charlyene against the world

Ännu en dag har passerat. Gårdagen var fylld av lustfylld mat, och jag har enbart 7% dåligt samvete, vilket inte alls är illa för att vara mig. Dock mådde jag rejält illa på kvällen, vissa former av mat som jag älskar är tyvärr betingade så att de automatiskt framkallar kräkreflexer om jag äter dem. Men jag lät bli och somnade sött istället.

Natten var fylld av drömmar jag nu inte minns, och det stör mig lite. Jag är så avtrubbad/avstängd att jag desperat letar efter ledtrådar till mitt inre liv/mitt undermedvetna/mina känslor, allt från oväntade känsloutbrott till drömmar. Men om jag inte minns mina drömmar, hur skall jag då kunna förstå vad mitt undermedvetna försöker säga till mig?

Så ringde klockan och jag skuttade glatt upp ur sängen snoozade fem gånger innan jag lyckades sätta ner mina fötter på det kalla golvet. Men jag hann i tid till psykologen. Som vanligt minns jag nu i efterhand inte ett skit om vad vi pratade om. Jag är bara missnöjd och grinig. Jag har ingen som helst jävla lust att fortsätta gå till det där stället, det är inte det att jag har en dålig psykolog, utan snarare att hela grejen känns så meningslös.

Okej, okej - det är ett sätt att skydda mig själv. Genom att döma ut det hela som meningslöst låter jag bli att ge det en chans, för om jag ger det en chans måste jag ju faktiskt ta tag i saker och ting. Mycket väl medveten om detta faktum (*nickar förnuftigt och lite galet med huvudet*), men det gör inte att motståndet blir mindre. Jag vägrar se min psykolog som något annat än någon form av vårdpersonal, han är icke (ICKE, säger jag) en människa. Ännu ett sätt att skydda mig, ser ni. Oh, what a wonderful mind I have.

Jag skall nog gräva ner mig i soffan nu med mina böcker. Allt för att glömma världen omkring mig.


Läs även andra bloggares åsikter om tid, mat, drömmar, missnöje, motstånd, skydda mig själv, terapi