Skäms vi för vår politik?
Häromdagen såg jag "Girl, interrupted". Jag älskar filmen av skäl de som känner mig säkert förstår. Ni andra får helt enkelt gissa.
Anyways, i en av de första scenerna när Susanna lämnar sitt hem för att fara till Claymore ser man henne gå från huset till taxin. Och i trädgården står en skylt, med texten "Kennedy" och JFK:s ansikte på, med hänvisning att i detta hushåll håller vi på Kennedy. Skylten är säkert ditplacerad för att visa att detta är 1960-talet, men jag vet att sådana skyltar inte var ovanliga i en tid när vem man röstade på i det amerikanska presidentvalet faktiskt spelade roll. (Det gör det visserligen idag också, men i mycket mindre utsträckning. Skillnaden mellan demokrater och republikaner är hårfin och att vara "independent" säger egentligen ingenting, eftersom den tredje parten aldrig vinner.)
Och det slår mig att andra vågens feministers slagord "Det personliga är politiskt" har vänts om till "Det politiska är personligt". Inte bara så att hur vi lever våra liv är politik, var vi köper våran mat, våra kläder och om vi väljer att stanna hemma med barnen, utan vi skall också mer eller mindre dölja det för dem som inte känner oss.
Att skriva ens åsikter anonymt i en blogg är en sak, men politiska diskussioner rör sig antingen i den egna politiska kretsen, eller bland människor man känner relativt väl. Precis som vår gudstro (eller avsaknaden av en sådan) har det politiska blivit något som är ett kontroversiellt ämne.
Detta kan gälla partipolitik (vem röstade du på i valet) eller etik- och moralfrågor (om du ser en alkis utslagen på gatan, hjälper du henne). För några månader sedan frågade jag Frida vilket tåg hon brukade gå i på första maj (efter att vi hade slagit fast att hon brukade demonstrera) och fick svaret: "Det är ju en väldigt personlig fråga". (Jag fick visserligen senare veta, men det verkade vara pinsamt att bekänna sig till ett tåg. Detta verkade mest vara av rädsla för att någon skulle ifrågasätta det.)
Politik är inget man diskuterar på första, andra eller ens tredje dejten. Det diskuteras heller, som tidigare har nämnts, utanför de egna kretsarna. Autonoma vänstern diskuterar med autonoma vänstern och förlöjligar de övriga. Nazifuckers diskuterar inom de egna leden, och förlöjligar gråsossarna och motståndarna.
Visst finns det några som visar sin "tillhörighet" med pins och t-shirts, men det är sällan de tar en diskussion om detta. Det är ett statement som inte skall ifrågasättas.
Är det så att vi skäms för vår politik? Är vi rädda för att bli ifrågasatta? Eller är politik helt enkelt ett sådant ämne som definierar vem du är? Och isåfall: Är vi rädda för att stå för dem vi verkligen är? Är vi så fega?
Men så kommer den oundvikliga frågan. Om man vänder på myntet, vad händer då? Tänk om politik hade varit något som alla diskuterade, något som alla brydde sig om, något som alla var medvetna om? Hade den världen gått att leva i? Nu kommer säkert någon att utbrista något i stil med den gyllene medelvägen, lagom är bäst eller liknande. Men jag vill inte leva i ett ljummet samhälle. Inte heller vill jag leva i det vi har i Sverige idag där saker och ting kokar, men på ytan är det lungt. Då finns bara ett alternativ!
Kom igen! Vem vågar ta en diskussion?!?!
Anyways, i en av de första scenerna när Susanna lämnar sitt hem för att fara till Claymore ser man henne gå från huset till taxin. Och i trädgården står en skylt, med texten "Kennedy" och JFK:s ansikte på, med hänvisning att i detta hushåll håller vi på Kennedy. Skylten är säkert ditplacerad för att visa att detta är 1960-talet, men jag vet att sådana skyltar inte var ovanliga i en tid när vem man röstade på i det amerikanska presidentvalet faktiskt spelade roll. (Det gör det visserligen idag också, men i mycket mindre utsträckning. Skillnaden mellan demokrater och republikaner är hårfin och att vara "independent" säger egentligen ingenting, eftersom den tredje parten aldrig vinner.)
Och det slår mig att andra vågens feministers slagord "Det personliga är politiskt" har vänts om till "Det politiska är personligt". Inte bara så att hur vi lever våra liv är politik, var vi köper våran mat, våra kläder och om vi väljer att stanna hemma med barnen, utan vi skall också mer eller mindre dölja det för dem som inte känner oss.
Att skriva ens åsikter anonymt i en blogg är en sak, men politiska diskussioner rör sig antingen i den egna politiska kretsen, eller bland människor man känner relativt väl. Precis som vår gudstro (eller avsaknaden av en sådan) har det politiska blivit något som är ett kontroversiellt ämne.
Detta kan gälla partipolitik (vem röstade du på i valet) eller etik- och moralfrågor (om du ser en alkis utslagen på gatan, hjälper du henne). För några månader sedan frågade jag Frida vilket tåg hon brukade gå i på första maj (efter att vi hade slagit fast att hon brukade demonstrera) och fick svaret: "Det är ju en väldigt personlig fråga". (Jag fick visserligen senare veta, men det verkade vara pinsamt att bekänna sig till ett tåg. Detta verkade mest vara av rädsla för att någon skulle ifrågasätta det.)
Politik är inget man diskuterar på första, andra eller ens tredje dejten. Det diskuteras heller, som tidigare har nämnts, utanför de egna kretsarna. Autonoma vänstern diskuterar med autonoma vänstern och förlöjligar de övriga. Nazifuckers diskuterar inom de egna leden, och förlöjligar gråsossarna och motståndarna.
Visst finns det några som visar sin "tillhörighet" med pins och t-shirts, men det är sällan de tar en diskussion om detta. Det är ett statement som inte skall ifrågasättas.
Är det så att vi skäms för vår politik? Är vi rädda för att bli ifrågasatta? Eller är politik helt enkelt ett sådant ämne som definierar vem du är? Och isåfall: Är vi rädda för att stå för dem vi verkligen är? Är vi så fega?
Men så kommer den oundvikliga frågan. Om man vänder på myntet, vad händer då? Tänk om politik hade varit något som alla diskuterade, något som alla brydde sig om, något som alla var medvetna om? Hade den världen gått att leva i? Nu kommer säkert någon att utbrista något i stil med den gyllene medelvägen, lagom är bäst eller liknande. Men jag vill inte leva i ett ljummet samhälle. Inte heller vill jag leva i det vi har i Sverige idag där saker och ting kokar, men på ytan är det lungt. Då finns bara ett alternativ!
Kom igen! Vem vågar ta en diskussion?!?!
Kommentarer
Trackback
