Den där förbannade staten

Jag har återigen fått den där känslan av att jag lever som en fånge i ett samhälle som jag inte tycker om, som jag inte kan acceptera. Denna känsla försvinner aldrig riktigt, men den förstärks då och då, blossar upp av händelser eller tankar eller av, som det iaf tycks, ingenting.

Ett samhälle skall ta hand om sina medborgare - för mig är det den demokratiska grunden. Gör samhället inte detta, då är det ingen demokrati. Ett samhälle skall ta hand om ALLA sina medborgare och göra allt det kan för att utjämna klyftor. Gör det inte det - ja, då är det inget demokratiskt samhälle. De styrande skall lyssna på vad medborgarna säger till dem. Visst, vi har en representativ demokrati, men att de som vi väljer inte gör som vi vill visar bara på att makt korrumperar.

Kan man anta att när Sverige går till val kommer alla väljare att fatta ett rationellt beslut? Eller kommer de (vi) att duperas av propaganda och av att vi aldrig någonsin får se helheten, bara utvalda delar?
    Sverige är inte ett demokratiskt land. Kanske går det inte att göra ett land helt demokratiskt, men det måste gå att göra det så jävla mycket bättre än det här.

Det känns som om vilket beslut jag än fattar om mitt liv så är det fel. Strävar jag enbart efter pengar kommer jag inte att bli lycklig. Strävar jag efter att göra det jag vill kommer jag att bli fattig (och förmodligen olycklig). Jag lever i en värld där människor inte orkar bry sig, inte orkar ta ansvar, inte orkar vara solidariska, inte orkar helt enkelt. Och jag lever i en värld där makthavare ser till sina egna intressen, till sina vänners intressen. Och om du nu tror jag jag är en galen anarkist - fråga dig själv detta: När gjorde staten något för dig senast?

Det finns alldeles för få jobb. Jag kan få ett, det vet jag, men jag kommer att behöva slava för skitlön och slita ut min kropp i förtid. Detta är inte propaganda, det är så det är. Och om du nu tycker att jag är lat, så tyck det. Jag tar hellre ett skitjobb än går på a-kassa eller soc, men jag tycker det är fel när samhället ser ut så. När samhället ser ut så att risken är jävligt stor för att du kommer att få arbetsskador, du kommer kanske att bränna ut dig, du kommer att ligga sömnlös flera nätter över arbetet. Och staten vill sänka din lön.

Människor bryr sig inte om varandra. Vi har blivit så individualistiska och så egocentriska att våran granne kan dö utan att vi ens vet om det. Vi hjälper inte ens våra vänner längre om vi inte måste. Det finns ingen spontan solidaritet. Vi människor har isolerat oss från varandra och inser inte att vi hör samman.

Man får mycket färre chanser nu. Bestäm dig innan du är 30 för vad du skall göra resten av ditt liv, sedan är det för sent.

Det pågår diskriminering och rasism och sexism och våld mot kvinnor och våldtäkter och rån och mord och bråk och "vågar du verkligen gå hem ensam i mörkret de där 100 m från spårvagnshållplatsen?" och poliser som skjuter och jag blir sedd som en jävla stenkastande vänsteraktivist för att jag anser att demonstrationer är en laglig rättighet?!?!?

Medborgarskapet skall ses som ett samhällskontrakt. Vi människor går samman, vi låter några av våra egoistiska rättigheter minskas (som tex rättigheten att inte betala skatt) och i utbyte får vi skydd. Detta skyddet skall skydda från hot utifrån, inifrån, uppifrån och nerifrån och från varenda litet hörn du kan tänka dig. Och det skall inte bara vara kroppsligt skydd, det skall vara rättigheter och skyldigheter. Ett samhälle skall, om jag inte själv kan ge mig det, ge mig mat så att jag inte svälter, kläder så att jag inte fryser och en bostad så att jag har någonstans att ta vägen. Det skall se till att jag får säga vad jag vill, tänka vad jag vill och göra vad jag vill så länge jag inte skadar någon annan eller mig själv.

Man kan inte säga: "Om du inte arbetar så får du heller inte äta", det fungerar inte så. Liv är en rättighet och om jag inte får mat tas den rättigheten ifrån mig. Bostad är också en rättighet. Att inte frysa är en rättighet. Men det handlar om så mycket mer än så - det handlar om rätten till ett värdigt liv.

Ett värdigt liv är ett liv utan förmyndare som kontrollerar varje steg jag tar. Även om jag är arbetslös kan man fortfarande lita på mig, eller hur? Det är inte så att jag blev opålitlig bara för att företaget gjorde nedskärningar, eller? Kanske blir jag opålitlig för att arbetsförnedringen, förlåt jag menar arbetsförmedlingen, behandlar mig som ett barn. Ett värdig liv är ett liv utan rädsla. Jag skall inte behöva vara rädd för omständigheter som jag inte kan råda över. Om jag blir arbetslös är det knappast mitt fel (om det är inte är pga slarv eller liknande), skall jag då behöva vara rädd för detta "tillstånd"? Jag skall aldrig behöva vara rädd för att inte kunna överleva, inte kunna klara mig. Detta skapar bara en hets.

Staten litar inte på dess medborgare. Den tror att vi alla är fuskare, lata, inkompetenta lögnhalsar som bara vill luta oss tillbaka och kolla på "The days of our lives". Om staten visade lite solidaritet och lite tillit skulle den snart inse att så inte är fallet. Människor är starka, smarta, roliga, intresserade och intressanta. De skulle ingripa mot våld och slagsmål och hot och förnedring om det inte vore för att staten har visat att det inte hjälper - för staten är vår förmyndare, vi skall alla kyssa hans hand.

Och tänka sig att vänsterträsket ser mig som någonslags liberaljävel.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0