charlyene against the world

Min läslusta har kommit tillbaka. Den försvann ett tag, gick och gömde sig under diskbänken verkar det som, men nu är den här igen. Har plöjt 250 sidor om amerikansk manlighet i efterkrigstiden, lyckats läsa fyra kapitel i urtråkig bok om socialpsykologi, struntar i föreläsningarna för att kunna läsa (såsom jag brukar göra) och livet börjar komma tillbaka.

Det är bara att erkänna: Mitt liv är ordets liv. Jag lever för ordens skull. Läsa och skriva, mina två intressen, drömmar, överlevnadsstrategier, kalla det vafan du vill. Men utan ord försvinner jag - blir till något blött på golvet.

Jag vet inte vad det är som gör att jag inte orkar lyssna på saker, jag måste ha dem på papper för att orka. Föreläsningar är inte min grej, lyssnar oftast inte, om jag gör det minns jag ändå inte vad de handlade om - den enda chansen jag har är att föra utförliga anteckningar och jag gillar inte stresskrivande.


Men de senaste dagarna har jag läst OCH skrivit. Och det har kännts spännande igen. En längtan efter att få veta mer, kunna vända blad och lägga ett bakom sig och ändå känna att man vill ha mer. Av alla saker som jag är tacksam för i mitt liv ligger det faktum att jag inte har dyslexi jävligt högt upp.