Ett andra möte
Ännu ett möte med psykologen. Jag är fortfarande skeptisk till om jag kan prata mig frisk. Jag försökte förklara för honom om den maktkamp jag gärna träder in i. Eller gärna är fel att säga. Jag avskyr maktkampen, den förstör för mig och för andra. Den får mig att vilja mosa, knäcka, förlöjliga den som jag duellerar med. Men den kommer så naturligt.
Problematiken ligger i att jag vill vara bäst och att jag inte vill blotta mitt inre. Dessa två i kombination leder till att jag drar upp mitt intellekt som en skyddande mur mot någon som jag misstänker kan se in i mig. Och när intellektet, som är min primära positiva egenskap, sätts upp som en mur måste jag även skydda muren. Vilket leder till att jag kämpar med näppar och klor för att visa mig smartast, så att ingen skall kunna bryta igenom min intellektualiserande mur och se att därbakom gömmer sig... vaddå? Någonting som skulle kunna vara jag, misstänker jag.
Jag skall försöka att påpeka när maktkampen kommer in i spelet. Det är svårt att genomföra terapi annars. Men hur slutar man med något som känns som ens enda överlevnadsstrategi?
Det står ganska klart och tydligt att jag måste, även om jag inte vet hur, använda mitt intellekt på andra sätt och till andra ting, än de som sker idag. Intellektet kan vara en guide för beslut, genomförande och för att hålla ut. Jag känner redan nu att detta kommer att bli en svår resa.
En sak som jag måste akta mig för JÄVLIGT NOGA är det svart-vita tänkandet som kommer i form av idealisering/nedvärderande. Jag bör ICKE upphöja min psykolog till himlen, heller bör jag ICKE avsky honom. Fast han påpekade en viktig sak om svartvitt tänkande, som aldrig förut har slagt mig: Att det är ett sätt att skydda den andra personen.
Tänk såhär: Jag träffar någon som jag lär känna litegrann. Jag idoliserar denna person, eftersom jag ännu inte har sett henoms brister. Eftersom jag tycker om personen vill jag heller inte att hen skall ha brister, för det är svårt att acceptera att andra som man tycker om har dåliga sidor. Så när denna persons dåliga sidor visar sig, måste mitt gillande för denna person dras ur mig och ersättas med de negativa känslorna - ananrs kommer de positiva känslorna att svärtas ner av de negativa. Därför finns bara de negativa känslorna kvar, som ett sätt att skydda de positiva känslorna för personen. Det är också mycket lättare att göra ett avståndstagande eller separation från en människa man enbart hyser negativa känslor för.
Krånligt? Något. Men väl värt att tänka på.
Läs även andra bloggares åsikter om intellekt, intellektualisering, maktkamp, svartvitt tänkande, idealisering, nedvärderande, skydd
Problematiken ligger i att jag vill vara bäst och att jag inte vill blotta mitt inre. Dessa två i kombination leder till att jag drar upp mitt intellekt som en skyddande mur mot någon som jag misstänker kan se in i mig. Och när intellektet, som är min primära positiva egenskap, sätts upp som en mur måste jag även skydda muren. Vilket leder till att jag kämpar med näppar och klor för att visa mig smartast, så att ingen skall kunna bryta igenom min intellektualiserande mur och se att därbakom gömmer sig... vaddå? Någonting som skulle kunna vara jag, misstänker jag.
Jag skall försöka att påpeka när maktkampen kommer in i spelet. Det är svårt att genomföra terapi annars. Men hur slutar man med något som känns som ens enda överlevnadsstrategi?
Det står ganska klart och tydligt att jag måste, även om jag inte vet hur, använda mitt intellekt på andra sätt och till andra ting, än de som sker idag. Intellektet kan vara en guide för beslut, genomförande och för att hålla ut. Jag känner redan nu att detta kommer att bli en svår resa.
En sak som jag måste akta mig för JÄVLIGT NOGA är det svart-vita tänkandet som kommer i form av idealisering/nedvärderande. Jag bör ICKE upphöja min psykolog till himlen, heller bör jag ICKE avsky honom. Fast han påpekade en viktig sak om svartvitt tänkande, som aldrig förut har slagt mig: Att det är ett sätt att skydda den andra personen.
Tänk såhär: Jag träffar någon som jag lär känna litegrann. Jag idoliserar denna person, eftersom jag ännu inte har sett henoms brister. Eftersom jag tycker om personen vill jag heller inte att hen skall ha brister, för det är svårt att acceptera att andra som man tycker om har dåliga sidor. Så när denna persons dåliga sidor visar sig, måste mitt gillande för denna person dras ur mig och ersättas med de negativa känslorna - ananrs kommer de positiva känslorna att svärtas ner av de negativa. Därför finns bara de negativa känslorna kvar, som ett sätt att skydda de positiva känslorna för personen. Det är också mycket lättare att göra ett avståndstagande eller separation från en människa man enbart hyser negativa känslor för.
Krånligt? Något. Men väl värt att tänka på.
/Charlyene - mitt intellekt bör förändras
Läs även andra bloggares åsikter om intellekt, intellektualisering, maktkamp, svartvitt tänkande, idealisering, nedvärderande, skydd
Kommentarer
Postat av: Maritha
Jag tror att det många gånger ligger mycket i den teorin om svartvitt tänkande.
Postat av: Charlyene
Till Maritha:
Det tror jag med. Men jag har aldrig tänkt så innan. Jag har inte ens reflekterat över varför jag har det svartvita tänkandet, bara försökt att bli av med det (och inte lyckats speciellt bra). Så det vara en form av anagnorisis, som förhoppningsvis leder till något positivt.
Trackback
