Den sjuka elitismen: Om ätstörningar
Högst upp i rang ligger såklart Anorexia nervosa. Anorexi innebär undervikt och självkontroll, något som beröms i samhället i stort. Man skall vara smal och tänka på vad man stoppar i sig. Man skall träna, och det är inget problem att veta sin exakta vikt. Ibland upplever jag det som att det är VIKTIGT att veta sin exakta vikt (no pun intended), som om man vore konstig om man inte visste den.
Sedan kommer Bulimia Nervosa. För även om man inte alltid (eller till och med sällan) blir rejält underviktig av bulimi, så är det ändå en form av kontroll. Äta, kräkas, kontrollera sig själv. Men självkontrollen ses naturligtvis inte som lika hög som hos anorektiker, och eftersom vikten inte påverkas lika mycket får bulimikerna stå under anorektikerna.
Sedan har vi Binge Eating Disorder, vilket jag skrev om lite kort igår. Det är klart att denna ätstörning står låg ner i rang, det handlar (utifrån sett) om att tappa kontrollen, att inte kunna hidnra sig själv. Dessutom är många med BED överviktiga, något som är stigmatiserat i vårt avlånga land (och övriga Västvärlden).
Och så har vi resten av ätstörningarna, de som inte ens preciseras eller diagnosticeras. De som man knappt ens bryr sig om att behandla.
Är det inte sjukt att det skall vara såhär? Är det inte fruktansvärt att psykiska sjukdomar överhuvudtaget skall behöva rangordnas? Är det inte avskyvärt att denna rangordning finns både inom den psykiatriska vården och hos de med psykisk instabilitet?
Men det känns ju som om det är såhär som världen ser ut. Hierarkiserad ut i tåspetsarna. Där de på längst ner i hierarkin inte tas på lika stort allvar.
Eller har jag fel? Kanske är det bara jag som överanalyserar världen omkring mig i hopp om att förstå den. Så jag frågar er: Håller ni med mig?
Läs även andra bloggares åsikter om ätstörningar, anorexia, bulimia, anorexi, bulimi, BED, binge eating disorder, hierarki, psykisk instabilitet
Det du skriver stämmer precis. Jag vet att det är många som har fått gå före mig för att dom har "värre" diagnoser..
räcker upp handen - håller med fullständigt. Själv har jag någon sorts ätstörning, och jag tror att det är BED (jag VET att det är det), men inte en jävel lyssnar och inte en jävel tar mina problem på allvar. Trots att de orsakar så extremt mycket lidande.
Hade jag haft anorexi eller bulimi - då hade psykiatrin varit där direkt för att hjälpa.
Du har skrivit det här så bra, så jag citerar och länkar dig i min blogg. Hoppas det är okej.
KRAM!
Till Fjärilen:
Hur mycket lidande krävs, och vilka diagnoser skall man ha, för att bli tagen på allvar? Är det inte illa nog att man är sjuk, skall man dessutom tryckas ner för att man inte är tillräckligt sjuk, eller sjuk på "fel" sätt? Skit, skit, skit! arg
Till puffan:
Hur kan man inte ta BED på allvar? Det är ju en helt fruktanvärd ätstörning, en som ofta leder till självnedvärdering och enormt lidande. Hur kan det ses som bättre att ha anorexi eller bulimi? Är det pga kontrollen och samhällets förbannade normer? Det är ju SJUKT!!! Kanske man borde starta BED awareness, eller något i den stilen. För ingen verkar ha någon som helst koll...
Klart att det går bra att du länkar.
Kram!
Nä, du har rätt. I alla fall om du frågar mig. Det är ju så det är. Även om folk äcklas av de med anorexia nervosa är det mycket mer accepterat att lida av den ätstörningen för det är den som lyfts fram mest i media & inom psykiatrin. Det är också den som premieras mest bland ätstörda. Hört talesättet att en bulimiker är en misslyckad anorektiker någon gång? Helt sjukt att ett sådant talesätt ens existerar. Det lär ju knappast underlätta för de som lider av bulimi. BED hamnar givetvis längst ned på stegen av de skäl som du nämner & hamnar inte ens alltid där för att många har alldeles för svårt att förstå att det kan vara minst lika självvalt att hetsäta som att svälta sig. Till & med inom psykiatrin existerar uppfattningen att hetsätning inte är så mycket att prata om. Jag har flertalet gånger fått frågan om jag har problem med maten eller bantar. Har jag då sagt att jag inte bantar men att jag hetsäter är nästa fråga om jag kräks upp maten. Svarar jag nej bedömer psykvården det som att jag inte har några problem. Vill jag prata mer om det pratas det bort. För kräks man inte är man inte ätstörd, det är man heller inte om man väger mer än 35 kilo verkar det som. Tråkigt men sant.
Till Candy:
Är det inte sjukt att samhällets normer, självkontroll och att vara smal, till och med avspeglar sig i vilka ätstörningar som skall diskuteras och accepteras, och ens erkännas en existens?
Ibland verkar det som om stigamtiseringen mot överviktiga har gått så långt att man gärna säger att "alla feta får skylla sig själva, de kan gå ner i vikt bara de vill". Jag har försökt att gå ner i vikt, bara ett par kilo eller så. Och misslyckats. Det suger, suger, suger!
Jag har hört talesättet om bulimikern som den misslyckade anorektikern. Och tycker det är vidrigt, vidrigt, vidrigt! Jag kan inte ens börja att förklara hur ARG, FÖRBANNAD, LEDSEN, FRUSTERAD, IRRITERAD, och (nästan) KNÄCKT jag är över detta.
Jättebra inlägg, det här kan inte uppmärksammas nog.
Till Psyk!
Tack!
Jag kanske inte lider av bulimi själv, men jag kan tänka mig in i hur det måste kännas att få höra en sådan sak. Speciellt när man ständigt pumpas med bilden av att anorexia är den RIKTIGA ätstörningen. Den som till & med kan glorifieras. Då jag själv spytt upp maten ibland & har problem med hetsätning kan jag också känna mig en aning upprörd för egen del.
Håller med dig om att det är sjukt hur man klassar olika typer av psykiska problem & att detta tom. sker på psykiatriska avdelningar & mottagningar. Att det finns elitism även bland sjuka. Ett tag kändes det som om idealet var utbrändhet. Nu tycks det vara så att man skall vara så "psycho" som möjligt. Har man "bara" lite depression eller ångest kan man som Psyk har skrivit om läsa en kioskterapibok. Känns det som om attityden är. Och detsamma tycks gälla för ätstörningar. Om man bara kräks upp maten ibland eller om man ännu hellre inte kräks upp maten alls, då passar man bra in i mallen för vad psykiatrin ser som "skicka hem med uppmaningen att skärpa sig"-patienter. De patienter som inte syns & som aldrig riktigt blir tagna på allvar. Då skall vi inte ens tala om megarexi, en relativt okänd ätstörning.
Till Candy:
Jag måste erkänna att jag inte hade hört talas om megarexi förrän nu. Men det låter som något fruktansvärt att drabbas av.
Jag håller med dig om att psykos verkar vara modet för dagen. Detta kan bero lite på Berny Pålsson och "Vingklippt Ängel". En bok kan göra så mycket, både bra och dåliga saker.
Men elitismen sträcker sig så långt att den verkar vara omöjlig att knäcka. Om jag nu får exemplifiera med ätstörningar, eftersom det var så denna diskussion började, så undrar jag: De som har ett problematiskt förhållande till mat under uppväxten, finns det ens någon chans för dem att söka hjälp? Eller är det hopplöst eftersom de inte blir tagna på allvar? Måste de "väntas ut" så att de tillslut kommer ut i en fullt utvecklad ätstörning?
Vad händer med de som växlar mellan olika ätstörningar? Träffade nyligen en kvinna som led av anorexi. Hon berättade att mellan sina ana-perioder, hade hon bland annat ägnat sig åt hetsätning utan att kräkas. Är hon då ingen "riktig" anoretiker, trots att hon nu knappt kunde stå upp pga undervikt?
För att inte tala om könsaspekten: Vad händer med män som drabbas av anorexi? Tas de på allvar? Eller kvinnor som drabbas av megarexi? Ses de bara som "hälsosamma"?
I övrigt kan man ju reflektera över detta:
Fyra av tio elitidrottskvinnor inom medel- och långdistanslöpning, längdåkning, orientering och gymnastik har menstruationsrubbningar eller saknar mens helt, enligt studier från Karolinska institutet.
Det är en sjuk jävla värld vi lever i.
Och i övrigt...
Tror de verkligen att det finns NÅGON som blir bättre av bli tillsagd att skärpa sig? Är man sjuk så känner man sig bara sämre av att höra det... Det egna lidandet blir aldrig mindre av att inte bli tagen på allvar.
Japp, visst är det så. Jag har "lyckats" arbeta mig upp från en bed:are och är på väg att bli anorektiker (fortfarande för överviktig dock, men har i alla fall sluta äta!). Som bed:are får man likson skylla sig själv, som den feta kossa man är, men har man anorexia då är det liksom lite mer synd om en. Konstigt nog känner jag mig inte dugg jävla stolt...
Till Linlin:
Tycker det är tråkigt att du har slutat att äta, men om jag får vara supercynisk ett ögonblick så är chansen säkert större att du får hjälp nu när du är anorektiker. :-(
