charlyene against the world

Gårdagen var verkligen inte rolig. Ångesten hade lagt sig som en klump i magen på mig, den tänjde och rev och sparkade och slogs i mitt mellangärde. Jag fastnade om och om igen på tankar som jag inte skall tänka, för jag ORKAR inte tänka dem. Ekonomin är värst, den får mig att vilja gråta, men inga tårar kommer.

Rösten i mitt huvud, den som låter som om den kommer från badrummet, den förfatliga mansrösten upprepade om och om igen: Du är en jävla fitta, du är en jävla fitta. IDAG SKALL DU DÖ! Jag kunde inte tränga bort den, och så började hallucinationerna. De kom sekundsnabba bilder framför mina ögon, bilder av blod och öppna sår. Jag tittade på mina armar och de var uppskurna, sönderrivna, blodiga. Jag stirrar på det i skräck, blinkar till och så är det borta. Men jag kunde fortfarande inte förstå att det var mina egna armar.

Tillslut stod jag inte ut längre. Jag drar på mig kläderna, sminkar över såren i mitt ansikte som har kommit av att jag inte har kunnat låta mig att riva mig själv, trots att jag inte har några naglar. Ringer Frugan, och vi åker till psykakuten. Jag känner mig hemsk för att jag åker dit igen, trots att det inte var längesedan jag var där (en och en halv månad sedan kanske). Jag känner mig som en dålig människa för att jag utnyttjar den vård jag har rätt till.

När vi kommer till Östras psykakut är klockan runt halv tre. Den första som möter mig är stanken från en otroligt fet man som uppenbarligen inte kan ta hand om sig själv. Han sitter i väntrummet, klarar inte av att få in tungan i munnen och han har bajsat på sig. Jag vill fly, jag vill spy, men Frugan manar mig fram mot receptionen. Jag slänger fram ID-kort och frikort, skrivs in och vi sätter oss ned.

5 timmar får vi vänta sammanlagt. 5 timmar, som faktiskt går ganska snabbt, för Frugan och jag kan, trots allt våra besvär, ha roligt tillsammans. Trots tokångest, trots människor omkring som tittar på oss som om vi vore de mest störande människorna i historien.

Tillsist får jag träffa jourläkaren. En läkare som försöker bry sig, men det blir så fel. Läkaren säger inläggning, jag säger nej, nej, nej! Läkaren säger äter du mediciner, jag säger nej. Läkaren ser bekymrad ut, läser i min journal och berättar för mig att den första utredning som jag har genomgått på PMH visar att jag har tydliga drag av emotionellt instabil personlighetsstörning. Jag tycker hon är oprofessionell. Är det hennes sak att berätta det för mig?

Hon ifrågasätter varför jag inte har fått terapi tidigare, hon tycker jag skall prova nya antidepp. Hon säger åt mig att jag är väldigt snygg, att jag inte skall oroa mig för mitt utseende - trots att detta är ett av de minst problematiska områdena för mig. Och så berättar hon för mig att den psykiatriker jag har på min nuvarande öppenvårdsmottagning är väldigt duktig. Precis som alla andra läkare på akuten har sagt åt mig. Jag vill skrika åt henne att psykiatrikern verkligen inte är duktig, att hon inte lyssnar och inte hjälper. Men jag säger bara mmm och himlar med ögonen. Jag önskar att hon kunde sluta prata. Hon säger att det inte bara är mina hallisar och rösten i huvudet som bekymrar henne. Utan att min ångest också är nästintill psykotisk. Vad är psykotisk ångest undrar jag, men hon babblar bara vidare om att jag måste jobba med mig själv.

Tillslut får jag sex stycken Theralen, små chockrosa piller som skall ta bort ångesttopparna. Plus ett recept på fler Theralen. Äntligen får jag åka hem.


Läs även andra bloggares åsikter om ångest, psykakuten, psykos, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, dålig dag