Jag har begått ett misstag

Ibland tänker jag mig inte för. Ibland gör jag saker utan att tänka. Ibland blir det inga vidriga konsekvenser av mitt ogenomtänkta handlande, ibland blir det konsekvenser som jag kanske hade kunnat se om jag bara hade... tänkt...

Inlagd på Östra sjukhusets allmänpsykiatriska avdelning (eller snarare en av dem) möter jag en medpatient jag här tänker kalla Anna*. Varför Anna är där vet jag inte, det är inte sådant man bara frågar hur som helst. Anna säger hej, vi pratar lite, och en dag när jag kommer tillbaka från nattpermission kommenterar hon den svarta bolerotröja jag har på mig. Hon tycker den är ursnygg. Jag bekänner att det är första gången jag använder den sedan den inhandlades för två år sedan. Och, eftersom jag är som jag är och det råkar vara Annas födelsedag denna dag, ger jag henne tröjan.

Överstormad av lycka kramar hon om mig och berättar att jag är "bäst i världen". Inte långt efter detta kommer konversationen in på teknik, datorer och Annas självutnämnda oförmåga till att ens kunna göra de enklaste saker på datorn, som exempelvis skaffa sig en mail-adress. Naturligtvis hjälper jag henne med detta. Detta skulle jag aldrig ha gjort. Förutom att jag får springa till datorrummet var femte minut för att hjälpa henne, märker jag snart att hon har registrerat sig på Tradera. Och Anna visar sig ha ett shoppingberoende of doom. Jag säger åt henne att inte handla för mycket, jag säger åt henne att tänka på att frakt tillkommer och att hon därmed kommer att lägga ut mer pengar än vad hennes bud anger. Men naturligtvis är det som att kasta en fjäder på vatten, det sjunker liksom aldrig in.

Så nu, när jag är frisläppt och hon är kvar, tappar hon plötsligt bort både användarnamn och lösenord. Till både mailen och Tradera. Vilket är bra, för hon kan inte shoppa mer. Vilket är dåligt, eftersom hon inte kan betala det som hon faktiskt har köpt. Tyvärr har hon samma lösenord till både mail och Tradera. Så hon ringer mig. Jag svarar inte. Hon talar in på mitt mobilsvar. Hon skickar sms. Hon ringer igen. Hon skickar fler sms. Hon ringer var tionde minut. Detta pågår i två dagar, innan jag tillslut säger fuck this och ger henne lösenordet och användarnamnet. Hon säger att hon älskar mig (sic!) och berättar om den ångest och frustration hon upplevt under denna tid hon har varit utan tradera.

Jag mår dåligt. Jag vet att det inte är mitt fel att Anna är fast i ett shoppingberoende. Men att på en allmänpsykiatrisk avdelning inte tänka längre än näsan räcker, och bidra till att någon kan utöva detta beroende - det känns inte bra. Jag har uppenbarligen begått ett misstag. Frågan är: Ska jag försöka rätta till det, eller skall jag låta det vara?

/Charlyene - rådvill

*naturligtvis inte hennes riktiga namn

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer
Postat av: Psyk

Ett mycket intressant inlägg. Det viktigaste här är att du inte dömer dig själv. Jag fattar att det är skitsvårt, men ändå det viktigaste. Du har inga förpliktelser att behålla kontakten med henne, du kan visa att du bryr dig om henne och även säga det till henne, samtidigt som du kan säga att hon inte får ringa så ofta. Hon måste inse att hon har ett problem, och genom att du sätter gränser för henne (tillsammans med att hon får erforderlig hjälp av psyk) så kommer det gå bättre. Och det hade kanske kunnat bli vad som helst om det inte hade brutit ut med datorn och inte internet, tänker jag. Problemet fanns och finns inom henne, och nu fick det utväg. En tillfällighet att det blev Tradera, säger jag, och det här har inget med det till handlande att göra.

2008-09-16 @ 19:00:42
URL: http://psykbrytet.blogg.se/
Postat av: puffan78

Du kan inte axla hennes problem... försök släppa det!



Fint av dig att ge henne tröjan dock! kram

2008-09-16 @ 20:21:13
URL: http://osynligt.blogspot.com
Postat av: Charlyene

Till Psyk:



Denna person är mycket väl medveten om att hon har ett shoppingberoende, men ser det inte som ett problem. Jag tycker bara det är synd att hon fick utlopp för det via Internet, eftersom det är (istortsett) hennes enda chans att utöva sitt beroende på en sluten avdelning. Och visst handlar det om helt andra saker än shopping, egentligen. Men, men... Du har rätt - jag skall inte döma mig själv.

2008-09-17 @ 11:45:13
URL: http://charlyene.blogg.se/
Postat av: Charlyene

Till puffan:



Skall försöka! :-)



kram!

2008-09-17 @ 11:45:58
URL: http://charlyene.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0