charlyene against the world

...är att jag orkade ta mig ut och shoppa, samt naturligtvis mina nya skor. :-)

...är den person som föranledde mina tre föregående blogginlägg genom att slänga ur sig kommentaren "Om du tror att din depression är jobbig, testa min borderline!". Jag låter denna person vara anonym... än så länge...

...så kan jag ge några exempel på vad punkterna nedan kan innebära lite mer konkret:

• Att man aldrig är hungrig och tappar intresset för mat, eller att man alltid är hungrig och inte kan sluta äta.
• Att det tar 4 timmar innan man somnar varje natt och att man vaknar tidigt på morgonen, utan att kunna somna om. Eller att man sover, sover, sover kanske 12-16 timmar per natt - men man blir aldrig pigg.
• Att man inte kan sitta still eller att livet tycks gå i slow motion.
• Att man ständigt är trött, att man inte orkar ta sig för något, att man blir håglös och att minsta ansträgning (som att ta på sig strumporna) kräver en stunds vila.
• Att man upplever värdelösheten i minsta sak man gör, som att när man inte orkar gå upp ur sängen känner sig värdelös, korkad, dum, och att denna känsla är mer eller mindre konstant vad man än gör. Som om hela en själv är ett misslyckande.
• Att man inte klarar av att läsa en sida i en bok eller titta på en film.
• Att döden blir en påtaglig närvaro även när man inte tänker på att ta livet av sig. Som om döden är det enda man har att förhålla sig till.

En sak måste klargöras för alla som tror att depression är något "enkelt" (som tex de som inte vill ha dignosen depression för det är för "vanligt") - för att få diagnosen mild depression (den "mildaste" graden av depression) krävs att man under minst två veckor har upplevt minst ett av följande två symtom (grundkravet för att få diagnosen depression):

• Nedstämdhet
• Klart minskat intresse eller minskad glädje

och minst fyra av följande symtom:

• Viktminskning/viktökning eller ökning/minksning av apititen
• Man är orolig/får för lite sömn eller sover mycket mer än vanligt
• Rastlöshet eller långsamma rörelser
• Trötthet eller energiförlust
• Känsla av värdelöshet eller överdrivna/obeforgade skuldkänslor
• Minskad tanke- och koncentrationsförmåga
• Återkommande tankar på döden eller återkommande självmordstankar

Någon som tycker att detta låter enkelt???

Det finns väldigt många människor som mår psykiskt dåligt. Det finns tusentals bloggar om detta, tusentals artiklar om det i tidningarna och det diskuteras frekvent. Många av mina nära vänner mår väldigt dåligt, iaf i perioder, jag har själv gjort det och gör det fortfarande.

Men det jag inte förstår är den här hysterin som kan uttryckas som "jag måste bevisa att jag mår sämst". En vanlig hedlig depression räcker inte längre, det måste vara adhd, manodepression, borderline eller någon annan svårighet. Och att skära sig, ja man skär sig inte "på riktigt" om man aldrig har skurit så djupt att man måste sy. Ett självmordsförsök räknad heller inte som ett självmordsförsök om man aldrig har hamnar på sjukhus för det, gärna med betstående men. Det är inte "fint" nog att ärren efter rakbladen knappt syns efter ett par år, eller att bilen hann värja undan...

Det är som om människor tävlar om vem som mår sämst, som om alla skriker på uppmärksamhet - men ingen kan ge den, för de som dessa människor tävlar med mår själva kasst och kan inte ta hand om någon annan.

Det är som om stora delar av Sverige (och andra länder) har inkorporerat i sin självuppfattning att alla mår dåligt, frågan är bara vem som mår sämst.

Men det är "fult" att påstå att människor som mår dåligt skulle kunna må bättre om de ändrade sitt beteende. Man får aldrig sparka på någon som ligger, eller hur? Men tro mig - jag är helt övertygad om att många skulle kunna må iaf lite bättre om de slutade slåss om vem som mår sämst, vem som har djupast ärr eller försökt ta livet av sig flest gånger. Om människor slutade upp med denna mycket besynnerliga form av inbördes beundran.

Samtidigt är det sorgligt att det är så man måste göra för att få människor att inse att det är på riktigt. En depression kan väl alla klara, för det är så många som redan klarar det. Eller hur...?

Köpte idag sjukt snygga Nike-skor med höga skaft. Och flera par strumpor... Det är med andra ord en fötternas dag!!!

Ännu ett besök hos psykiatrikern. Ångesten som har vällt in över mig de senaste dagarna kommer att släppa, säger hon. Det är bara en biverkning av Sertralinet. Okej, fine... Hon säger också att jag intellektualiserar. NO SHIT!, tänker jag... Och kan inte låta bli att börja fundera över saker. Intellektualisera över min intellektualisering, så att säga...

Hade handledarmöte idag om uppsatsen. Det gick bra. Mycket bra till och med. Ett par stavfel att rätta, men inget mer... På fredag skall vi börja skriva analysen. Förhoppningsvis kommer vi att vara helt klara innan jul. Skönt, skönt, skönt...

Göran Johansson, sossarnas starke man i Göteborg, vill utvisa alla människor som kommer hit genom smuggling. Argumentet han använder är att vi inte får acceptera människosmuggling och att det inte är pengarna som skall avgöra vem som kommer hit och inte.

Jag håller med om att man inte skall acceptera människosmuggling, men vad händer med de människor som har betalat 100000 kr (eller mer?) för att komma hit och sedan skickas tillbaka, för att kanske återigen försöka ta sig hit "den vanliga vägen"? Vad händer med de vars liv ödeläggs... Om man är desperat nog att betala någon för att smuggla en till Sverige, är det då inte skäl nog (i de flesta fall) för att man skall få stanna här?

Det är måndag. Jag borde nu vara utvilad efter en helg av att ha gjort väldigt lite (kollat på film, läst, tvättat och städat), men jag känner mig inte redo. Jag känner mig aldrig redo, det är nog lite mitt problem. Att jag analyserar sönder saker innan jag kan komma till handling... Och att handlingen aldrig blir av för den har brutits ner i tusen små, små bitar som ligger på mitt golv och blöder....

Som att handla mat. Att ta på sig kläder (förutom pyjamasen och morgonrocken), och att gå ut bland människor. Det är en skräck.

Eller att slänga soppåsen i nedkastet i trappuppgången.

Vardagliga saker som måste göras, men som inte blir av så ofta...

Det är lättare att göra två saker på samma gång - slänga soporna på vägen till skolan, för då har jag ändå redan klätt på mig och insett att jag måste ta mig ur mitt bo. Eller handla på vägen hem.

Varför är det såhär? Varför känner jag denna motvilja mot att lämna min lägenhet? Det finns inget skrämmande där ute, eller hur? Bara människor... Är det så att jag inte vill att de skall se mig, eller vill jag inte se dem? Jag vet faktiskt inte.

De som tror att hårdare fängelsestraff leder till att brottsligheten minskar bör tänka om. Fängelsestraff leder till institutionalisering och till att det blir svårare för den intagna att tänka sig ett lagligt liv utanför fängelsets murar, främst för att det inte finns tillräckligt med stöd när han/hon kommer ut. Titta bara på USA... Som ett avskräckande exempel.

Läs här.

Fängelsestraff, en inlåsning av människan som har begått ett brott, leder också till att den människan avlägsnas från den verklighet och det brott som han/hon har begått och istället riktar sin ilska mot systemet - istället för att sona det brott som har begåtts. Att låsa in en människa löser ingenting, istället borde man tvinga honom/henne att göra allt hon/han kan för att ställa det till rätta. Och att inse att det han/hon gjorde var fel...

Sertralinet ger mig overklighetskänslor.Jag tittar ner på min kropp och inser inte riktigt att den är min - förrän efter ett par sekunder. Det är en mycket märklig känsla...

Visst blir man informerad om biverkningar när man börjar med en ny medicin, iaf när det gäller antidepressiva. Men de brukar bara ta upp de vanligaste biverkningarna (magproblem, huvudvärk, ökad ångest), och nämner inte ett ord om vad som faktiskt kanske kan ske om man har otur...

Inte heller nämndes ett ord om vad som händer om det, när utvärderingen görs efter sex veckor, inte har hjälpt eller biverkningarna är så svåra att de knappt går att leva med. Skall man då bara sluta tvärt, byta medicin eller vad finns för alternativ?

Detta är kanske saker som man borde ha tagit upp innan man började knapra pillren, men jag tänkte inte på det. Jag var bara så lättad över att äntligen ha hittat någon som tog mig på allvar att jag tackade och tog emot... Dum som jag är.

Ibland kan jag inte låta bli att koppla samman saker, som tex en ledare och en debattartikel i GP idag. Ledaren handlar om att Danmark snart kommer att införa Euron och att det därmed blir svårare för Sverige att stå utanför... Debattartikeln handlar om att vi borde gå med i NATO.

Vad är det med alla dessa samfund som tränger sig in i vårt avlånga land? Jag är för frivillig organisering, men tro mig det finns inget frivilligt här. Det är yttre tvång och "omständigheter" (som det så fint heter) som tvingar oss in i organisationer där vi kommer att ha ytterst lite makt.

De säger, bara för att kontrastera, att Sverige har stort inflytande i EU, men faktum är att trots att Sverige rankas som fyra över de mest inflytelserika länderna i EU får vi inte vår vilja igenom speciellt ofta (det är ju en relativ lista), och många beslut motverkar oss...

Det är kallt och ute kommer det ett par snöflingor. Helgen har (för mig) börjat och jag vet som vanligt inte riktigt vad jag skall göra med den. Men det känns okej, jag har uppsatsen och jag har böcker att läsa. Mitt huvud känns ganska tomt just nu...

Mina antidepp gör mig dum i huvudet. Helt borta. Det är som att gå omkring med en kropp som inte är ens egen. Jag kan titta ner mot mig själv, eller på mina händer som rör sig över tangentbordet, och det känns inte som om de tillhör mig. Mycket, mycket märkligt...

Jag har haft känslor av overklighet förut, men aldrig såhär länge förut. Men det är väl sådant man får stå ut med antar jag...

Jag hoppas bara att jag kan sova inatt.

Hur mycket man har rätt att kritisera en annan kultur är ju alltid en knivig fråga. Men när de utdömar 200 piskrapp till ett våldtäktsoffer då kan man inte låta bli att både kritisera, döma och fördöma!!!

Och varför Bush inte gör mer - tja, han kanske anser att det är ett rättmätigt straff?

Läs här.

Svenskarna är gravt missnöjda med polisen, skriver DN idag. Inte konstigt med tanke på hur mycket dålig press polisen har fått det senaste året. Allt från artikelserier om övervåld till polisens hjälpslöshet gentemot de kriminella gängen.

Okej, så jag är inget fan av polisen. Men lite mer cred än såhär är de väl värda?

Efter mycket om och men, och många turer fram och tillbaka, har jag nu äntligen, äntligen, äntligen (!) fått en psyiatriker. "En psykiatriker", kanske någon nu utropar, med betydelsen "men varför en psykiatriker och inte en psykolog"?

Who knows? är mitt svar. Jag blev skickad till Göteborgs nya psykiatrimottagning och där skall jag nu höra hemma ett tag verkar det som. Jag bryr mig inte. Skillnaden mellan är psykiatriker och en psykolog är ju egentligen bara att den förstnämnda har rätt att skriva ut mediciner - vilket jag nu också har fått.

Jag är lättad. Och glad. Men också ledsen. Och lite rädd.

Det är nyttigare att äta ekologisk mat än "vanligt" odlad mat. Really, I say with sarcasm in my voice.

Läs här.

Varför var egentligen så många saker större förr? Och nu pratar jag inte hus och bilar och andra "man-made things", utan biologiska saker som dinosaurier och träd. Alltså saker som levde för miljontals år sedan, alltså saker som var väldigt mycket mer förr än nu... :-)


Tydligen har forskare hittat en klo från en skorpion som var ca 2.5 meter lång. Nu kommer jag att ha mardrömmar inatt.

Läs här.

De senaste dagarna har det debatteras vitt och brett om den morddömde man som nu har antagits till läkarlinjen. Det är ett knivigt dilemma; bör någon som har blivit dömd för ha dödat en annan människa få arbeta med att rädda liv?

Häri ligger också tanken på att ett straff är något man genomgår för att straffas, inte för att sona sina brott. Så anser iaf uppenbarligen DN.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker ifrågan. Kan jag själv tänka mig att bli behandlad av en mördare? Ja, absolut. Om det gäller en bruten arm eller en depression spelar ingen roll. Men jag förstår att förtroendet för läkarkåren sjunker om denne man skulle tillåtas praktisera medicin.

Kanske den gyllene medelvägen är ett föredra: Låt honom genomgå läkarlinjen, men ställ krav på att ALLA som vill arbeta inom vården skall visa att de inte har begått grova våldsbrott, sexualbrott eller brott mot barn.

Äntligen drar rättegången mot Röda khmererna igång. Lite sent kan man tycka, men saker som dessa tar tid. Jag förstår... Nu är det äntligen dags och jag hoppas, hoppas, hoppas att det blir en lyckad rättegång, att människor (ledare) fälls! Ingen skall få komma undan...

Läs här.

Frugan har frivilligt lagt in sig på psyket. Jag beundrar henne! Det krävs mycket mod för att frivilligt stänga in sig på detta sätt, speciellt bland en massa andra personer med problematik av divese slag. Vad jag dock inte beundrar är hennes oförmåga att packa inför denna lilla "tripp"; hon lyckades glömma de två saker som jag anser vara nästan mest nödvändiga: trosor och nikotin. Vilket innebar att jag fick införskaffa detta till henne idag, och sedan ta mig ut till Östra sjukhusets psykiatriavdelning. För det första gick jag vilse minst tre gånger innan jag hittade rätt avdelning, för det andra fick jag vara med om när hon flyttades till en annan avdelning, vilket hon hade fått vänta på i ca ett dygn. Flytten i sig tog ca 5 minuter, men det tog 2,5 timmar innan hon fick sitt rum på den nya avdelningen - personalen var tvungen att byta lakan. Och jag fick vänta med henne. Vilket iofs var lite spännande... Det var längesedan jag var på psyket sist... Avskalat och minimalistiskt och med ett golv som med sina brandgula strimmor uppmuntrar till psykoser var det väl en inte helt trevlig upplevelse. Men det är ju alltid trevligt att se sin fru... :-)

Ibland kan det tyckas illa nog att vara invånare i Europeiska Unionen, men när Sverige vill gå längre än EU-direktiven kräver: då vet man snart inte längre var man skall ta vägen. Nu vill Sverige fördubbla tiden som all tele- och datatrafik skall sparas, och mobiloperatörer skall vara skyldiga att lagra vilken mast som mobilen har varit uppkopplad mot.

Läs här.

Är döden en rättighet? Att det är något vi inte kan undkomma, hur hårt vi än försöker, är en självklarhet. Jag tror heller inte på "ett liv efter detta", inget helvete eller himmel väntar mig när jag har kommit undan denna värld. Men har man rätt att själv välja tillfälle - och kanske till och med sätt?

Och om så, vad ska räknas som giltiga skäl? Och vem har rätt att invända? Vad är det som skulle krävas - att man är fullt psykiskt frisk för att få fatta ett sådant beslut? Men vem skall avgöra detta? Och kan det inte argumenteras för att om man är fullt fysiskt frisk och vill dö att man då är psykiskt sjuk?

Det beror ju iofs på hur man definierar psykisk sjukdom... Men varför är det aldrig någon som talar om döden längre? Jag vet inte om det fanns en tid när talandet om det var mer utbrett, men jag är säker på att det fanns en tid när döden inte var så avlägsen som den tycks oss idag.

Det fanns en tid när man levde såpass tätt tillsammans att man såg de äldre dö framför ens ögon, och jag vet att det fortfarande är så på många ställen i världen idag. Döden var en del av ens liv. Kanske man då inte behövde tala om det, för det var något mer naturligt?

Men är denna extrema rätten till val ett utslag av vårt postmodernistiskt influerade samhälle, där allting är relativt och sanningen har ersatts av sanningar? Och om så, skall man bara "go with the flow", eller försöka att vända tillbaka tiden, eller hitta en alternativ väg framåt som innebär att det inte är självklart att man skall få välja allting?

Rent spontant känner jag att döden (hur och när) borde vara en rättighet. För mig, för dig och för alla - förutom dem jag älskar, för de skall finnas vid min sida för alltid. :-)

(Läs Sarah Britz artikel i GP här.)

Jag vet inte om jag tror på utveckling. Det är i vilket fall som helst ett problematiskt begrepp. Så som det används i dag tycks det inte bara syfta till att saker ändras, utan också att de blir bättre. Och kan man verkligen säga det? Kan vi påstå att samhället idag är bättre än det var för, säg, 2000 år sedan? Visst finns det saker som onekligen är bättre idag - spädbarnsdödligheten är längre, de medicinska framstegen stora, den absoluta fattigdomen har minskat etc. - men hur är det med helheten? Hur mäter man utveckling? Genom hur lyckliga människor är; hur nöjda de är med sina liv? Det är en oerhört subjektiv utgångspunkt. Men hur annars skall det mätas? I rent kvantitativa termer, så som liberalerna och liberalisterna gör?

Kanske är ämnet för stort. Men även när man talar om personlig utveckling (detta modebegrepp som tycks cirkulera kring oss alla som en självklarhet) är begreppet problematiskt. Jag har mer kunskap och information i mig idag än jag hade för, låt oss säga, 4 år sedan, innan jag hade påbörjat min akademiska "karriär" (i januari tar jag min första akademiska examen, genom en kandidatexamen i beteendevetenskap med huvudinriktning sociologi kombinerat med historia och pedagogik). Men är jag "bättre" för det? Är kunskap något bra, eller är det egentligen värdeneutralt - trots att det inte ses så idag?

Att ackumulera, lägga saker på hög, ses idag som något positivt. Mer kunskap, mer information (mer pengar?)... Är det en självklarhet? Vad hände med det som ses som "mjuk upplysning", dvs mer kvalitativa värden som etik och moral, rättigheter osv...? Kan man mäta sådant? Visst kan man jämföra... Sverige är mer demokratiskt än Burma.... Men vad betyder det?

Är personlig utveckling något som kommer automatiskt när vi går genom livet, eller är det möjligt att stagnera - ja, kanske till och med gå bakåt? Jag tror det.

Inga slutsatser publiceras här, främst för att jag inte har några klara svar. Jag bara undrar: vad är egentligen utveckling?

Ibland är det svårt att veta vad som är orsak och vad som är verkan. Vaknade jag inte förrän klockan två i eftermiddags för att jag är sjuk eller blev jag sjuk för att jag sov för länge? Jag vet faktiskt inte... Det är ett välkänt faktum att jag inte mår bra när jag sover för länge om dagarna, men nu är det faktiskt lite väl mycket. Illamående och huvudvärk, på gränsen till migrän och att jag bara vill lägga mig i ett mörkt rum och sluta ögonen... Och inte längre vara.

Hoppas att jag mår bättre imorgon. Annars börjar jag tro att min immunförsvar är helt paj. Vilket iofs är rätt så troligt...

Regeringen har äntligen tagit sig i kragen och skapat en plan mot våldet - eller snarare mot mäns våld mot kvinnor. (Läs här.) Äntligen säger jag! Det hade behövts för länge sedan... En utredning om hur man kan stoppa det, men också utreda lagarna kring sexualbrott. Jag hoppas bara att lagen ändras så att det är bristande samtycke som leder till fällande domar när det gäller våldtäkt....

Nu höjs det röster mot våldet. På GP:s ledarsida kan man läsa om hur det nu krävs en specialpolis, av typen FBI för att stoppa våldet - speciellt mot gängen. Jag förstår tankegångarna... Men samtidigt är tanken på ännu en professionell grupp som tar del av statens våldsmonopol skrämmande. Och inte så lite heller....

Den svenska polisen som den ser ut idag fungerar inte. Men att skapa en ny polisstyrka kommer inte att lösa problemen, bara skapa nya.

Veckan affärer har listat de rikaste i Sverige, skriver GP idag. Där står också att Ingvar Kamprad, mannen som ville möblera det svenska folkhemmet, har en förmögenhet på ca 530 miljarder... Det är obscent mycket pengar.

Tänker man sig att en årsinkomst på 250000 svenska kronor är något som man kan leva på (vilket många uppenbarligen också gör), så skulle Kamprads förmögenhet kunna försörja en person i 21200 år. Eller alternativt 21200 personer i ett år! Tänk då vad den här mannen skulle kunna skänka bort, utan att ge upp ett superlyxliv.

Okej, jag är avundssjuk, jag erkänner... Men jag anser också att pengarna skulle kunna göra större nytta än de gör nu....

...de tror helt enkelt inte på förändring till det bättre. (Läs här.) Frågan är bara varför vi är så negativa. Kanske för att vi själva aldrig reser arslet ur soffan opch faktiskt gör något!

MIn långhelg har börjat. Inte förrän på måndag är det skoldags igen. Så jag har inhandlat veckosluts-böcker och förbereder nu mig för att spendera så mycket tid i sängen som möjligt, eftersom det är den bekvämaste läsplatsen. Fast jag längtar tills E flyttar in och jag får inte bara en sittbar soffa utan även fotöljer! (Och nej, jag är inte enbart exalterad över hennes saker, det är skall bli kul i allmänhet att hon flyttar hit...)

Så nu är det dags att äta soppa och förbereda magen på en lång period med godis, vitt bröd och andra onyttigheter.

Jag och Frida lade in ett klagomål till studierektorn om brottet mot PUL som begicks samt vår mycket irriterande kursansvarige. Han tog oss iaf på allvar, och det känns skönt....

Hade första mötet med handledaren för exjobbet idag, och det kändes också bra.

Uppsatsen rullar på. Försöker läsa Foucault, men han är en svår gubbe. Men det är väl bara att sätta sig ner och försöka förstå... Inte mer med det.

Annars inte mycket nytt. Jag är mest trött nuförtiden.

Idag kritiserar arbetsgivarchefer JämO:s kartläggning av mäns och kvinnors löner. (Läs här.) De anser att kostnaden för kartläggningen inte står i proportion mot de åtgärder som sedan görs. Ett mer effektivt sätt att höja kvinnors löner skulle istället vara individuell lönesättning anser det. Vad de inte räknar med är att individuell lönesättning ofta får kvinnors löner att stagnera och att arbetsköpare inte höjer kvinnors löner om de inte är tvungna till det.

Så tänker de med arslet, eller?

Alla har vi väl hört dem, skämten om kvinnor. Jag tänker inte skriva något av dem här, jag vill inte reproducera sådana saker. Men hur ofta har man inte hört dem och slagit bort dem med tanken på att "det bara var ett skämt". Precis som skämten om invandrare bara är skämt... Eller hur?

Men nu är det framforskat att sexistiska skämt ökar diskrimineringen. No shit, I say. Men okej, forskningen tar ofta fram det självklara. Det är ett av forskningens uppdrag... Så jag låter väl forskningen stå för sig själv då.

Läs här.

Åtminstone något positivt som rapporteras (för en gångs skull): Invandringen är fortsatt hög i Sverige. Mer folk till Sverige!

Läs här.

Rika människor tycker att alla andra är lata. Det är inget nytt. Att de själva inte vill arbeta mer är också självklart. Och de säger att det inte finns några klassklyftor i Sverige.

Läs här.

Självmord är ett tabu. Och vem bryr sig om när gamla mår dåligt och inte vill leva? De är ju... gamla... och har levt färdigt sitt liv, eller hur? De är inte längre produktiva, de kommer snart att dö ändå.

Är det inte värt att rädda en människas liv om den bara har fem år kvar att leva? Eller mindre... Hur värderar man liv? Och hur värderar man en dag av liv?

Det har pratats mycket om den svenska skolans svagheter. Och de är många. Men att hyra in en egen lärare till sina barn, det är att gå fel väg för att rätta till problemen. Jag förstår att dessa föräldrar vill att deras barn skall ha bra undervisning, jag förstår att de är oroliga och jag tycker att det är bra att de engagerar sig.

Men att öppna upp för ens möjligheten att problem inom skolan skall lösas utanför skolan är att bana ny väg - på ett negativt sätt. Om fler och fler föräldrar tar till denna lösning kommer skolan snart att inte längre se det som ett problem, vilket leder till att de som kan betala för sig får bättre undervisning - resten får nöja sig med den undervisning som skolan erbjuder.

Å andra sidan, att använda sig av argumentet att skolan har förändrats och att undervisningen ser annorlunda ut nu än när föräldrarna gick i skolan håller inte. Det är svagt och det är tunt och det idiotförklarar föräldrarna som tydligen inte kan skilja på bra, men annorlunda undervisning och enbart annorlunda undervisning.

Jag har just tagit mig an fransmannen Michel Foucault's Les Mots et les choses, fast i den engelska versionen The order of things. Foucault är ett av de stora namnen inom samtida sociologisk teori, trots att han egentligen var filosof. Hans verk rör sig mycket kring makt och maktrelationer i mellanmänskliga relationer, inte som stora institutionella tryck.

Foucault ses ofta som en man som kämpade mot förtryck och för "the little guy", och redan i förordet till den engelska utgåvan får man en känsla av att han inte riktigt skriver som alla andra då han vänder sig mot beteckningen strukturalist som han ofta har fått:

"In France, certain half-witted 'commentators' persit in labelling me a 'structuralist'. I have been unable to ger it into their tiny minds that I have used none of the methods, concepts, ord key terms that characterize structural analysis. I should be grateful if a more serious public [den engelskläsande, i motsats till den franska] would free me from a connection that certainly does me honour, but that I have not deserved."

För några dagar sedan hade vi världens tråkigaste föreläsning med världens tråkigaste föreläsare. Jag svär: suckarna ljöd genom salen som torterades skrik på hjälp. Men det är sådant man får leva med på universitetet har jag förstått... Anyways. Problemet var att föreläsaren även lämnade ut en lista med telefonnummer, adress och namn på alla i klassen till alla i klassen. Ett brott mot PUL, månntro? Det tål iaf att undersökas.

Det konstiga är att i dessa dagar brukar man få fylla i en liten ruta som innebär att man godkänner villkoren för uppgiftshantering. Detta har inte skett inom Göteborgs Universitet. Det står ingenstans hur de använder de uppgifter som man lämnar (telefonnummer) eller de uppgifter som de själva hämtar (adress). Mycket märkligt tyckte jag och Frida och protesterade - vilket resulterade i att listan togs tillbaka och föreläsaren sedan stirrade konstigt på mig och Frida under resten av föreläsningen. Som om vi nu var utpekade som jobbiga och "svåra" (vad det nu än egentligen betyder) och sådana där som håller på våra rättigheter och säger ifrån när något är konstigt.

Men i dessa dagar av kontrollsamhälle bör man hålla stenhårt på de få rättigheter man har, anser jag. Och protestera när konstigheter blir skyldigheter. Som det här.

Såg igår Michael Moore's film "Sicko". Så okej, jag ligger lite efter - precis som med det mesta. Det tar ett tag innan jag tar mig i kragen och kollar på det som alla snackar om. Men nu är det gjort... Filmen är en glorifiering av framförallt Frankrike, men även Kuba - där man kan få billiga mediciner och fri läkarvård. I många västerländska länder ingår också fri tandvård. I USA, å andra sidan - som återigen utmålas som "the big, bad guy" - erhåller man ingen vård om man inte har sjukförsäkring och knappt ingen vård trots att man har sjukförsäkring, eftersom det är stora bolag som bara vill tjäna pengar som beviljar om vården skall betalas eller ej.
Det är lite väl svartvitt för min smak, men ändock rätt okej. Popularistiskt och lite smågulligt på sätt och vis, speciellt när den dramatiska musiken sätter in varje gång som det talas om USA och hur dåligt, dåligt, dåligt det är - trots att Moore själv säger sig alltid ha trott att Amerika är ett bra land där man tar hand om varandra.

Läser i övrigt på GP:s ledarplats att regeringen skall genomföra en tandvårdsreform med högkostnadsskydd. Någon som vet om det är sant?

Har spenderat dagen med att göra så lite som möjligt: städa, handla och så naturligtvis pyssla lite med uppsatsen. Jag kan helt enkelt inte släppa det - för mig finns ingen fritid, inga helger, inga lediga timmar på kvällen. Det är ett stressmoment, men ett som jag faktiskt kan leva med. För det innebär att jag i mångt och mycket kan välja mina egna tider. Och jag som är som mest aktiv om kvällarna - ja, jag har det med andra ord ganska bra.

Sätta mig in mer i kritisk diskursanalysmetodik idag. Det är ganska intressant, speciellt med tanke på hur denna metod poängterar diskursen, och därmed språket, som ett uttryck för strukturer, men även som en påverkan och skapande av strukturer. Dialektiken och relationen dessa två objekt emellan är för mig det mest intressanta man kan studera idag - som den gamla dualismen struktur/individ.

Men man kan ju inte påstå att Sverige är ett land som välkomnar alla som individer. Och vi gör det inte alls lätt för invandrare. Läs här.

Är det inte lustigt hur partierna vänder kappan efter vinden? GP skriver idag om Sahlins vändning när det gäller skolpolitiken, för att medvetet närma sig det borgerliga blocket. Det handlar om betyg tidigare i skolan och det handlar om nationella prov tidigare i skolan och det handlar om att sätta press på eleverna redan från den dagen de tar sina första trevande steg i en av samhällets viktigaste institutioner.

Så när man förlorar ett val genom att propagera för en sorts politik - då handlar det inte om att framstå som ett eget klart och tydligt val gentemot de borgerliga. Nej, då handlar det om att vända kappan efter vinden. Snart spelar det väl ingen roll längre vilket parti man röstar på... De talar ju alla om samma saker.

Jag kan inte påstå att jag har läst speciellt mycket om Norman Mailer. Jag kan inte heller påstå att jag vet speciellt mycket om hans liv. Jag vet att han stod i våldsamt motstånd mot feministrörelsen under 1970-talet och det gör mig lite avogt inställd... Men han är ett av de stora namnen inom den amerikanska författarlegionen, och som sådan är det förmodligen värt att uppmärksamma att han idag har dött. Jag bara hoppas att hans verk inte får alltför mycket uppsving bara för att han är död...

Läser idag i GP om det fria Europa som nu, enligt artikeln, har blivit myndigt, eftersom det nu påbörjar sitt 19:e levnadsår eftersom det är 18 år sedan Berlinmuren föll. Och det är väl otvivelaktigt att Europa blev friare när muren föll... Det är otviveltaktigt att det kalla kriget var en inskränkning av både säkerhet och frihet.

Men hur firtt är Europa idag? Vart du än rör dig i Europa utanför ditt eget land måste du ha med dig ditt pass för att visa att du har rätt att vistas där. Det har Schengenavtalet sett till... Vi ges ingen möjlighet att rösta om Lissabonfördraget. Och vissa personer hotas pga att någon annan anser dem vara terrorister. Kampen mot terrorismen och allt det som den i makthavares ögon ursäktar är ett gigantiskt hot mot vår trygghet, vår säkerhet och vår frihet. Jag skulle inte påstår att det är det största hotet, klimatfrågan är ju trots allt ständigt närvarande.

Men skräckhistorierna är oändigt många. Guantanamo, deporterade män till Egypten, personer som inte får föra över pengar via USA pga personens namn, eller varför inte mannen som är gift med en svensk diplomat och därför reser med diplomatpass men som också råkar ha samma namn som en av dem som finns på USA:s terroristlista och därför får spendera timtal i säkerhetskontrollen varje gång han rör sig över en landsgräns.

Jag är ledsen; terrorism är inget positivt, det är horribelt och fruktansvärt (och andra liknande synonymer); men USA får inte ta makten över världen och leda vägen mot ett samhälle där ingen kan känna sig säker pga namn, hudfärg, etnicitet, religion eller vad det nu än kan vara. Det är ett större hot än terrorismen självt.

Det har varit en lång dag, med både trevliga och mindre trevliga inslag. Började mindre trevligt med att jag vaknade 20 minuter innan jag skulle gå hemifrån. Stress... Sedan världens tråkigaste föreläsning. Jag hade verkligen lust att sticka en penna i ögat på föreläsaren. Sedan satt vi och kollade tidigare forskning för uppsatsen. Vilket var ganska trevligt.

Så kristallnattsdemo. Hyfsad uppslutning, men jävligt kallt. Och jag hade glömt vantarna. *suck* Sedan hem för att träffa E. Det var mycket trevligt! Vi diskuterade hennes flytt hit till min lya... Det var jävligt gött att se henne igen!

Nu är det väl dags att läsa lite och sedan sova. Jag gillar sömn... :-)

Imorgon är det 69 år sedan Kristallnatten. Och det är en tragedi att det någonsin hände. Och vi vet ju alla vad som kom efter detta. (Förut revisionister som den här idioten.) Men när det gäller händelser som dessa är det ibland svårt att se till individen i det hela. Var finns människan? Jag tänker inte på något sätt förneka att det i mångt och mycket är allvaligare att miljontals dödas än om en gör det, men jag menar bara att varenda en av dessa miljontals var en människa - någon som dog i förtid, ofta under hemska omständigheter.

Så vem minns namnen på personerna som dödades i koncentrations- och förintelseläger under naziregimen? Vem minns ansiktena hos dem som dog under folkmordet i Rwanda? Vem kommer ihåg de personer som dödades av Khmer Rouge? Listan på exempel kan göras lång... tyvärr...

Det är bra att demonstrationer anordnas landet runt för att minnas Kristallnatten. Det är bra att människor visar att de tar avstånd från antisemitism, rasism och nazism. Det är bra att vi minns...

Men jag tänker på en av dem som jag faktiskt vet namnet på som levde vid denna tid: Herschel Grunszpan. Detta var den man som dödade den tyske legationssekreteraren i Paris, vilket föranledde Kristallnatten. Vad hände med honom? Dödade de honom direkt? Eller skickades han till ett läger? Och vad hade hänt om hand inte hade dödat Ernst vom Rath? Varför utförde han dådet? Och är det tillåtet att mitt i allt detta kaos ha medlidande med en mördare?

Jag hörde hans namn första gången på högstadiet (såvitt jag minns), någon gång under historieundervisningen. Men jag vet inget mer om honom än hans dåd. Är det verkligen allt vi skall minnas av honom? Precis som vi kommer att fortsätta att låta de hundratal judar som dödades under Kristallnatten vara ansikts- och namnlösa.

Och angående (svenska?) folkets förmåga att engagera sig i saker som betyder något kan det ju påpekas att H&M:s Cavalli-kollektion som började säljas idag fick människor att köa från klockan 6 på morgonen (butiken öppnade som vanligt klockan 10) - och damkollektionen  sålde snabbt slut.

Läs här.

Det sägs att vi idag lever i ett kontrollsamhälle. Ett samhälle där vi medborgare blir kontrollerade mer eller mindre ständigt. Där vår integritet ständigt kränks. Vi kan protestera mot det eller anpassa oss - men ofta tycks det som om vi inte ens är medvetna. Ta tex den nya grundlag som EU ämnar genomföra, utan vare sig folkomröstning eller en önskan om att höra medborgarnas åsikter. Hur många känner till denna grundlag och hur den förändrar vårt samhälle? Hur många vet om den maktförskjutning som kommer att ske om grundlagen godkänns? Eller för den delen - hur många vet om vilka lagar som egentligen råder i Sverige och vilka nya som införts under detta år?

Så om vi nu lever i ett kontrollsamhälle - är det inte dags att ha lite kontroll själva? Är det inte dags att skaffa oss kunskap om vad det är som egentligen gäller och vad vi egentligen utsätts för? Är det inte dags att sluta vara passiva och faktiskt ta reda på vad som gäller? Att kontrollera de som kontrollerar oss.

Frågan är bara hur...

Ibland önskar jag att jag kunde gömma mig. Gömma mig i ett land där man inte blir övervakad och spårad. Och där terrorism inte används som en dålig ursäkt för att inskränta den personliga integriteten.

Jag önskar också att jag kunde gömma mig i ett land där män inte låter sig passivt sugas av av 13-åriga flickor.

Men det kan jag inte. Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer övervakningen att ske på varje plats på jorden. Och vart man än vänder sig finns det män som inte vet var gränserna skall dras...

Så var uppsatsskrivandet igång. Fas ett har inletts. Den består av pepp och entusiasm. Fas två som förmodligen kommer att inledas om ett par veckor innebär en berg-och-dalbana av extas och misär... Fas tre kommer att vara misär, medan fas fyra är lättnad (dvs när uppsatsen är avslutad).

Ämne: Queerfeministisk diskursanalys av debatten kring könsneutral värnplikt.

Slutdatum: Strax efter nyår

Nu är det bara att köra!

Det har varit lite från och till idag. Vaknade relativt tidigt, men orkade egentligen inte göra något. Hängde med Tildus + TIldus bror (mycket Tildus-släkt på sistone) ett tag, you know. Not much. Försökte förklara för Tildus att jag har tappat lite av min verklighetsförankring, men hon verkade inte förstå... Synd. Men det är svårt att förstå vad andra pratar om ibland, så jag förstår henne.

Imorgon är min sista vilodag, sedan skall uppsatsen börja skrivas. Jag känner letagi och ångest. Och jag avskyr det...

Jag spenderade kvällen igår med Tildus och Tildus mor. Det var spännande på så många plan. För det första var vi ute och åt på en lite finare restaurang - vilket jag inte har gjort på åratal. Jag åt sparris-risotto, drack vin, åt tiramusú och drack latte. Det var underbart gott.
För det andra var det spännande att se Tildus tillsammans med sin mor. Människor brukar helt enkelt bete sig lite annorlunda när deras föräldrar är närvarande - Tildus var dock på bra humör och ändrades endast genom att försöka låta bli att svära så mycket.
För det tredje har jag aldrig träffat Tildus mor förut. Tildus mor är präst i svenska kyrkan och väldigt inne på "intelligensen kommer från biologin" - något som jag märkte när jag nästan startade ett bråk med henne om just detta.

Men det var en trevlig kväll trots allt. Jag spenderade alltför mycket pengar, men det är sådant man får ta.

Dagens fundering: Vad gjorde människor innan de gigantiska IKEA-påsarna existerade? För det tycks som om det finns en stor mängd människor som använder dessa påsar som tvättkorgar. Jag gör det, mina grannar gör det, mina vänner gör det. Så vad använde man innan dessa påsar existerade... egentligen...

Och de säger att män inte gör allt för att försvara sig manlighet.

Läs här.