charlyene against the world

Var går gränsen mellan att må bra och att må dåligt? Finns det verkligen en fast punkt satt på en linje, där allt på ena sidan om den är "dåligt" och på andra sidan om den är allt "bra"? Knappast. Gränsen är flytande och ibland subjektiv. Inom den psykiatriska vården pratas det mycket om subjektivt lidande, dvs att om du upplever att du lider då är det något som är fel. Naturligtvis finns det problem med att se lidande ur detta perspektiv, men hur skall man objektivt kunna mäta hur du mår? Var går egentligen gränsen mellan nedstämdhet och klinisk depression? Var går gränsen mellan oro och ångest? Finns det en brytpunkt mellan att älska någon och att klamra sig fast vid denne? Gränsen mellan det patologiska och det normala är tunn, hårfin rentav, och ständigt flytande. Så... Vad är skillnaden mellan mig och någon annan, någon som befinner sig inom det "normalas" spektrum? Frågan är inte alls lätt att besvara och jag förväntar mig inte att komma med ett utförligt svar i detta inlägg. Det krävs dialog, frågor som bollas fram och tillbaka, svar som funderas över och då kanske, kanske, kanske man kan komma ett steg närmare sanningen. Jag tänker besvara Sikers frågor så gott jag kan, men ha i åtanke att det inte är slutgiltiga svar.

Har du alltid mått och känt som du gör nu? Kan du minnas någon punkt där allt tog en vändning mot det mörkare? Sker det i perioder, och vad utlöser dem i så fall? När är du glad och vad beror det då på?

Jag tror inte att barn upplever att må dåligt på samma vis som vuxna gör. Barn kan känna ångest, nervositet, oro, nedstämdhet och många andra saker men kan inte sammankoppla denna måenden till ett schema, så som vuxna gör. Jag har inte alltid mått och känt exakt så som jag gör nu. Tilläggas bör att jag inte lider av någon egentlig, klinisk depression, utan har en personlighetsstörning vars mönster visar sig i att jag flukturerar mycket i mitt mående, både dagligen och på lång sikt. Jag kan inte minnas en tid när jag mådde bra, däremot har jag i perioder mått bättre än vad jag gör nu och vad jag gjorde för ett halvår sedan.

Mitt första minne kommer från när jag står i köket med min mamma och hon gör mandelmassa. Jag är ca tre år gammal, lite yngre kanske, men jag har svårt att minnas exakt. När mandelmassan är klar rullar hon den till små ägg och ger mig ett. Jag stoppar det i munnen och tänker direkt att detta ör fruktansävrt äckligt. Men jag vågar inte spotta ut den, jag vågar inte göra min mamma besviken genom att säga att jag inte vill ha hennes mandelmassa. Så jag ljuger, och säger att det kliar i halsen. För på något sätt vet jag att det är bättre för mig att ljuga om en påhittad allergi (vilket resultatet blev) än att säga att jag inte tycker om något som min mamma ger mig.

Kanske det minnet säger ingenting, kanske det är betydelselöst, men för mig säger det ganska mycket om hur jag och min familj interagerar. Jag var ett ängsligt barn, fylld av oro och handlingsförlamande ångest. Jag kunde sitta i timmar på mitt rum och stirra in i väggen, för att jag hade en känsla i mig som jag inte kunde förklara och som tog över mig. Det knöt sig i magen, bröstet kändes tyngre, det var svårt att andas, huvudet snurrade till som om jag skulle svimma. Nu vet jag att den känslan är ångest, men jag visste inte då. För jag kunde inte prata med någon om det. Mina föräldrar struntade i min klagan om att jag inte ville göra saker, de tolkade det som om jag bara vore lite ängslig eller till och med lat.

Det finns inget punkt där allt tog en sämre vändning, ingen egentlig punkt. Men att jag flydde mitt föräldrahem när jag var 16 gjorde inte saken bättre. Varför flydde jag? För att tystnaden var öronbedövande. Jag blev aldrig slagen hemma, jag blev inte sexuellt utnyttjad. Mina föräldrar är snälla, men iskalla människor. Den enda gången som känslor visades var när min mamma hade sina raserianfall. Då gömde sig resten av familjen på respektive håll, och ofta skakade jag av rädsla för att min mamma skulle skylla allt på mig, vad det nu än var som hon var arg över. Hon skyllde ofta på mig. Jag var ju det yngsta, vilda barnet, så olik min syster som man bara kan vara. Jag var den som sprang omkring, var vild och galen. Så jag fick skulden för mycket, ofta för saker som jag inte hade gjort och ibland för saker som jag hade gjort. Men jag fick aldrig en chans att förklara mig. Saker diskuiterades aldrig, vi pratade aldrig om något alls. Min mamma förklarade bara för mig (i ilska) att jag fick inte göra si eller så, och så var det över. Men jag förstod aldrig varför. Och jag tilläts endast vara ledsen när det fanns fysiska orsaker till det, som exempelvis att jag hade skadat mig. Nu vet jag att min mamma har under stora delar av sitt liv lidit av depression och ångest. Men jag förstod aldrig varför min mamma drog sig undan och undvek mig.

När jag var 16 fick jag nog. Flyttade hemifrån till min dåvarande pojkvän, långt ifrån den landsortshåla jag är uppvuxen i. I efterhand kan jag se att det kanske inte var det bästa draget, men då kändes det som om jag inte hade något val. Jag behövde komma bort från mina föräldrar, som kvävde mig. Men det innebar också att jag blev ensam. Jag hade ingen, förutom min pojkvän, att hålla fast vid. Då gick jag in i min första ordentliga depressiva perioder. Jag började skära mig regelbundet, svälta mig själv och gick ner i vikt till strax under 50 kg. Jag gjorde ingenting, träffade ingen förutom min pojkvän och hans vänner. Jag var fast i ett fängelse jag hade skapat åt mig själv. Det är också från denna tid som min personlighetsstörning utvecklade sig till ett fast mönster. Det var då som jag insåg att jag inte har något inre jag, ingenting i mig är sant, utan allt är sådant som är flytande. Tomhetskänslorna utvecklades och blev mer eller mindre kroniska. Och jag lärde mig att det enda sättet att hantera mina känslor på var att knuffa undan dem.

Eftersom denna personlighetsstörning gör att jag flukturerar i mitt mående finns det mycket som gör mig glad. En god latte i solen, en promenad i ensamhet, ett samtal med en vän. Men även om jag blir glad, finns tomhetskänslorna alltid hos mig. De varierar i intensitet och styrka, men de finns alltid där om inte ångesten tar överhanden. Därför är jag sällan genuint glad, utan snarare bara lite mindre tom. Och när jag har perioder av depressivitet är det svårare att finna de saker som gör mig glad - eller snarare, de sakerna som gör mig glad spelar mindre roll. För visst har jag perioder då jag har mått bättre och perioder då jag har mått sämre. Men personlighetsstörningen finns alltid där, oavsett depressivitet eller ej. Jag mår bättre när jag presterar, när skolan fungerar, jobbet fungerar, när jag känner att jag har en plats. Tyvärr tar mitt mående överhanden över mig och gör att jag inte kan prestera, att jag inte klarar av att jobba eller plugga. Då förstärker det känslan av att vara värdelös, av att känna mig som en lat jävla idiot som inte ens klarar av att ta mig ur sängen. Jag anser mig själv vara relativt intellektuell, jag är glad för min förmåga att resonera och granska resonemang. Det är det som har klarat mig ur många farliga fällor. Tex insåg jag tidigt att jag har anlag för beroendepersonlighet, att jag lätt fastnar i beroenden och har svårt att ta mig ur dem då jag till stor del saknar impulskontroll. Tack vare mitt denna insikt har jag aldrig provat droger, eftersom jag tror att om jag hittar något jag gillar så kommer jag att fastna i det.

Så de perioder när jag både har pluggat och jobbat samtidigt har jag mått bättre. Då har jag två platser där jag spelar roll, där jag hör hemma, där jag uppskattas. Att förlora det är en stor sorg för mig. Samma saker gäller hobbys: Min passion har varit läsning och böcker, något som jag inte kan ägna mig åt nu eftersom jag har förlorat min koncentrationsförmåga. Men jag mår mycket bättre när jag på en daglig basis får sjunka ner i böckernas värld. Jag läser helst faktaböcker, böcker som får mig att tänka och resonera. Den perioder när jag har mått sämst har utlösts av att mitt känslomässiga försvar, det enda sätt att hantera känslor på som jag vet (nämligen att knuffa undan och ignorera dem) bryts ner. Jag vill helst inte kännas vid mina känslor, för de är jobbiga och jag kan inte hantera dem. Sämre mår jag också när mina rutiner bryts. Jag behöver starka rutiner för att kunna hantera mina dagliga, emotionella upp- och nedgångar. Men det kärvs oftast väldigt lite för att "putta mig över kanten". En dålig period kan börja med en liten sak, som att något går snett som jag inte kan lösa, och så känner jag mig värdelös och så börjar spiralen nedåt. Jag vet varken hur man stoppar eller vänder en sådan spiral.

Har du någon förebild? Lyssnar du på andras råd, och i så fall, vad rör det sig om då?

Förebild? Nej, knappast. Jag kan beundra människor väldigt mycket, speciellt intellektuella människor som exempelvis Stephen Hawking. Men jag ser dem inte som förebilder. Jag måste hitta min egen väg. Råd tar jag dock gärna emot. Det kan röra sig om allt från inredning till hur jag skall hantera min ångest. Jag är villig att prova allting minst två gånger, men ser jag ingen indikation till att det fungerar efter dessa två gånger så krävs det mycket att jag skall fortsätta prova. Om det inte gäller saker som jag vet tar tid, såklart. Jag har i perioder haft stor användning av råd angående sömnhygien, något som tar lång tid att göra till rutin. Självklart är det dock så att jag tar hellre emot råd av människor som förstår min situation än utomstående som inte förstår min problematik. De råden fungerar oftast också bättre.

Hur är din självkänsla vanligtvis? Är du bra på det du gör? Är du bättre än andra på något?

Min självkänsla är varierande. Under mina depressiva perioder är den låg, minsta sak kan få mig att känna mig värdelös och framförallt lat, något som plågar mig. Jag anser dock att jag har bra egenskaper, som min förut nämnda intelletuella förmåga, samt förmåga att jobba hårt under relativt långa perioder. Jag tycker att jag är snygg och att jag kan vara både underhållande och vänlig. Just nu är jag ju inne i en period av låg självkänsla eftersom jag är oförmögen till att varken plugga eller jobba, något som plågar mig svårt. Men jag försöker tänka att det kommer att vända, att jag kommer att kunna återgå till det snart. Men när jag jobbar/pluggar/bedriver självstudier tycker jag att jag är bra på det. Jag har lätt för att ta in vissa typer av fakta, och också att använda mig av det. Kanske är jag bättre på det än andra, men det beror nog bara på att jag är villig att lägga ner extremt mycket tid på saker som intresserar mig.

Har du lätt att ta en offerroll, och om du gör det, vad framkallar det för känslor? Hur ser du på en person som tar en offerroll i allmänhet?

Offerroll är ett problematiskt begrepp. Är man ett offer för att man erkänner sin diagnos? Är man ett offer för att man accepterar att man inte kan göra vissa saker, iallafall inte just nu? Är man ett offer för att man (som jag) tror att uppväxtsituationen spelar roll för hur man mår idag? Var går gränsen för att göra sig själv till ett offer?

Ofta vägrar jag acceptera att jag inte kan göra vissa saker. Och det skapar smärta hos mig. Jag vill vara lite mer accepterande för att jag faktiskt har problem med vissa saker, men jag är rädd för att hamna i en offerroll. Jag vill se mig själv som stark, som kämpande. Men det gör ju också att när saker och ting inte fungerar, så skyller jag på mig själv. Försover jag mig är jag lat. Städar jag inte är jag värdelös. Pluggar/jobbar jag inte är jag meningslös. Allt är mitt fel, det är bara jag som kan förändra min situation.
Jag gillar inte offerrollen, varken hos mig själv eller andra. Däremot anser jag att man skall känna en acceptans för den man är, och hur man mår. Det är inget fel i att acceptera att man inte klarar av vissa saker. Tyvärr har jag svårt att acceptera mig själv, men jag beundrar andra människor som klarar det, för länge vägrade jag ens erkänna att jag mådde dåligt. Jag bara körde på, helt utan att känna.

Tror du på en människas förmåga att skapa sig själv, att styra över sitt eget öde?

Absolut. Jag tror inte att jag är ett hopplöst fall, att jag alltid kommer att må på detta vis. Jag tror att jag har en medfödd sårbarhet för psykisk instabilitet, som sedan förstärktes eftersom jag inte lärde mig att hantera känslor. Mitt mående har också påverkats av dåliga val som jag själv har gjort i livet. Men det är upp till mig själv att ta mig ur denna instabilitet. Dock anser jag att jag behöver hjälp. Jag har försökt i större delen av mitt liv att hitta sätt för att må bättre, men har inte lyckats. Men det är ändock bara hjälp - arbetet måste jag göra själv.


Läs även andra bloggares åsikter om borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning, frågor, svar, diskussion, liv, mående, psykisk instabilitet, öde, offerroll, eget ansvar

Medicinintaget igår:

10 mg Cipralex (antidepressiv)
60 mg Theralen (ångestdämpande dels i flytande form, dels i tablettform)
15 mg Oxascand (ångestdämpande)
10 mg Nozinan (neuroleptika, för sömnens skull)

Resultat: Trött som satan med rastlös i kroppen med ångestsvallningar, kunde inte sova, och när jag tillslut lyckades somna så hade jag mardrömmar. För att inte tala om att när jag vaknade var jag så efterbäng att jag inte kunde få upp ögonen ens. Så jag somnade om, struntade i frukost och andra materiella ting, och sov fram till lunch. Då kom en medpatient in och ville ha upp mig ur sängen, för hon hade tråkigt.

Jaha, sade jag och gick upp för att äta. Fick i mig lite potatismos, kaffe och två cigg. Nu känner jag mest för att gå och lägga mig igen. Mitt huvud fungerar inte, och jag vill inte ta ångestdämpande för de gör mig trött och rastlös på samma gång, trots att de inte hjälper mot ångesten. Jävla skitpiller.


Läs även andra bloggares åsikter om medicin, slutenvård, ångest, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, ångestdämpande, sömn, rastlöshet, trötthet

Jag har avverkat 3.5 timmar av min permission och redan känns livet hopplöst. Jag hatar att det svänger så snabbt, att känslan av att må lite, lite bättre aldrig håller i sig. Tankarna snurrar i huvudet och jag önskar, önskar, ÖNSKAR att jag hade rakblad hemma.

Det är löjliga saker som finns i mitt huvud, tankar som egentligen inte spelar någonsomhelst roll men som stör och irriterar, bränner och får mitt inre att kastas mellan isande tomhet och brinnande ångest. Jag vill inte leva, jag vill dö, men något hindrar mig - jag vet bara inte vad. Om jag visste vad det är som stoppar mig kunde jag komma över det, men att vilja dö, men inte ta livet av sig, vad är det för mening med det?

Kanske jag borde åka tillbaka till min plats på sjukhuset, men det känns meningslöst. Allt känns meningslöst.


Läs även andra bloggares åsikter om meningslöshet, självmord, permission, slutenvård, inläggning, psykisk sjukdom, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline

Jag orkar inte med all skit längre. Hallisar och röster i huvudet, hetsätning och ångest, att varje gång jag bludar se mig själv utifrån - dödande mig själv.

Så jag skall försöka lägga in mig. Men skräck är att nu när jag väl vill bli inlagd så kommer de att sätta sig på tvären.


Läs även andra bloggares åsikter om hallucinationer, ångest, självskadebeteende, självmord, inläggning, slutenvård

Det har varit en helvetesnatt med tusen uppvaknanden och mardrömmar. Jag har vridit och vänt på mig så ofta att mina lakan blev till en knöl längst ner i sängen.

Vad drömmer jag om? Drunknanden, att inte kunna andas, att inte få luft. Att bli kallad fula namn. Att bli bortstött. Allt det där som jag fruktar även i det vakna livet.

Varför kan jag inte drömma om trevliga saker?


Läs även andra bloggares åsikter om sömn, sömnproblem, mardrömmar, drömmar, undermedvetna

Självhat är inte roligt att känna. Men det är märkligt hur det kan komma över en så plötsligt, över en så liten sak. Jag skulle bara skriva ner några tankar i mitt skrivblock - plötsligt satt jag där och ville sticka pennan i min halspulsåder. För det känns som om allting är så meningslöst, när man, som jag, inte kan avsluta något.

Jag kan verkligen inte avsluta något alls. Från storslagna drömmar och projekt till minsta lilla tankegång. Och det är så frustrerande. För vad är det för mening med att göra saker, om man aldrig gör klart dem?

Jag har påbörjat underbara saker, bara för att sluta mitt i. Jag har drömt tusen drömmar, men aldrig förverkligat någon av dem mer än till hälften. Från lapptäcken till böcker, noveller och städprojekt.

Tomheten bränner i mig, meningslösheten brinner i mitt inre och jag kan inte släcka elden. För jag har inga piller som hjälper mot meningslöshet. Och som vanligt, vet jag inte hur man varken står ut eller hanterar.
Jag ÄR oavslutad. Och bör därmed inte räknas.


Läs även andra bloggares åsikter om självhat, tomhet, meningslöshet, oavslutade projekt, projekt, att inte kunna göra klart saker, drömmar

Kronofogden kom som ett brev på Posten. Bokstavligen. Bestrid, skriv under & skicka in, så har du möjlighet att återfå din hyresrätt... Jag förstår ingenting. Skall prata med min mamma ikväll och se om hon kan hjälpa mig. Oavsett vad som än sker har jag tokångest och tröstäter därför. Min planerade viktnedgång går åt helvete, ingenting fungerar. Det gör ont i mig, och jag kan inte hantera något alls.

Theralenet har slutat hjälpa. Det är ingen idé att åka till psyket för de vägrar skriva ut något som skulle kunna fungera. Valet står mellan att:

stå ut,
utöva självskadebeteende tills ångesten lägger sig,
eller
att lägga in mig.

Inget av dessa val känns direkt lockande. För även om jag stirrar sönder mina ögon på den lilla vassa kniven, så vill jag egentligen inte skära mig, hur mycket det än lockar för stunden. Jag har hållit upp sedan i april, jag vill inte börja igen.

Men jag kan inte hantera, vet inte hur man gör. Så jag stirrar mest in i väggen. Det finns inget hopp längre. Inget hopp om lugn.


Läs även andra bloggares åsikter om ångest, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, panik, kronofogden, skulder, hantera saker, medicin

Fjärilen utmanar mig att berätta lite om min bakgrund och om önskningar, och mitt huvud skriker "NEEEEJ". För jag jobbar så hårt på att inte tänka på varken dåtid eller framtid eller någon annan tid än just nu, nu, NU! Men okej. Jag är inte personen som släpper en utmaning, istället biter jag mig fast vid den så hårt jag bara kan och sliter mitt tandkött blodigt.

So here it goes:

Fem saker som finns på din Att göra-lista idag?

1. Dricka upp mitt kaffe
2. Dricka minst 1,5 liter vatten idag då min kropp verkar lida av vätskebrist
3. Träffa Tildus + barn för socialiserande samt gnällande om våra värdelösa liv
4. Städa köket (ett rum i taget, så att säga - imorgon är det sovrummet som gäller)
5. Gå en promenad på minst 30 minuter (eftersom det är sol och jag vill tappa i vikt)

Vad gjorde du för 10 år sedan?

För 10 år sedan.... Well. Helt ärligt så var det då jag första gången gick in i en djup depression. Och det var ett helvete. Men å andra sidan: Jag skapade en hel del drama omkring mig också. Jag var 16 år, och stack hemifrån till en snubbe i Södertälje (som jag i efterhand har insett inte ville ha mig där), gjorde ingenting och hade inga pengar. Snubben gjorde lumpen, och jag gjorde ingenting. Men det spelade ingen roll, jag var bara desperat efter att komma bort från mitt föräldrahem där tystnaden var det enda som talade.
Så jag kedjerökte, skar mig själv, svalt mig själv och mådde skit. Och kände mig ensammast i världen, för att ingen såg detta. Jag gick inte ens gymnaset, och hade inga vänner. Det var inte den bästa tiden i mitt liv, direkt.
Jag stannade i Södertälje i ett och ett halvt år innan snubben kickade ut mig. Bara för att flytta till en annan snubbe. Oh, how I love my own logic!

Ställen du har bott på?

Göteborg, håla utanför Kungälv, Södertälje, Stockholm (mitt på Söder, minsann... :-)), liten håla utanför Söderhamn (några mil norr om Gävle för er som inte kan er geografi), och sedan tillbaka till Götet, och nu Hisingen (vilket inte riktigt är en del av Göteborg, utan snarare en semiautonom stat going kommunistisk (iallafall i mina drömmar)).

Fem saker du skulle göra om du var biljonär?

1. Köpa hus + skog, så att jag har någonstans att bo och promenera utan att någon stör mig
2. Resa till Tibet med tolk (älskar naturen där... i allafall på bilder... )
3. Betala skulder åt mina släktingar + vänner
4. Betala psykvård åt åtminstone 10 okända personer
5. Hyra en personlig kock + tränare

Well, there you have it.

Jag utmanar:
Chaos, bantarbritta och mana monroe



Läs även andra bloggares åsikter om utmaning, dåtid, framtid, önskningar, panik

Jag har haft en alldeles fulländad "ätar"-dag. Från donuts till pizza, vitt bröd till grape tonic - jag har vräkt i mig. Och det är i princip vad jag har gjort hela dagen - ätit och kollat på dåliga serier á la Project Runway på TV. En ätdag i veckan tänker jag tillåta mig, annars blir jag tokig på mitt råris och grönsaker. Och idag var den dagen. Och det har varit underbart.


Läs även andra bloggares åsikter om mat, begär, äta, TV, project runway, dåliga TV-serier

Efter fyra timmars sömn och två uppvaknanden efter mardrömmar om Mannen ger jag nu upp.

God morgon!


Läs även andra bloggares åsikter om sömn, mardrömmar

Nu när jag är diagnosticerad och allt, snurrar tankarna i mitt huvud. Kriterierna för emotionellt instabil personlighetsstörning lyser klarröda i mitt huvud, men jag kan lägga dem åt sidan. Jag vet att de stämmer. Hur jag upplever att ha denna personlighetsstörning är också ganska klart (skulle krävas ett helt nytt inlägg för att svara på det). Men idag är det själva personlighetsstörningen som trillar runt i mitt huvud och vägrar ge mig ro. För vad är en personlighetsstörning, och vad är det som gör att jag lider?

Man brukar säga att en personlighetsstörning är ett långvarigt mönster av att tolka världen, som är fast i sin form, och som orsakar lidande för den som bär på störningen (eller för människor omkring henom). Under en längre tid (flera år) har jag alltså tolkat världen på ett visst sätt, och det sättet är såpass fast och slutet, att jag inte ser andra alternativa tolkningar, och detta ger mig lidande.

Det kan handla om att varje gång jag träffar en ny bekantskap, försöker jag komma denna bekantskap väldigt nära, väldigt fort. Men sedan när vi är nära vänner, känner jag mig kvävd - och försöker fly. Vilket ofta leder till konflikter, för att människor undrar varför jag så plötsligt har gjort en 180 graders vändning.

Det handlar om att jag aldrig visar att jag blir arg på människor som står mig nära - för att separationer är något av det värsta jag vet.

Jag skyller ofta saker på andra, om jag kan. Jag vägrar att ta på mig skulden, även för saker som är mitt fel. Och även om jag tvingas att ta på mig skulden, så kan jag inte ändra på mig - så upplever jag det i allafall.

Det finns tusen skäl till att jag skulle säga att jag är fast i en störning. Men ändå frågar jag mig: Vad är det i mig som är stört? Och vad är isåfall friskt? Och kan man verkligen göra en skarp avgränsning mellan dessa två?

Jag letar förtvivlat in i mig själv, men eftersom jag inte förstår andra människor, hur skall jag då kunna förstå vad som är friskt? För jag har inget att jämföra med. Det sjuka är endast sjukt i relation till det normala. Om alla människor drabbades av cancer minst en gång i sitt liv, skulle cancer verkligen vara en sjukdom? Eller bara något som alla måste gå igenom, som alla kvinnor går genom klimakteriet (ofta med avsevärt lidande)? Det normala är det friska, men om jag nu inte tillhör det normala, hur skall jag kunna veta vad det normala är?

Vad är störningen och vad är personligheten i personlighetsstörningen? Eftersom min borderline är av en art som inte märks speciellt bland andra människor, tog det tid innan jag ens förstod att något var fel. Eller snarare att det var något fel, som andra kunde hjälpa mig med. Betyder det att jag är mer sjuk eller mindre sjuk? Eller finns det inga klassificeringsskalor?

Jag är hopplöst förvirrad. Och min överintellektuella hjärna försöker skapa ordning, men gör det bara värre. Som när man skall städa och börjar med att kasta ut alla saker i mitten av köksgolvet.


Läs även andra bloggares åsikter om borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning, ångest, förvirring, personlighetsstörning, skapa ordning, störning, personlighet, klassificering

Ångesten har inte lagt sig. Den mullrar i min mage och drar ihop min bröstkorg. Det är en fucking jävla ångestdag, och jag STÅR INTE UT!!!

Ringde F-kassan IGEN, och de har FORTFARANDE inget besked att ge mig. Om jag inte får veta snart, kommer jag att bli vräkt. Med betalningsanmärkningar och hela skiten. Utan att kunna göra ett skit åt det. För F-kassan är segast, och socialen hjälper en bara när man ligger på botten.

Jag borde lägga in mig, för jag vet att jag bara skadar mig själv när jag är hemma. Jag använder knivar och tändare, cigaretter och knytnävar. Inget tar bort ångesten, men jag gör det ändå. För att det för en stund botar meningslösheten.

Men jag kan inte lägga in mig, jag kan inte fixa allt som behöver fixas från ett sjukhus som den sämsta mobilmottagningen i världshistorien!

Så jag sitter hemma, biter sönder naglarna och proppar i min Theralen, Propavan och en och annan Lyrica.


Läs även andra bloggares åsikter om ångest, Försäkringskassan, inläggning, slutenvård, piller, medicin

Ångesten ligger fortfarande kvar i mig, trots Theralen och promenad. Den ökades ytterligare över att jag fick brev från universitetet. Jag har sökt kurser för hösten, men hade mest tänkt att gå dem utifall min sjukskrivning inte förlängdes. Nu har den inte förlängts.

Men jag orkar inte. Bara tanken på att träffa andra människor skrämmer skiten ur mig. Och att dessutom behöva prestera! Jag vet inte hur det skall överhuvudtaget gå till.

Men jag har inget val. Det är antingen att plugga eller att skaffa mig ett jobb. Och jobba... Nej, det går inte.

Jag har tusen tankar som snurrar i huvudet, jag är yr av det virrvar som min hjärna producerar. Min mage är ihopknuten av ångest och skräck. För tänk om jag misslyckas, tänk om jag blir sjukskriven igen? Och måste gå igenom denna förhatliga procedur med F-kassan en gång till? Jag tror inte att jag klarar av att leva mig igenom detta en gång till.


Läs även andra bloggares åsikter om emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, ångest, plugga, studera, universitet, sjukskrivning, skräck

Ångest, ångest, ångest!

Den har legat och lurat i min mage sedan jag vaknade, men nu står den i full blom. Varför har du ångest? frågar säkert någon. Inget skäl alls. Förutom alla de gamla vanliga: ekonomin, Mannen, blablabla. Inget som förklarar varför den attackerade mig just nu och sparkade mig i magen. Generaliserat ångestsyndrom. Emotionellt instabil personlighetsstörning. Jag är ett psykfall helt enkelt, och ångesten kommer och går. Nu kom den tydligen, och jag ligger i fosterställning på golvet med en handduk under huvudet och kan inte ens gråta.

Jag vill inte ta Theralen. Theralen gör mig hungrig och smått manisk. Men jag har inget annat att ta till. Så två rosa piller slinker ner i min mage med hjälp av kaffe.

Och så har ännu en dag börjat.


Läs även andra bloggares åsikter om ångest, generaliserat ångestsyndrom, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, psykfall, theralen, ny dag

Ibland kan jag bli inte så lite tokig. När saker händer i mitt liv, så vill jag helt plötsligt förändra massa andra, orelaterade, saker. Jag vet inte om det är allmänmänskligt att göra så, eller om det bara är jag som är lite muppig.

Anyways. Eftersom jag nu har fått en diagnos, har jag (orelaterat) bestämt mig för att jag är trött på att vara överviktig. Jag har gått upp nio kilo sedan min sjukskrivning började, och jag trivs inte med det. Så nu är det dags att gå ner i vikt. De nio kilona som har satt sig på mig skall bort, och jag skall återgå till att vara mitt eget slanka jag.

Så var det tänkt iallafall. Det lär väl inte hålla i sig mer än en vecka, eftersom jag är både lat och saknar impulskontroll. Men vafan. På en vecka kanske jag går ner något iallafall!


Läs även andra bloggares åsikter om vikt, viktnedgång, beslut, tokighet, impulser

Min psykiatriker, Agneta, är såååå rolig ibland. Idag berättade hon att hon redan för flera månader sedan satte diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning (borderline) på mig. Kunde hon inte ha sagt det till mig? Kanske redan när hon satte diagnosen, eller iallafall när jag började babbla om vad jag trodde var fel typ i april?

Well, well. Nu har jag iallafall en diagnos. En som jag känner stämmer, en som jag tror är riktig. Vad jag skall göra med den vet jag dock inte än. Det känns som en lättnad att ha fått den, känns som en börda har lyfts från mina axlar. Det är alltså inte bara jag som inbillar mig. Samtidigt kommer sorgen - jag vill inte ha en personlighetsstörning. Jag vill inte må dåligt överhuvudtaget. Men nu är det som det är.


Läs även andra bloggares åsikter om emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, psykiatri, diagnos, diagnosticering, kategorisering

Det är söndag kväll. Snart börjar en ny vecka. En ny vecka med ångest, kaos och panik. På helgerna kan jag slappna av lite mer, för jag vet att då händer inget som förändrar min situation. Det kommer inga brev från Försäkringskassan, jag har inga tider att passa, ingen kommer att svara om jag ringer inkasso eller min hyresvärd.

Men nu är helgen över. Det är ännu en vecka då jag väntar på beslut från F-kassan (på onsdag är det nio veckor sedan jag skickade in min ansökan om sjukpenning), ännu en vecka med tid hos psykiatriker, ännu en vecka då jag kommer att reduceras till att blöt fläck på golvet för att jag inte klarar av att ringa det där samtalet.

Jag vet att ångesten är min, att om jag hade mått bra hade allt det jag klagar över varit hanterbart. Men nu mår jag inte bra. Och jag vet inte hur man hanterar det. Jag vet att alla människor känner ångest. Men jag vägrar tro att det är meningen att livet skall vara såhär. Med ångest, irrtabilitet, overklighet och kaos.

Och jag vet inte vad jag skall göra. Jag väntar på utredning på ett ställe, som jag inte ens vet när jag skall tillbaka till. På ett annat ställe har jag en psykiatriker som inte lyssnar, eller i allafall inte förstår vad jag säger. Och som absolut inte tar mig på allvar. Psykakuten kan inte göra något, förutom att ge mig piller eller lägga in mig. Men varför skall jag ta piller när ingenting verkar fungera, förutom benzo och det vägrar de skriva ut? Och varför skall jag lägga in mig när det inte skulle göra något alls för mig, förutom att jag skulle känna allt mer meningslöshet?

Jag är fast i mitt liv. Och jag gillar det inte.


Läs även andra bloggares åsikter om hopplöshet, meningslöshet, psykisk instabilitet, psykisk sjukdom, må dåligt, ångest, ny vecka, kaos

Jag drömmer om Jack Bauer, handfängsel och att jag är 14 år gammal. Ensam och fängslad. Jag vet inte varför, jag minns inte vad jag har gjort. Anklagelserna rör något om att jag är en iconoclast* (finns ordet på svenska?), men mer än så vet jag inte. Jag sitter på marken, det är blött. Lagerlokalen vi befinner oss i är blöt, kall och mörk.

Sedan vaknar jag. Och vill verkligen inte ta mig ur sängen. Men Frugan och jag skall till Rusta. hon behöver tallrikar och jag behöver ta mig utanför dörren. Så jag lyckas tillslut. Efterbäng på Theralen och trött efter konstiga drömmar sitter jag nu och dricker mitt morgonkaffe. Och kan inte riktigt skaka av mig känslan som natten åstadkom: Att allt jag egentligen vill ha är en varm kram.


*någon som attackerar normer, värderingar och uppfattningar som delas av de flesta i samhället

Läs även andra bloggares åsikter om jack bauer, 24, dröm, fängslad, theralen, sömn, kram

Jag vaknar halv tolv med huvudvärk och ångest. Det är en ny dag och jag har sovit bort halva redan. Skönt med sömn, men det ökar känslan av att vara värdelös. Kan du inte ens vakna när väckarklockan ringer? skriker Rösten i mitt huvud, och jag gräver ner huvudet i kudden. Jag kan inte gråta. Jag har glömt bort hur man gör.

Jag tänker på saker jag borde göra (ringa samtal till min hyresvärd, ringa till min handläggare på F-kassan som aldrig ringde igår, ringa till gyn-mottagning och boka tid), men allt blir till ett virrvarr i mitt huvud. Kaos-hjärna, tänker jag och drar mig ur sängen. Ciggen lockar, de är min räddning. Utan dem hade jag aldrig fått något gjort. Beroendet sliter mig ur sängen, sliter mig ur soffan där jag ofta fastnar, stirrande rakt fram ut i ingenting, sliter mig ur timlånga dagdrömmar som alltid slutar med att mitt inre jag gråter, men inte jag. Jag kan inte gråta. Jag har glömt bort hur man gör.

Så jag röker, dricker snabbkaffe med massor av mjölk, kollar posten och ser ett brev från universitetet. Ett brev som säger åt mig att jag skall registrera mig på kurser i höst, så att jag inte förlorar min plats. September? Jag vet inte ens vad som sker imorgon. Hur skall jag orka plugga, hur skall jag orka leva? Vara med andra människor? Tanken skrämmer mig. Misslyckandena i mitt liv blir till svarta bollar av taggtråd och rakblad i mitt bröst. Jag kan inte gråta. Jag har glömt bort hur man gör.

Men ikväll kommer E med en säng till mig. Inte för att jag vet vad jag skall ha den till, jag har redan en säng och ingen annan kommer att sova här. Men jag har sagt att jag vill ha den, och då blir det så. Hon behöver den inte längre. Det är allt jag vet. Jag har ingen anledning att göra något annat än att vänta på sängen. Varför köpa mat när jag bara blir tjock? Varför gå utanför dörren när världen inte lockar? Varför göra något annat än att stanna hemma och stirra in i väggen, när det verkar vara det enda som får mig att glömma den inre smärtan för en stund? Jag kan inte gråta. Jag har glömt bort hur man gör.


Läs även andra bloggares åsikter om tårar, ångest, apati, depressivitet, misslyckande, psykisk sjukdom, emotionell instabilitet, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline

Okej, så förra inlägget var lite (eller mycket) gnälligt.

Men det känns verkligen som om jag lever ett liv där ingenting fungerar. Allting har vridits om och det som förut tycktes självklart är nu komplicerat. Sömn, mat, städning, toalettbesök, att lämna lyan, betala räkningar... Allting måste vridas och vändas på, funderas över.

Om och om igen frågar jag mig själv: Ska livet verkligen vara såhär? Men jag får inget annat svar, än oavsett vad det borde vara är det så det är. Men ändock kan jag inte förlika med mig med den tanken.

Visst har jag mått dåligt i perioder. Jag har mått riktigt dåligt i perioder. Men jag har alltid lyckats att plocka upp mig själv igen. Skrapa upp det som finns kvar av mig från gatan och gå vidare. Och fastän det har funnits lite mindre kvar av mig själv för varje gång, fastän jag har kommit ur striden lite mer trasig, lite mer sårad, lite mer ärrad, så har det fungerat.

Frågan är: Kommer jag att lyckas även denna gång?

Men kanske det inte spelar någon roll. Kanske är det är såhär livet skall vara. Kanske har det helt enkelt fallit på mitt lott. Ett öde som bestämdes innan jag föddes.

Eller så är det mitt eget fel. Något jag har skapat och orsakat. Jag har kanske grävt min egen grop. (Synd bara att det inte är ett rabbit hole, för det hade varit så mycket lustigare.)

Frågan jag egentligen ställer mig är: Finns det något jag själv kan göra för att må bättre?


Läs även andra bloggares åsikter om öde, eget ansvar, frågor, må dåligt, psykisk sjukdom, emotionell instabilitet, personlighetsstörning, struktur, agentskap