Helvetet är ingenting i jämförelse
Som nu. Tusen känslor blandas med tusen tankar. Dissociation och depersonalisering skapar ett levnadsutrymme åt mig som är ca 2 meter högt och en meter brett. Det är allt som jag har att röra mig på. Som ett spöke i en glasbur. Tomhet, ångest, frustration - FUCK ALL!
Livet.
Livet.
Jag kan inte välja. Orkar inte välja. Kan inte välja. Orkar inte välja.
Så jag fastnar mitt emellan, i någon form av existens av gråhet.
Jag vill inte leva, men jag har dödsångest. Jag vill inte dö, men jag har livsångest. Fast i malströmmen, jag dras inte längre sakta nedåt utan det går med expressfart. Highway to hell? Nope. Jag har sett helvetet och det var ingenting i jämförelse med detta. Hellre brinna i tusen år än att leva en kväll till med detta. Ändå fortsätter jag leva.
Jag kan inte förklara hur det här känns. Hur skuldkänslorna väller upp i mig, skulden över att leva, och blandas med skam för att jag är för feg för att våga dö. Hur frustrationen tar över mig när jag inser att hjälpen är långt bort, och jag vet inte ens om det är någon hjälp, för vem fan vet om en timmes terapisession i veckan kommer att hjälpa ett endaste skit?
(This pain in my head escaped from my heart)
Jag kan inte förklara hur det känns som om väggarna flyttar sig närmare, som om det blir svårt att andas, som om jag inte kan röra mig i min egen kropp - den är mitt fängelse. Jag vet inte hur någon skall kunna förstå hur det känns att känna sig som ett spöke, som om ingenting är verkligt. Mitt liv är en film och kameran är mina ögon. Och jag orkar inte bry mig om något annat än den krampaktiga smärtan som fyller mitt mellangärnde, fyller mig och drar all kraft ur mig.
Jag kan inte välja. Orkar inte välja. Men kan inte stanna kvar i denna existens av gråhet.
Läs även andra bloggares åsikter om döden, livet, självmord, må kasst, psykisk sjukdom, ångest, må dåligt, döende, förklaring, skuldkänslor, skuld, skam, självhat
Aldrig varit inne på din blogg tidigare, men fick nu syn på ditt inlägg om depersonalisation. Jag har samma diagnos och håller med i allt du skriver. För mig känns inget verkligt, jag ser livet som i en lins, en film. Min kropp är bara ett skal och allt jag gör sker per automatik.
Jag är inte här, det som händer är inte på riktigt.
Hör av dig om du orkar.
Det suger. Kram på dig.
Till O:
Välkommen till min blogg!
För att förklara: Jag har inte diagnosen depersonalisation, däremot har jag borderline och i min sjukdomsbild ingår dissociation. Men under de senaste månaderna har jag mer och mer kännt att livet inte är verkligt, världen är inte verklig och framförallt att jag inte är verklig.
Jag har aldrig stött på någon med diagnosen depersonalisation tidigare, och skulle gärna vilja veta mer om du någon gång orkar/vill berätta.
Till Candy:
Tack! *kram tillbaka*
Jag har varit insjuknad i det i ca 1 år. Känslorna är där 24/7 utan någon som helst lättnad. Värst blir det dock när man dessutom får en panikattack.
För mig är verkligheten varierande, vissa dagar kan människor vara lika mycket värda som en sten, jag förstår inte vad en människa är överhuvudtaget. Det känns som att leva i en bubbla och observera den såkallade verkligheten. Allt jag gör sker per automatik, jag är aldrig inne i situationen.
Skrev ihop allt lite rörigt nu, fråga gärna om det är något mer du undrar över.
Till O:
Det låter riktigt fruktansvärt. Vet någon varför det blir så? Jag är rädd för att hamna i ett tillstånd när den känslan är konstant. Nu har jag den bara ca 4 dagar i veckan (genomsnittligen) och den ökar med ångesten... Det är så ohanterbart.
Hur fungerar din vardag? Kan du äta, sova, jobba, umgås med andra människor?
Ursäkta för alla frågorna, men jag är en jävligt nyfiken människa. Du behöver naturligtvis inte svara om du vill. Och vill du inte svara öppet här, så finns alltid [email protected].
