostadshyrorna skall chockhöjas, tycker tydligen Mats Odell. Detta för att tvinga bort människor ur bostadsköer, så att dessa köer kortas, när människor inser att de inte har råd att bo i attraktiva områden.

Så segregeras Sverige ännu mer. Städerna delas upp i "rika" och "fattiga" områden. Visst är det bra att förkorta bostadsköerna, men inte genom höjning av hyrorna. Istället borde hyror bestämmas efter inkomst och förmögenhet, att man iaf har ett tak där man inte skall betala mer än 50 procent av sin inkomst på hyra. Och bostadsköerna bör kortas genom byggandet av fler hyresrätter. Hyresrätter som människor har råd att bo i.

Jag hoppaas bara att mitt bostadsområde inte räknas som "attraktivt". För då har jag inte råd att bo kvar här.

Får ett mess från Tildus om att det är träningsmatch idag. 24 minuter innan det börjar. Lika bra att skippa det och plugga istället.

Jag börjar faktiskt komma någonvart. Tillslut. Det har i flera dagar känts som om jag har läst, och läst, och läst, men inte kommit någonstans alls. Och det har gjort mig stressad. Men nu har jag skrivit första utkastet till tentan, skall skriva lite mer imorgon och så ska jag läsa ut första delen av kurslitteraturen. Det blir bra.

Diskuterade detta faktum med listor med E igår. Det visade sig att hon är lika galen som jag. Vi båda skriver listor på precis allt, bara för att kunna njuta när man stryker över (bockar av) ännu en sak man har gjort. Det är jobbigt dock när listorna bara växer och växer så som de har gjort sista tiden för mig.

Men nu skall jag bli frisk och komma på fötter igen. Komma igång med livet... Eller hur var det nu? Mina "omstarter" brukar inte funka. Men, men... Jag ska iaf inte missa mer i skolan. Det gör mig bara stressad.

Men jag har iaf en plan. Om ändock en något stressad sådan.

Jag ville inte sluta sova imorse. Men jag var tvungen, att låta bli att använda sin tvättid straffar sig senare, det har jag lärt mig den hårda vägen. Speciellt när man har nästan inga rena kläder.

Så jag tvingade mig ur sängen, om och om igen kom tankarna på att detta är en ny dag, ännu ett 24-timmar skift som skall avverkas. Men jag vet inte varför.

Och så tänkte jag på ett program om sömn som jag såg för många år sedan, där det påstods att sömn egentligen är normaltillståndet för människan, och att för att vakenhet skall inträffa måste hjärnan skicka ut massa ämnen som väcker oss.

Hur kan det vara så?

E ringer och vill fika. Vem kan motstå henne? Drar på mig några av de hyfsat rena klädesplagg jag har kvar (tvättdag imorgon) och möter upp henne inne i stan. En rolig fika, en promenad, säger hej till Klara, och sedan hem. Precis vad jag behövde.

Nu borde jag sätta mig och skriva massa viktiga saker, jag känner klumpen i magen, stressen, pressen, kalla-det-vafan-du-vill, hej och hå... Men jag är en dålig människa. Jag ska sätta mig och läsa lite, och sedan sova. Sova bort resten av mitt liv och gärna dö i sömnen också.

Vaknar och proppar i mig dagens första mediciner: Sertralin och Kåvepenin. Mår lite illa. 20 minuter senare mår jag RIKTIGT illa och har en halsbränna som inte är av denna värld! Inte så att jag vill kräkas, men det bränner i magen till den grad att jag inte kan koncentrera mig. Okej, jag måste verkligen skärpa mig och ta Sertralinet samtidigt med frukosten. Eller så är den penicillinet som gör mig såhär...

Det blir lite bättre efter Samarin och frukost, men bara lite. Jag biter ner två av mina naglar (fast jag har lovat mig att sluta bita på naglarna), röker ett par cigg och skriver klart min tenta som jag skulle ha gjort för flera dagar sedan. Well, well... Nu gäller det bara att läsa klart en bok, skriva några seminariekompletteringar och påbörja nästa tenta...

Det blir nog ingen rolig dag. Jag bara hoppas att min mage lugnar sig snart så att jag kan få i mig lite kaffe. Annars kommer jag nog att vara sur en lång stund till (dvs tills jag har fått i mig kaffe... :-))

Johanna Almer skriver om könsdiskrimineringens problematik. Kontentan är att desto mer vi fokuserar på köns uppdelningen män-kvinnor, och kvinnors underordning, desto mer lägger vi vikt vid att kön är något som är statiskt och fast. Genom en diskrimineringslag som delar upp oss i två kön, och inte tar hänsyn till andra kön och genus, bidrar samhället till isärhållandet av könen och exkluderingen av allt som inte passar in i normen man eller kvinna.

Hur man skall lösa denna problematik är inte lätt. Ett sätt vore att inse att allt som inte följer den manliga normen nedvärderas, och att kvinnor är den grupp som har fått mest uppmärksamhet av dessa. Intergenderister, transsexuella m.fl,, grupperna är många... Ett annat sätt vore att när barn föds inte självklart "tilldela" dem ett kön.

För kön spelar roll. Det är ack så tydligt. Alla som har en liten smula queer i sig önskar att det inte vore så, men de som uppfattas som kvinnor diskrimineras, nedvärderas, sexualiseras, förlojligas, hånas och tillskrivs statiska egenskaper som ofta rör hem och omvårdnad. Medan personer som tillhör andra könskategorier marginaliseras och osynliggörs, eller utpekas som konstiga exempel i program på TV. Ofta sker också det brott som jag nyss begick, nämligen att fererea explicit till könen man och kvinna, men att slå samman allting som inte passar in i dessa normer till "övrigt" eller "andra könskategorier". Som om variationen dem emellan inte är milsvid... Som om en transgenderist alltid känner sig komfortabel med att hamna i samma kategori som en intesexuell.


Om några dagar ska Tildus få sitt första barn. Och könsnormerna har blivit så starka. Trots att jag påpekade att det kanske blir varken flicka eller pojke väljer hon namn utifrån dessa två kategorier. Hon själv tilldelas andra egenskaper just för att hon är gravid och snart mamma, ofta handlar det om humörssvägningar och "biologiska" moderskänslor. Och hon själv uttrycker åsikter som att hon önskar att det blir en pojke, för att flickor har det så mycket jobbigare, och drar upp exempel på diskriminering, sexualisering, ätstörningar psykisk ohälsa osv... Om barnet biologiskt kommer att passa in i normerna flicka eller pojke så kommer det uppfostras till detta. Det är jag övertygad om. Och det kommer att lära sig att det finns två kön... Och endast två kön... Det kommer knappast att ändras inom henoms livstid.

Det har varit en sjukt störande dag. Detta pga:

1) Jag har inte gjort ens hälften av det jag skulle göra, dvs jag har inte pluggat klart och jag har inte diskat. Istället har jag druckit kaffe och stirrat upp i taket.... (Och såklart fikat och gått på bio med Tildus...)

2) När jag och Tildus sitter och fikar, vem ser vi om inte världens fulaste människa - Peter Siepen??? Jo, men klart att det är han. Och han har på sig (som vanligt) rent hemska kläder - en röd hat, en jättestor röd fluga, en för liten väst och silverboots! Folk borde ju få stryk för mindre...

3) Filmen vi såg (30 days of night) var sjuuuuuuuuukt dålig! SE DEN INTE! Jag brukar gilla fåniga vampyr-filmer, men denna var bara så hemskt gjord att inte ens det faktum att Josh Harnett var med gjorde den acceptabel. Jag satt mest och skrattade åt denna löjlighet...

Nu har jag proppat i mig en penicillin-tablett, ska vänta en timme, sedan äta och sedan sova. Imorgon ska jag försöka få allt det där pluggandet gjort. Men det lär väl inte gå imorgon heller... *suck*

...att penicillin inte direkt dödar bakterier, utan istället hindrar den från att bygga upp en normal cellvägg, vilket gör att bakterien snart dör. Well, what do you know? Ibland förundras jag verkligen över den fascination jag känner inför att kunna saker som, i det långa loppet, inte spelar mig någonsomhelst roll.

Jag vet inte hur "vanliga" människor lever. Eller ens vad en "vanlig" människa är. Jag tror (fast mest kanske jag hoppas) att om man mår bra så funkar vardagliga saker utan att man behöver tänka på det. Mat, sömn... Ni vet, de grundläggande behoven. Visst, man kanske funderar över vad man skall äta eller om man ska börja äta nyttigare, men det är inte så att man måste hålla sig själv i schack varje dag, varje timme, varje minut...


Eller?

Just nu sitter jag och väntar på att jag ska få äta. Antibiotikan ska tas en timme innan mat, minst... Antidepp-pillren ska tas samman med mat. Sedan måste jag städa, så att jag kan plugga. Jag kan inte plugga om jag vet att något annat står och väntar på mig, typ disken. Eller den där kartongen med skräp som bara måste slängas just nu trots att den har stått på mitt golv i en vecka.

Jag tror att många har det så... Att det man måste göra blir jobbigt just för att man måste och att man då söker sig till andra saker som egentligen inte är roliga...


Eller?

Jag önskar att jag hade en sked som kunde gröpa ur människors medvetande och tankar ur dem, så att jag kan lägga dem på mitt skrivbord och undersöka dem! För jag önskar verkligen att jag visste hur andra människor fungerar.