Ut ur depressiviteten
Det är inte lätt att bryta passivitet. Det tar tid, och ofta försöker jag göra för mycket bara för att därmed krascha igen. Men sakta, sakta har jag brutit mig ur den senaste veckans inaktivitet. Det innebär inte att jag gör mycket, men jag gör mer än att stirra in i väggen och dagdrömma.
Men fortfarande känner jag hur jag ack så gärna vill sugas tillbaka in i passivitetens värld. Den är så lätt, för jag struntar i allt. Allt utom dagdrömmarna i mitt eget huvud.
De kommer över mig när jag minst önskar det, när jag försöker läsa eller skriva ett blogginlägg.
De tar över mig när jag tittar på film eller stickar meningslösa ting (vilket jag gör bara för att hålla mina händer sysselsatta). Dagdrömmarna kommer över mig när jag ser saker i ögonvrån och när jag tittar dit existerar ting i några sekunder, saker som inte finns i verkligheten.
Dagdrömmarna får mig att missa min spårvagnshållplats eller glömma bort musiken som dundrar ur min mp3-spelare.
De får mig att stirra ut genom fönstret med en halvt diskad tallrik i handen.
Till viss mån är detta den jag är. Till viss mån lever jag i mina dagdrömmars värld. De är ständigt närvarande, i mycket högre grad än verkligheten. Jag har alltid varit den som kan ta evigheter på mig att klä på mig, för jag blir sittande med en socka i handen, ovetande om att jag borde trä den på min fot. Jag är den som missar ord och ibland hela meningar i konversationer, för min hjärna befinner sig någonannanstans. Jag är den som måste läsa böcker flera gånger, för ofta vänder jag sida utan att läsa orden.
Men när passiviteten kommer över mig, då är dagdrömmarna mitt allt. De förgör hungerskänslor och längtan, de stjäl min koncentration och gör det omöjligt för mig att förstå andra människor. De tar över allt förutom det som min hjärna hittar på för stunden.
Jag kallar det depressivitet. Jag vet inte om det stämmer, men det känns som ett passande ord. Allt blir till grått, världens färger suddas ut och försvinner. Initiativ är bara att glömma, de existerar inte ens. Jag känner inget, jag gör inget och allting är totalt meningslöst. Min hjärna är den plats jag då rymmer till, en verklighetsflykt av stora format. Det är en coping-strategi, ett sätt för mig att undvika att konfronteras med verkligheten. En problematisk sådan, men mitt enda sätt att överleva.
De brukar gå över på några dagar, kanske några veckor om jag har otur. Det är dagar, veckor, som passerar utan mitt medgivande, när jag inte längre är delaktig i min egen värld. Dagar, veckor, när allt bara passerar mig förbi, utan att jag bryr mig.
Förhoppningsvis är det över för denna gång. Förhoppningsvis har jag fått mitt liv tillbaka, även om det bara är för en stund. För hur skönt det än är att verklighetsflykta (och ja, jag anser att det borde vara ett riktigt verb) så kan jag inte leva så. Det är inget liv, det är bara en existens i väntan på att orken skall komma tillbaka.
Läs även andra bloggares åsikter om koncentrationssvårigheter, dagdrömmar, passivitet, aktivitet, depressivitet, emotionellt instabilitet, borderline
Men fortfarande känner jag hur jag ack så gärna vill sugas tillbaka in i passivitetens värld. Den är så lätt, för jag struntar i allt. Allt utom dagdrömmarna i mitt eget huvud.
De kommer över mig när jag minst önskar det, när jag försöker läsa eller skriva ett blogginlägg.
De tar över mig när jag tittar på film eller stickar meningslösa ting (vilket jag gör bara för att hålla mina händer sysselsatta). Dagdrömmarna kommer över mig när jag ser saker i ögonvrån och när jag tittar dit existerar ting i några sekunder, saker som inte finns i verkligheten.
Dagdrömmarna får mig att missa min spårvagnshållplats eller glömma bort musiken som dundrar ur min mp3-spelare.
De får mig att stirra ut genom fönstret med en halvt diskad tallrik i handen.
Till viss mån är detta den jag är. Till viss mån lever jag i mina dagdrömmars värld. De är ständigt närvarande, i mycket högre grad än verkligheten. Jag har alltid varit den som kan ta evigheter på mig att klä på mig, för jag blir sittande med en socka i handen, ovetande om att jag borde trä den på min fot. Jag är den som missar ord och ibland hela meningar i konversationer, för min hjärna befinner sig någonannanstans. Jag är den som måste läsa böcker flera gånger, för ofta vänder jag sida utan att läsa orden.
Men när passiviteten kommer över mig, då är dagdrömmarna mitt allt. De förgör hungerskänslor och längtan, de stjäl min koncentration och gör det omöjligt för mig att förstå andra människor. De tar över allt förutom det som min hjärna hittar på för stunden.
Jag kallar det depressivitet. Jag vet inte om det stämmer, men det känns som ett passande ord. Allt blir till grått, världens färger suddas ut och försvinner. Initiativ är bara att glömma, de existerar inte ens. Jag känner inget, jag gör inget och allting är totalt meningslöst. Min hjärna är den plats jag då rymmer till, en verklighetsflykt av stora format. Det är en coping-strategi, ett sätt för mig att undvika att konfronteras med verkligheten. En problematisk sådan, men mitt enda sätt att överleva.
De brukar gå över på några dagar, kanske några veckor om jag har otur. Det är dagar, veckor, som passerar utan mitt medgivande, när jag inte längre är delaktig i min egen värld. Dagar, veckor, när allt bara passerar mig förbi, utan att jag bryr mig.
Förhoppningsvis är det över för denna gång. Förhoppningsvis har jag fått mitt liv tillbaka, även om det bara är för en stund. För hur skönt det än är att verklighetsflykta (och ja, jag anser att det borde vara ett riktigt verb) så kan jag inte leva så. Det är inget liv, det är bara en existens i väntan på att orken skall komma tillbaka.
/Charlyene - inte riktigt aktiv, men nästan
Läs även andra bloggares åsikter om koncentrationssvårigheter, dagdrömmar, passivitet, aktivitet, depressivitet, emotionellt instabilitet, borderline
Kommentarer
Postat av: Zilch
Jag önskar jag kunde skriva mer, men det kan jag inte. Så det får bli såhär.
Postat av: Charlyene
Till Zilch:
Okej.
Trackback
