Om den onda världen och paranoia
En sak som nästan alltid får mig irriterad är andra personers paranoia och förmåga att skylla allt på omvärlden. Världen är ond och emot mig, tycks vissa personer säga och de lägger ofta till: andra är ute efter mig. När något går fel beror detta oftast (enligt dessa personer) på omvärldens ondska, som om världens systematiskt är ute efter vissa personer. En finne på näsan är aldrig bara en finne på näsan, det är ett tecken på att ens hud motarbetar en. Ett stopp i kollektivtrafiken är ett tecken på att kollektivtrafiken är ond, inte på en tillfällighet. Om någon snor ens tvättid beror detta på att personen är alltigenom ond, inte på att det är sådant som personer gör ibland utan att det betyder att de är spawn of satan.
Jag vägrar tro att världen är alltigenom ond, att den konstant motarbetar just mig (eller någon annan specifik person för den delen) eller att någon är ute efter en. För oftast är det inte sant. I världens ögonen är jag inte i centrum, världen är inte så beskaffad att den finns till för att underlätta just för mig. Tillfälligheter händer, ibland bra sådana och ibland dåliga. De kan stundom vara irriterande, men de är inte tecken på systematisk ondska.
Det som gör mig mest irriterad är dock inte per se paranoian, utan 1) att det är så svårt att bemöta och 2) att dessa människor ofta känner att de måste göra något åt saken.
Med 1) menar jag att det är svårt att motbevisa någon som är övertygad om att världen motarbetar henom. För eftersom allt inte alltid går som en har tänkt finns det massor av "bevis" på att världen är ond. Att se saker som tillfälligheter är ofta omöjligt för dessa personer. Minsta motgång sätts in i hjärnan som ett bevis på det onda systemet. Och om en person har valt att tolka världen så, hur kan en motbevisa det? Motgångar händer ständigt. Men oftast är de bara tillfälligheter, något som vissa personer aldrig kommer att acceptera. De är redan övertygade om att världen har satt i system att motarbeta dem, och varje motgång bara slår fast vad de redan vet. En övertygelse är en övertygelse och går sällan att rubba.
Med 2) menar jag att dessa personer som känner att världen är emot dem, och därför gör tillfälligheter till bevis för systematisk ondska, ofta känner att när något går dem emot måste de försöka "lösa" detta. Gör någon dem illa måste de slå tillbaka. Detta blir som tydligast när det finns en specifik person att skylla på. Finns det tex en läkare som glömmer bort att ge en person en läkartid, så skall hämnd utkrävas på denne läkare. Tar någon ens tvättid skall denne person få karamellfärg i tvätten så att ALL TVÄTT BLIR GRÖN!
Alla har vi väl ett visst mått av paranoia och förmåga att skylla motgångar på andra. Frågan som jag idag ställer mig är: Varför stör det mig så mycket? Jag vet faktiskt inte. Jag har råkat ut för många paranoida personer i mitt liv, många som har tyckt att världen motarbetar just dem. De är oftast omöjliga att resonera med. Och det stör mig att de hela tiden försöker framställa världen som en ond plats. Okej, jag anser också att världen är en ond plats, men det betyder inte att jag tror att den är ute just efter mig.
Frågan aktualiserades idag när jag vägrade svara på ett sms skickat av en vän som beklagade sig över hur just hen blev motarbetad av världen. Allt från vädret till vårdpersonal som hade glömt fixa en sak innebar att världen var emot henom. Och denna paranoia ledde till ångest för henom, hen satt i smsandets stund på en bänk och lipade över hur världen var alltigenom ond.
Jag hade kunnat skriva något medkännande, men jag orkar inte upprätthålla andras paranoia. Kanske är det just det som stör mig: att paranoida människor lägger fram "bevis" om att de har rätt i sin paranoia och vill att jag skall bekräfta dem och deras känslor. Att de vägrar bli emotsagda, eller iallafall blir väldigt arga om jag vägrar hålla med om deras perspektiv. Men det är svårt att vara vän med någon som reagerar med ilska om en motsäger deras världssyn. Jag har förlorat ett flertal människor till paranoia. Jag vill inte förlora en till.
Så frågan är: Hur skall jag kontrollera min irritation, och hur skall jag hantera andras paranoia?
Läs även andra bloggares åsikter om paranoia, världssyn, perspektiv, bekräftelse, irritation, ilska, emotsägelse, hantering, kontroll, vänskap
Du skriver verkligen bra om ett fenomen som jag helt och hållet kan hålla med dig om; både fenomenet i sig och sättet att förhålla sig till det. Jag blir också oerhört irriterad över detta, men som du säger så kanske det till stor del beror på att de ofta försöker dra med oss andra i tankegångarna, vill att vi ska bekräfta dem och hålla med dem. Jag vägrar!
Till Maritha:
Visst, jag kan förstå att paranoia inte är något som en kan hjälpa, det är ett felaktigt tankesätt som är uppbyggt för att skydda det egna jaget. Men det är jäkligt irriterande, och det går ut över andra. BRA att du vägrar bekräfta sådana beteenden!
Jag vet inte varför det gör dig irriterad men jag tycker att inlägget är intressant. Själv kan jag vara väldigt paranoid emellanåt, men det är bara under korta stunder och inte en inställning jag har konstant. Om jag tycker att någon gjort något dumt mot mig kan jag få för mig att personen eller världen är emot mig, men inte så att jag måste hämnas på dem eller berätta för alla omkring mig hur folk är ute efter mig... och det går över rätt snabbt. En dag när jag ändå whinade om det sade min pojkvän till mig: allt handlar inte om dig. Och det är ju sant. Jag försöker att tänka så när jag blir paranoid. Hela världen kan ju inte veta vem jag är så hur skulle hela världen kunna vara emot mig? Det är ju inte alls logiskt! Jag tycker att en kan säga så som min pojkvän gör: "allt handlar inte om dig". Någon kanske uppfattar det som kränkande i stunden, men kanske kan den frasen inte bara markera ens egen irritation över det utan inspirera till ett nytt tankesätt hos den paranoida. Sedan finns det ju de som är sjukligt paranoida och de kan inte hjälpa det. Jag tror inte att jag är sjukligt paranoid och därför tror jag att jag kan tänka bort de korkade tankarna som uppstår ibland. När jag var yngre tänkte jag till exempel oftare så som jag beskrev, än vad jag gör idag. I alla fall så förstår jag att det är jobbigt att bli irriterad över saker som en kanske egentligen tycker att en borde kunna skaka av sig, men om folk försöker dra med en i tankesättet kan det vara svårt. Jag hade en kompis som ALLTID, flera gånger per dag, klagade över att världen var hemsk hemsk hemsk och emot henne så fort minsta lilla sak gick snett. Och visst, jag förstår att hon upplevde det som ytterst jobbigt men om mina försök till att få henne att förstå att hela världen inte alls är emot henne bara för att en sak suger leder till att hon tycker att också jag är emot henne eller en lång utläggning om att världen faktiskt ser ut så... då blir jag bara irriterad. Kanske för att jag själv har erfarenheter av att vara paranoid emellanåt och vet hur irrationellt tankesättet är och hur mycket en själv kan irritera andra... och så blir jag frustrerad för att personen inte inser det själv. För hon gjorde aldrig det.
Till Candy:
Alla kan vara paranoida ibland, men det jag stör mig på är just det som du nämner: de som konstant gnäller om hur världen är emot dem, och försöker dra med mig för att bekräfta att personen ifråga har rätt. Och att om en säger emot något med paranoida så är en själv en del av världens ondska.
Jag själv blir paranoid när jag blir stressad, och jag kan vet att det är extremt svårt att ta sig ifrån ett sådant tankesätt eftersom världen hela tiden tycks bekräfta att en har rätt.
Men det irriterar mig med människor som gnäller över hur världen ser ut och hur alla är emot en, och inte ens kan tänka sig att det kanske inte alls är så.
