charlyene against the world

En vän ringde igår. Hon hade lite tentaångest, jag hade lite tentaångest, vi började prata om annat och vips så öppnade hon whiskeyflaskan och jag vinflaskan. Och så pratade vi lite mer och jag drack och jag rökte och konversationen tog slut när min vän skulle gå och köpa pizza och min fru kom hem. Och min fru och jag pratade och rökte och drack lite vin (hon tog ett glas). Och så slutade det med att jag var full. Och det var skönt.

Jag tycker inte att man skall sitta hemma och supa för sig själv. Inte för ofta iaf. Men ibland är det bara så jävla skönt. Jag var full, jag skrev konstiga saker i min tenta och åt sex skivor rostad bröd med smör och ost. Och sedan däckade jag.

Men jag vaknade imorse med en energi som det var längesedan jag hade. Så jag skrev klart min tenta (tog ca 1,5 timmar för jag fick ta bort allt bladder som jag hade skrivit under fyllenatte), var på asbra humör och sedan åkte jag in till stan för att köpa ett par vantar. Jag köpte ett par vantar, lyxade till det med att köpa ett skärp också, handlade mat och åkte hem.

Det är en riktigt bra dag idag.

Men det var egentligen inte det jag ville ha sagt. Det jag ville ha sagt är en fundering som ibland kommer upp i mitt huvud, nämligen: Är skrivande beroendeframkallande?

Det tycks som om ju mer jag skriver, desto mer vill jag skriva. Och desto mer jag vill skriva, desto mer skriver jag. Så ju mer jag skriver, desto mer skriver jag. Lite som en snöbollseffekt, fast inte lika kallt. Det är bara att titta på alla människor som bloggar. Hur mycket hade de skrivit om de inte hade bloggat? Inte alls lika mycket, tror jag.

Och när jag sitter här och skriver ploppar det upp en massa tankar i mitt huvud om vad jag vill skriva om. Jag kommer aldrig att skriva en roman, men jag skulle mycket väl kunna tänka mig att ge ut en essäsamling. En samling om diverse ämnen som intresserar mig, som jag har åsikter om.

Eller dikter. Jag är inte världens största poet, men jag vet med mig (för människor som jag tror talar sanning har sagt det till mig) att jag kan beröra människor. Inte så att alla dikter jag skriver är underbara eller ens bra, men ibland får jag faktiskt till det.

Sådant skulle jag kunna göra. Och jag skulle kunna skriva en faktabok. Ge mig bara ett par år och lite pengar så att jag slipper göra något annat distraherande under tiden så skulle jag kunna skriva en jävligt intressant bok om något jävligt intressant ämne.

Skrivande är beroendeframkallande. Men det är å andra sidan läsning också.

Och jag måste säga att jag anser att läsande är grunden för allt västerländskt kunnande. Det är därför som jag inte kan låta bli att tycka synd om dyslektiker. Det är därför som jag inte kan låta bli att tycka att skolan skall satsa mer på att barnen skall läsa. Tidigt. Och mycket.

Att läsa är en kultur. Och den kulturen är värd att vördna om. Så med risk för att låta som en konservativ jävla fitta: Barn borde läsa mer.