Diagnosticerad

Min psykiatriker, Agneta, är såååå rolig ibland. Idag berättade hon att hon redan för flera månader sedan satte diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning (borderline) på mig. Kunde hon inte ha sagt det till mig? Kanske redan när hon satte diagnosen, eller iallafall när jag började babbla om vad jag trodde var fel typ i april?

Well, well. Nu har jag iallafall en diagnos. En som jag känner stämmer, en som jag tror är riktig. Vad jag skall göra med den vet jag dock inte än. Det känns som en lättnad att ha fått den, känns som en börda har lyfts från mina axlar. Det är alltså inte bara jag som inbillar mig. Samtidigt kommer sorgen - jag vill inte ha en personlighetsstörning. Jag vill inte må dåligt överhuvudtaget. Men nu är det som det är.

/Charlyene - placerad i ett fack

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer
Postat av: Bantarbritta

Känner igen mig i det du skriver. Jag fick min diagnos för ett år sedan, och det har faktiskt mest varit positivt eftersom jag nu äntligen vet vad som är fel och det hjälper mig att stå ut när det känns jobbigt. Går du KBT?

2008-08-19 @ 09:53:17
URL: http://bantarbritta.blogg.se/
Postat av: Charlyene

Till bantarbritta:



Grattis till diagnos (såhär ett år i efterskott). Nej, ingen KBT för mig. Än. Eller alls. Jag vet faktiskt inte. Jag väntar på att bli överförd till landstingspsykiatrin, efter att ha fått min diagnos på en mindre mottagning. Men allt tar ju hundramiljoner år. Så jag har ingen behandling alls just nu.



Du då? Har du prövat KBT? Själv har jag hört att DBT is the way to go, så att säga.

2008-08-19 @ 10:02:21
URL: http://charlyene.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0