charlyene against the world

Det är i mötet med andra som jag mest märker av hur jag mår. Det är nog inget speciellt eller ovanligt, en kan ofta gå omkring hemma och inte märka av ens mående speciellt mycket, för det är i den sociala kontakten som en tvingas att konfronteras med det.

Visserligen har jag märkt av mitt mående det senaste genom att jag har dragit mig undan (mer än vanlig) och blivit oerhört passiv, men det är beteendeförändringar som visserligen avspeglar hur jag mår, men måendet i sig har jag haft svårt att känna. Det jag menar är att känslorna (både positiva och negativa) är det som oftast kommer när en tar del i ett socialt samspel. Visst kan känslor komma när en är ensam, men oftast konfronteras iallafall jag med dem när jag möter andra.

Idag ringde E. Jag var påväg till affären för att inhandla onyttigheter, och jag var nära att inte svara. Jag tänkte att jag inte skulle orka prata med henne, tänkte att jag inte skulle orka säga nej om om bad mig följa med till stan (vilket händer titt som tätt - bara för sällskapets skull). Men jag svarade, och jag sade nej och jag märkte efter en stunds samtal att jag var glad! Trots att att samtalsämnet inte var det roligaste (E skall under kommande vecka opereras för cystor i äggledarna), så kändes det skönt att bara kuna prata med någon.

Det trodde jag aldrig när jag vaknade imorse.


Läs även andra bloggares åsikter om socialt samspel, mående, möte med andra, känslor