Att inte tycka om livet

Det är söndag kväll. Snart börjar en ny vecka. En ny vecka med ångest, kaos och panik. På helgerna kan jag slappna av lite mer, för jag vet att då händer inget som förändrar min situation. Det kommer inga brev från Försäkringskassan, jag har inga tider att passa, ingen kommer att svara om jag ringer inkasso eller min hyresvärd.

Men nu är helgen över. Det är ännu en vecka då jag väntar på beslut från F-kassan (på onsdag är det nio veckor sedan jag skickade in min ansökan om sjukpenning), ännu en vecka med tid hos psykiatriker, ännu en vecka då jag kommer att reduceras till att blöt fläck på golvet för att jag inte klarar av att ringa det där samtalet.

Jag vet att ångesten är min, att om jag hade mått bra hade allt det jag klagar över varit hanterbart. Men nu mår jag inte bra. Och jag vet inte hur man hanterar det. Jag vet att alla människor känner ångest. Men jag vägrar tro att det är meningen att livet skall vara såhär. Med ångest, irrtabilitet, overklighet och kaos.

Och jag vet inte vad jag skall göra. Jag väntar på utredning på ett ställe, som jag inte ens vet när jag skall tillbaka till. På ett annat ställe har jag en psykiatriker som inte lyssnar, eller i allafall inte förstår vad jag säger. Och som absolut inte tar mig på allvar. Psykakuten kan inte göra något, förutom att ge mig piller eller lägga in mig. Men varför skall jag ta piller när ingenting verkar fungera, förutom benzo och det vägrar de skriva ut? Och varför skall jag lägga in mig när det inte skulle göra något alls för mig, förutom att jag skulle känna allt mer meningslöshet?

Jag är fast i mitt liv. Och jag gillar det inte.

/Charlyene - fylld av hoppslöshet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0