Att inte skada mig själv
Theralenet har slutat hjälpa. Det är ingen idé att åka till psyket för de vägrar skriva ut något som skulle kunna fungera. Valet står mellan att:
stå ut,
utöva självskadebeteende tills ångesten lägger sig,
eller
att lägga in mig.
Inget av dessa val känns direkt lockande. För även om jag stirrar sönder mina ögon på den lilla vassa kniven, så vill jag egentligen inte skära mig, hur mycket det än lockar för stunden. Jag har hållit upp sedan i april, jag vill inte börja igen.
Men jag kan inte hantera, vet inte hur man gör. Så jag stirrar mest in i väggen. Det finns inget hopp längre. Inget hopp om lugn.
Läs även andra bloggares åsikter om ångest, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, panik, kronofogden, skulder, hantera saker, medicin
Förstår din ångest, men håll ut! Och du, strunta i det där med vikten, i alla fall just nu. En sak i taget... Man kan inte orka allting på en gång.
Kram!
Till chaos:
Vikten känns bara som en av många saker som jag inte klarar av att fixa, ännu ett misslyckande på min alltför långa lista. Och jag är trött på misslyckanden.
Men tack! Jag skall försöka hålla ut.
Jag är också trött på misslyckanden. Det är så j-a jobbigt när ingenting går ens väg. Och det enda man känner sig är just misslyckad, misslyckad och åter misslyckad. Ibland vill man helst av allt bara lägga sig ner och dö, eller nåt...
Men jag tror också att man kanske ställer lite för höga krav på sig själv, i förhållande till diagnosen och vad man i och med den klarar av. Kanske borde man vara lite snällare mot sig själv, lite mindre kravfylld och lite mer tillåtande. Jag får oerhört dåligt samvete när jag inte gör det jag borde/måste och så mår jag riktigt dåligt över det, får ångest och känner mig misslyckad. Men jag har börjat släppa lite på alla krav nu. Har börjat tillåta mig att ha dagar då jag faktiskt inte orkar, vill eller klarar av alla måsten. Det är svårt att tillåta sig, men jag tror att det är nödvändigt, om man inte ska gå under. Ingen människa kan orkar och klara allt, speciellt inte samtidigt som ångesten river i kroppen!
Håller tummarna hårt för att det löser sig för dig med kronofogden!
Min mamma har betalat, så det verkar som om jag bara skall skriva under papper och skicka till Kronofogden.
Men jag tycker att du har tagit upp en viktig fråga angående misslyckanden. Hur mycket skall man acceptera att man inte kan göra vissa saker vid vissa tillfällen, och hur mycket skall man pusha sig själv? Jag vill inte acceptera, men kanske jag måste. Men då finns risken att jag gör mindre och mindre, eftersom det mesta känns så jävla jobbigt. Det är en väldigt svår balansgång, och jag vet inte hur man hittar ett bra mellanläge. Speciellt inte eftersom jag är så ambivalent...
Hur gör du?
Skönt att det löser sig med kronofogden!
Hur jag gör... ja du det var en bra fråga. Vet inte riktigt själv. Men en sak som hindrar mig från att göra absolut ingenting, är barnen. Dom har jag ju ansvar för och måste ta hand om. Vad det gäller annat, som städning, tvätt, betala räkningar, kliva upp ur sängen... allt vad det nu kan vara så tänker jag lite på dagsformen. Vad orkar jag idag? Vad är nödvändigt att göra nu på en gång, och vad kan vänta. Gör listor ibland på vad som är nödvändigt. Och sen när jag faktiskt har gjort det jag måste så kan jag unna mig att bara vara. Göra sånt som jag tycker om. Sitta vid datorn, virka, sticka eller brodera, lösa korsord, blogga, läsa en bra bok, spela playstation, gå ut och gå en sväng, sova, eller vad jag nu känner för.
Jag börjar också lära mig att faktiskt tillåta mig själv att inte göra någonting när jag mår riktigt dåligt. Bara ligga på sängen, eller släppa fram alla tårar. Tidigare så gav det mig enormt dåligt samvete att göra ingenting. Jag är väl inte helt fri från det, men det går åt rätt håll i alla fall.
Inte för att jag vet om det var till någon hjälp, men ungefär så gör jag.
Till chaos:
Det är jäkligt svårt det där. För på mina dåliga dagar tänker jag att jag inte klarar någonting. Och det gör jag ju uppenbarligen. Så vad jag tror mig kunna skiljer sig från vad jag faktiskt kan. Och det gör det svårt att veta hur mycket jag skall pressa mig själv.
Men jag förstår att barnen måste tas om hand. Jag har ju inga barn, så... Inget ansvar, men å andra sidan inget som drar mig ur sängen de dåliga dagarna.
