Att straffas för att man är sig själv
Igår kväll
Frugan ringer och vi har ett 2 timmar långt samtal angående hur man straffas inom psykvården. För de mest konstiga saker.
Vi straffas båda för att vi inte passar in i psykvårdens korkade mallar, att vi inte alltid gör exakt så som böckerna säger att vi skall bete oss, vi psykfall. Vi är individer med egna tankar, egna känslor, egna förvirringar och glädjeämnen. Psykvården straffar oss för allt som är vårt eget, allt som vi någonsin har gjort som har varit utan för deras ramar. Vi är inte tillräckligt sjuka, vi är för sjuka, vi är fel och vi stöts bort.
Min sväng inom psykvården denna gång har varat 9 månader, sjukskriven 6 månader. Frugan har varit sjukskriven i snart ett år. Hon har under åren slussats fram och tillbaka från psykolog till psykiatriker till gud vet vad. Nu straffas hon för det, för att hennes diagnos inte blev rätt från början. Jag har stått bredvid henne och tittat på och tänkt att jag verkligen, verkligen, VERKLIGEN inte vill ge mig in i vårdsvängen. Så jag har försökt att klara mig själv. Nu straffas jag för det.
Vi skadar inte oss själva tillräckligt, vi skadar oss på fel sätt, vi klarar av att göra vissa saker som inte passar in i normen.Ingen av oss gör någonsin rätt.
Det finns alltid något som är fel enligt mönstret, något som är avvikande.
Ska jag behöva låtsas passa in för att bli tagen på allvar?
Efter ilskeutbrott och frustration lägger vi på. Vi kan inte lösa själva hur vi mår, det finns inget vi kan göra.
Läs även andra bloggares åsikter om individ, psykvård, psykiatri, straff, mall, konformitet, att passa in i normen, uppgivenhet, frustration
Frugan ringer och vi har ett 2 timmar långt samtal angående hur man straffas inom psykvården. För de mest konstiga saker.
Vi straffas båda för att vi inte passar in i psykvårdens korkade mallar, att vi inte alltid gör exakt så som böckerna säger att vi skall bete oss, vi psykfall. Vi är individer med egna tankar, egna känslor, egna förvirringar och glädjeämnen. Psykvården straffar oss för allt som är vårt eget, allt som vi någonsin har gjort som har varit utan för deras ramar. Vi är inte tillräckligt sjuka, vi är för sjuka, vi är fel och vi stöts bort.
Min sväng inom psykvården denna gång har varat 9 månader, sjukskriven 6 månader. Frugan har varit sjukskriven i snart ett år. Hon har under åren slussats fram och tillbaka från psykolog till psykiatriker till gud vet vad. Nu straffas hon för det, för att hennes diagnos inte blev rätt från början. Jag har stått bredvid henne och tittat på och tänkt att jag verkligen, verkligen, VERKLIGEN inte vill ge mig in i vårdsvängen. Så jag har försökt att klara mig själv. Nu straffas jag för det.
Vi skadar inte oss själva tillräckligt, vi skadar oss på fel sätt, vi klarar av att göra vissa saker som inte passar in i normen.Ingen av oss gör någonsin rätt.
Det finns alltid något som är fel enligt mönstret, något som är avvikande.
Ska jag behöva låtsas passa in för att bli tagen på allvar?
Efter ilskeutbrott och frustration lägger vi på. Vi kan inte lösa själva hur vi mår, det finns inget vi kan göra.
/Charlyene - uppgiven
Läs även andra bloggares åsikter om individ, psykvård, psykiatri, straff, mall, konformitet, att passa in i normen, uppgivenhet, frustration
Kommentarer
Postat av: Anneli Jäderholm
Självklart skall man inte behöva låtsas vara någon man inte är för att passa in i mönstret. Jag kallar mig ibland också för "psykfall" men jag kräver också ett respektfullt bemötande så länge jag inte gör något som skadar någon annan.
Kom igen! Kram Anneli
Trackback
