Val igen
Så var det dags igen. Ångesten börjar som ett nervöst bitande på naglarna, medan jag känner hur magen drar ihop sig. Så sprider det sig till området kring magsäcken där det börjar krampa och tillsist märker jag hur andningen blir kortare och ytligare. Nu är paniken här.
Men idag vet jag vad den beror på. Min framtid. Eller snarare min brist på framtid. Jag vet inte vad jag håller på med. Jag har inte en endaste susning. Socionom, beteendevetare - vad skall jag göra? Vad vill jag jobba med? Hur mycket tid till vill jag lägga ner på mina studier? Var vill jag bo? Och framförallt - vad orkar jag?
Jag känner att jag behöver någon att prata med, någon som kan lyssna på min ångest och ge mig vägledning, men utan att slå saker i ansiktet på mig. Någon som förstår ambivalensen och rädslan. Men det finns ingen här. Jag har en fru som vet exakt vad hon vill bli, hon skall bara komma in på utbildningen. M anser att socionom är det enda valet för mig, trots att hon inte ens har lyssnat på mina argument mot det. Å är snart färdig lärare, redo för arbetslivet. Och resten? De vet ens knappt vad utbildning är, skiter i det, anser det vara oviktigt. Eller förstår inte ångestproblematiken. Förstår inte hur det är att leva med en potential, men trots allt så vaknar jag rövknullad varenda jävla morgon. Som säger åt mig att "rycka upp mig".
Jag vill inte gnälla och säga att alla människor är idioter. Det är inte det jag menar. Jag bara menar att de flesta är alldeles för långt ifrån min kamera för att kunna se min den bild jag har framför mig.
Kanske är detta ett i-landsproblem. Kanske är jag en gnällig liten skit. Men isåfall - hur tar man sig ur detta?
Men idag vet jag vad den beror på. Min framtid. Eller snarare min brist på framtid. Jag vet inte vad jag håller på med. Jag har inte en endaste susning. Socionom, beteendevetare - vad skall jag göra? Vad vill jag jobba med? Hur mycket tid till vill jag lägga ner på mina studier? Var vill jag bo? Och framförallt - vad orkar jag?
Jag känner att jag behöver någon att prata med, någon som kan lyssna på min ångest och ge mig vägledning, men utan att slå saker i ansiktet på mig. Någon som förstår ambivalensen och rädslan. Men det finns ingen här. Jag har en fru som vet exakt vad hon vill bli, hon skall bara komma in på utbildningen. M anser att socionom är det enda valet för mig, trots att hon inte ens har lyssnat på mina argument mot det. Å är snart färdig lärare, redo för arbetslivet. Och resten? De vet ens knappt vad utbildning är, skiter i det, anser det vara oviktigt. Eller förstår inte ångestproblematiken. Förstår inte hur det är att leva med en potential, men trots allt så vaknar jag rövknullad varenda jävla morgon. Som säger åt mig att "rycka upp mig".
Jag vill inte gnälla och säga att alla människor är idioter. Det är inte det jag menar. Jag bara menar att de flesta är alldeles för långt ifrån min kamera för att kunna se min den bild jag har framför mig.
Kanske är detta ett i-landsproblem. Kanske är jag en gnällig liten skit. Men isåfall - hur tar man sig ur detta?
Kommentarer
Trackback
