charlyene against the world

Den hittills yngsta planeten är hittad. Den beräknas vara mellan 8 och 10 miljoner år gammal (att jämföra med jorden som är 4,5 miljarder - give or take a few years...). Den ligger nära sin modersol och gör ett varv på mindre än fyra jorddygn... När skall de hitta en planet som är yngre än denna? Och hur ung är egentligen den yngsta existerande planeten i universum?

....

Kungen vill bygga stugor i naturreservat åt sina tre barn. Jag hoppas verkligen att Länsstyrelsen säger nej, och ger kungen en smäll på fingrarna. Tror han att han är något speciellt, eller?

....


Jämställdheten har en baksida. Att försöka med en jämställd relation, eller en där kvinnan är huvudförsörjaren, orkar risken för separation. Slitningarna blir försvåra... Frågan är vem i relationen det är som egentligen vill skiljas? Mannen för att han inte står ut med att inte ha mest ekonomisk makt, eller kvinnan för att hon inser att hon klarar sig bra utan mannen?

....

Förtroendet för polisen har minskat bland svenskarna. Kraven från allmänheten blir dessutom hårdare, de vill se fler poliser på gator och torg, och fler är positivt inställda till övervakningskameror. Samtidigt var det ca 100.000 personer som förra året begärde utdrag ur straffregistret för att bevisa för arbetsköpare att de inte hade begått brott. Människors förmåga till att förändra sig tas det inte längre någon hänsyn till. En andra chans existerar inte. Sorgligt. Människor dömda för brott fastnat därmed i ett spår som de inte kan ta sig ur, hur gärna de än skulle vilja. Stigmatiseringen skapar frustration. Frustrationen skapar nya brott.

Hur många som avrättas i Kina varje år är en hemlighet, men enligt Amnesty är det minst 1000 personer, och kanske så många som 8000. (Vilket kanske inte är så stor del av befolkningen, men många om man anser varje liv vara värdefullt.) Den nuvarande huvudsakliga metoden är nackskott, men detta skall tydligen förändras. För att giftinjektion är mer humant.

Även om man bortser från det horribla med att överhuvudtaget ha dödsstraff kan man infrågasätta metoderna som sådana. Nackskott är på inga sätt en säker metod. Det krävs ofta mer än ett skott. Giftinjektion är inte heller humant eller smärtfritt. Metoden som används i USA kräver tre injektioner, och det har funnits rapporter om att det har tagit upp till en timme innan döden har inträffat.

Avskaffandet av dödsstraffet ses också som orealistiskt, då "folk i Kina tror på principen öga för öga, tand för tand" förklarar en domare i Kinas högsta domstol. Jag vägrar personligen tro att kineser skulle vara ett mer hämndlystet folkslag än andra. Och att lägga skulden på folkopinion är bara en enkel undanflykt för en regering som ändå styr som den vill...

Nyamko Sabuni satsar nu 100 miljoner av statsbudgeten för att skapa jämställdhet i kommunerna. Bland annat förskolor och vårdinstanserna skall ta del av detta.

Så... Ett citat är på sin plats: "Regeringen har nu fattat beslut om att stödja SKL:s höga ambitioner på jämställdhetsområdet och anslår 100 miljoner kronor i syfte att stödja detta historiskt viktiga jämställdhetslyft. En satsning som syftar till att göra skillnad för enskilda kvinnor och män, flickor och pojkar i deras vardag."

Och kanske ett par kommentarer...
För det första är detta inte höga ambitioner, 100 miljoner är en droppe i havet mot vad som borde göras.
För det andra är detta inte det historiskt viktiga jämställdhetslyft som man skulle kunna tro, det är en bra satsning men vem kommer att minnas det om 100 år?
För det tredje betonas individen, vilket är viktigt. Men de glömmer strukturerna... Eller förnekar att de existerar.
För det fjärde: Vad händer med alla de delar av samhället som inte påverkas av denna satsning, skall de bara glömmas bort? Tex företag, staten själv, klubbliv osv...
För det femte: Var är erat utvidgade perspektiv? Var är kampen för att man skall slippa pressas in i mallen man/kvinna? Var lite queer för fan!
Och slutligen, för det sjätte: Jag hoppas ta-mig-fan att ni inte nöjer er nu! Jämställdhet är en process, inte en satsning.

Är det inte lustigt hur partierna vänder kappan efter vinden? GP skriver idag om Sahlins vändning när det gäller skolpolitiken, för att medvetet närma sig det borgerliga blocket. Det handlar om betyg tidigare i skolan och det handlar om nationella prov tidigare i skolan och det handlar om att sätta press på eleverna redan från den dagen de tar sina första trevande steg i en av samhällets viktigaste institutioner.

Så när man förlorar ett val genom att propagera för en sorts politik - då handlar det inte om att framstå som ett eget klart och tydligt val gentemot de borgerliga. Nej, då handlar det om att vända kappan efter vinden. Snart spelar det väl ingen roll längre vilket parti man röstar på... De talar ju alla om samma saker.

Ännu en sammandrabbning. (Läs här.) Jag blir så jävla trött. Som passivt aktivt inom vänstern handlar det om mer än misshandel. Det handlar om säkerhet - och dess motsats: RÄDSLA.

För det är så det fungerar: om man inte kan gå säker på gatorna blir man osäker och rädd.

"Men sluta vara aktiv då" säger någon påståsigpåare. "Ge efter och låt dem vinna" låter det i mina öron. Och dessutom, för att citera Tupac Shakur: "I've never did a crime I ain't have to do".

Ibland kommer ens fördomar verkligen upp till ytan. Av någon anledning har jag fått för mig att om man läser sociologi är man vänsterpolitisk. Jag har fel.
       Häromdagen påpekade en tjej för mig att hon minsann inte tänkte plugga på nationaldagen, då den var viktig för henne. Det kan tolkas ur både ett höger- och vänsterperspektiv. Senare har jag dock fått veta att hon är moderat. Där fick jag för min (positiva) tro om sociologistuderande.

Fråga är vilka som egentligen firar nationaldagen. Nazister och annat högerpack, samt invandrade som vill ta del av den "svenska kulturen". Och så finns det en massa vänsterpack som inte firar dagen i strikt mening, utan snarare ironiserar över den och försöker motarbeta högerpacket. Oh joyful life!

Själv är jag mest trött efter att ha sovit 3,5 timmar inatt, suttit med opponeringen halva morgonen och försökt hjälpa Frida inför hennes omtenta i kvantitativ analys resten av dagen. Oh truly joyful life!

Dessutom skall jag idag åka till min gamla arbetsplats och träffa min stalker idag. Hur jag nu skall orka något överhuvudtaget...

Det finns ett uttryck på franska som går: "Recluer pour mieux sauter". Det betyder ungefär att dra sig tillbaka för att kunna hoppa bättre. Bildligt talat handlar det alltså om att ett tag sluta kämpa, dra sig tillbaka (bort från vad det än var man strävade efter) och hämta krafter för att sedan kunna komma tillbaka med dubbel styrka.

Problemet är att det inte finns utrymme för detta i vårt (västerländska samhälle). Iaf inte om man jobbar, eller pluggar något som tar upp stor del av ens tid. För att dra sig tillbaka handlar inte bara om att kunna göra det på kvällar, helger och semestrar. För faktum är att då är dessa kvällar, helger och semestrar inte fritid (fri tid), utan en förberedelse för jobbet. Det finns en norm om att man skall vila på semestern (iaf i teorin) så att man kan komma tillbaka till jobbet utvilad. Är det verkligen därför man har semester? För att kunna vila upp sig för jobbet?!?!

Men det handlar också om att detta "tillbakadragande" inte allt kan komma på speciella tidpunkter. Det är nästintill omöjligt att passa in ett tillbakadragande på den tid som är ens egen. Alla borde ha rätt att inom betald arbetstid få dra sig tillbaka och ta ansats inför nästa jobbuppgift.

Men alla borde också ha rätt att göra tillbakadraganden som inte är jobbrelaterade. Det är en del i att vara människa att aldrig kunna bli helt "rätt", helt lycklig, helt tillfreds om vi styrs av (tids-)ramar som inte vi själva har valt och som inte alltid stämmer in på oss.

Det finns med andra ord ingen flexiblitet i vårt samhälle. Om människan kräver flexibilitet för att kunna tillfredsställa sig själv och andra. Hur skall vi annars kunna leva?

Häromdagen såg jag "Girl, interrupted". Jag älskar filmen av skäl de som känner mig säkert förstår. Ni andra får helt enkelt gissa.
    Anyways, i en av de första scenerna när Susanna lämnar sitt hem för att fara till Claymore ser man henne gå från huset till taxin. Och i trädgården står en skylt, med texten "Kennedy" och JFK:s ansikte på, med hänvisning att i detta hushåll håller vi på Kennedy. Skylten är säkert ditplacerad för att visa att detta är 1960-talet, men jag vet att sådana skyltar inte var ovanliga i en tid när vem man röstade på i det amerikanska presidentvalet faktiskt spelade roll. (Det gör det visserligen idag också, men i mycket mindre utsträckning. Skillnaden mellan demokrater och republikaner är hårfin och att vara "independent" säger egentligen ingenting, eftersom den tredje parten aldrig vinner.)

Och det slår mig att andra vågens feministers slagord "Det personliga är politiskt" har vänts om till "Det politiska är personligt". Inte bara så att hur vi lever våra liv är politik, var vi köper våran mat, våra kläder och om vi väljer att stanna hemma med barnen, utan vi skall också mer eller mindre dölja det för dem som inte känner oss.
    Att skriva ens åsikter anonymt i en blogg är en sak, men politiska diskussioner rör sig antingen i den egna politiska kretsen, eller bland människor man känner relativt väl. Precis som vår gudstro (eller avsaknaden av en sådan) har det politiska blivit något som är ett kontroversiellt ämne.
    Detta kan gälla partipolitik (vem röstade du på i valet) eller etik- och moralfrågor (om du ser en alkis utslagen på gatan, hjälper du henne). För några månader sedan frågade jag Frida vilket tåg hon brukade gå i på första maj (efter att vi hade slagit fast att hon brukade demonstrera) och fick svaret: "Det är ju en väldigt personlig fråga". (Jag fick visserligen senare veta, men det verkade vara pinsamt att bekänna sig till ett tåg. Detta verkade mest vara av rädsla för att någon skulle ifrågasätta det.)

Politik är inget man diskuterar på första, andra eller ens tredje dejten. Det diskuteras heller, som tidigare har nämnts, utanför de egna kretsarna. Autonoma vänstern diskuterar med autonoma vänstern och förlöjligar de övriga. Nazifuckers diskuterar inom de egna leden, och förlöjligar gråsossarna och motståndarna.
    Visst finns det några som visar sin "tillhörighet" med pins och t-shirts, men det är sällan de tar en diskussion om detta. Det är ett statement som inte skall ifrågasättas.

Är det så att vi skäms för vår politik? Är vi rädda för att bli ifrågasatta? Eller är politik helt enkelt ett sådant ämne som definierar vem du är? Och isåfall: Är vi rädda för att stå för dem vi verkligen är? Är vi så fega?

Men så kommer den oundvikliga frågan. Om man vänder på myntet, vad händer då? Tänk om politik hade varit något som alla diskuterade, något som alla brydde sig om, något som alla var medvetna om? Hade den världen gått att leva i? Nu kommer säkert någon att utbrista något i stil med den gyllene medelvägen, lagom är bäst eller liknande. Men jag vill inte leva i ett ljummet samhälle. Inte heller vill jag leva i det vi har i Sverige idag där saker och ting kokar, men på ytan är det lungt. Då finns bara ett alternativ!

Kom igen! Vem vågar ta en diskussion?!?!

Igår när jag flippade mellan kanalerna hittade jag filmen "Panic Room", eller rättare sagt: Presentationen av filmen innan den skulle börja. Den löd ungefär: "Nu får Jodie Foster panik. Och vem skulle inte få det med en dotter som ser mer ut som en kille än en tjej?" Och de säger att vi inte lever i ett strukturellt samhälle...

I rest my case.

Ibland önskar jag att jag vore modig. Du vet, en sådan där person som bryter in om de ser orättvisor, som står upp för vad de tycker och tänker. Men det är jag inte, och ibland blir det väldigt tydligt.

Igår kväll låg jag i soffan och läste när jag från lägenheten under hörde höga röster. Det är inget ovanligt, paret som bor under mig och Frugan bråkar väldigt mycket. Men jag hörde en mansröst säga något väldigt argt, så kom en duns och så blev det tyst. Min första tanke är att nu har han slagit sin fru så hårt att hon föll i golvet. Dock hörde jag snart både hans och hennes röst igen, de fortsatte bråka som om ingenting hade hänt. Dunsen hade uppenbarligen varit något helt annat.

Men i den korta tystnaden funderade jag på vad jag skulle göra. Jag hade kunnat gå en våning ner, ringa på dörren och säga åt dem att hålla käften. Om kvinnan blir slagen hade det knappast hjälpt. Inte heller hade det hjälpt speciellt mycket om jag hade gått ner och sagt åt mannen att sluta slå sin fru, eller försökt att hjälpa frun. Det hade troligtvis bara gjort saken värre. Jag hade kunnat ringa polisen, men eftersom jag vet hur det där fungerar hade det knappst lett till något alls, förutom en man som lägger skulden på sin fru.

Det tog mig ca tre sekunder att komma fram till dessa alternativ, inget verkade vettigt och jag låg kvar i soffan. Och sedan började de bråka igen. Och jag tror inte att om de inte hade börjat bråka igen att jag hade gjort något överhuvudtaget. För jag vet ju inget säkert, även om jag har mina misstankar. Jag är med andra ord en fegis.

Jag dricker mitt te och tittar ut genom fönstret på det vackra vädret. Jag hoppas att det är lika fint på första maj, men det är väl inte speciellt troligt. Första maj är en högtidsdag för mig, man kommer ut och får skrika och demonstrera och titta hotfullt på bilister som inte stannar för demonstrationståget.

Jag måste dock säga att det finns en oproportionerligt hög andel som går med Syndikalisterna bland sociologistudenter. Kanske är det för att Syndikalisterna samlar den autonoma vänstern. Vårt tåg förra året innehöll 2500 personer och var Göteborgs största. Det kanske är dags att byta tåg, man vill ju inte vara som alla andra, eller hur?

I år skall jag vara demovärd. Det känns helt okej, allt jag måste göra är att gå i utkanten och ha en ful väst på mig. Kommer snuten och pratar med mig skickar jag Frugan på dem.

Jag ser fram emot det. Men först skall jag ta mig vidare i pluggandet.