Om att vara en fegis
Ibland önskar jag att jag vore modig. Du vet, en sådan där person som bryter in om de ser orättvisor, som står upp för vad de tycker och tänker. Men det är jag inte, och ibland blir det väldigt tydligt.
Igår kväll låg jag i soffan och läste när jag från lägenheten under hörde höga röster. Det är inget ovanligt, paret som bor under mig och Frugan bråkar väldigt mycket. Men jag hörde en mansröst säga något väldigt argt, så kom en duns och så blev det tyst. Min första tanke är att nu har han slagit sin fru så hårt att hon föll i golvet. Dock hörde jag snart både hans och hennes röst igen, de fortsatte bråka som om ingenting hade hänt. Dunsen hade uppenbarligen varit något helt annat.
Men i den korta tystnaden funderade jag på vad jag skulle göra. Jag hade kunnat gå en våning ner, ringa på dörren och säga åt dem att hålla käften. Om kvinnan blir slagen hade det knappast hjälpt. Inte heller hade det hjälpt speciellt mycket om jag hade gått ner och sagt åt mannen att sluta slå sin fru, eller försökt att hjälpa frun. Det hade troligtvis bara gjort saken värre. Jag hade kunnat ringa polisen, men eftersom jag vet hur det där fungerar hade det knappst lett till något alls, förutom en man som lägger skulden på sin fru.
Det tog mig ca tre sekunder att komma fram till dessa alternativ, inget verkade vettigt och jag låg kvar i soffan. Och sedan började de bråka igen. Och jag tror inte att om de inte hade börjat bråka igen att jag hade gjort något överhuvudtaget. För jag vet ju inget säkert, även om jag har mina misstankar. Jag är med andra ord en fegis.
Igår kväll låg jag i soffan och läste när jag från lägenheten under hörde höga röster. Det är inget ovanligt, paret som bor under mig och Frugan bråkar väldigt mycket. Men jag hörde en mansröst säga något väldigt argt, så kom en duns och så blev det tyst. Min första tanke är att nu har han slagit sin fru så hårt att hon föll i golvet. Dock hörde jag snart både hans och hennes röst igen, de fortsatte bråka som om ingenting hade hänt. Dunsen hade uppenbarligen varit något helt annat.
Men i den korta tystnaden funderade jag på vad jag skulle göra. Jag hade kunnat gå en våning ner, ringa på dörren och säga åt dem att hålla käften. Om kvinnan blir slagen hade det knappast hjälpt. Inte heller hade det hjälpt speciellt mycket om jag hade gått ner och sagt åt mannen att sluta slå sin fru, eller försökt att hjälpa frun. Det hade troligtvis bara gjort saken värre. Jag hade kunnat ringa polisen, men eftersom jag vet hur det där fungerar hade det knappst lett till något alls, förutom en man som lägger skulden på sin fru.
Det tog mig ca tre sekunder att komma fram till dessa alternativ, inget verkade vettigt och jag låg kvar i soffan. Och sedan började de bråka igen. Och jag tror inte att om de inte hade börjat bråka igen att jag hade gjort något överhuvudtaget. För jag vet ju inget säkert, även om jag har mina misstankar. Jag är med andra ord en fegis.
Kommentarer
Trackback
