charlyene against the world

Jag firar i stort sett inga högtider. Möjligtvis att jag åker hem till föräldrarna och äter middag runt jul, men det är i stort sett allt. Jag vet inte riktigt varför det har blivit så... Jag firar heller inte födelsedagar eller liknande. Men det gör att man ställer sig lite utanför. Det tycks så himla viktigt för människor att skapa planer kring jul och midsommar, och om man inte firar så tycker människor att man är lite konstig. Det kan jag leva med. Tråkigare är att det inte finns ett skit att göra om man inte firar dessa högtider... Vad gör man på jul om man inte är med familjen? Åker utomlands för massor av pengar? Inte jag inte...

Men kanske borde man fira några högtider. Kanske är det bra för sammanhållningen i familjen. Kanske vi borde börja fira Halloween. Och nu menar jag INTE Halloween som i alla amerikanska filmer med "trick or treat" eller annat tjafs...

Men tänk på saken: Halloween är egentligen dagen när man firar döda själar. Dagen när landet bortom detta liv och vår levand plats sägs vara som närmast varandra. Personligen tror jag ju inte på liv efter döden, så det låter som smörja i mina öron... Men att fira de döda kan ju ändå inte vara fel: Minnas dem och hylla deras liv om man tyckte om dem.

Så varför inte? Jag tror att jag skall tända ett ljus för min mormor ikväll. Hon var en stark kvinna, som visserligen var lite för konservativ för min smak, men som ändå stod upp för vad hon trodde på. Och jag saknar henne... Det är tio år sedan hon dog (eller möjligtvis elva, jag minns faktiskt inte exakt), och jag kan fortfarande se henne framför mig. Rynkandes på näsan åt min tuppkam eller kramandes mig medan hon viskar i mitt öra att hon har köpt kakor till mig och min syster. Hon är värd att minnas. Och att firas.

Huvudvärk. Hungrig. Trött. Och framför allt: GNÄLLIG!

:-)

Idag när jag var jävligt less på GAIS som förlorade med 4-0 mot Hammarby och på IFK som vann jävla SM-guldet (those bastards!) städade jag i min bokhylla. (Det är vad jag gör när jag inte är på topp - sorterar, katalogiserar och organiserar - på ett nästan maniskt vis bör väl tilläggas.) Och jag hittade där gamla anteckningsböcker - från ca ett år tillbaka. Jag hittade bland annat ett litet textstycke som jag hade skrivit under en föreläsning förra hösten, och av någon anledning slog det mig som så perfekt och självklart just för idag. Det löd:

Jag blöder ord, min kära,
ord av tindrande kristall.
Jag låter dem droppa ner
på gräset,
för att bilda en pöl
av meningar.
Samlade blir de till
ett språk.

Drack för mycket kaffe idag. Det tycks hända allt oftare. Kanske är det bara så att jag blir mer och mer beroende, men egentligen inte tål det? Vad vet jag?

Träffade Tildus + bror idag. Det var väl kul.

Inatt ställer vi om klockan. Hur fan skall jag lyckas minnas detta?

Det finns så mycket man kan irritera sig på i världen. Småkids som tror att de äger staden, föreläsare som inte vet vad de pratar om, människor som stannar mitt framför en på stan - listan kan göras oändlig. Men nummer ett på min irritations-lista just nu är människors avsaknad av nyfikenhet.

Jag förstår människor som inte kan mycket, som inte har en god allmänbildning, som inte tar till sig speciellt mycket av det som händer och sker i världen. Men det jag inte förstår är de som verkligen inte VILL lära sig något mer, som inte vill förstå, som inte vill undersöka, som bara låter saker och ting flyta på - som inte reflekterar och funderar.

Varför är det såhär? Varför tycks människor aldrig intressera sig för något annat än det som direkt påverkar dem själva?

Jag känner människor som aldrig läser en dagstidning, som inte har läst en bok sedan gymnasiet, och som inte någonsin diskuterar något annat än sensations-nyheter.

Jag känner människor som är så inslutna i sina egna små bubblor att de verkar ha glömt bort att det bor 6 miljarder (give or take a few :-)) människor till på vår planet.

Varför är det så? Kan någon förklara för mig? För jag är nyfiken!

Okej. Så nu finns det ännu en man som på något sätt har tröttnat på att vara förtyckt och som slår tillbaka. Per Ström har fått säga sitt. Och det kommer alltid att finnas män som han, som ser till det lilla istället för det stora.

Så det finns några områden där män diskrimineras, det finns några områden där männen har det svårare än kvinnorna. Och så har vi de otal områden där män istället dominerar. Så stackars, stackars männen. Mitt hjärta verkligen gråter för er... STOOOOORA krokodiltårar.













(Eller inte...)

Har spenderat dagen med att hjälpa Frida med tentan. Den känns jävligt sugig även för mig, men hon råkade nästan i panik. Det kändes lite jobbigt, men jag tror att vi löste det tillslut.

Har läst ut Freakonomics. Den var väl rolig, men inte direkt jätteupphetsande. Nästa bokprojekt är Our Culture, what's left of it - The mandarins and the masses. Får väl se vad den har att erbjuda.

Min lästlust är iaf i full blom, vilket är mer än man kan säga att den har varit under större delen av året. Från januari tills nu har jag nog inte läst mer än 20 böcker, vilket är extremt lite för att vara jag. Det är nog dags att ta igen det nu.

Jag har druckit oändliga mängder kaffe och känner mig lite vimmelkantig. Men nu är första utkastet till tentan skrivet. Imorgon skall jag sätta mig och stryka, stryka, stryka - det som jag alltid får göra. Och sedan är det dags för inlämning nummer ett. Det känns helt okej. Nu kan jag slappna av ett tag.

Det bor en fluga i mitt fönster. Alltså inte i själva fönsterglaset, utan fångad, fast, mellan de två fönsterrutorna som utgör mitt fönster. Antagligen har ett ägg lagts där och sedan kläckts, och nu är flugan fast. Dömd att leva hela sitt korta liv mellan två glasrutor, utan chans till flykt, för att sedan dö där.

Jag skulle säkert kunna släppa ut den, men jag väljer att inte göra så. Varför? Jag vet inte. Kanske är det för att flugan ger mig något att titta på när jag sitter här och skriver min underliga tenta... För jag finner att om jag stirrar på den när jag försöker komma på vad jag egentligen skall skriva, ja då tänker jag bättre.

Så jag behåller flugan instängd. Av egoism och förakt för små, flygande djur.

GAIS förlorade mot Malmö FF med 2-0. Jag gick efter första halvlek, det var på tok för kallt.

Skriver tenta om Bourdieu's Den manliga dominansen. Det går sådär... Men iaf lite framåt, vilket ger mig hopp.

Läser om en av mina favoritböcker Evil - An investigation av Lance Morrow. Underbar bok. Inte för att jag håller med om allt han säger, men för att han faktiskt har skrivit den. Vem vill inte förstå ondska? Vem vill inte ställa frågor om ondska? Han gör det...

Ska försöka vända på dygnet, men har ingen lust. Synd bara att samhället är anpassat till morgonpigga människor. *suck*

Annars inget nytt.

Ännu ett fall av nazistvåld. Underbart trevligt. Läs här. Inte för att jag är ett superfan av Rättvisepartiet Socialisterna, men vafan... Ett järnrör i bakhuvudet???

Var på manifestation mot våldet idag, men det kändes mest som "hej, nu går jag och dricker kaffe och träffar lite folk). Spännande dock att den galna finska tanten anföll mig idag igen. Det går inte att sitta i Brunnsparken utan att hon kommer och prackar på mig minst ett år gamla nummer av Vakttornet (hon är alltså Jehovas - Vakttornet är deras tidning). Idag rackade hon ner på zigenare och "homosexualister". Det var nog det mest underhållande hon har sagt hittills.

Anyways. Dags att ta sig i kragen och börja skriva på tentan minnsann!

...så kan man ju säga att bara för att Stureplansprofilerna dömdes står allt inte riktigt till i Sverige (eller någon annanstans i världen för den delen).

Läs här.

Lyssnar på AFI och försöker städa lyan. Det är inte det lättaste när allt är gammalt och slitet, men varför egentligen bry sig? Jag har ju iallafall någonstans att bo och det är mer än man kan säga om många...

Har haft diskussion om Den Manliga Dominansen med Frida idag. Det gick sådär. Dels är jag så jävla trött på den, dels var det en unge som att vid bordet bredvid och skrek. Inte gjorde det bättre att ungjävlens mamma bara sade - var gång ungen skrek - "Vad säger du för något?" med en sådan där röst som man har när man pratar med barn som inte har lärt sig prata än.

*SUCK*

På torsdag är det dags för första inlämningen av tentan, vi har en första där vi skall kritiseras av våra jämlikar (dvs våra klasskamrater) och en riktig inlämning den 2:e november. Helt jävla meningslöst... Jag är så grymt trött på detta hopkok av bajs som de slänger åt oss när de inte riktigt vet vad de skall göra för att rätta fel som de själva har begått. Och när jag skriver "de" menar jag lärarna vid universitetet...

*SUCK IGEN*

Jag bara väntar på att något mer skall dyka upp idag som jag kan irritera mig över.

Hur kan man undgå sitt öde, undrade en vän till mig. Det är en felaktigt ställt fråga sade jag - ett öde kan man inte undgå, det ligger i ordets inneboende mening - istället bör man fråga sig om ödet existerar.

När man läser sociologi får man lära sig ett av ämnets dualiteter, nämligen struktur - agentskap. Det är lite krångligt att förklara, men man skulle kunna säga att struktur betecknar att vi föds in i en postion (tex ekonomisk, social, kulturell, könslig etc.) och att vi därigenom att mer eller mindre förutbestämda att ta vissa vägar i livet. Som kvinna väljer jag inte naturvetenskapliga ämnen, om jag gör det ses det som ovanligt, bara för att ta ett exempel.

Agentskap å andra betecknar människans inneboende handlingskraft och hennes handlingar. Om struktur är tvång är agentskap frihet. Som kvinna kan jag välja vad jag vill är tanken.

Ofta ses detta som en dualism som inte riktigt passar ihop. Man brukar säga att strukturer determinerar eller villkorar våra liv. Determinism betyder inget handlingsutrymme alls - föds du till kvinna föds du in i vissa ramar som du aldrig kan ta dig ur, du är fast. Villkorad innebär att man har lite mer handlingsutrymme - men fortfarande att det krävs massor av kraft för att ta dig ur det som tex ditt kön förutbestämmer dig till.

Den determistiska strukturalismen känns lite som ett amor fati - kärlek till ödet. Visst vi har våra positioner och vi kan inte ta oss ur dem, men varför skulle vi? Vi älskar ju dem. De leder sjuksköterskorna till att tro att de har valt sitt yrke själva för att de är intresserade av det, inte för att strukturerar bjöd dem till det istället för att tex bli hjärtkirurg.

Okej, så det här är krångligt och jobbigt och ingen som jag känner har någonsin riktigt lyckats att reda ut det. Ingen sociolog som jag har läst har heller riktigt lyckats att reda ut det heller för den delen. Men det är en fråga som jag önskar att så många fler kunde fundera över och, lite tillspetsat, kan man ställa den såhär: Har människan en fri vilja? Och om ja - kan vi använda oss av den?

Ännu ett ekg, samt en lungröntgen... Det är tydligen inget fel på mig. Inget fysiskt fel iaf. Ingen sjukskrivning heller, bara en ordet om att ta det lungt och återkomma i början av november.

Jaha.


Nu då?

Vaknar med bröstsmärtor. Tänker inte mer på det, går till skolan, knatar hem, äter lite... Och inser att det gör för jävla ont. Åker till akuten med Frugan, får vänta i evigheter (känns det som fast det inte var mer än ett par timmar), får göra ett ekg, som inte visar ett skit. And that's it. Åker hem igen... Har fortfarande ont. Ska tillbaka imorgon om det inte känns bättre. Vad skall man egentligen ha doktorer till???

Att det skall vara så svårt att gå upp om morgonarna kan jag inte förstå. Vaknade vid sex, och valde att somna om och skita i min tvättid. Vilken rationell människa gör detta? Det var ju egentligen inte så att jag hade sovit för lite, jag ville bara sova mer.

Nu får jag betala priset, inte bara i att jag måste tvätta en annan dag, utan i den lågmälda ångest som ligger i min mage varje gång som jag struntar i att göra något, eller väljer bort det till förmån för något annat (ofta sömn). Dagen blir liksom förvriden och nästan meningslös om jag inte gör det som jag förutsatte mig att göra, även om jag istället gör saker som är minst lika viktiga (som tex att plugga).

Det sägs att när livet inte fungerar pga vissa omständigheter (tex depression eller liknande) är det de grundläggande behoven som man kan märka spåren mest tydligt i - sömn, mat etc. Och det är nog sant i mitt fall.

När livet inte fungerar är det sömnen som störs - antingen i form av för mycket eller för lite, eller till och med bara i en sådan enkel sak som att inte själv kunna reglera detta - och maten - återigen för mycket eller för lite, eller helt enkelt bara fel.

Och varje gång säger jag till mig själv att det är dags att ta tag i mitt liv, göra saker på regelbundna tider, se till att jag sover regelbundet, äter regelbundet, gör det jag ska, håller lägenheten städad osv - helt enkelt har en fungerande, rutiniserad vardag. Men varje gång går det lika illa. Misslyckande är ett bra ord här.

Kanske är det för att jag pluggar - när rutinerna är självvalda är det svårt att rättfärdiga dem -, kanske är det för att jag är som jag är. Kanske rutiner inte är min grej. Jag har aldrig gillat dem, men mår dåligt när de inte fungerar. Välkommen till paradoxen.

Ännu en sammandrabbning. (Läs här.) Jag blir så jävla trött. Som passivt aktivt inom vänstern handlar det om mer än misshandel. Det handlar om säkerhet - och dess motsats: RÄDSLA.

För det är så det fungerar: om man inte kan gå säker på gatorna blir man osäker och rädd.

"Men sluta vara aktiv då" säger någon påståsigpåare. "Ge efter och låt dem vinna" låter det i mina öron. Och dessutom, för att citera Tupac Shakur: "I've never did a crime I ain't have to do".

...är mer irriterande än andra (no shit, right????). Som tex när grannen ovanför borrar varje tredje minut. Och man försöker plugga samtidigt. Jag avskyr honom och jag skall säkerligen döda honom nästa gång jag ser honom (eller iaf blänga lite argt på honom).

Pluggandet går långtsamt framåt, jag håller mig än så länge inom tidsplanen, vilket är positivt. Men jag är trött på att det går så jävla långsamt! *suck*

Annars var jag på höstpromenad med min fru idag. Vi försökte hitta en gångväg genom Flunsåsparken, vilket inte var det lättaste. Så vi villade bort oss i ett villaområde istället, vilket var trevligt. Det märkliga med detta område, som alltså är beläget någonstans på Hisingen i Göteborg, är att en stor del av husen var havsinspirerade, typ runda fönster, små fyrar i trädgården och annat trams... Why, I ask you? För jag har ingen aning.

Det såg ut som hus man kan finna i Askim eller på väg ut mot Saltholmen. Men mitt på en ö där allt man ser är asfalt, betong och berg? I do not get it.

Lade mina (nästan) sista pengar på att köpa cigg och snacks. Mitt ekonomiska sinne är inte på topp. Men det har det å andra sidan aldrig varit heller. :-)

Okej. Så kanske jag inte borde läsa sociologi. Varför? För att jag blir så jävla irriterad hela jävla fucking tiden. Döda vita män som tror att de är så jävla smarta - tro mig, det fullständigt kryllar av dem inom ämnet! WTF?!?!?

Kan inte någon vara lite ödmjuk för en gångs skull????

Eller är det bara jag som är liiiiiite för hetsig, månntro???

Jag gillar inte att ha för många projekt på G på en gång. Jag vill ha ett, eller max två, som jag verkligen kan dyka in i. Men det finns så mycket som lockar och drar...

Det som måste göras är naturligtvis skolarbetet. Det är ofta trögstartat och inte så kul. Inte för att det inte skulle kunna vara kul, utan för att det är ett tvång. Och allting som tvingas på mig blir per definiton tråkigt.

Men sedan... oj, vilka möjligheter! Böcker att läsa, nya promenadvägar att finna, filmer att se, diskussioner att föra!

Det känns som jag slits itu.

Jag vaknar två timmar efter att jag hade planerat att ta mig ur sängen. Klockradion står på, men det har jag sovit mig igenom. Mobilens alarm har jag stängt av i sömnen. Jag kurar ihop mig under täcket och vill verkligen inte gå upp, men klockan är åtta och min tvättid har börjat för längesedan.

Så jag hasar mig upp, drar på mig morgonrocken och kravlar mig ut på balkongen för den första av dagens många cigaretter. Och upptäcker att det är frost ute!

Väl inne igen kollar jag termometern - 0.7 grader ute! Inte undra på att det var kallt i mitt sovrum, jag som sover med balkongdörren öppen. Slänger på mig några kläder och hasar mig ner med tvätten till tvättstugan. Jag längtar efter kaffe.

Det är märkligt hur mitt kaffeintag har mångfaldigats efter att jag påbörjade sociologin. Men det är nog mer en vanesak är något annat.

Väl uppe igen sätter jag mig vid datorn och söker kurser inför våren, känner paniken stiga, ignorerar den, trycker ner den så långt jag bara kan, för jag orkar inte med den. Orkar inte, orkar inte, orkar inte. Tittar ut på de höstgula löven på björkarna utanför fönstret och tänker "det kanske ordnar sig ändå".

Läser i Vår Tids Psykologi om kärlek, och jag kan inte låta bil att börja fundera över den lista som framställs över oilka typer av kärlek (s. 305):

Eros - Passionerad kärlek   
Kärlek är en emotionell upplevelse som upptar hela ens person. Kärlek vid första ögonkastet är typiskt och fysisk kärlek är en helt nödvändig del.

Storge -   Kamratkärlek   
Kärlek är en angenäm typ av närhet som sakta växer fram ur kamratskap och självavslöjande. Baseras på hänsynsfullhet, värme och kamratskap.

Ludus - Kärlek som en sport   
Spelar kärlek som andra spelar tennis eller schack: för att njuta av spegel och för att vinna det. Ingen relation håller länge ? upphör då partners blir för tråkig eller tar det hela på allvar.

Mania -   Kärlek med äganderätt   
Är emotionellt intensiv, svartsjuk och upptagen av den älskade. Är i hösta grad beroende av den man älskar och där därför rädd att bli övergiven.

Pragma   - Pragmatisk kärlek   
Allt som begärs är att relationen fungerar, att man går bra ihop och att man kan tillfredsställa varandras basbehov. Söker förnöjsamhet snarare än upphetsning.

Agape -   Osjälvisk kärlek   
Innebär ett villkorslöst givande, omhändertagande och förlåtande. Kärleken innebär en plikt att ge allt till den älskande utan några som helst förbehåll.


Är någon av dessa formerna av kärlek verkligen positiv? Antingen tycks det som om något saknas eller så finns det för mycket av något i alla formerna. Skall man tolka detta som att kärlek i själva verket är något negativt???

Ingenting känns rätt i mitt liv. Och därför kan jag inte sova. Livet är en vaken mardröm. Eller en mardröm av vakenhet. Take a pick.


Död åt allt och alla. Speciellt jag själv. Orka bry sig - orka inte bry sig. Orka existera. Det finns inget liv.






























Varför låter jag som en fjortonårig emo-tönt helt plötsligt? Om jag inte hade slutat dricka alkohol skulle jag nog supa mig full nu.

2-1 till GAIS mot Brommapojkarna. Deras mål på straff i sista minuten var iochförsig jävligt onödigt. Men vi vann i vilket fall som helst. GÖTT!!!

Jävligt kallt var det dock. Och nu är det dags för massor av mat, för jag är så jävla hungrig!

Har spenderat hela dagen (nästan iaf) med att försöka få iordning Tildus kök. Nedtagning av tapeter, irritation över hur jävligt det ser ut bakom tapeterna (de har först tapetserat och sedan satt dit element, eluttag, och kakel!!!), spackling och tejpning. Det tog hur lång tid som helst.

Som tur är ska jag inte vara med imorgon när det skall tapetseras och målas. Istället skall jag sitta hemm a med min psykologibok och försöka förstå människan... Inte för att jag tror att jag blir så mycket klokare, men försöka kan man.

Sedan är det GAIS-Brommapojkarna. Det du!

Varje morgon (hrm... kanske snarare förmiddag) när jag äter min frukost (havregrynsgröt med soyamjölk) läser jag den lokala tidningen Göteborgs-Posten. Och jag börjar se ett mönster... De positiva nyheterna är i minoritet.

De första 10 rubriker som jag läser idag är (med mina kommentarer inom parentes):

1. 15-årig pojke sköts ihjäl på gård (en annan pojke skadades allvarligt)
2. Marion Jones slutar idrotta (pga att hon ljugit om dopning)
3. Föräldrar häktade för babymisshandel (skakat ett litet barn så att det fick hjärnskador)
4. Pojke brutalt misshandlad på fest (sex ungdomar är misstänkta)
5. Hassans namn är öronmärkt i USA (fick inte skicka pengar, då hans namn är "listat")
6. Tre av fyra kan gå back på försäkring (tre av fyra förlorar alltså på att ha en pensionsförsäkring)
7. Lämnar prestigen hemma (om IFK och deras träning, typ)
8. Nytt system ska minska skador (om slumpvis kontroll av patientjournaler för att minska patientskador)
9. Kulturnatt med volym (om kulturnatta i Götet)
10. Anastasia fick lämna Idol (jävla Idol-tävling, borde inte räknas som nyhet)

Tar man bort sport och nöje (vilket inte räknas som "riktiga" nyheter av mig), vad har man kvar? Död, misshandel gånger två, islamofobi, taskig ekonomi och en säkrare system för att hindra patientskador. En bra (om man nu kan kalla det bra att andra skall snoka i journaler), och fem dåliga.

Inte undra på att världen går åt helvete om alla tror att den gör det.

Läsning av det mer underhållande slaget (speciellt om man är Göteborgare i själ och hjärta) finner ni här

Sweden Unzipped, publicerad i New York Times.

Jag förstår frusterade människor, tro mig det gör jag verkligen. Jag förstår hur man kan bli så arg att man vill slå, sparka och till och med döda en annan människa. Jag förstår hur man är så desperat efter en viss information att man är villig att gå väldigt långt för att få den.

Men att systematiskt använda sig av tortyr, och med ett justitiedepartement som godkänner det... Det förstår jag inte.

Precis som att jag inte förstår hur representanter för staten kan forutsätta att stöd för detta finns i befolkningen.

Läs här.

Tildus är på dåligt humör. Och hon har gjort mig på jävligt dåligt humör. Och det känns skit. Inte bara att vara på dåligt humör, utan hela situationen - att påverkas av någon annans dåliga humör. Det känns som om jag blir lite utnyttjad, och det suger.

Och jag suger på att ta upp sådana saker med vänner. Jag blir bara ledsen.

Vaknade sent, läste lite i Vår Tids Psykologi under dagen (psykologi är just nu huvudläsämnet för mig) och åkte hem till Tildus, där jag åt choklad, glass, chips och lite övriga snacks. Underbart... Kollade på ca 5 avsnitt av Scrubs och åkte sedan hem igen.

Snackade med E igår, det är alltid trevligt att höra av henne. Ännu bättre är det om hon kommer "hem" till Götet igen i januari/februari, så att hon är närmare mig. :-)

Imorgon (eller snarare idag): Fortsatt läsning, försöka att inte panikångesta (ord som borde finnas i verb-form, anser jag) och kanske åka hem och ha filmkväll hos Tildus med Anna.

Upplystes om att det är GAIS-Brommapojkarna på söndag. Jaja, det får väl gå. Eller snarare: Jag får väl gå. Fast jag känner att jag inte har råd. Jag försöker verkligen leva som en normal människa med normala utgifter, men det går bara inte. Jag är en spenderare, jag trivs verkligen inte med att behöva tänka efter innan jag köper något. Och nu pratar vi inte stora saker, utan lite mindre - typ lite godis, böcker, fika osv.

Ska på bio på fredag. Ännu en utgift som egentligen är onödig. Men jag orkar inte leva om jag måste tänka på varje krona.

Ännu ett underbart exempel på mänsklighetens förmåga till anpassning. Denna gång från Paul van Vuuren, polis under 1980-talets apartheid-regim i Sydafrika:

Detta citat kommer från f.d. general Efrain Rios Montt, som tog makten i Guatemala 1982, efter en coup d'état ledd av armén. Efter att han tog makten dödades mellan 100.000 och 140.000 maya-indianer, och fler "försvann". Över en mijon människor tvingades fly... Varför? För att att den makthavande armén såg alla Maya-indianer som vänsterorienterade motståndare.


Detta citat kommer från Victor Montejo, en lärare som överlevde slakten av hans by i september 1982.
Hur orkar någon leva med minnen som dessa?

Dricker mitt morgonkaffe och lyssnar på AFI. Jag förstår inte varför världen ter sig mer stilla halv nio på morgonen än halv nio på kvällen. Människor rör ju sig ute vid båda tillfällena...

Men det är något med morgonljuset som skänker lugn...

Dags att påbörja ännu en dag.