Att inte ha för högra krav är att inte göra något alls... eller?
Men... Jag har uppenbarligen inte klart för mig var mina gränser går. Det är tydligen okej att duscha, men inte att smörja in mig med lotion efteråt. Det går att läsa, om jag tar det lugnt, men att köpa en ny mobiltelefon (vilket jag desperat behöver eftersom min nuvarande är på väg att gå i bitar) är en omöjlighet - säkerligen för att det finns hundratals att välja på. Jag kan diska, men inte plocka ihop disken som står utspridd över hela lägenheten.
Why, oh why does my brain work this way? *Charlyene gnäller högt på sig själv*
Det finns inga tydliga gränser för vad jag just nu kan och inte kan. Ingen logik, inga enkla regler att följa. Allt jag kan göra är att testa, och därmed gång på gång misslyckas. Därför fallerar jag totalt att kunna följa puffans råd. För hur låter en bli att ställa för högra krav på en själv, när en inte vet var gränserna går?
Läs även andra bloggares åsikter om krav, goda råd, gränser, passivitet, aktivitet, depressivitet, borderline
Hej igen vännen!
Jag vet att det inte är lätt. Jag får nämligen jämt & ständigt höra att jag måste sänka kraven på mig själv. För i min lilla värld, så är det ALLT eller INGET som gäller. Antingen skiter jag i allt - i dessa perioder är jag ofta otroligt deprimerad - eller så kör jag på till 100% av allting.
Och när jag väl kommer ur min passivitet och känner att jag kommer igång, då försöker folk stoppa mig? hallå liksom? Då känner jag ju för att göra allt, jag har lust & jag har ork. Och vem fan har rätt att stoppa mig när jag äntligen hoppat ur det där kaninhålet?
Problemet är att jag då tar ut mig för mycket, och det har många gånger fått mig att falla, och för var gång så faller jag allt djupare. Det handlar väl om att hitta någons sorts balans, men jag vet inte hur man gör heller. Här finns egentligen inga gränser heller, det finns inga mellanting, inget lagom. Antingen drunknar jag totalt eller så skjuter jag i höjden som en rymdraket, och då kan inte ens rymdens ände - om det finns någon - stoppa mig. Jag är helt enkelt hög på livet och inga hinder känns svåra.
Så nej, det är inte lätt. Förlåt att jag lekte amatörpsykolog, men jag vet ju ändå att det "dom" säger är rätt: man ska inte ha för höga krav på sig själv. Men att sedan hitta gränserna, ta det till sig, förstå det och hitta BALANSEN - DET är SVÅRT!
Men när man börjar vakna ur dvalan, så måste man försöka ta små steg uppåt/utåt igen. Och det tycker jag du gjorde när du tog dig till affären. Det är ett bra första steg och det ska du vara stolt över minsann!
Men jag förstår precis vad du menar. Jag bara kommenterade, precis så som alla kommenterat mig, men det där med "inga för höga krav"... jag vet hur svårt det är. Men jag vet nog att det är så det BORDE vara.
Nnu flummade jag iväg... sorry!
Till puffan:
Det ÄR ett bra råd. Du får gärna leka amatörpsykolog och ge mig råd, jag tycker det är uppmuntrande. Och jag önskar att jag kunde följa ditt råd.
Det här inlägget var inte skrivet för att på något sätt hacka på dig, utan bara en reflektion kring svårigheterna som uppstår när en vet att ett råd är bra, men en inte vet HUR en skall följa det.
Och jag förväntar mig inte att du skall ha svaret på den frågan, för det är så individuellt.
Tack för dina råd, tack för ditt stöd. Det hjälper när jag är långt nere, och får mig att känna mig mindre dum över att inte orka saker.
Kram!
