charlyene against the world

Det är visst såhär livet skall vara har jag hört.

Alla har det lite jobbigt ibland, säger du och lägger huvudet på sned. Tittar mig in i ögonen, fast du ser ingenting. Kanske det inte finns något att se, kanske du bara inte vet hur man tittar efter. Jag vet inte.

Alla människor känner ångest, fortsätter du och jag vill dunka in ditt huvud i bordet, för att du inte förstår. Du förstår inte att detta inte är ångest som alla människor känner; det är ångest som är rivande, tärande, handlingsförlamande, dödande. Du förstår inte att dina ord får mig att känna mig liten, värdelös, lat och gnällig.

Det handlar om att fortsätta kämpa, säger du efter en stunds tystnad när jag har kämpat för att inte slå sönder dina knäskålar. Men jag har kämpat hela mitt liv, vill jag skrika, fast jag håller tyst. Du lyssnar ju ändå inte. Om jag hade kunnat kämpa mig ur detta, hade det skett för längesedan. För jag kämpat tills svetten har runnit, tårarna har flödat och blodet har forsat ur mina armar.

Men i dina ögon är jag den misslyckade. Den som inte klarar av att göra mig själv frisk. Den som inte anstränger sig tillräckligt. Den som gång på gång på gång går fel väg. För att jag gör felaktiga val.

Det handlar om att vara stark, säger du och får det att låta som om jag inte vet någonting. Men jag vet att jag ÄR stark, annars hade jag inte överlevt länge nog att sitta på ditt jävla kontor och försöka få dig att förstå att det finns människor som jag, människor som kämpar varje dag för att ens kunna ta ett andetag.

I mina ögon är du den misslyckade. Den som inte kan ta till dig vad andra säger. Den som inte klarar av att lyssna. Den som inte vågar ens försöka förstå. Men vad jag tycker spelar ingen roll. Det är du som är läkare. Och jag är bara ännu ett psykfall.



Läs även andra bloggares åsikter om psykiatri, psykiatriker, psykvård, patient, psykfall