Sorgsenhet
Ibland är det de små sakerna som kastar omkull en. Eller tvärtom för den delen - får en att flyga. Jag var lycklig när jag vaknade imorse. Men nu när jag sitter framför datorns skärm och läser gamla texter jag har skrivit kan jag inte känna mig något annat än sorgsen.
Sorgsen över allt som har varit (läser dikter från när jag var 16 år gammal), sorgsen över allt som kunde ha varit (hittar gamla anteckningar om förhoppningar) och framförallt sorgsen över allt som inte blivit något alls av. Det sistnämnda beror i mångt och mycket på min totala oförmåga att avsluta projekt. Det finns hundratusen idéer, jag kastar mig in i dem hals över huvud. Men lämnar dem oavslutade.
Som det projekt jag skulle företa mig idag - att sortera datorns innehåll. När jag då läser gamla texter för att se om de skall sparas eller slängas (jag är besatt av att slänga saker!) fastnar jag för en mening (skrivet i en text om våld): "Döm aldrig en person, döm hans gärningar".
Och jag gråter över omöjligheten i den meningen.
Sorgsen över allt som har varit (läser dikter från när jag var 16 år gammal), sorgsen över allt som kunde ha varit (hittar gamla anteckningar om förhoppningar) och framförallt sorgsen över allt som inte blivit något alls av. Det sistnämnda beror i mångt och mycket på min totala oförmåga att avsluta projekt. Det finns hundratusen idéer, jag kastar mig in i dem hals över huvud. Men lämnar dem oavslutade.
Som det projekt jag skulle företa mig idag - att sortera datorns innehåll. När jag då läser gamla texter för att se om de skall sparas eller slängas (jag är besatt av att slänga saker!) fastnar jag för en mening (skrivet i en text om våld): "Döm aldrig en person, döm hans gärningar".
Och jag gråter över omöjligheten i den meningen.
Kommentarer
Trackback
