charlyene against the world

Jag hade en läkartid idag. Så jag stormade ut sängen imorse, som vanligt hade jag snoozat i nästan en timme, så tekniskt sett hade jag försovit mig. Men jag hann ändå. Och fick träffa dr Panic. (Jag skojar inte, det är faktiskt hans riktigt efternamn.) Dr Panic visade sig vara en trevlig man som ställde frågor kring min barndom, om mitt mående och lite annat, sådär som läkare brukar göra. Han berättade även för mig att jag (förutom borderline) troligtvis hade schizoid personlighetsstörning, narcissistisk personlighetsstörning, och atypisk bulimi, drag av antisocial personlighetsstörning, och han ville utreda mig för Aspergers och ADHD. Han skickade remiss för hjärnröntgen och EEG. Och så skrev han ut Effexor istället för Voxra, sjukskrev mig till den siste november, och ville lägga in mig.

Jag sitter där, snurrig av hans frågor och dissocierar ganska starkt, för jag var inte beredd på en läkare som faktiskt lyssnade, och därför tyckte att situationen var stressande. Och då säger han: "Jag ringer dig senare idag." Ööh, va? Jo, han ville kolla så att jag inte blev konstig av blandningen Voxra och Effexor idag, eftersom han förmodade att jag hade tagit min Voxra på morgonen (vilket jag inte gjorde) och att jag skulle börja med Effexor idag (vilket jag inte gör, eftersom jag inte har råd att hämta ut receptet). Så nu kommer jag spendera hela dagen med att oroa mig för det samtalet, eftersom jag avskyr att prata med människor i telefon.

Dessutom kom jag på att idag är sista dagen att söka till universitetet och vårterminen, så jag måste ta tag i det också, trots att jag verkligen (!) inte vill. Så jag stressar ur för ingenting. Och nu snurrar hela världen, allt är overkligt och jag orkar inte med detta mer. Denna lilla stress får mig att krascha totalt. Tjohoo va roligt det är att vara jag!


Läs även andra bloggares åsikter om personlighetsstörning, diagnos, borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning, aspbergers, adhd, medicin, läkare, doktor, ångest, stress, dissociering

Jag var på ett föredrag ikväll. Gisela Larsen berättade om hennes egna erfarenheter som borderlinebrud.
Hon berättade bland annat om hennes svårighet att forstå sociala normer så som andra tycks göra. Att det inte gick per automatik, utan att hon var tvungen att fundera efter vad andra egentligen tyckte och menade.
Hon berättade om hur hon drog sig undan från omvärlden, och hur hon stängde sig inne.
Hon berättade även om hur stängde av känslorna, för att hon inte kunde hantera dem. Och att hon intellekualiserade känslor, för det var så hon hade lärt sig göra.
Hon berättade om konflikträdsla och tillitsproblem.

Föredraget var mycket intressant, och igenkänningsfaktorn var (för mig) hög. Det var spännande att se någon som inte anser sig lida av diagnosen längre, någon som har kommit till ett stadium jag än så länge bara kan drömma om. Inspirerande att se möjligheten till ett annat liv.

Well done, Gisela!


Läs även andra bloggares åsikter om Gisela Larsen, borderline, personlighetsstörning, emotionellt instabil personlighetsstörning, egna erfarenheter, föredrag

En anonym person ger mig en länk. Den handlar om borderline generellt, och vårdens förändrade syn på borderlinepatienter. Arikeln är visserligen skriven om Stockholms län, men kan generaliseringar kan ses.

Läsvärd!

"Det känns inte hopplöst längre" i DN 2008-10-13

Det finns så mycket jag skulle kunna skylla på när det gäller mitt mående. Vädret är en sådan sak. Det är spöregn och gråhet och aldrig riktigt ljust. "Social baksmälla" (ett uttryck som påpekades för mig av Linlin, tackar för det!) efter helgens släktträff, är en annan. Verkningslösa mediciner är en tredje. Men allt är just bortskyllande och bortförklaringar.

Visst kan vädret påverka en, men är det meningen att jag skall gå ner mig varje gång det regnar ute? Det är inte realistiskt.
Skall jag vara utmattad varje gång jag har träffat någon/några? Inte heller realistiskt.
Och är det verkligen så att mitt mående skall bero på vilka piller jag stoppar i kroppen? Inte heller speciellt lovande, eftersom inga mediciner tycks fungera på mig i längden.

Den krassa sanningen är denna: Jag mår inte bra. Och jag kan inte skylla det på något alls. Inte ens jag själv, även om det är lockande. Det är bara så det är.


Läs även andra bloggares åsikter om skylla på annat, må dåligt, bortförklaringar, social baksmälla, vädret, mediciner, borderline

Kvällarna är mörka och desorienterande. Det är som om mörkret kryper in genom springor i fönster, dörrar och ventiler. Svart rök som bildar den onämnbara gestalten som titt som tätt dyker upp bakom min rygg, lägger sina tunga händer på mina axlar så jag sjunker nedåt, och låter sina ormar leka runt min hals så att jag knappt kan andas.

Kvällarna pressar mig nedåt. Nedåt mot min grönblå matta i vardagsrummet, den som inte har tvättats på åtatal. Jag ligger på den och vågar inte sluta ögonen, för när de är stängda ser jag ingenting. Det finns ingenting, allting är ingenting. Eller nej, det var en lögn: Omvärlden är overklig, mitt inre är tomt (isande tomt), men min hjärna är överfylld.

Jag kan inte tänka, tusen tankar kommer på en och samma gång. Runt, runt, runt. Jag vill dö, jag vill inte leva, jag vill leva, jag vill inte dö, jag mår skit, jag mår för bra... Jag har ingen rätt att ligga här på detta golv, att ligga på detta golv och bakom sammanbitna tänder skrika om död och blod. Jag har ingen rätt, för jag är inte tillräckligt sjuk.

Ibland funderar jag på om jag ens har borderline, om jag ens är sjuk, om det inte bara är så att jag borde rycka upp mig, ta mig i kragen, skaffa mig ett jobb och satsa på att tycka om sex med andra personer, så att jag kanske kan ha en relation en vacker dag.

Jag passar inte in i psyknormen, jag vet. Jag har aldrig blivit LPT:ad, aldrig suttit och skrikit på oförstående vårdpersonal, aldrig behövt åka ambulans och det var jävligt länge sedan jag försökte ta livet av mig nu. Det är så märkligt, att det finns människor som klarar av att agera ut sitt mående på det viset, när jag sitter här och slits itu inifrån medan bilder för starka för att skrivas ner i ord flimrar framför mina ögon. Livet borde inte vara en tävlan om vem som mår sämst, men ibland känns det så...

Jag vet att en inte skall skriva om det, inte nämna det, inte prata om det - den längtan som så många av oss bär på, den längtan som säger att vi vill inte bli friska, vi vill vara det svartaste av det svarta! Längst ner på botten. Och vi triggar varandra, triggar till destruktivitet och ibland död. En del kallar det för subkulturella normer, det vi sysslar med. En del kallar det barnsligt fjanteri. Jag kallar det ett sätt att överleva. Genom att komma så nära döden att vi kan röra henom lever vi. Det är det enda sättet vi kan leva på. Inte underligt att vi triggar varandra.



Läs även andra bloggares åsikter om borderline, borderline personlighetsstörning, emotionellt instabil personlighetsstörning, destruktivitet, triggas, subkultur, leva, normer, döden

mana bollocks utmanar mig, och eftersom jag försöker vara andra till lags, kommer här svaren:

3 saker som jag går igång på
Well... negativt eller positivt? Positiva saker är:
Diskussioner kring Marx och överbyggnaden
Nya skrivblock (får mig alltid att känna mig lite mer kreativ)
Att se Flogging Molly live

För en lista på negativa saker jag går igång på, läs här.

3 saker som jag inte kan vara utan
Kaffe
Cigg
Skrivmaterial (räknas väl tekniskt sett som fler än en sak, men det skiter jag i)

3 saker som jag ångrar
Majoriteten av alla lögner jag har sagt (som fd mytoman brukar det vara så...)
Att jag inte gjorde backup på min förra dator, så när den kraschade försvann allting som jag hade skrivit sedan 16 års ålder
Att jag berättade för mina föräldrar hur jag egentlgen mår

3 saker som jag mig glad
En god mocca latte i solen
Gula höstlös på marken som man kan sparka på
E (inte som i ecstasy, utan som i min vän som i denna blogg kallas för E)

3 saker som gör mig arg
Bara tre? Oh shit, svårt att välja. Listan kan göras såååå mycket längre. Men...
Människor som tror sig veta bäst
Människor som påstår "jag vet precis hur du känner det" och menar exakt det
Människor som plöstligt stannar mitt framför mig på gatan, som om de inte inser att det går människor bakom dem

3 människor som jag beundrar
Joe Strummer
Jim Morrison
Michel Foucault
(märkligt att de alla tre är döda... eller?)

3 saker som jag skulle vilja göra
Skriva en självbiografi (för mig liv har ju varit såååååå intressant.... not...)
Skriva en roman
Låta håret växa till dess maximala längd

3 maträtter/ingredienser i köket som du gillar
Fuck food! Jag önskar att jag kunde sluta äta...

3 TV-program som jag ser
Grey's Anatomy
Sjukhuset
---

3 saker som jag har med mig i livet
Mitt intellekt
Min kreativa kraft
Min instabilitet

3 saker på önskelistan
Energi
Uthållighet
Empati

3 bloggar som jag inte kan vara utan
I STILL BITE
Galateas livsirritationer
Bortom Horistonten

3 som jag utmanar
Fjärilen
Hispaliv
Alv


Läs även andra bloggares åsikter om utmanad, utmaning, frågor, svar

Morgonen började inte bra. Alarmet ringde vid nio, men jag vaknade inte. istället dröjer det till halv elva innan jag lyckas ta mig ur sömnens land, och då bara för att ligga minst 20 minuter med huvudet fyllt av hypnagoga imaginationer (ni vet: bilder som dyker upp i huvudet i tillståndet mellan vakenhet och sömn, bilder som man inte själv kan kontrollera). Tillslut lyckas jag skaka av mig det sista av det undermedvetnas ovälkomna påverkan och drar på mig mjukiskläderna som jag igår kväll slängde bredvid sängen.

Så jag röker en cigg, gör kaffe och en macka och sätter mig för att läsa bloggar. Strax efter elav ringder det på dörren. Jag ignorerar det. En stund senare ringer det en gång till. Och en gång till. Och sedan knackar det. Jag beslutar mig för att öppna dörren, men innan jag hinner fram står en man i arbetskläder i min hall. Han skall byta ut delar av min spis. Säger att jag borde ha fått en lapp om det, men någon sådan har jag inte sett till. Jag säger till honom att jag låg och sov. Det känns på något sätt bättre att påstå att jag ligger och sover strax efter elva på förmiddagen än att jag vägrar öppna dörren.

Jag bestämmer mig för att inte skämmas, trots att jag står där i hallen med smutsiga mjukiskläder, håret åt alla håll och finnar översållade mitt ansikte eftersom den nya p-staven sprutar in hormoner i mig som inte gör min kropp glad. Så jag lämnar honom till sitt arbete och sätter mig vid datorn igen. Dricker upp kaffet.

Det tar 20 minuter, sedan hojtar han att han är klar. Jag går ut i hallen, säger hejdå och tack så mycket. Han tittar på mig, med någon underlig form av medlidande. Eller kanske är det en ursäkt: "Sorry att jag var tvungen att tränga mig på i ditt hem när det ser ut som om du mest av allt vill gå tillbaka till sängen." Jag vet inte. Men han är rätt snygg. Så jag ler lite med mina oborstade tänder och stänger försiktigt dörren efter honom.

Då kommer ångesten. Över att ha en ostädat lägenhet, se ut som ett fetto-vrak som inte kan tvätta sig eller klä på sig ordentligt för den delen. Jävla skit, jag som hade bestämt mig för att inte bry mig.


Läs även andra bloggares åsikter om morgon, hypnagoga imaginationer, arbetare, sömn, skam, skuld, löften, vrak

"Lev i nuet" får jag ofta höra att jag skall göra. "Släpp det förgånga, och lev i det som är nu". Jag kan förstå poängen i att inte gräva ner sig i det förflutna eller oroa sig inför framtiden. Eller leva för det som man tror skall komma, hur bra det än kan vara, för den delen. Nuet är det som spelar roll.

Men...

För mig kan att leva i nuet så lätt bli destruktivt. Att varken lära av mina misstag eller bry mig om morgondagen kan resultera i att jag struntar i alla konsekvenser av mitt handlande, som att...

jag inte har några pengar kvar på kontot att köpa mat och andra nödvändigheter för,
jag inte tänker mig för innan jag kastar mig i armarna på någon som kan ge mig bekräftelse för stunden,
jag går upp i den känsla som jag råkar ha för stunden och agerar helt utifrån den, som exempelvis eufori eller ångest, vilket ofta leder till konstiga konsekvenser om jag skulle försöka hålla det inom mig,
jag säger saker som jag senare skulle ångra,
etc...

Så var går gränsen mellan att leva i nuet och mellan att leva efter sin impulsivitet?

Är det här något som "friska" människor intuitivt förstår, eller är det, som för mig, ett dilemma? Är det en självklarhet vad att leva i nuet betyder, även om de inte alltid gör det? För jag FÖRSTÅR INTE var gränsen går...

Det är samma sak som att det ses som positivt att prata om sina problem, med att fossa i dem med andra är destruktivt. Var går gränsen mellan att tala ut och att frossa, mellan att samtala och att gräva ner sig? Är det resultatet som avgör? Om jag mår bättre efter, eller känner mig lättad efter ett samtal, är det positivt och om jag känner mig triggad så är det destruktivt? Men tänk om jag känner båda sakerna på samma gång? Jag kan exempelvis triggas av frågor som min psykolog ställer...

Och om man nu gör en form av syntes av dessa två, så borde det inte spela någon roll om jag frossar eller samtalar, eller hur? För det sker ju i nuet, och morgondagen är ännu inte uppfunnen....

Det är roligt att borderline, som betyder gräns eller gränsdragning, handlar just så mycket om gränser. Inte så mycket om gränsen till psykos, som det stod för förr, utan mer om egna och andras gränser. För jag vet inte mina egna gränser, jag går ständigt över dem, eller är rädd för att göra det, så jag avstår att röra mig alls. Och andras gränser förstår jag inte alls, för jag förstår inte andra människor överhuvudtaget. Så... Var går gränsen för er?

Charlyene - konfunderad

Läs även andra bloggares åsikter om frossa i sitt eget mående, gräva ner sig, impulsivitet, destruktivitet, leva i nuet, gränser, gränsdragningar, psykisk instabilitet, borderline personlighetsstörning, borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning

Hösten har kommit till Göteborg. Mörket har börjat lägga sig allt tidigare om kvällarna; jag drar mig inåt, tänder ljus och dricker te; löven har färgats gula och röda och när jag går på promenad kan jag sparka omkring dem, likt ett litet barn.

Själv är jag ett spöke. Hösten må vara här, men den är inte verklig. Inte ens vinden som smiter sig in innanför jackan och sjalen och biter till, är verklig. Jag fryser inte, det är bara min kropp som huttrar. Regnet som slår mot mitt ansikte gör mig inte blöt, det bara finns där.

Det finns inget jag som kan frysa eller som kan bli blött. Det finns bara ett spöke som vandrar genom hösten. Jag känner ingen ångest, den förmår inte bryta genom min bubbla och nå mig. För utanför bubblan finns inget jag. Jag är ingenting.

Tiden står still och går enormt fort på samma gång. Det är som om jag har vandrat på jorden i tusen år, men ingenting har skett. Tusen år till skall jag vandra innan det blir natt.

Inte ens i mina drömmar är jag verklig. Jag är en betraktare, en åskådare. Jag ser mig själv genom någonannans ögon, som samtidigt är mina. Den film jag lever varje dag fortsätter in i drömmen. Jag ser mig själv dö om och om, och om, och om igen... Men det spelar ingen roll. Det finns varken glädje eller sorg i det ögonblicket.

Att skada är att värdera, säger Nietzsche. Men jag kan inte värdera, för det finns inga objektiva värderingar, och mitt subjekt är i en icke-existens.


Läs även andra bloggares åsikter om depersonalisering, dissociation, höst, värdering, känslor

Idag var jag hos barnmorskan. Efter att länge ha skjutit upp det var det äntligen dags att byta ut min p-stav. När de tar ut den gamla, går det till så att de med skalpell skär upp ett litet hål i huden vid ena änden av p-staven, och sedan drar ut staven med tång. Jag, som självskadare, var totalt fascinerad av detta. Jag var ju bedövad, så det kändes ingenting, men att se något komma ut ur huden på detta sätt var... förundransvärt. Jag tror nog att barnmorskan tyckte jag var lite underlig som fascinerad stirrade på ingreppet.

Å andra sidan hade jag redan innan fått förklara att jag hade emotionellt instabil personlighetsstörning, eftersom jag fick fylla i ett papper där det bland annat frågades om jag var psykiskt frisk. Vad har det att göra med min p-stav, undrade jag? Men fick inget svar. Så fick jag förklara vad emotionellt instabil personlighetsstörning var, inklusive självskadebeteende, så att hon skulle vara beredd på ärren. Jag nämnde inte borderline, för borderline är ett ord med MASSOR av negativa konnotationer. Folk tror sig veta vad det är, men har egentligen ingen aning.

Det togs även ett cellprov för att kolla om jag har cellförändringar som kan tyda på livmoderscancer, eller whatever. Det är något som kvinnor skall göra vart tredje år, har jag hört. Det var andra gången för mig, och det gick väl bra. Men för någon som mig, med rejäla schizoida tendenser, är det plågsamt att beröras fysiskt på detta sätt av någon. Det handlar inte om att jag känner mig utsatt bara för att jag ligger med fittan i vädret, eller att någon drar en skalpell i min arm - det handlar om att någon kommer nära mig. Beröringen av hennes hand på min arm var värre än skalpellen. Att de sticker in en bit stål i slidan på en, för att hålla den öppen, är värre än provtagningen. Jag tog 10 mg Stesolid innan jag gick dit, och ändå höll jag på att sparka barnmorskan i huvudet. Men det värsta är nästan det som jag ALLTID hatar: att behöva ta folk i hand. Jag AVSKYR det, och kommer nog aldrig att förstå meningen med det.

 Noli me tangere, or you shall die!

Tur att jag bara behöver gå igenom detta vart tredje år. (Fast handskakingar utsätts jag ju för titt som tätt, olyckligtvis...)


Läs även andra bloggares åsikter om p-stav, barnmorska, cellprov, schizoid, beröring, skaka hand, självskadebeteende, fascination

Jag har begärt ut (och fått) mina journaler. Det står inget anmärkningsvärt. Lite kommentarer om att jag "har gjort en stor tatuering", har "vårdad klädsel" , är "intellektualiserande" och att det en gång, när jag kom till psykakuten efter att inte har sovit på två nätter, hade hallucinationer och overklighetskänslor, påpekas när läkaren kom ut i väntrummet för att hämta mig, så "ligger hon i soffan med skorna av, som om hon vore hemma".

Enligt mina journaler har jag tydligen också bulimi och drag av schizoid personlighetsstörning. Tur då att jag har hållt inne med mina narcissistiska drag, annars hade de väl klassat mig som komplett galen.

Roligt är också att när jag kommer till akuten en morgon efter att ha haft ett avbrutet självmordsförsök, så klassas jag som "vagt suicid".

Annars kan jag bara anmärka på den journal jag har fått från min gamla öppenvårdskontakt, att det är anmärkningsvärda är inte vad som står, utan vad som INTE står. Minnesluckor, känslor av overklighet, hörselhallucinationer, självmordstankar - och planer - allt som jag har med stor möda försökt förklara finns inte med.

Detta är nackdelen med att intellektualisera - jag blir inte tagen på allvar. För kan jag resonera kring mina problem så de inte så farliga, eller hur?


Läs även andra bloggares åsikter om journal, journaler, underhållande läsning, psykisk instabilitet, schizoid personlighetsstörning, bulimi, narcissism

Jag funderar över "trigger points".  Många har förklarat för mig att "Vingklippt Ängel" är en sådan trigger point, något som rör upp känslor och tankar i dem och får dem att påbörja en nedåtgående spiral som ofta slutar i känslomässigt kaos. Mikaela Aspelin, författare till "Sänder på tusen kanaler" skriver själv att är man psykiskt instabil bör man inte läsa hennes bok på en dålig dag, för den kan trigga igång ens instabilitet.

Överhuvudtaget har jag ofta fått rådet att inte läsa om andras sjukdomsbeskrivningar, inte diskutera självskadebeteenden med andra än vårdpersonal, och definitivt inte att sitta och gräva ner sig i mitt eget mående. Allt detta triggar den nedåtgående spiralen. Och det stämmer till viss mån.

Men...

Att läsa andras sjukdomsbeskrivningar får mig att känna samhörighet med andra. Att diskutera självskadebeteenden får mig att se andras lidande, och därmed få en mer objektiv bild av mitt eget (och därmed vilja sträva efter att må bättre). Att gräva ner mig i mitt eget mående är nödvändigt för att jag skall förstå det.

Men visst, jag förstår resonemanget. Trigger points är farliga. Men det finns nog inga generella sådana, istället har varje psykiskt instabil människa sina egna. Jag vet ännu inte alla mina, eftersom jag har svårt att följa spåret från en trigger point till en instabil attack (som kan vara allt från självskadebeteende till tomhetskänslor till ångest, och mycket annat däremellan).

Jag vet dock några, och här har ni fyra exempel på vad som får mig att gå igång i negativ mening:

Filmen Constantine. I mina svåraste stunder av overklighetskänslor och depersonalisering delas min värld upp i två världar - en ljus och en mörk. Jag kallar dem ängar och demoner, för att jag inte har något bättre namn på dem. Båda sidorna är ute efter mig och jag kan knappt gå hemifrån utan att känna deras vakande öga. De smyger bakom ryggen på mig och tycks viska till varandra, trots att jag inte kan höra dem. Det är bara en känsla. "Constantine" triggar nästan alltid denna känsla. Jag är inte verklig, men ändock är "änglarna" och "demonerna" ute efter mig - är inte det en paradox, så säg? Dessutom - jag är ateist och materialist, jag tror inte på något utöver materian. Så jag kan inte tro på änglar och demoner i någon form. Likväl...

Arthur Rimbaud. Han var en fransk poet som levde under 1800-talet (fast jag läser hans dikter i enegelsk översättning då jag inte kan franska), och hans dikter är fyllda av allegoriska fluktationer. Jag tycker inte hans dikter är speciellt bra, men vissa textrader triggar igång kaoset i min hjärna, men också en sorg som jag inte förstår. Här har ni ett exempel ur "A season in Hell":

"I managed to make every trace of human hope vanish from my mind. I pounced on every joy like a ferocious animal eager to strangle it.
I called for executioners so that while dying, I could bite the butts of their rifles. I called for plauges to choke me with sand, with blood. Bad luck was my god. I stretched out in the muck. I dried myself in the air of crime. And I played tricks on insanity."

Tiger Army's låt "Santa Carla Twilight". Tiger Army är ett psychobilly/pop-band, som jag har sett live några gånger. "Santa Carla Twilight" är inspirerad av filmen "Lost Boys", som handlar om den påhittade staden Santa Carla ("the murder capital of the world") där vampyrer härjar. "Santa Carla Twilight" handlar om evigt liv och evig kärlek, och den ensamhet som kommer med att inte vara en del av det "normala" samhället. Well... Utanförskapskänslor och känslan av att inte vara verklig kommer upp i mig.

Friedrich Nietzsche. Jag har inte läst speciellt mycket av Nietzsche, men när jag läste "Så talade Zarathustra" så fastnade jag för en tankegång, där Zarathustra säger att för att skapa måste man värdesätta, för utan värde är något ingenting. Tankegången gör mig snurrig, för om allt måste ha ett värde för att existera, betyder inte det att allt har olika värde och att allt därmed har en hierarki? Tro mig, jag kan snurra länge kring detta. Det största problemet här är inte ångest över att inte förstå och ha total klarhet, vilket jag kan känna i många andra intellektuella sammanhand. Problemet är att jag känner mig onaturligt upprymd, varje gång jag tänker på detta. Jag förstår inte varför, och ofta övergår upprymdheten i irritation eller att jag nästan maniskt måste sätta mig och skriva ner punkter kring detta om och om och om och om igen.

Så... psykfall of the world: Vilka är era trigger points?




Läs även andra bloggares åsikter om trigger points, triggas, psykisk instabilitet, contantine, rimbaud, tiger army, nietzsche, gå igång, berny pålsson, vingklippt ängel, gräva ner sig i sitt eget mående

Jag såg Berny Blue igår, dokumentären om Berny Pålsson. Den handlar om vad som hände efter Vingklippt Ängel, efter schizofrenidiagnosen och efter att hon blev utsläppt från slutenvården. Alltså den som hon skriver om i Känn Pulsen Slå, som kom ut tidigare iår (jag har inte läst den sistnämnda). Det är en kamp mot sjukdomen, en kamp mot droger och en kamp för livet.

Mest fokuserades det på drogmissbruket och på skrivandet. Jag tror att det är lätt blir så, tyvärr, när man gör en film om någon som är psykiskt sjuk. Att det fokuseras på saker som går att ta till sig även om man är psykiskt frisk. För sjukdomen sitter i den människan, och det är extremt svårt att beskriva pyskisk sjukdom för någon som aldrig själv har upplevt det.

Men drogmissbruk är konkret, vi vet alla att det är dåligt, vi vet alla att det får fruktansvärda följder. Men Berny Blue är inte en film om drogmisär, det är en film om en kamp mot drogerna. En kamp som hon desperat försöker föra, men hon står nästan ensam i den. Landstinget och kommunen hjälper henne inte, enda stödet hon har är pojkvännen.

Hon tar sig genom det med hjälp av skrivandet. Och det är här som filmen börjar irritera mig. Inte för att hennes skrivandet finns med, inte för att det visas klipp på hur hon sitter framför datorn och skriver, eller hur hon läser upp en text ur hennes nya bok inför andra. Det som stör mig är alla dessa inlippta textrader, som är Berny's egna. Som om filmen enbart handlade om hennes författarskap och inte om henne om människa. Som om filmen bara var en förlänging av hennes skrivande. Detta är inte en film om en person, det är en film om en författare tycks textraderna säga till mig.

Varför hade filmskaparna inte kunnat lägga in mer intervjuer med Berny, där hon själv berättar, istället för att skapa denna distans som det tryckta ordet innebär?

Och varför försöka, genom suddiga bilder och dessa inklippta textrader, försöka skapa en atmosfär av misär och lidande? Tror filmskaparna att det inte går fram till tittarna om det inte överförtydligas?

Well. Dokumentären var okej. Säga vad man vill om Berny (och jag skulle kunna säga mycket), så har hon verkligen kämpat.


Läs även andra bloggares åsikter om berny pålsson, vingklippt ängel, känn pulsen slå, berny blue, dokumentär

Det är inte lätt att vara pyskfall. Förutom att tampas med psykisk instabilitet av diverse slag, skall man kämpa med att få adekvat vård; och dessutom finns det en märklig hierarki både psykfall emellan och inom psykvården (läs tidigare inlägg om detta här och här). Men inte nog med det: förutom psykfall är man ju också (hör och häpna) MÄNNISKA!
(En förundrad tystnad sänker sig över bloggosfären.)

Psykbryk skriver om att män över 65 år toppar självmordstatistiken (läs inlägget här). Varför just de är överrepresenterade kan diskuteras, och än mer kan det diskuteras varför de inte söker/får hjälp. Är det skam och skuld som hindrar män över 65 år att söka hjälp för exempelvis depression? Är det ovetskap om det egna måendet och depressionssjukdomar? Eller är de så att de helt enkelt inte räknas som en grupp som skall terapiseras och medicineras, och helt enkelt vårdas och hjälpas?

Det är inte bara din sjukdom som spelar roll när du söker hjälp inom den psykiatriska vården. Vem du är som människa, spelar också roll. Statistik, normer och ren jävla diskrimminering spelar stor roll. Fler kvinnor än män begår självmordsförsök, därför tas kvinnors självmordsförsök inte på lika stort allvar. Färre män än kvinnor har ätstörningar (även om jag tror att männens mörkertal är mycket större), så mäns ätstörningar uppmärksammas inte på samma sätt som kvinnors.

Är du över 65 är du förmodligen pensionerad, och borde därför leva glad och lycklig. Att du har tappat din yrkesidentitet och dessutom kanske känner döden närma dig, det spelar ingen roll. Du passar inte in i normen. För oavsett vad statistiken än säger, så är äldre inte en grupp man bryr sig speciellt mycket om. De är ju gamla och skall ändå snart dö, eller hur?

Jag som intellektuell diskrimmineras, för intellektuell kan inte vara psykiskt sjuka, eller hur? Speciellt kan de inte ha en sådan störning som borderline, det gååååår ju inte! Patienter med sjukdomsinsikt diskrimineras, för om man har sjukdomsinsikt borde man kunna ta sig ur skiten själv, eller hur, eller hur, eller hur?

Om du som människa har lärt dig att visa upp en fasad som social och glad, då kommer psykvården i lägre grad tro på att du verkligen är sjuk. Skrattar du för ofta när du träffar din psykiatriker kommer hen till slut inte att tro att du ens är sjuk. Är du över 35 år kommer du aldrig att diagnosticeras med borderline, eftersom borderline försvinner när man får större ”personlig mognad” (något som man antas ha efter 35 års ålder). Har du en akademisk examen kommer du aldrig att diagnosticeras med ADHD, för hur skulle du ha lyckats klara av en sådan prestation med koncentrationssvårigheter?

Den sjuka elitismen handlar inte bara om vilken sjukdom du har. Det handlar om vem du är som människa. Passar du inte in i normen finns en stor risk för att du kommer att behandlas på ett helt annat sätt (förmodligen ett sämre sådant) än om du hade passat in.


Läs även andra bloggares åsikter om elitism, hierarki, psykisk sjukdom, psykisk instabilitet, människa, människovärde, diskriminering, påverkan

1976 presenterade den norska socialpsykologen Berit Ås begreppet härskarteknik. Under 1980-talet uppmärksammades härskarteknikerna även i Sverige. Från början var härskarteknikerna fem, numera har Ås utökat dem så att de är sju till antalet. Sedan dess har andra härskartekniker lagts till och dragits från av andra personer och grupper än Ås.

En härskarteknik är en social manipulation vilken genom en dominant grupp bibehåller sin position gentemot personer från andra grupper. Det är ett socialt inövat beteende, som kan vara medvetet eller omedvetet, men som syftar alltid till att bibehålla en överlägsen maktposition. Vanligtvis brukar man tala om mäns härskartekniker gentemot kvinnor, men de kan även tillämpas på andra områden. Och jag frågar mig om det är så att härskarteknikerna är utbredda inom den psykiatriska vården? Den dominanta gruppen är i detta fallet psykpersonalen, med läkaren (psykiatrikern) i spets; den underlägsna gruppen är naturligtvis den psykiskt sjuke (patienten).

Härnedan följer lite kort om härskarteknikerna och exempel på hur de används inom psykvården. Teknikerna är inte alltid klart avgränsade och överlappar ofta varandra. Exemplen är hämtade från det jag själv har upplevt, eller vad andra har berättat för mig. Av sekretesskäl benämner jag alla patienter som X och all psykpersonal som Y, oavsett om det är mina egna upplevelser eller ej. Det finns säkert många fler exempel, så om någon vill tillägga något, är ni naturligtvis välkomna att göra så!

1. Osynliggörande
Att tysta eller marginalisera de socialt underlägsna. Som osynlig tappas ofta självförtroendet, initiativförmågan och känslor som att vara mindre värd, oviktig och betydelselös infinner sig.

Exempel:
Patient X har möte med Psykiatriker Y. Y ber X berätta kring självmordstankar, och varför hen inte längre vill leva. När X börjar tala om livsångest och att inte längre orka kämpa, tittar Y konstant ner i hens papper som hen bläddrar i fram och tillbaka, till synes utan att lyssna på X, och reagerar inte ens när X slutar prata.

Psykiatriker och annan vårdpersonal för ofta anteckningar över samtal. Det är svårt att undgå, men många använder antecknandet som ett sätt att undvika att se på patienterna, speciellt undviker de att titta patienterna i ögonen.

2. Förlöjligande
Att på ett manipulativt sätt framställa någons argument som löjlig och oviktig. Döljs ofta bakom skämt, så att det kan bortförklaras med att ”det var ju bara ett skämt”. Vill man inte vara med i jargongen, ses man som överkänslig eller humorbefriad.

Exempel:
En patient (X) har lagts in på allmänpsykiatrisk avdelning pga så pass djup depression att X inte orkar gå själv, utan får sitta i rullstol. Efter en tid blir X något bättre, mycket tack vare stöd från X’s mor som ofta kommer och hälsar på. När X slutligen klarar av att gå ut från rummet till matsalen enbart stödd på hens mors axel skrattar en vårdare högt och säger: ”Dags att klippa navelsträngen!”.

3. Undanhållande av information
Att utestänga eller marginalisera någon genom att undanhålla viktig information. Detta leder till att man känner sig utestängd och lurad.

Exempel:
Patient X har under flera månader gått hos Psykiatriker Y. Det är dock först när X skall remitteras till en annan öppenvårdsmottagning som Y berättar att X har en personlighetsstörning, trots att ämnet har diskuterats flera gånger förut.

Frekvent undanhålls information om biverkningar på alla de mediciner som psykvården försöker proppa i oss.

4. Dubbelbestraffning
Att försätta någon i en situation där personen nedvärderas eller bestraffas oavsett vilket handlingsalternativ den väljer. Ibland kan resultatet bli att den utsatte försöker göra båda sakerna, och känner sig dålig när hen inte orkar med detta.

Exempel:
Patient X skär sig frekvent. Psykiatriker Y säger åt X att sluta med detta, annars kommer X inte att få fortsatt vård. När X slutar skära sig själv anses hen som tillräckligt frisk för att inte längre vara sjukskriven.

5. Påförande av skuld och skam
Att få någon att skämmas för sina egenskaper, eller att antyda att något de utsätts för är deras eget fel. Är ofta, men inte alltid, en kombination av förlöjligande och dubbelbestraffning. Används ofta mot de som ställer obekväma frågor eller krav. Den som utsätts för denna härskarteknik får ofta veta att hen inte har anledning att gnälla. Grova fall av skuldpåläggning är att likställa med mobbing!

Exempel:
Citat från psykpersonal: ”Många med borderline mår bättre när de blir äldre. Det handlar om personlig mognad.”
 ”Om du rör på dig mer kommer du att må bättre.”
”Gå nu hem och diska så kommer ångesten att ge med sig.”

Patient X säger till psykiatriker Y: ”Jag känner mig stressad över ingenting.”
Psykiatriker Y: ”Det är för att du gör för lite. Om du gjorde mer skulle du inte bry dig så mycket om småsakerna.”

6. Objektifiering av kroppen
Att kommentera utseende i irrelevanta sammanhang.

Exempel:
Notering i Patient X’s journal: ”X sitter ofta med armarna korsade under bysten så att denna framhävs. Detta tycks onödigt då X har en välutvecklad byst.” (X’s diagnos är i övrigt depression, och kommentaren har därför ingen som helst relation till varken diagnosen eller behandlingen.)

7. Våld eller hot om våld
Att utnyttja sin fysiska styrka mot någon för att få sin vilja igenom, eller visa att den möjligheten finns.

Exempel:
Att hota med tvångsinjektioner av lugnande medel om patienten inte lugnar ner sig.
Att hota med LPT (tvångsvård) om patienten inte frivilligt lägger in sig. (Jag räknar tvångsvård som en form av våld, eftersom det innebär ett ofrivilligt frihetsberövande.)

Detta var de sju härskartekniker som Berit Ås har formulerat. Jag vill dock tillägga två som alltmer frekvent används inom feministiska grupper, men som jag anser kan tillämpas även inom psykvården.

8. Tolkningsföreträde
Den härskande gruppen tar sig rätten att definiera verkligheten. Detta innebär att den härskande gruppen bestämmer vad som är viktigt och inte viktigt, och även vad som räknas som irrationella beslut. Resultatet av detta blir ofta att dialoger och diskussioner ofta kvävs redan innan de har påbörjats. Går ofta hand i hand med förlöjligande.

Exempel:
Patient X: ”Det känns inte som om jag vet vem jag är. Kanske jag egentligen borde vara man? Min kropp känns ju ändå helt främmande för mig.”
Psykiatriker Y: ”Det var det dummaste jag någonsin har hört!”

Patient X: ”Om morgonarna hör jag röster i huvudet. De skriker åt mig att jag borde dö. På eftermiddagarna är det mer som ett mummel.”
Psykiatriker Y: ”Det var ett mycket märkligt beteende.” Y ser skeptisk ut.

9. Stereotypisering
Detta innebär att man är fastlåst i en bestämd position eller roll som är icke-personlig, utan istället generaliserad. Dessa roller är inte sådana som vi själva har valt, utan tilldelas oss av den härskande gruppen.

Exempel:
Citat från psykpersonal: ”Du ska se att du snart mår bättre. Depressioner brukar lätta om våren.”
”Människor med obehandlad borderline borde inte få gå lösa på gatorna.”
”Deprimerade människor är så tröttsamma.”
”X har borderline personlighetsstörning. Lita inte på vad hon säger.”
"X uppvisar tydliga tecken på personlighetsstörning. Håll koll så att hon inte manipulerar de övriga patienterna."

Naturligtvis finns det många fler exempel. Men efter att ha funderat på saken, kan jag påstå detta:
Härskarteknikerna (oavsett om man räknar fem, sju eller nio härskartekniker) är väl utvecklade inom den psykiatriska vården!


Läs även andra bloggares åsikter om psykvård, härskartekniker, berit ås, psykiatrisk vård

För några dagar sedan träffade jag psykologen för första gången. Han som skall behandla mig, han som skall försöka hjälpa mig att bli frisk. Jag skrev ett kort inlägg om det, och fick en mycket intressant fråga från Maritha. Hon undrar om att jag upplever att jag inte blir tagen på allvar för att jag är så "verbal och bra på att uttrycka dig" (hennes ord, inte mina, men mycket smickrande), för att om jag är verbal och bra på att uttrycka sig så kan jag ju inte vara speciellt sjuk.

Det är en komplicerad fråga, som jag själv har funderat mycket över. En faktor som bör vägas in är också att jag har en kandidatexamen i beteendevetenskap, med sociologi som huvudämne och historia + pedagogik som tilläggsämnen. Detta är ett faktum som förvånar de flesta som jag träffar inom vården. Och det räknas inte alltid till min fördel. För hur kan man vara psykiskt sjuk och samtidigt ha lyckats skrapa ihop en universitetsexamen? Men då ser man bara till det yttre.

Jag har alltid haft det struligt med skolan - hög frånvaro och svårt med auktoriteter. Samtidigt har min verbala förmåga räddat mig många gånger från IG:n och streck. Jag har aldrig vetat vad jag har velat göra. Från början skulle jag bli lärare, sedan insåg jag att det var tråkigt, så jag började läsa sociologi istället. Jag har flera oavslutade kurser bakom mig, som jag helt enkelt bara har struntat i att slutföra. Jag har helt enkelt aldrig haft en plan, aldrig tänkt på framtiden utan bara gjort det som kändes logiskt just då.

Men det var inte min skolgång jag skulle skriva om. :-)

Tas jag mindre på allvar för att jag är verbal och har en universitetsexamen? Svaret är ja. Min examen ligger mig i fatet för att psykpersonal verkar tänka: "Hon har ju en examen! Då kan hon inte ha borderline, för borderlinesjuka är alltför struliga för att klara av något sådant." Mitt språk verkar ligga mig i fatet, för att psykpersonal verkar anta att bara för att jag är verbal så har jag självinsikt. Och har jag självinsikt så måste jag vara frisk, eller hur? Eller iallafall inte så sjuk att jag behöver hjälp. Vad de inte förstår är att eftersom mina känslor är ett kaos intellektualiserar jag, för att det är det enda sättet jag vet jag kan hantera mina känslor på. Och det tycker psykpersonal är ett bra sätt, men då glömmer de bort att om jag intellektualiserar innebär det oftast att jag rationaliserar bort mina känslor. Förstår de inte att min intellekutalisering är ett reellt problem för mig?

När jag träffade min psykolog i torsdags, så diskuterade vi bland annat död och självmord. Psykologen, Göran, påpekade för mig att det lät mer som filosofiska resonemang än depressivitet. Och jag fick sitta och övertala honom om att det handlade om mitt mående och inte någon form av existensialistiskt pladder. Men han förstod nog inte riktigt vad jag menade, för han föreslog att jag skulle läsa mer filosofi.

Det är jättesvårt att säga vad psykpersonal egentligen anser om mig. Men eftersom jag oftast är behärskad när jag träffar dem, så verkar jag just behärskad. Och är jag verbal och behärskad, samt kan resonera kring mina problem (sjukdomsinsikt verkar de ofta tro att jag har) - ja, då borde jag väl kunna ta mig ur det här själv, eller hur?


Läs även andra bloggares åsikter om intellektualisering, psykvård, psykiatri, psykiatrisk vård, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, att bli tagen på allvar, att inte bli tagen på allvar, sjukdomsinsikt

En 22-årig man skjuter på en skola i Finland. Nio människor dör. En tragedi, såklart. Men jag kan inte låta bli att fråga mig: Vad skall det skyllas på denna gång? Föräldrarna till mannen, hans "intressen" som sägs vara "vapen, datorer, öl och sex", psykisk sjukdom? Och om det sistnämnda, i såfall vilken sjukdom?

Läs mer här, här och här.


Läs även andra bloggares åsikter om skolmassaker, Finland, skuldbeläggning, död

Jag har skrivit om det förut, men ämnet är fortfarande akutellt: Den sjuka elitismen som finns inom psykiatrin gentemot patienter och deras problematik, men också hos psykfall mot andra psykfall. Denna gång gäller min upprördhet ett mer specifikt område: Ätstörningar.

Högst upp i rang ligger såklart Anorexia nervosa. Anorexi innebär undervikt och självkontroll, något som beröms i samhället i stort. Man skall vara smal och tänka på vad man stoppar i sig. Man skall träna, och det är inget problem att veta sin exakta vikt. Ibland upplever jag det som att det är VIKTIGT att veta sin exakta vikt (no pun intended), som om man vore konstig om man inte visste den.

Sedan kommer Bulimia Nervosa. För även om man inte alltid (eller till och med sällan) blir rejält underviktig av bulimi, så är det ändå en form av kontroll. Äta, kräkas, kontrollera sig själv. Men självkontrollen ses naturligtvis inte som lika hög som hos anorektiker, och eftersom vikten inte påverkas lika mycket får bulimikerna stå under anorektikerna.

Sedan har vi Binge Eating Disorder, vilket jag skrev om lite kort igår. Det är klart att denna ätstörning står låg ner i rang, det handlar (utifrån sett) om att tappa kontrollen, att inte kunna hidnra sig själv. Dessutom är många med BED överviktiga, något som är stigmatiserat i vårt avlånga land (och övriga Västvärlden).

Och så har vi resten av ätstörningarna, de som inte ens preciseras eller diagnosticeras. De som man knappt ens bryr sig om att behandla.

Är det inte sjukt att det skall vara såhär? Är det inte fruktansvärt att psykiska sjukdomar överhuvudtaget skall behöva rangordnas? Är det inte avskyvärt att denna rangordning finns både inom den psykiatriska vården och hos de med psykisk instabilitet?

Men det känns ju som om det är såhär som världen ser ut. Hierarkiserad ut i tåspetsarna. Där de på längst ner i hierarkin inte tas på lika stort allvar.

Eller har jag fel? Kanske är det bara jag som överanalyserar världen omkring mig i hopp om att förstå den. Så jag frågar er: Håller ni med mig?


Läs även andra bloggares åsikter om ätstörningar, anorexia, bulimia, anorexi, bulimi, BED, binge eating disorder, hierarki, psykisk instabilitet

Jag vaknade klockan 12.12 *pip*, och genast blir jag irriterad över att jag inte kan ta mig ur sängen när klockan ringer. Efter en halv kopp kaffe och lite dividerande med Frugan, klär jag på mig och ger mig av mot Wieselgrensplatsen, då vi har besämt att vi skall gå på promenad. Problemet är att mina skor för dagen, de skor som jag så bestämt påstod att jag skulle gå in, är mina Dr Martens


- svarta kängor, utan stålhätta, köpta på Myrornas för ett halvår sedan och aldrig använda pga sommarvärme. Så promenaden blir en pina, för mina fötter vill verkligen inte ha Dr Martens. Men samtalet är intressant.

Hur kommer det sig att man varje höst drar sig inåt, in till filtar och tända ljus, böcker och myspys - redan INNAN det faktiskt har blivit kallt ute? Och hur kommer det sig att både jag och Frugan blir så förbannat svenniga varje höst? Husmanskost, lingonsylt, te och diskret klädsel är bara några av symtomen. Vad är det med hösten som gör att man tonar ner sig själv och återgår till barndomens små stunder av lycka? Är varje höst en återgång till livmoderns trygghet?

Ett annat symtom jag finner mig själv utöva varje höst är att jag tittar genom en mängd Disney-filmer. Ofta sådana som jag har sett innan, men som jag ser igen. De behöver inte ens vara speciellt bra, men jag tittar på dem ändå. Igår stod Finding Nemo på repertoaren. Rätt kul film, med sina sexistiska inslag. Men när jag sitter där i godan ro och kollar på filmen samt vräker i mig bullar jag har köpt på Willys tidigare, då ringer min moster.

Jag har ett komplicerat förhållade till hela min familj, och detta gäller även min moster. Kanske är mitt förhållande till henne lite extra komplicerat, för när jag var liten tyckte jag att hon var såååå coool. Sedan insåg jag att hon är förbannat jävla dryg och självupptagen. Hon är även en sådan person som en gång i ungdomen var rebellisk, och nu inte kan ta sig ur det där "jag skall ifrågasätta allting för det är det som jag är van vid", vilket blir jävligt irriterande eftersom hon ofta ifrågasätter andra människor och gör dem till ingenting - bara för att hon kan. Men på något vänster gillar jag henne.

Så när hon ringer är jag chockad (vi pratar nästan aldrig) och ambivalent inställd. Så samtalet blir något haltande. Men hon bjöd mig att betala min resa till Bryssel (där hon bor) om jag kommer och hälsar på henne. Som den hora jag är, är jag naturligtvis lockad över att åka dit, eftersom det är gratis. Och kanske, kanske man kan få henne att ta tåget till Paris med mig. Synd bara att min franska är icke-existerande!

Men hon skall till Göteborg på fredag, då skall vi träffas för en sen lunch och diskutera saken. På något sätt ser jag fram emot det.


Läs även andra bloggares åsikter om familj, promenad, Dr Martens, höst, svennighet, säkerhet, dra sig inåt, bryssel, paris, resa, släkt, ambivalens

Jag är tjejen som älskar mina Converse, som använder tygskor långt in på hösten och förfryser tårna. Jag äger ett par högklackade skor, använda utomhus en gång. På vintern, när snön ligger tjock (vilket typ aldrig händer i blöta Göteborg) använder jag ett par fodrade stövlar. Anledningen till min sko-iga ensidighet är att mina fötter inte lämpar sig för skor. Allting som är mer utstuderad än ett par Converse ger mig skavsår.

Så varje höst är det en plåga, inte bara att hitta ett par höst-skor bland det varierande men ständigt fula skomodet, utan också att sedan gå in dessa skor. Jag använder mängder med skavsårsplåster, går runt och funderar över blåsor och huruvida man skall sticka hål på dem eller ej, och plågas.

Och inte kan jag använda skorna jag köpte förra året, eftersom jag av någon anledning jag aldrig kommer att förstå, sliter ut skor på en säsong. Kanske är det för att när jag väl har gått in ett par så går jag in dem ständigt. Kanske beror det på att jag promenerar mycket mer om hösten och vintern än om våren och sommaren (vem älskar inte att gå i regn och halv storm?).

Varför skall fötter vara så jävla krångliga?


Läs även andra bloggares åsikter om skor, höst, skavsår, plåga, mode