charlyene against the world

Ännu en dag.
Ännu en morgon.
Ännu en timme.
Ännu en minut.
Ännu en sekund.

Hur länge kan jag hålla andan?

Det är dags att ta ett beslut - att fortsätta med Voxra eller ej. Jag fick ett par dagars upplyft av den, kanske jag borde fortsätta. Jag har ju inte direkt märkt av några biverkningar. Men ett par dagar uppåt? Är inte det bara en slump? Hjälper den överhuvudtaget?

Vill inte proppa i mig massa piller, vill inte, vill inte, VILL INTE! *trotsig*

Men borde kanske.... ge det en chans till...

Läs även andra bloggares åsikter om voxra, medicin, borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning

Klockan är strax efter sju och den välkända känslan börjar infinna sig. Eller kanske rättare skrivet: känslorna. För det är ångest/irritation/rastlöshet/tomhet/sorg/trötthet/overklighet - all wrapped up into a big fucking knot. Det bränner och isar inuti mig på samma gång, jag kastas mellan förtvivlan och ilska, mellan att vilja göra allt det där som jag inte har orkat göra under dagen och att vara alltför rastlös för att kunna koncentrera mig på en enda sak.

Det är nu jag vill dö. Eller iallafall sova. Vadsomhelst för att slippa det här kaoset som finns i mig. Jag skulle kunna ta en Stesolid, men då vet jag att tomheten skulle ta överhanden och då finns det ingenting kvar att hålla fast vid. Snaran är redan knuten, den hänger i min hall - klar att användas. Men den har hängt där så länge nu att jag knappt ens lägger märke till den längre.

Är det inte konstigt att hålla fast vid känslor som gör så jävla ont? Att de är det enda som håller mig kvar i livet, att det är de som jag lever för? För utan dem finns ingenting - absolut ingenting.

Så jag sparkar i väggar och slår näven i sovrumsdörren, för irriationen är så mycket bättre än tomheten.
Så jag hetsäter och kräks, och inte är det glass och annat lättätet som slinker ner. Nej, det är knäckebröd och annat som gör riktigt ont när det pressas upp igen genom min strupe. Allt för att skada mig själv maximalt utan att göra bestående men.
För hur mycket jag än vill dö, så vet jag att jag kommer att leva imorgon också. Och det är här sorgen bränner sig fast i mitt inre, slår tag om mitt hjärta med sina flammande klor. Den som påstår att sorgen är kall har aldrig upplevt sorgen över att leva. Över att inte våga dö. Över att inte riktigt kunna göra ett val.

Jag tar mina Nozinan och hoppas att de verkar snart. Samtidigt vill jag inte sova, för detta är den enda tiden på dygnet då något faktiskt blir gjort. All annan tid är bara dötid i väntan på kvällen, då jag faktiskt har lite energi att göra något. Känslorna ger mig energi. Är det inte märkligt, så säg?

Så mellan de tvära kasten får jag saker gjorda. En tallrik diskad här, en bok lagd i bokhyllan där. I min värld av overklighet lyckas jag gå ut med soporna.

Men jag hatar att leva såhär. Det är omänskligt, förnedrande att behöva invänta kaoset för att kunna göra något alls. Men visst förstår jag att det är kaoset som driver mig till att göra saker - ett ynkligt försök att skapa ordning omkring mig för att jag inte kan skapa ordning i mig. Patetisk är vad jag är. För jag gör inget av de massa insikter som jag påstås ha.

Mest av allt vill jag dra på mig mina Doc Martens och gå ut i mörkret, i hopp om att någon skall våldta mig inatt.


Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, självmord, borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning, tomhet, irritation, ångest, väntan, energi, inre kaos, psykisk instabilitet, självinsikt

Jag har sovit 13 timmar. Vaknade nyss och jag är fortfarande trött. Alltid trött, aldrig utvilad, aldrig riktigt med.

Jag förstår inte hur jag skall ta mig igenom denna dag. Jag borde:
• städa,
• handla mat,
• gå en promenad,
• ringa F-kassan och frågan när i helvete mina pengar kommer.
Men jag gissar på att jag knappt kommer att orka klä på mig, möjligtvis orka mig ner till torget för köpa mjölk eftersom den är slut, och sedan köpa en jävla massa skit och hetsäta istället. Oh, what I wonderful life I live!

Det är måndag, jag hatar måndagar. Ingenting fungerar på måndagar. Helgens aktiviteter drog all energi ur mig. Intrycken blev för många, pressen att vara social för hög, och nu betalar jag för det i huvudvärk och depressivitet. Så denna måndag kanske är lite extra illa. Men måndagar är ändå början på veckan, börjar på något nytt, och jag hatar det, för det blir aldrig något nytt, det blir bara mer av samma jävla skit.

Nu dessutom ringer det på dörren, och jag tänker fanimej inte öppna, för jag har inte ens dragit på mig annat är morgonrocken. De jävlarna får vackert stå där. Komma hit och störa mig på detta vis, när jag inte ens har klarat av att göra kafffe än?

Ingenting blir någonsin bättre. Jag blir bara sämre. Jag vet inte vad jag ska göra.

/ Charlyene - still alive, I think

Läs även andra bloggares åsikter om måndag, trötthet, energi, psykisk instailitet, må dåligt, må sämre, rådvillhet, sömn

11 oktober 1998

Jag står i mitten av slänten som leder ner till vägen. Det är kallt ute, och jag huttrar lite. Några små droppar regn faller på mig, men de gör ingen skillnad för luften är så fuktig att det känns som om allting omkring mig är bara väta. Det är mörkt, och jag tänder ännu en cigg. Hur många jag har rökt stående här, vet jag inte. Framför mig finns det några snår, så jag är i stort sett osynlig för bilarna som åker förbi nedanför mig.

Så kommer det jag har väntat på. Två stora ljusciklar kommer farande från vänster. En lastbil. Ivrigt släpper jag ciggen på marken och börjar springa ner mot vägen. Springer, springer, springer! Men det går alltför fort, jag kommer att hinna fram för tidigt. Jag hör lastbilen tuta och hur den bromsar. Jag fortsätter springa. Över vägen, uppför slänten på andra sidan och in i skogen. Jag springer, springer, springer tills jag har blodsmak i munnen. Då lägger jag mig mer, under tallar och granar, på den blöta marken. Där ligger jag, vet inte om jag är lättad eller förtvivlad. Hur lång tid som passerar har jag ingen aning om. Jag kan knappt ens gråta. Det känns som om mitt inre skall spricka.

Jag är 16 år och har precis misslyckats med att dö.

---

Idag är det 10 år sedan jag stod på slänten, sökande efter en lastbil som skulle göra slut på det hela. Jag trodde att jag hade nått botten. Nu vet jag att jag var långt ifrån så långt ner jag kan komma. Men jag trodde då att jag hade sett helvetet, kännt mer och värre än vad som var mänskligt möjligt, och jag klarade inte av det. Tills den där lastbilen körde lite för långtsamt och missade mig. Missade mig så nära att jag kunde känna dess vinddrag när den bromsade sig förbi mig.

Men när jag låg där i skogen, blöt och kall, så började jag leva. Jag bestämde mig för att leva. Bestämde mig för att klara av detta, vad detta nu än egentligen var. Jag visste inte då vad jag vet idag. Hade jag vetat då vad som komma skulle, hade jag nog aldrig tagit det beslutet. För jag har ångrat mig så många gånger, gett upp så många gånger, tagit tillbaka mitt löfte så många gånger. Men det har alltid funnits i mitt bakhuvud. Det är vad som snurrar i mitt huvud varje gång jag har satt rakbladet mot pulådern och velat trycka till. Det är vad som flimrar framför mina ögon när jag stirrar på min samling med piller och redan har tagit fram vodkaflaskan att skölja ner dem med.

Är jag för feg för att dö, eller för modig? Jag vet inte. Men löftet finns där.

Jag har lärt mig mycket och gjorde mycket under de 10 åren som har passerat:
Jag har lärt mig trycka undan känslor så till den grad att jag inte känner någonting.
Jag har lärt mig att känslor är lättare att ignorera om en aldrig funderar på vad de egentligen är och innebär.
Jag har lärt mig att dölja skärsår och ärr för föräldrar och anhöriga.
Jag har fått en diagnos, och tror att jag skulle få fler om om jag kämpade till mig en utredning.
Jag har slutat skära mig, och börjat hetsäta.
Jag har intellektualiserat mig själv, och tagit en kandidatexamen.
Jag har ljugit utan ånger, bara för att det har varit en lek.
Jag har flytt, om och om och om igen, när mina lögner har uppdagats.
Jag har blivit våldtagen och struntat i det.
Jag har påbörjat behandling.
Jag har varit inlagd och insett att jag aldrig vill dit igen.
Jag har påbörjat och avslutat flera relationer.
etc...

10 långa år har förflutit. Kommer jag att klara 10 år till?



Läs även andra bloggares åsikter om självmordsförsök, självmord, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, tid, löfte, liv, död

Det finns många skäl till att skada sig själv. Psykvårdens generaliserande att det enbart handlar om impulsivt ångestdövande är bullshit. Varje individ har sina egna skäl (för oftast finns det mer än ett) och ibland finns det flera individer som har samma skäl, men det är ändå indivudella skäl.

Jag började skära mig för att jag tyckte om blodet. Blodet ur försiktigt droppade ur mina armar var ett bevis på att jag levde. För en stund försvann känslan av overklighet. Tyvärr är självskadebeteendens effekt sällan långvarig, och snart kom jag in i ett tillstånd där jag enbart kände mig verklig när jag skar mig. Och att skära sig, det är inte något som är möjligt att göra hela dagarna i alla situationer.

I mitten av april i år var overklighetskänslorna extra starka. Och medan jag satt och skar mig med mitt älskade rakblad fick jag plötsligt för mig att p-staven i min arm egentligen var en mask (inte en sådan man har för ansiktet, utan en liten slringrande sak) som skulle gräva sig in till mitt hjärta och döda mig på ett ytterst plågsamt vis. Så jag bestämde mig för att försöka skära ut den. Det gjorde djävulusiskt ont, och smärtan fick mig att vakna till ur mitt paranoida tillstånd. Jag skar aldrig ut p-staven. Istället åkte jag till psykakuten och lade in mig ett dygn. Och jag beslutade mig för att inte skära mig mer.

Sedan dess har jag haft ett återfall. Det blev några rispor på armen den första nattpermissionen jag hade när jag var inlagd nu sist. Men ett återfall på 6 månader räknar jag ändå som en bedrift. Jag har fått kämpa mig till att förstå att det går att leva trots att man känner sig som ett spöke.

Men säg nu inte "grattis" och "åh va du är duktig" för sagan slutar inte där. Även om jag mer och mer lär mig att leva med overklighetskänslorna fanns det ännu ett skäl till att jag skar mig, nämligen känslan som säger att jag har ett behov av att visa omvärlden hur ful jag är på insidan genom att göra mig ful på utsidan. Och den känslan har jag inte lärt mig att hantera.

Så jag bytte ett självskadebeteende mot ett annat. Istället för att skära mig och lämna ärr, började jag hetsäta riktigt ordentligt (hade bara gjort det i mindre omfattning tidigare), och även om jag under vissa dagar kräks upp det jag har ätit, så kräks jag inte alltid, vilket har resulterat i att jag har gått upp i vikt. Jag är inte överviktig (eller underviktig för den delen). Jag är 164 cm lång och väger 61 kg, så jag är ganska säker på att mitt BMI hamnar inom det normalas gränser. Men jag har aldrig tidigare vägt såhär mycket.

Och det blir en ond cirkel, att försöka gå ner i vikt. Jag vill gå ner ca 5 kg, till den vikt jag hade i våras. Men om jag promenerar/cyklar/rör på mig börjar känslan komma krypande: "Du har bränt kalorier. Nu måste du äta-äta-äta, så att omvärlden får se hur ful och äcklig du är, hur lite kontroll du har, hur vidrig du är som person." Och jag mår skit över det, men jag har verkligen ingen som helst kontroll. Vilket får mig att må ännu sämre.

Så trots att jag motionscyklade i en halvtimme idag sitter jag nu här och trycker i mig vitt rostat bröd med smör och ost, cola, o'boy och bullar.


Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, att skada sig själv, skada sig själv, utbytbarhet, mindervärdeskänslor, overklighet, dissociation

Upp som en sol och ned som en pannkaka. Eller: upp som en maniker och ner som en... jag vet inte riktigt vad...

För efter gårdagens städmani som lämnad min lägenhet halvt städad, lyckades jag somna och idag har jag ingen energi alls. Och det suger, för jag har viljan, jag har lusten. Men energin är som bortblåst, så nu sitter jag här och vill göra massor av saker, men har ingen energi till mer än att dricka kaffe och slösurfa runt omkring the worldwideweb. Vilket i övrigt är ett hån mot alla de delar av världen som inte har riklig tillgång till Internet. Är de då inte en del av världen?

Det är dagar som dessa då jag övertygar mig själv att jag, förutom borderline, också har schizoid personlighetsstörning. DSM-IV säger att denna störning kännetecknas av att en:

♦ Varken längtar efter eller gillar nära relationer, inklusive familje-relationer
(Komplicerat. Å ena sidan vill jag verkligen inte ha några nära relationer. Men jag vill ju att personen i fråga skall vilja ha mig. Men jag saknar inte relationer. Jag trivs bäst utan dem.)

♦ Väljer nästan alltid ensamma aktiviteter
(Hell yeah! Umgås med andra är oftast meningslöst.)

♦ Har lite, om några, intressen för sex med andra personer
(Sex har jag med andra för att de skall vilja ha mig... I övrigt är det en meningslös aktivitet.)

♦ Finner nöje i få, om några, aktiviteter
(Jag finner nöje i några få aktiviteter. Läsa, skriva... Annars: nope, inte mycket att glädjas över där inte.)

♦ Saknar nära vänner eller bekanta förutom närastående familj
(Inte sant. Jag har faktiskt några bekanta jag umgås med, och så har jag Frugan som jag räknar som nära vän. Tycker ibland att jag har lite för många som ringer och frågar efter mig... men... )

♦ Verkar likgilting mot beröm eller kritik från andra
(Jag gillar beröm. Och blir arg av kritik. Så detta kriterium stämmer inte in på mig.)

♦ Uppvisar känslomässig kyla, avtrubbning eller begränsad känslomässig påverkan av andras känslor
(Andra påstår det. Själv vet jag inte. Känner inte så mycket förrän det blir akut, så är det ju. Men då känner jag å andra sidan massor!)

Jag har ingen speciellt intresse av att umgås med andra personer. Jag gillar inte beröring och jag tycker inte om att ha människor nära mig.

Frugan påstår att jag är hypokondriker. Det står dock i mina journaler att jag har schizoida tendenser. Well, well. Ska jag orka bry mig om att bråka för att få en ordenlig utredning? Just nu har jag inte energi nog att ta på mig rena trosor, så jag tror jag struntar i det.


Läs även andra bloggares åsikter om schizoid personlighetsstörning, personlighetsstörning, hypkondri, ensamhet, att vara själv, energi, vilja, lust

Helt utan förvarning drabbar den mig: Städmanin. Trots att dagens gråtande och socialiserande har gjort mig utmattad tvingar mig de maniska tvångstankarna till att aktivera mig. Med bokhyllans ordning, dammet ovanför kylskåpet, listerna bakom soffan.

Jag kan göra kort avbrott, som för att röka eller skriva detta inlägg, men annars tvingas jag till sysselsättande. Och, of course, nedvärderande om det inte blir exakt så som jag har tänkt mig: perfekt.

Well, well. Jag hoppas bara att denna maniattack inte fortsätter långt in på natten.


Läs även andra bloggares åsikter om mani, städning, städmani, plötsligt

Det blir svårare och svårare att ta mig ur sängen om morgonarna. Jag vet att det blir så varje höst. Jag behöver ljuset för att inte gömma mig under täcket hela dagarna. Och nu sinar ljuset...

Men jag lyckades ta mig upp, till slut. De hypnogena imaginationerna blir allt starkare. Okontrollerade bilder av blod och död. Av våld och våldtäkt. Ge eller ta, spelar det verkligen någon roll?

Jag motiverade mig ur sängen med ett besök hos psykologen. Det känns på sätt och vis viktigt att jag går dit, att jag ger det en chans. Men samtidigt är det så meningslöst. Om nuet inte fungerar, hur skall jag kunna ha hopp om en potentiell framtid?

Vi pratade potential. Att jag inte lever upp till min potential. Jag sade det, och han höll med. För att jag ger intryck av att vara en smart människa, enligt honom. Jag berättade om min icke-existerande framtidstro, om att dissociering och om overklighet. Hur jag försöker skydda mig själv genom att inte vara sann mot mitt inre jag. Att jag själv har skapat ett icke-jag, en känsla av att inte ha någon egen identitet, för att ha ett jag innebär att känna och att känna innebär att ta ställning. Och vem orkar ta ställning, när risken finns att en har fel?

Kom vi fram till något? Ingen aning. Jag minns bara små bitar av samtalet. Dissociering på hög nivå. Jag minns dock känslan av att gråta så hårt och så mycket att jag inte klarade av att prata. Att orden doldes av tårar. Och han sade inget heller. Det skall han ha cred för, att han inte pushade mig när jag inte kunde tala.

Efteråt fanns viss katharsis, men den känslan försvann snart. Jag hängde dock med Tildus + bebis under eftermiddagen, vilket gjorde att jag inte helt kunde gräva ner mig. Nu är jag helt slut. Totalt jävla slut.

Så det blir Time Again i mp3:an och liggande ställning i soffan.

"Would you fall through the cracks, lie flat on your back?
Be true to yourself and live life as an outcast?"


Läs även andra bloggares åsikter om dissociering, dissociation, psykolog, samtalsterapi, psykisk instabilitet, borderline, tårar, sorg, katharsis, identitet

Allting är tomt och meningslöst. Det finns vissa (tex min psykolog) som påstår att man under sin uppväxttid lär sig att känslor är något som inte behöver ageras ut. Jag har inte lärt mig detta. Jag måste agera ut detta, tomheten riskerar att övermanna mig annars. Som om jag kommer att implodera om jag inte tar mig ur detta. Men jag vet inte hur. Och jag står inte ut.

Jag vill inte leva.


Läs även andra bloggares åsikter om självmord, liv, död, meningslöshet, tomhet, känslor, stå ut, agera ut

Jag måste sluta hetsäta. Det kostar massor med pengar, det får mig att gå upp i vikt, och min kropp mår inte alls bra av det.

Igår tryckte jag i mig massor av rostade mackor, godis, kakor, glass - you name it. Halv tre inatt vaknade jag av att jag hade så ont i magen att jag knappt kunde andas. Jag gick upp, drack vatten, spydde, drack mer vatten, spydde igen. Det tog tre timmar innan smärtan i min mage hade gått över såpass att jag kunde somna om.

Frågan är bara hur jag skall lyckas? Jag vet varför jag hetsäter, det är för att försöka fylla min inre tomhet. Min psykolog säger att jag måste lära mig att känslor inte är något som måste trängas undan eller ageras ut, utan att de bara är. Men jag STÅR INTE UT med tomheten. Och det finns inga piller som hjälper mot tomhetskänslor.

Dessutom är jag rädd för att bara byta ett självskadebeteende mot ett annat, så som jag gjorde när jag slutade skära mig själv och istället började hetsäta. Fast å andra sidan, jag kanske kan byta det mot något som är mindre kostsamt.

Någon som har några tips?


Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, hetsätning, ätstörning, sluta, ekonomi

Jag mår skit. Trots att Voxran har väckt min energi och får mig att uträtta saker, så mår jag skit. Dagarna är okej. Men kvällarna är ett helvete.

Som nu. Tusen känslor blandas med tusen tankar. Dissociation och depersonalisering skapar ett levnadsutrymme åt mig som är ca 2 meter högt och en meter brett. Det är allt som jag har att röra mig på. Som ett spöke i en glasbur. Tomhet, ångest, frustration - FUCK ALL!

Livet. Döden.
Livet. Döden.
Livet. Döden.
Livet. Döden.
Livet. Döden.

Jag kan inte välja. Orkar inte välja. Kan inte välja. Orkar inte välja.
Så jag fastnar mitt emellan, i någon form av existens av gråhet.

Jag vill inte leva, men jag har dödsångest. Jag vill inte dö, men jag har livsångest. Fast i malströmmen, jag dras inte längre sakta nedåt utan det går med expressfart. Highway to hell? Nope. Jag har sett helvetet och det var ingenting i jämförelse med detta. Hellre brinna i tusen år än att leva en kväll till med detta. Ändå fortsätter jag leva.

Jag kan inte förklara hur det här känns. Hur skuldkänslorna väller upp i mig, skulden över att leva, och blandas med skam för att jag är för feg för att våga dö. Hur frustrationen tar över mig när jag inser att hjälpen är långt bort, och jag vet inte ens om det är någon hjälp, för vem fan vet om en timmes terapisession i veckan kommer att hjälpa ett endaste skit?

(This pain in my head escaped from my heart)

Jag kan inte förklara hur det känns som om väggarna flyttar sig närmare, som om det blir svårt att andas, som om jag inte kan röra mig i min egen kropp - den är mitt fängelse. Jag vet inte hur någon skall kunna förstå hur det känns att känna sig som ett spöke, som om ingenting är verkligt. Mitt liv är en film och kameran är mina ögon. Och jag orkar inte bry mig om något annat än den krampaktiga smärtan som fyller mitt mellangärnde, fyller mig och drar all kraft ur mig.

Jag kan inte välja. Orkar inte välja. Men kan inte stanna kvar i denna existens av gråhet.


Läs även andra bloggares åsikter om döden, livet, självmord, må kasst, psykisk sjukdom, ångest, må dåligt, döende, förklaring, skuldkänslor, skuld, skam, självhat

Med den ökade energin kommer också den ökade irritationen. De går hand i hand, likt ett bögpar på Pride. Jag kände den (irritationen alltså) komma redan i förrgår, men jag knuffade bort den. Irritation leder till ilska och ilska är som diarré, det bara måste ut, gärna vis sämsta möjliga tillfälle.

Men igår eftermiddag sköljde den över mig (återigen irritationen alltså, inte diarrén), och nu är jag fast i dess rödsvarta håla. Instängd känner jag mig, hur man nu kan vara instängd av en känsla. (Borde det inte vara tvärtom, eftersom känslor är något man har i sig?) Fast i den lilla, lilla platsen som kallas för irritabilitet och enligt den stämningslägesdagbok jag en gång blev tillsagd att föra gick skalan från 0 till 3.

Hur jag skall tolka den skalan vet jag inte. (Å andra sidan gick ångest enligt samma snäva skala, så det var nog lite feltänkt från början.) För det handlar om mina subjektiva upplevelser, inte om några yttre riktlinjer. Så är det 2 eller 3 på skalan att kasta tallrikar i golvet för att jag inte hittar min mobil? Är det verkligen 3 på skalan när jag gråtande sitter på huk och skriker mellan ihopbitna tänder av frustration när någon skickar ett sms, trots att sms:et var helt orelaterat? Jag blev ju störd i min värld, tänker jag och dunkar näven i mitt eget bröst i hopp om att kunna slå irritationen ur mig.

Är det 2 eller 3 (eller, hemska tanke, 1?!?!?) när jag vill promenera bort all min irritation, genom att bara gå rakt fram i timtal tills jag kollapsar, men inte klarar av att gå utan för dörren för att jag är för irriterad för att lyckas ta på mig kläder? Tro mig, händer som fastnar i tröjärmar och byxor som inte passar - det får mig att vilja dö, för JAG STÅR INTE UT!

Hur kommer det sig att jag aldrig får känna energi och lugn samtidigt? Är det en omöjlighet, eller är det bara jag som är så där överdrivet barnlig och känslig nu igen? (Jag har ju trots allt borderline...)


Läs även andra bloggares åsikter om irritation, energi, ilska, stämningslägesdagbok, kaos

Igår kände jag mig lite extra bordeline:ig.
Dagen började med att jag vägrade äta (självskadebeteende, 1 borderlinepoäng till mig)
pga jag kände mig tjock (dålig självuppfattning, 1 blp till mig).
Runt 12-tiden kom posten och med den ett arbetsgivarintyg jag behöver för att F-kassan skall sluta rövknulla mig, men arbetsgivarintyget var inte fullständigt, så jag fick en ångestattack (reagerade utifrån situationen, förstorade saker så att de kändes gigantiska och jobbiga, 2 blp till mig).
När ångestattacken var över skrapade jag upp mig från golvet, åkte in till stan och köpte ett frimärke så att jag kunde posta mitt jävla arbetsgivarintyg. Där stöter jag på Tildus som bjuder mig på fest, varvid jag åker och handlar mat eftersom jag måste äta innan jag skall partaja (återigen reagerar utifrån situationen, 1 blp till mig).
Hetsåt och kräktes (självskadebeteende gånger 2, alltså 2 blp till mig).
Satte mig vid datorn och försökte fylla min kroniska tomhetskänsla (1 blp till mig) med kunskap, och började ifrågasätta om min diagnos egentligen stämmer (svårt att få kontakt med det egna jaget, 1 blp till mig),
så jag satt och surfade runt bland sidor om andra personlighetsstörningar, vilket fick mig att få panik (liten sak blir stor sak, 1 blp till mig),
eftersom jag insåg att de flesta personlighetsstörningar passar in på mig i någon form (osäker på det inre jaget, 1 blp till mig).
Men jag spenderade tre timmar med att snoka runt på nätet (att helt gå upp i någon situation, 1 blp till mig),
för att sedan impulsivt överge allt av ingen speciell anledning alls (svårighet med impulskontroll, 1 blp till mig).
Och naturligtvis gick jag aldrig på festen, för jag hade just då hittat något roligare (gå upp en situation och glömma annat, 1 blp till mig).

Summa: 14 poäng


Läs även andra bloggares åsikter om borderline, personlighetsstörning, emotionellt instabil personlighetsstörning, poäng

---

In case någon inte redan har fattat det, så är detta bara ett skämt för att visa hur trött jag är på min egen störning. Dock undrar jag om det ibland inte kan vara bra att göra sådana här saker, att skriva ner varje gång man beter sig utifrån sin störning. Då kanske man får en bättre insikt om hur mycket den egentligen påverkar en. Men å andra sidan, då måste man ju veta exakt vad störningen är... och det finns det nog ingen som gör.

Voxra:n har som sagt börjat att kicka in.
Tror jag.

Jag har ingen annan förklaring till varför jag under de senaste dagarna:
bara har snoozat väckarklockan tre gånger innan jag vaknar på riktigt,
eller
att jag häromdagen ägnade två timmar åt att välja kläder för veckan (som jag visserligen sedan övergav, men ändå),
eller
varför jag har för första gången på flera månader nästan lyckats läsa ut en bok. Visserligen är boken inte på något sätt högtravande, bombastisk eller svårläst. Men trots att det tar emot i hela min elitistiska själ, så är jag lite stolt.
(I övrigt är det en bra bok, som jag kan rekommendera till alla er som gillar biografier om självdestruktiva människor: "Jim Morrison - Life, Death, Legend" av Stephen Davis.)

Voxra är en medcin som används både mot depression och mot ADHD-relaterade koncentrationssvårigheter. Jag anser mig varken vara deprimerad eller ha ADHD, så varför medicinen fungerar har jag ingen aning om. Men jag njuter av att för en stund få känna mig lite mer levande, ha lite mer energi, orka stå ut lite mer.

Förutom natten som var har jag också sovit hyfsat (med hjälp av Nozinan). Jag har rökt mindre, knaprat färre ångestdämpande (Theralen och Stesolid) och har så smått börjat att skriva lite igen. Bloggen har jag ju skrivit i under de senaste månaderna, men allt annat har stått still. Min privata dagbok, där jag verkligen blottar mig, har samlat damm. De dikter jag en gång klämde ur mig har förflyttats till längst bak i bokhyllan. Noveller, och den storslagna bok som jag påböjade (skrev tre kapitel på fyra dagar), och allt annat - de har legat på is, eller snarare i is, fastfrusna, orörbara.

För mig, som älskar ord och ordens makt, har sorgen över att varken kunnat läsa eller skriva under de senaste månaderna varit enorm. Frustrationen, då jag har tagit upp en bok, läst två kapitel och sedan låtit den ligga, har fått mig att vilja ta kökskniven och skära upp mitt mellangärde. Mitt intellekt är det enda jag har som jag känner mig det minsta stolt över, och att då inte kunna använda det - kaos, förnedring, död.

Jag vet att det är bluff, båg och lurendrejeri, men jag känner mig mer hel när jag kan fylla mitt inre tomrum med text. Andras ord, egna ord, konstiga ord och meningar. Tankar som flyger, tankar som stannar. Virvlande bokstäver som blir till något meningsfullt om de sätts i rätt ordning.

Min intellektuella höjdpunkt inträffade för flera år sedan. Jag har med näbb, klor och rakblad kämpat för att bibehålla denna, och har till viss del lyckats. Den punkt jag står och tampar på nu är miltals ifrån mina bästa prestationer, och även låååångt ifrån hur jag var innan den svacka som jag är i nu slog till (för lite mer än ett år sedan). Men kanske kommer det att vända nu?

Jag hoppas det. Jag hoppas det så mycket att jag inte kan hindra tårarna från att falla. Jag hoppas det så mycket att jag knyter händerna och vill skrika av frustration, för att jag inte vet hur framtiden ser ut. Jag vill inte tillbaka till den punkt där jag reduceras till att läsa notiserna i metro, och jag inte ens kan koncentrera mig längre nog för att läsa en dikt. För att inte tala om att jag inte minns vad jag ar läst, hört eller sagt.

Framtiden är så oklar, men jag kastar mig in i det grunliga vattnet ändå.


Läs även andra bloggares åsikter om intellekt, läsning, medicin, koncentration, prestation, må dåligt, koncentrationssvårigheter, kamp

Igår kväll:

Kunde inte somna. Hela min kropp låg och ryckte i hopp om att ett av dessa ryck skulle ta mig ur sängen. Men så skedde inte. Min hjärna fylld av Nozinan, stretade emot allt den kunde. Jag hade hoppats på att hjärnan, med dess neuroleptika-luddighet, skulle vinna, men min plan slog snett. Trots mina mediciner var nämligen min hjärna på högvarv. Men tack vare mina mediciner kunde jag inte förstå mina egna tankar.

Så där låg jag - med en kropp som ryckte, en hjärna som var för trött för att göra något, och tankar som rusade runt, runt, runt. Det tog gott och väl fyra timmar innan jag somnade, men jag klarade aldrig av att gå upp och göra något pga hjärnans dimma.

Idag:

Vaknade med ett tryck över bröstet och andnöd klockan halv åtta. Tjohej panikattack! När den väl hade bedarrat hade jag ingen som helst lust att ta mig ur sängen, men cigaretterna lockade. De har varit min räddning från total misär i liggande ställning så många gånger att jag inte kan räkna dem. Därför är jag lite rädd nu när Voxra:n börjar kicka in, då en av biverkningarna är att jag är mycket mindre röksugen. Hur skall jag då kunna ta mig ur sängen under de jobbiga stunderna, när jag inte har ett beroende som kickar mig i röven?

Annars består dagen av blä, urk och ingenting.


Läs även andra bloggares åsikter om sömn, sömnproblem, sömntabletter, dimma, panikattack, väntan, rödning, rökbehov, beroende

Ännu ett möte med psykologen. Jag är fortfarande skeptisk till om jag kan prata mig frisk. Jag försökte förklara för honom om den maktkamp jag gärna träder in i. Eller gärna är fel att säga. Jag avskyr maktkampen, den förstör för mig och för andra. Den får mig att vilja mosa, knäcka, förlöjliga den som jag duellerar med. Men den kommer så naturligt.

Problematiken ligger i att jag vill vara bäst och att jag inte vill blotta mitt inre. Dessa två i kombination leder till att jag drar upp mitt intellekt som en skyddande mur mot någon som jag misstänker kan se in i mig. Och när intellektet, som är min primära positiva egenskap, sätts upp som en mur måste jag även skydda muren. Vilket leder till att jag kämpar med näppar och klor för att visa mig smartast, så att ingen skall kunna bryta igenom min intellektualiserande mur och se att därbakom gömmer sig... vaddå? Någonting som skulle kunna vara jag, misstänker jag.

Jag skall försöka att påpeka när maktkampen kommer in i spelet. Det är svårt att genomföra terapi annars. Men hur slutar man med något som känns som ens enda överlevnadsstrategi?

Det står ganska klart och tydligt att jag måste, även om jag inte vet hur, använda mitt intellekt på andra sätt och till andra ting, än de som sker idag. Intellektet kan vara en guide för beslut, genomförande och för att hålla ut. Jag känner redan nu att detta kommer att bli en svår resa.

En sak som jag måste akta mig för JÄVLIGT NOGA är det svart-vita tänkandet som kommer i form av idealisering/nedvärderande. Jag bör ICKE upphöja min psykolog till himlen, heller bör jag ICKE avsky honom. Fast han påpekade en viktig sak om svartvitt tänkande, som aldrig förut har slagt mig: Att det är ett sätt att skydda den andra personen.

Tänk såhär: Jag träffar någon som jag lär känna litegrann. Jag idoliserar denna person, eftersom jag ännu inte har sett henoms brister. Eftersom jag tycker om personen vill jag heller inte att hen skall ha brister, för det är svårt att acceptera att andra som man tycker om har dåliga sidor. Så när denna persons dåliga sidor visar sig, måste mitt gillande för denna person dras ur mig och ersättas med de negativa känslorna - ananrs kommer de positiva känslorna att svärtas ner av de negativa. Därför finns bara de negativa känslorna kvar, som ett sätt att skydda de positiva känslorna för personen. Det är också mycket lättare att göra ett avståndstagande eller separation från en människa man enbart hyser negativa känslor för.

Krånligt? Något. Men väl värt att tänka på.


Läs även andra bloggares åsikter om intellekt, intellektualisering, maktkamp, svartvitt tänkande, idealisering, nedvärderande, skydd

Det var ju jättefint av mig att faktiskt ägna mig åt något så länge som två timmar (se föregående inlägg). Men beslutet som fattades (att bära vissa kläder vissa dagar) har gått åt helvete. Så att hålla fast vid ett beslut är något som jag fortfarande inte klarar av. Skit, skit, skit.


Läs även andra bloggares åsikter om beslut, hålla fast, stå ut, förändring

Igår kväll ägnades 2 timmar åt att leta efter kläder. Och inte i stilen "nu skall jag prova allt jag har och ändå inse att jag inte har något, så jag börjar gråta och vill skära mig själv, samtidigt som jag stressar ur, för jag har INGA KLÄDER". Nej, utan snarare "nu får det vara nog! det skall inte ta mig en timme varje morgon att hitta kläder att bära under dagen, så nu skall jag hitta kläder för resten av veckan". Det tog två timmar att få ihop fem dagars kläder, och nu hänger de prydligt i garderoben, redo att dras på.

Nej, jag skall inte göra om detta till en klädblogg, där nya inköp presenteras och outfits visas upp.

Min poäng är denna: Jag ägnade två timmar åt att göra en och samma sak (förutom ett par avbrott för rökning då naturligtvis). Jag kan inte minnas när jag senast lyckades göra det utan att vara inne i ett mani-anfall. Visserligen var jag jävligt trött, och framförallt IRRITERAD, i slutet (nästan till den punkt där jag bara ville gråta). Men jag genomförde det. Jag gjorde något som tog tid och jag slutförde det.

DET ÄR HELT FUCKING JÄVLA FANTASTISKT!!!

Frågan är: Var det en slump, eller har jag faktiskt hittat en medicin (Voxra) som fungerar?


Läs även andra bloggares åsikter om energi, ork, genomförande, slutförande, stå ut, hålla ut

Jag sitter och gör ingenting. Dricker blaskigt snabbkaffe, för att jag inte orkar göra riktigt kaffe. Dricker det med mycket mjölk och undrar över hur riktigt kaffe egentligen smakar. Finns det ens något sådant som "riktigt" kaffe? Vem vet?
Inte jag,
inte jag,
inte jag.

Mina matvanor börjar att oroa mig. Jag har ingen självkontroll tycks det som, i allafall inte under dagens senare timmar. På dagen går det oftast bra. Jag börjar dagen med kaffe och en macka. Eller möjligtvis kaffe och ett äpple om jag måste iväg någonstans och inte orkar äta något "riktigt" innan. Så äter jag lunch/middag runt tre - vanligtvis något i stil med pasta och någon form av sås som det bara är att värma. Inte det bästa kanske, men inte det sämsta heller.

Men sedan går det utför. Runt sju äter jag kvällsmat, ofta havregrynsgröt eller jordguddskräm, och kanske en smörgås till detta. Vilket väl är helt okej. Men efter detta fortsätter jag äta, trots att jag inte ens är hungrig. Glass, godis, bullar - allting sött som jag äger äker fram och jag frossar som en tok. Och på kvällarna kan jag inte kräkas, vilket jag gör om jag får hetsanfall om dagarna (eftersom äckelkänslan av att ha kräkts kommer att ligga kvar i mig när jag sedan skall försöka sova, och det är inte alls bra). För det är verkligen hetsätning det handlar om - nästan varje kväll. Jag vräker i mig utan kontroll, allt som finns i min närhet åker ner i min mage. Och om det inte finns något hemma, ja då går jag till macken som ligger fem minuter från mitt hem, och som har öppet till midnatt.

Varför är det så? Varför känner jag detta enorma behov av att fylla min mage till bristiningsgränsen under kvällarna? BED (BingeEatingDisorder) är ett relativt nytt begrepp inom psykiatrin, men jag börjar nästan tro att jag har det. Och FAN VAD JAG INTE VILL FORTSÄTTA SÅHÄR!!! Jag vill ha självkontroll, vara balanserad, kunna äta riktigt, kunna äta bra, kunna gå ner i vikt. Men DET GÅR INTE!!!


Läs även andra bloggares åsikter om BED, Binge Eating Disorder, mat, matvanor, hetsätning, kvällar, självkontroll, impulskontroll, självkänsla

Det har varit en av de där dagarna igen. En av de där dagarna då allt jag klarar av att göra är att ligga i sängen och stirra upp i taket, och tänka ut sätt att dö på. Eller snarare - om och om igen gå över i min hjärna hur jag skulle göra det. Vilka piller som skall tas först, hur mycket alkohol jag kan få i mig utan att kräkas... Som vanligt gör jag det inte. Det stannar som drömmar i mitt huvud. Varför tar jag inte steget fullt ut? Kanske är det så att jag vill leva. Fast varför? Det finns ingen anledning, det finns ingen mening. Så jag bara fortsätter existera. Hetsäter, känner fettet lägga sig runt min midja och kolla på film. Idag var det Wall•E som gällde. Jag önskar faktiskt att jag hade hens jobb... Tänk att vara ensam och åka runt, att ha ett mål och en meing, men inga chefer. Bara få vara i fred. Fan va skönt det hade varit.

Annars har alltför många människor hört av sig idag. Människor som jag inte orkar prata med. Människor som suger musten ur mig, men som aldrig skulle förstå vad jag menade om jag sade det till dem.

Jag mår sämre sedan min inläggning. Första dagarna gav den mig lite välförtjänt lugn och ro, men nu, när jag är ute, känns det som om det bara har förstärkt känslan av meningslöshet. Och ständigt snurrar frågan: Varför tar jag inte livet av mig? Varför klamrar jag mig fast vid denna existens? Jag vet att jag tjatar om det, men jag förstår verkligen inte varför jag fortfarande lever. Varför jag inte tar steget fullt ut och tar mitt eget liv? JAG FÖRSTÅR INTE!!!


Läs även andra bloggares åsikter om självmord, ta sitt eget liv, tankar, drömmar, må dåligt, psykisk instabilitet, wallE, människor, inläggning, slutenvård