charlyene against the world

Det sägs att en inte kan gråta när en sover. Jag vet inte jag... När jag vaknade imorse strömmade tårarna ner för mina kinder. Varför? Ingen aning. Jag minns inte att jag drömde något, och jag kan heller inte påstå att jag kände något. Var jag ledsen? Ingen aning. Tårarna bara fanns där. Utan synlig anledning.

Så jag torkade tårarna på kudden och lämnade sängen.


Läs även andra bloggares åsikter om tårar, känslor, avtrubbad

Ännu en dag har passerat utan att någonting egentligen har hänt. Eller snarare: saker har hänt, men ingenting har spelat någon egentlig roll. Jag har läst, druckit mitt blåbärste och stickat, men allting har bara varit en enda grå dimma. Utan känslor är livet rätt meningslöst. För utan känslor finns det ingenting att varken glädjas eller våndas över. Utan känslor ingen njutning i det som görs, inte heller något motstånd. Och därför blir allting utan mening.

Det är dagar som dessa som jag senare aldrig kommer att minnas. För att jag skall kunna minnas saker måste det oftast finnas en känsla förknippad med händelsen. Utan känslor: inget minne. Tänk dig själv, vilka dagar är de som du minns? De där du har känt saker, eller de som bara är jämngrå?

Whatever. Jag har tagit mitt benzo och skall nu sova. Och drömma om annorlunda dagar.


Läs även andra bloggares åsikter om likgiltighet, avtrubbad, inga känslor, minne, meningslösthet

Jag känner att mitt liv inte är så spännande just nu. Kanske beror det på att jag mår bättre, kanske beror det på att jag har slutat att bry mig; jag vet faktiskt inte vilket. Fast troligtvis är det det sistnämnda. Jag har svårt att tro att jag mitt uppe i en ekonomisk kris börjar må bättre. Jag är nog bara avtrubbad. Så kanske det blir en del tråkiga inlägg den närmaste framtiden; inlägg om hur jag dricker blåbärste och träffar Mannen. Och köper nya underkläder. För det är ungefär vad som försiggår i mitt liv just nu.


Läs även andra bloggares åsikter om ekonomisk kris, må bra, avtrubbad, känslolöshet, tråkigt

Jag var riktigt djupt nere igår och jag märkte det inte ens förrän det var dags att gå och lägga mig. Då sköljde det över mig: Ensamheten, Tomheten, Ångesten, Sorgen. Vågor av inre smärta. Jag försökte gråta men det gick inte, och som tur var kickade mina sömnpiller in relativt snart och jag somnade ifrån det värsta.

Jag ägnande gårdagen åt att förtränga. Jag borde ha sett varningstecknena när jag om morgonen hade tusen projekt i skallen, det brukar vara ett tecken på att något inte står rätt till. Det är säkert ett sätt för mig att fly - hundra idéer i skallen tar upp såpass mycket plats att jag inte kan tänka på hur jag mår. Men när energin är över kraschar jag ofrånkomligt. Likförbannat kan jag inte motstå projektens dragningskraft, de lirkar och lockar och tillslut sitter jag där och försöker göra tio saker samtidigt. Igår läste jag, stickade, skrubbade köksgolvet och onanerade minst sju gånger. Jag hade svårt att sitta still, så jag vandrade planlöst runt i lägenheten. Jag dagdrömde och snurrade bort mig i mina egna tankar.

Men när meningslösheten tog överhanden framåt kvällskvisten kastade jag stickningen i golvet, boken i väggen och stirrade bara rakt fram. För vad spelar det för roll om jag gör något, jag kommer ju inte att avsluta det ändå?

Ångest.
Ångest.
Ångest.

Vad spelar det för roll om jag har drömmar, om jag ändå själv alltid krossar dem?


Läs även andra bloggares åsikter om förträngning, psykisk instabilitet, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, ångest, rastlöshet

Ibland blir jag riktigt irriterad på min hjärna. För den fungerar inte riktigt på det viset som jag önskar att den skulle göra. Den är, för att uttrycka det milt, lättdistraherad. Tittar jag på TV glömmer jag borde vad programet handlade om, för jag börjar tänka på annat. Samma sak om jag läser. Får jag en idé i huvudet, så tycks den tränga ut alla andra idéer som fanns där innan. Så om det var en bra idé att läsa igår en bok igår är det en mycket bättre idé att läsa något helt annat idag, eller kanske jag borde skriva lite, eller städa mitt skafferi?

Jag blir så trött på att aldrig kunna avsluta projekt. För när det nya projektet har planerat sig i min hjärna, vilket tar mindre än en milisekund, är allting annat ointressant. Det är med stor möda jag tvingar mig till att återgå till det jag gjorde innan. Och oftast går det inte alls. Vilket resulterar i högar av oavslutade böcker, papper med påbörjade texter liggande överallt, halvgjorda teckningar, etc. Men mest av allt skapar det ångest - ångest över att aldrig kunna avsluta något, så det känns som om det inte ens är någon mening att påbörja något.

Jag vet att jag har gnällt om detta tidigare, men det är ett stort problem i mitt liv som jag inte ser någon lösning på. Hur skall jag kunna ta till mig den kunskap jag så ivrigt söker om jag inte kan koncentrera mig länge nog för att låta dem överföras till min hjärna? Nu sitter jag här igen med fyra halvlästa böcker, ett skrivprojekt och ett halvskrubbat köksgolv. Och gråter över allt som inte fungerar.


Läs även andra bloggares åsikter om koncentration, koncentrationssvårighet, distraktion, lättdistraherad, oavslutade projekt

Jag vaknar sent, med huvudvärk och ont i höger axel. Kanske har jag sovit för länge? Jag avbokar dagens aktiviteter, förutom att Frugan + hennes parentas skall hit och lite grejer. I övrigt tänker jag göra så lite som möjligt idag. Jag känner verkligen inte för någonting.

Jag ligger och stirrar upp i taket, min hjärna kan överhuvudtaget inte koncentrera sig på dess egna tankar. Min hjärna är en enda röra, och jag kan inte börja reda i det, för jag kan inte få tankarna att fastna. De bara glider undan så fort jag försöker uppmärksamma dem. Tankar av blöt tvål...

Street Dogs bubblar ut ur mina högtalare och jag låter punken vara min länk till verkligheten, det som hindrar mig från att glida bort och tillslut bli det spöke jag länge har misstänkt att jag egentligen är. Annars finns det inget att hålla fast vid. Det är tomt och overkligt och ovälkommet.

Just another day in my life.

/Charlyene - borttappad

Läs även andra bloggares åsikter om dissociativa tankar, depersonalisering, overklighet, street dogs, punk, tankar

Jag överlevde natten genom att somna. Tänk hur lugnt och stilla livet kan bli med hjälp av en näve Nozinan och några Stesolid. Well, well.

Mitt huvud är inte riktigt med ännu. Allt jag vill är att äta, äta, äta - det är det enda som min hjärna kan tänka på just nu. Får se hur det blir med den saken. Vill vara stark och stå emot, men det är svårt när ens hjärna skriker till en genom dimman.

Dessutom är det en sådan där jobbig dag när jag har slut på både kaffe och mjölk, och då måste jag till affären för att handla. Jag är så rädd för att inte kunna hålla mig i skinnet och handla massa med saker som jag sedan hetsäter.


Läs även andra bloggares åsikter om nozinan, stesolid, sömn, dimma, mat, cravings, svaghet

Hur kan saker som är så dåliga kännas så bra?

Det enda jag har ätit under de senaste dygnen är:
fyra koppar kaffe, två koppar te, en del vatten, en smörgås och en skål med havregrynsgröt med mjölk.

Nu är jag yr, får hjärtklappning så fort jag försöker städa och kallsvettas. Jag borde äta något, det är vad den "normala" logiken säger. Men jag njuter av att må dåligt, jag njuter av att veta att min kropp förbränner fett och muskler så att jag går ner i vikt. Jag njuter av att nästan svimma när jag tar tvätten till tvättstugan, njuter av att veta att de första fem dagarna på en diet är de värsta och att det sedan blir bättre. Njuter av att tänka mig en framtid där jag inte behöver lägga pengar på mat, för jag äter så lite som möjligt.

Hur kan denna logik ha tagit överhanden? Det känns nästan som om jag tog ett rationellt beslut, i stilen "nu har jag hetsätit så länge att det nu är det dags att svälta mig själv". Jag förstår att min inre logik är förvrängd av sjukdom och att detta inte är friskt. Men det betyder inte att jag tänker sluta. Jag njuter ju!


Läs även andra bloggares åsikter om självsvält, inre logik, rationellt beslut, njutning

Demonerna slåss i mig. För bara några dagar sedan var det helt annorlunda: jag hade ett visst mått av inre frid, eftersom även om demonerna fanns där så poppade de bara upp en i taget. Nu kommer de flera på samma gång, sliter och drar i mig, och försöker övervinna mig på deras sida. Jag skulle inte kalla det ett fullskaligt krig, men för varje slag som genomförs, desto närmare den punkten kommer jag.

Några exempel:

Det finns en demon som tycker att jag skall ge ALLA mina pengar till mina föräldrar och sluta existera. En annan demon tycker att jag skall ljuga för mina föräldrar och behålla lite extra för mig själv.

En demon tycker att jag skall gå in på stenhård diet; vilket i mitt fall innebär: enbart kaffe och vatten under dagen och sedan havregrynsgröt med minimjölk (utan något annat) på kvällen. En annan demon tycker att jag skall släppa på alla hämningar och äta, äta, äta - hetsa tills jag blir smällfet. Det är vad jag förtjänar.

En demon tycker får mig att känna mig totalt ensam. En annan säger åt mig att ensamheten är mitt enda val.

När demonerna krigar är det inte de som skadas, utan det är jag. Mitt inre är sargat; jag har slagits blodig av att enbart vara en åskådare som aldrig kan ingripa i demonernas kamp, aldrig påverka, bara bli påverkad av deras resultat. Hjälplöshet, frustration, ångest - känslorna väller omkring i mig. Men jag kan ändå inget göra. Jag är fasthållen, fastkedjad. De paradoxala demonerna skriver listor i mitt huvud om dikotoma kategorier, men jag kan inte välja. Vilket val jag gör beror helt på vilken demon som råkar vinna för studen. Jag är en slav.


Läs även andra bloggares åsikter om krig, demoner, borderline, att göra val, åskådare, passivitet, emotionellt instabil personlighetsstörning, inre demoner

Borderline är ett bättre ord än emotionellt instabil personlighetsstörning, tycker jag. Inte bara för att det förstnämnda både är lättare att säga och att skriva, utan för att för mig handlar problematiken så ofta om gränsdragningar. Borderliners anklagas ofta för att ha ett svart/vitt tänkande, men för mig beror det på att vi inte kan hantera gråskalorna, då vi inte vet var gränserna egentligen går. För att inte tala om var öppningarna finns.

Ibland känner jag mig instängd. Som om jag lever i ett totalt mörkt rum, där väggarna är strömförande. Jag vet att det finns en olåst dörr någonstans, men varje gång jag försöker treva mig fram för att hitta den slår jag i en vägg och får en elektrisk stöt. Då har jag två val: Antingen krypa ihop på golvet och inte mer försöka. Eller med all kraft jag har, och så intensivt som möjligt under så kort tid som möjligt, försöka bryta mig fri, oavsett hur ont det gör. Att ta det bit för bit is not an option, för då utvecklar sig rädsla för smärtan. Det är min upplevelse av borderline: Att leva instängd i ett mörkt rum med strömförande väggar.

Okej, analogin är kanske inte den bästa. Men allt eller inget-attityden är, hur problematisk den än ter sig, en överlevnadsstrategi. För om en inte vet var gränserna går är det oftast bäst att satsa på det ena eller det andra alternativet. Att ta den gyllene medelvägen är för mig ofta att fastna. Det är ett sätt att skydda sig själv och andra när en stöter bort det som inte är perfekt och idealiserar det som en så gärna vill skall vara flawless. Det är något som ofta inte reflekteras över, anser jag: Att borderliners inte bara vill skydda sig själva, utan även den personen som de stöter bort! (Eller saken, tinget, minnet, whatever...)

Det är allt eller inget för att vi inte vet var gränserna går, de gränser som är så flytande och hårfina. Det kan handla om allt från skillnaden mellan rädsla/fobi, kärlek/utnyttjande, bantning/ätstörning, tillit/utelämnande.... Jag lever i en värld som jag inte förstår, eftersom de gränser som tycks vara så naturliga för andra är något som aldrig kommer automatiskt för mig. Så jag gör ständiga felval, eftersom jag inte förstår att andra autmatiskt skulle ha gjort helt andra val. Men ett felval är bättre än att inte göra något val alls, för det är då som jag fastnar. Mitt i, utan chans till att ta mig någonstans, förrän någon annan kommer och drar upp mig ur gyttjan.


Läs även andra bloggares åsikter om emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, svartvitt tänkande, att göra val, fast mitt emellan, allt eller inget

Min karaktär svek mig idag och jag åt. Det var meningen att jag skulle stå emot hungern, det var meningen att jag skulle följa min plan att bara äta en gång om dagen. Och det har gått bra i en vecka, tills idag. Jag svek mig själv, och åt två mackor. Och naturligtvis var jag tvungen att kräkas upp det igen, men det gick inte. Det kom nästan inte upp någonting. Så nu känner jag mig fet, ful och äcklig.

Inte gjorde det saken bättre att det är en sådan dag när jag inte lyckas ta mig utanför dörren. Jag satt, fullt påklädd och sminkad, och lyckades inte ta mig ur soffan för att promenera bort det hemska som jag hade stoppat i mig.

En riktig jävla skitdag. Ingenting har fungerat, jag har bara hängt framför TV:n och inte fått ett skit gjort. Och jag känner hur kilona bara hänger omkring mig i stora fettpåsar. Jag vet mycket väl om att det är mitt eget fel att jag ser ut såhär. Men min låga energinivå gör att jag inte ens orkar tänka klart.



Läs även andra bloggares åsikter om bulimi, mat, vikt, karaktär

Det är kväll och tomheten är här. Den är en oinbjuden, ovälkommen gäst. Den tränger sig in i mitt inre och lägger sig tillrätta; så väl har den placerat sig att jag snart tror att den är det enda som existerar. Jag försöker stänga ute dess ekande ljud, men de är omöjliga att ignorera. Det spelar ingen roll hur hög musik jag spelar eller hur många filmer jag tittar på. Den finns där, närvarande som inget annat.

Det är nu som jag ifrågasätter om jag vill leva i nuet. För nuet är - ingenting. Det är tomhet - begärande, krävande, isande, ekande tomhet. Som konsumerar mig, sväljer mig hel. Det är så jag känner mig - uppäten av tomheten.

Jag har tagit mina nattmediciner och jag skulle säkert kunna sova. Det är det jag brukar göra när jag känner såhär. Men samtidigt vill jag inte sova. För sömnen är så meningslös. Allt är meningslöst. Varför sova, när det bara får tiden att gå så att det blir morgon igen? Och jag kan börja ännu en meningslös dag.

Allt som finns omkring mig ljuder åter i mig, men förminskat, för tomheten dämpar allt annat tills det nästan inte hörs. Det blir till viskningar, omöjliga att urskilja i de ekon som resonerar i mig. Och därför är även viskningarna meningslösa. Allt är meningslöst. Om allt som existerar är tomhet finns det ingenting att hålla kvar vid.


Läs även andra bloggares åsikter om meningslöshet, tomhet, konsumerad, borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning

Fyra brev dimper ner i min brevlåda. Kallelse till EEG, hjärnröntgen, blodprovtagning och tid hos en ny läkare på min öppenvårdsmottagning, eftersom den förre läkaren jag hade inte är kvar där. Själv känner jag mig mest så ful att jag aldrig mer vill gå utanför dörren. Efter bytet av p-stav har min kropp uppenbarligen tyckt att "hormoner - det är jobbigt", och därmed straffat mig med finnar och supertorr hud samtidigt. För att inte tala om att jag är så tjock att inga av mina kläder längre passar.

Men jag tvingar mig ut, med tårar i ögonen lyckas jag ta mig till psykologen och kommer därifrån med en känsla av att hela besöket var meningslöst, förutom att jag hade fått betala även om jag inte hade gått dit. Ingenting sades som jag inte redan visste, och jag orkade inte ens bry mig om att svara på det mesta han frågade. Meningslöshet och tomhet är tydligen nyckelorden, så jag dövar smärtan med att åka in till stan, tänkte egentligen köpa rosa nagellack, men kommer istället hem med ett par stövlar. Helt oplanerat, helt onödigt, men 199 kr för att dämpa ångesten i några minuter är ett billigt pris att betala.

Kanske mina stövlar kan övertala mig om att jag är tillräckligt snygg för att få gå ut och slänga soporna idag.


Läs även andra bloggares åsikter om ful, utseende, psykolog, terapi, meningslöshet, tomhet, shopping

Ännu en morgon.

Eftersom jag igår lyckades släpa mig till Apoteket med pengar tiggda från min ömma moder (då F-kassan rövknullar mig och vägrar betala ut det retroaktiva jag har rätt till innan ordinarie utbetalningsdatum), fick jag mina härliga, härliga mediciner. Såklart fick jag fler Stesolid, så any day now kommer jag att vara fullfjärdrad benzoknarkare. Sedan hämtade jag ut Nozinan, mina underbara små gröna piller som gör att jag kan få sömn om nätterna. Och så den nya antideppkuren kallad Efexor.

Den sistnämnda skall tas på morgonen i samband med mat. När jag läser detta brister jag ut i skratt, så att jag nästan viker mig dubbel där jag går hemåt med bipacksedeln i handen. Att ge en bulimiker (vilket jag numera klassas som) en medicin som skall tas på morgonen i samband med mat är ren idioti. För det första, hur många bulimiker äter frukost? Inte jag iallafall. För det andra, OM jag skulle äta frukost - hur länge tror ni att den skulle få vara kvar i min mage? INTE LÄNGE! Och då skulle jag spy upp även pillren. (Dessutom kan ju tilläggas att en av biverkningarna på Efexor kan vara viktuppgång, och då kommer jag säkerligen att sluta äta de små rosa pillrena...)

Så det var ju bortkastade pengar, tänker jag och slänger ändå i mig ett av pillrena när jag kommer hem, med enbart ett glas juice som bistånd. Klockan var då runt tre på eftermiddagen. En timme senare sitter jag och har frossa. Kallsvetten rinner ner längs mitt finniga ansikte, och jag kan inte bestämma mig för om jag fryser ihjäl eller kokar upp. Därför är jag glad när klockan slår slaget sju och det blir dags för mig att äta kvällsmat. Lite mat kanske dämpar, tänker jag. Samtidigt slänger jag i mig tre Nozinan, som brukar ta några timmar på sig att verka.

Klockan åtta är jag lugn som en ko på sommarbete, och kan inte hålla ögonen öppna. Kvar över åtta sover jag och vaknar inte förrän vid nio denna morgon, glad som en lärka (hur glada de nu egentligen är).

Så ja... Det är ännu en morgon. Jag dricker mitt kaffe och proppar i mig min Efexor och undrar om jag får samma effekt idag. Kommer att bli spännande att se hur skakningarna och frossan utvecklar sig.


Läs även andra bloggares åsikter om medicin, efexor, bulimi, biverkningar, antidepressiva läkemedel

Gjorde ett Aspergers-test som jag hittade här via Fjärilen.

Här är resultatet:

Av 200 frågor svarade jag "aspigt" på 152.



"Din Aspie poäng : 152 av 200
Din neurotypiska (icke-autistiska) poäng: 48 av 200
Stor sannolikhet att du är Aspie"


Läs även andra bloggares åsikter om aspie, aspergers syndrom, aspergers, självdiagnosticering

Jag känner ingenting. Absolut ingenting. Det är inte ens tomt, det är bara... ingenting... Som om jag vore totalt avstängd. Det gör inte ont, men världens färger har försvunnit och blivit till grått. Min hjärna är en grå boll av ludd.

Inte ens när jag ställde mig på vågen imorse och såg alla äckliga kilon kände jag något. Jag bara klev av och tänkte inte mer på det. Jag borde ha tycks att det var äckligt, jag borde ha känt mig fet. Men jag känner ingenting.

Jag tror det har blivit lite mycket för mig den sista tiden.

Föräldrar som tjatar,
pengar som lånas,
släktingar som träffas,
hundra miljoner möjliga diagnoser (hur många personlighetsstörningar är det egentligen möjligt att ha samtidigt?),
medciner skall testas,
mediciner skall hämtas ut,
kaffe skall drickas,
vikt skall försvinna,
promenader skall gås,
vänner skall höras av till,
lägenheten skall städas,
F-kassan skall tjatas på,
etc...
etc...

Kanske är det ett normalt liv för många, men det tynger ner mig. Och gör allt till overklighet och icke-känsla. Som om jag vore helt död inuti.


Läs även andra bloggares åsikter om känslor, avtrubbad, känslolöshet, stress, dissociativa tankar

Smärtan under tatuerandet var ljuvlig. Tyvärr varade den alltför kort tid. 1,5 timmar är inte alls länge nog, inte för mig. Well, well. Istället fick jag åka hem, med ett ben som inte känns det minsta ömt, och lägga mig under mitt lapptäcke och läsa. Jag försöker läsa, jag VILL läsa, men koncentrationen - den är låg. Alltför låg.

Jag känner sorg över att jag inte kan läsa mer än korta stunden. Förut kunde jag gräva ner mig i böcker i timtal, försvinna in i en annan värld och glömma allting omkring mig. Jag vet inte varför det har ändrats. Min koncentration har under de senaste två åren blivit allt sämre. Slowly going down... Jag VILL ha den tillbaka, men kanske försöker jag för hårt? Kanske jag bara borde acceptera att jag itne kan koncentrera mig, gilla läget, och ge upp.

För jag ger ju så lätt upp, får jag höra från sådana som aldrig själva har mått dåligt. Jag ger upp, försöker inte, och det är därför som jag är i den situation jag nu är i. Jag borde dra av mig offerkofftan och bara göra.

Whatever. Kvällen skall iallafall ägnas åt att försöka läsa, försöka kolla på ett olagligt nedladdat avsnitt av Grey's Anatomy och försöka att inte äta. Det är självsvält som gäller. Jag skall sitta med mina tända ljus, min bok, min dator och njuta av hungern. Om jag så skall dö på kuppen så skall jag bli smal igen. Charlyene trivs inte som fetto. Charlyene trivs som smal eller allra helst utmärglad. Och den här gången SKALL jag lyckas. Det är mitt löfte till mig själv - att bli smal, smalare, smalast.


Läs även andra bloggares åsikter om koncentration, smärta, tatuering, läsning, sorg, självsvält, självskadebeteende, att skada mig själv, vikt, löfte

Varken idag eller igår har varit speciellt roliga. Även om ilskan ibland ger handlingskraft, känns det ändå som om den tömmer mig på energi och reducerar mig till döende. För döende är precis vad jag känner mig. Som någon som har cancer och bara har ett par månader kvar att leva. Psykisk cancer. Som tär mig inifrån, utan att jag kan förhindra det. Och snart kommer den att ta överhanden och jag kommer att dö.

Idag har jag inte lyckats få i mig någon mat förutom en muffin som jag tryckte i mig runt 10 imorse. Allt annat har äcklat mig (troligtvis för att jag ställde mig på vågen och såg hur tung jag är), och jag har helt enkelt struntat i att äta. Men ilskan har gett mig kraft till att både promenera, motionscykla, dammsuga och blåsa upp små situationer till gigantiska proportioner.

Jag är arg på mig själv för att jag inte gick till psykologen igår. Jag är arg för att jag inte svarade i telefon när min läkare ringde igår för att höra hur det var med mig. Jag är arg för att jag missade samtalet han ringde idag. Men jag är ännu mer arg för att hans meddelande på mitt mobilsvar inte går att tyda, förutom "om du inte svarar i telefon kan jag inte ändra i din behandling eller medicinering". Nähä? Så om jag inte svarar, för att jag ligger på golvet och slår mig själv i huvudet, så skall jag skuldbeläggas? Din dumme jävel!

Jag vill skära, skära, skära... Det är allt som snurrar i mitt huvud just nu. Jag vet inte om jag kan stå emot det, trots Stesolid 3 gånger min maxdos. FAN!!! FAN!!! FAN!!!

/Charlyene - frustrerad och skuldbelagd

Läs även andra bloggares åsikter om ilska, psykisk instabilitet, må dåligt, psykisk cancer, skuldbeläggning, självskadebeteende, skära mig själv

Igår gav ilskan mig lite kraft. Den gav mig kraft nog att stanna upp och göra något. Den gav mig kraft nog att koncentrera mig på att läsa. Är det inte det paradoxalt? Att ilskan, denna brännande, flammande, sårande känsla kan ge så mycket.

Så jag satte mig och läste lite i "A Breif History of Neoliberalism" av David Harvey. Och var tvungen att ta två Stesolid, för jag klarar verkligen inte av att läsa om detta sjuka världssytem som utnyttjar människor, DÖDAR människor, försätter människor i situationer där de är helt utan handlingskraft - och använder lögner för att rättfärdiga det egna systemet.

Ilskan blandades med ångest över att vara handlingslös och blev till sorg när Stesoliden kickade in.

Jag tänkte att idag skulle jag klara mig utan Stesolid. Vill inte bli benzoberoende, vill faktiskt inte alls bli det. Men så gjorde jag misstaget att ställa mig på vågen. Det har jag inte gjort på flera veckor. Jag tänker inte berätta vad den visade, men det var ALLDELES för mycket. Mer än jag någonsin har vägt.

Så nu skiter jag i det här. Jag lägger ner. Jag klarar inte av självhatet och ångesten över att vara jag. Benzo it is.


Läs även andra bloggares åsikter om ilska, ångest, handlingskraft, nyliberalism, stesolid, vikt, självhat, självångest

Dr. Panic (som jag träffade förut idag) sade något om att mina tomhetskänslor beror på noradrenalinets svägningar. Whatever sade jag och undrade om det verkligen går att utsäga sådant från min korta beskrivning av tomhet/irritation/rastlöshet/självmordstankar...

Tänk vad lätt det hade varit om allt mitt mående kunde förklaras med lite svägningar i hjärnvätskor? Men jag tror inte det är så enkelt.

Men nu när jag sitter här, efter dagens utspel i världen (dvs mitt besök hos läkaren) så känner jag mig ledsen. Jag vet inte riktigt varför, kanske är det för att jag tittar på mitt sjukskrivningspapper och har svårt att förstå att det är jag.

"Ångest, nedstämdhet, meningslöshet. Pat. har svårt att klara av vardagen. Genomgående nedstämd och dyster. Fruktansvärda långdragna ångestattacker, vissa sömnsvårigheter. Initiativlöshet, trötthet. Svårigheter att komma igång. Självmordstankar som kommer och går. Arbetsförmågan är helt nedsatt med anledning av kvarstående ångest, depressionsbesvär, emotionell instabilitet."

Vissa saker stämmer inte, tex anser jag mig inte genomgående nedstämd. Det kommer och går, precis som allt annat. I studen kan det kännas för jävligt, men det finns också saker som glädjer mig. Men det andra stämmer. Och hur skulle de små orden på pappret kunna vara jag? Jag som lever, jag som andas, jag som existerar...

Det finns en sorg i mig över att jag lever. Men jag vet inte hur jag skall förklara den sorgen.


Läs även andra bloggares åsikter om nedstämdhet, emotionell instabilitet, emotionell instabil personlighetsstörning, borderline, sjukintyg, sorg, liv