Redan nere
Det är löjliga saker som finns i mitt huvud, tankar som egentligen inte spelar någonsomhelst roll men som stör och irriterar, bränner och får mitt inre att kastas mellan isande tomhet och brinnande ångest. Jag vill inte leva, jag vill dö, men något hindrar mig - jag vet bara inte vad. Om jag visste vad det är som stoppar mig kunde jag komma över det, men att vilja dö, men inte ta livet av sig, vad är det för mening med det?
Kanske jag borde åka tillbaka till min plats på sjukhuset, men det känns meningslöst. Allt känns meningslöst.
Läs även andra bloggares åsikter om meningslöshet, självmord, permission, slutenvård, inläggning, psykisk sjukdom, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline
Hej..
konstigt.. du la in dej typ exakt samma tid som jag la in mej och kom ut också..
jag är också ute i det fria som det kallas..
hatar varje sekund.
jag tackar för kommentaren du skrev, ska lägga upp det.
kram P
Vännen... jag vet precis hur du har det, och skulle så gärna vilja hjälpa dig. Jag har varit nere på botten och ramlar ner ibland då och då fortfarande, men har faktiskt lyckats ta mig upp. Det GÅR! Det är inte lätt, och man trillar dit igen ibland, men det går, jag lovar! Vad har du fått för hjälp?
Hej! Jag har varit inlagd oräkneliga gånger, och jag hoppas verkligen att din avdelning är mer engagerad än de jag stött på!
Känner verkligen igen mig i dina tankar och din ångest. Jag lider med dig, och jag vet i stort sätt vad det här måendet innebär. Men mycket till tröst har jag tyvärr inte till övers, även om jag önskar att det fanns något magiskt ord som kunde göra allt bra. För dig, för mig och för alla andra sjuka!
Men du kämpar efter din förmåga och du kommer fixa det här, det är jag övertygad om!
Keep up the good work! :D
Till psykos:
märkligt sammanträffande. fast jag är ju inte riktigt ute i det fria än, utan bara på permission.
hoppas att det känns okej för dig att vara hemma igen, och att livet har blivit lite lättare.
till bantarbritta:
lova inte saker du inte kan hålla. :-)
Hjälp? Medicinering och koll så att jag inte tar livet av mig. Typ...
till puffan78:
engagemanget på avdelningen är sådär. det känns mest som en form av förvaring med medicinering. så nu vet jag varken ut eller in: jag vill inte stanna på avdelningen, men jag klarar inte av att vara hemma.
Det som hindrar dig är kanske att du egentligen vill leva? Det är bara för jobbigt hur ditt liv ser ut & allt känns hopplöst & du vill därför dö eller snarare hitta ett sätt att slippa lidandet & få lugn & ro? Nu spekulerar jag bara, men jag tänker mig att de flesta som begår självmord egentligen inte vill dö utan att det är lugn & ro de vill ha. Livsångesten blir bara för stor, eller paniken i ett kaosartat ögonblick.
Till candy:
Helt ärligt så vet jag inte vad jag vill. Dö, leva, må bättre, må bra, förkasta allt, gå upp i nuet, glömma nuet, glömma livet... Det är lite det som är problemet: Jag kan inte ta ett beslut! Men visst håller jag med dig: Det är nog sällan som någon faktiskt vill dö, snarare bara glömma bort smärtan i livet.
